Jag vill reservera mig för eventuella missar i dispositionen. Jag är inte helt som vanligt i huvudet, åtminstone känns det inte riktigt så =).

Idag är det fredag och i helgen är det vallåkra. Det betyder att i stort sett hela vänskapskretsen har åkt till helsingborg för att fira detta evenemang. Jag hade gärna följt med, men jag orkar inte. Dessutom har jag varit ganska ljudkänslig efter operationen, så en stor stad full med dönande bilar känns inte så lockande just nu... Men eftersom jag då ändå sitter här hemma så kan jag ju skriva lite här i bloggen. Inte för att jag tror att någon sitter och längtar efter att ta del av mina tankar, utan för att jag tror det kan vara bra att skriva ner lite av dem nu. Det har varit ansträngande för mig att prata efter operationen, så jag håller inne med det mesta. Man behöver vädra psyket på regelbunden basis, tror jag.

I mitt inledande blogginlägg skrev jag att jag inte kände någonting inför mitt tillstånd och sen gick jag direkt emot mig själv och skrev känsloladdade saker. Det var positiva saker men att känna positiva saker är också att känna.
Jag är realist. Jag försöker iallafall alltid att vara realistisk och inte blanda in känslor i allting. Jag är inte typen som är rädd för att visa känslor, jag tycker bara inte att man ska blanda in dem när man talar om reella problem som kräver lösning. Jag talar om t.ex. "barnen i afrika", kriget i irak ja ni förstår vad för situationer jag menar. En del människor tycker att det är viktigt att vara mycket emotionell inför sådana saker, annars är man bara en kall jävel. Jag tycker att det är viktigt att vara realistisk och rättfram, annars blir det mycket snack och lite verkstad.
Min hjärntumör kommer nog ingen att jämföra med Iraks eller Afrikas problem, men för mig är det annorlunda. Det är ju min framtid som står på spel, på riktigt. Just pga situationens allvar, förhåller jag mig väldigt realistiskt till den. Jag är inte den typen av människa, som tror sig veta att "jag SKA bli frisk". Jag har bestämt mig för att göra allt jag kan för att bli frisk = jag överlåter min kropp åt sjukvården så de får göra precis vad de anser vara lämpligt. Det skapar inte rum för några garantier, men jag kan vara lugn och sansad ändå. Jag kan ju tryggt veta att det som sker, sker oavsett jag oroar mig för det eller inte.
Finns det någon mening i allt som händer? Är detta ett straff för att jag har varit ett arsle en gång för mycket i mitt liv? Har Gud gett mig en hjärntumör för att jag ska börja tro på honom och på så vis bli räddad? Jag tror säkert att någon av dessa frågor, eller alla eller fler, skulle på allvar gnava skallen på någon annan som drabbas. De har inte gnavt mig, jag hittade på dem själv när jag hade tråkigt på sjukhuset. Men faktum är, att ett par dagar efter att jag fått beskedet, var jag på väg att smsa en gammal vän, som även är pingstvän, för att berätta om vad som hänt. Jag tänkte att det kunde ju inte skada att hennes kyrka bad för mig, för det hade de gjort. Jag avbröt mitt smsskrivande och bestämde mig då och där för att inte på något vis blanda in gud, ödet eller någon annan högre makt i detta medicinska som hänt. Jag tror inte på det i vanliga fall och då ska jag inte börja hyckla nu. Särskilt inte när jag är så lugn inför det hela.
Jag minns ännu vad jag tänkte när jag fick beskedet. Eller jag minns det inte ordagrannt för jag tänkte ju inte bara 1 sak och sen inget. Men jag tänkte ungefär "fan också. det är alltså så här det slutar. ha! tänk att jag skulle dö av en hjärntumör. det var ju typiskt." sen var jag mest arg på läkaren för hon trodde nog att jag skulle få panik och börja gråta. Hon var så sjukt gråtmild och satt och tittade på mig som om hon väntade sig att jag skulle komma med en våldsam reaktion. Till slut bad hon i stort sett om en reaktion och det var då jag sa "ja vi får väl se vad det är för nåt och jag tänker ju inte gå igenom någon plågsam behandling så isåfall är det väl slut här". Sån var jag första timmen ungefär. Jag hade ett par veckor tidigare sett en bild på en människa som var döende av en hjärntumör, och jag ville inte själv hamna i den sängen. Det som höll mig lugn just då var nog min tanke på att jag faktiskt kunde ta livet av mig om jag ville. På så sätt kunde jag ju känna att jag fortfarande kontrollerade situationen. Men så gick tiden lite, man fick prata med några läkare, man vande sig vid tanken och sen sätter överlevnadsinstinkten in. Jag måste göra allt för att klara mig. Det tycker jag är lite intressant, för jag tror att vi alla kan tänka oss in i situationer där vi säger att vi hellre hade dött, än genomlidit detdär. Jag har alltid trott att jag hellre skulle dö än genomgå en cellgiftsbehandling. Nu när kanske en cellgiftsbehandling är det enda som kan rädda mig från att dö, genomgår jag hellre den än dör. Jag är tillochmed djupt tacksam över att den finns! Våra hjärnor är verkligen spektakulära! Tråkigt att inte min sitter i säkerhet bara.


Livsnjutare

Jag tänkte i detta inlägg sammanfatta min tid på sjukhus denna vecka (ons-sön).
Detta eftersom det kan finnas någon, bland vänner och bekanta, som är nyfiken och jag vill att ni ska slippa fråga (jag vill gärna slippa frågas också ;D)

Ons:
Kommer till sjukhuset i Lund vid 11 på förmiddagen. Blir installerad i mitt rum, som lyckligtvis var ett enkelrum igen. TV och elektriskt ställbar säng, jävligt glassigt. Kändes inte särskilt glassigt första stunden dock. Kändes som att jag hellre hade gått och slitit ut ryggen på Bergendahls, eller precis vad som helst, som inte var att ligga i den sängen och vänta på något besked. Min mamma var där tills det började kvällna. Större delen av dagen sov jag i min säng, med kläder på, ovanpå överkast och allt. Tiden går fort då. Jag vaknade lagom till kvällsmat, och den var god!!! Det var nån kokt fiskfilé med ägg&persiljesås och potatis. Jag gillar fisk.
Det är så jag kommer ihåg onsdagen när jag bara hastigt tänker tillbaka på den. Men jag vet att jag träffade narkosläkaren, inför operationen, så han fick ställa lite frågor. Det var en sjukt trevlig kille detdär. Vi bestämde bland annat att jag inte skulle ta något lugnande innan operationen, om det inte var kris. Jag vill inte stoppa i mig en massa otyg i onödan.
Sen kom det en sköterska och gav mig 2 uppsättningar sjukhuskläder (typ nattlinne+kalsonger) och 2 uppsättningar "dundertvålen Allan". Typ som bokhyllan Ivar. Den här tvålen skulle jag duscha med på kvällen och morgonen därpå, för att vara ren i operationssalen. Den slet tydligen bort hudceller och allt så man blev mycket ren! Fick ha bomull i öronen för den kunde tydligen göra dem lite irriterade om den råkade ramla in där. Jag fick inte skrubba i ansiktet heller, för det kunde göra ansiktet mycket irriterat! Man ska vara glad när man rullar in på operation. (med denna information torde det stå solklart att man inte fick lov att ha med mobilen in på operation. den var för smutsig.)
Strax efter klockan 21 rökte jag min sista cigg innan operationen och kröp till kojs. 07.55 torsdag hade jag min tid.

Tors:
Blev väckt klockan 6 och fick frukost: 16 tabletter kortison upplösta i hutlöst lite vatten (som att dricka saltlösning), 1 omeprazol, 1 jättestor antibiotikatablett (engångskur för att ta bort baciller. väldigt uppmärksammad och påpekad biverkning: färgar urin rött)
Sen fick man ju ta sin dunderdusch igen förstås... Sen hände inte så mycket annat än att jag låg i sängen och väntade på att klockan skulle slå. När den väl gjorde det kom det in 2 sköterskor och sa typ "då var det dags" och sen rullade de iväg sängen till hissarna. Ja jag slapp alltså att gå. När vi kom in på operationsavdelningen så blev alla väggar gjorda av vitt kakel istället, och alla människor var grönklädda. De lyfte över mig på operationsbordet, med en stor jävla kran i taket och sen rullade de iväg mig genom nån korridor. Nu kanske det här låter som en väldigt ensam och opersonlig upplevelse, men det är bara för att jag utelämnar detaljer som alla de gånger man blir frågad om det går bra osv. Det kändes väldigt tryggt och som att man var i goda händer. Det kändes väldigt rutinmässigt alltihop. Sen rullar man in i ett rum som var mycket större och ljusare än jag trodde att det skulle vara. Narkosläkaren man träffade dagen innan kommer in och säger hej. Sen blir man stucken i armen. Sen säger narkosläkaren "nu ger jag dig lite smärtstillande och muskelavslappnande" "okej" säger jag. Där händer väl ungefär det häftigaste som hände ons-sön. Det han sprutade in, kändes direkt. Först blev jag lite rädd och försökte liksom kämpa emot det genom att spänna hela kroppen och andas jättetungt. Sen kände jag hur skönt det var att bara slappna av. Det sa jag också men jag tror inte det var nån som hörde. Det var när en sköterska höll en syrgasmask över näsan på mig och frågade om "det" gick bra som jag faktiskt sa detta: Det är jätteskönt. Det är det sista jag minns att jag tänkte eller försökte säga. Trots att jag tog i allt vad jag kunde med rösten, så hörde jag det knappt själv. 1 sekund senare öppnar jag ögonen igen och ligger på uppvakning. Det första jag tänkte var "Mamma hade rätt, det känns inte att man har sovit i flera timmar" och det var väl ungefär så jag kände också. Jag tittade på klockan och såg att jag varit väck i 4 timmar, men för 1 sekund sen skulle jag precis bli opererad. Så där låg jag i ett par timmar och vädrade bort narkosen, halvsov, sov, pratade lite med pappa när han kom och sen rullade de upp mig på rummet igen. Där sov jag vidare några timmar till, för att sedan ligga resten av kvällen. Jag mådde inte precis dåligt, men jag var inte pigg...

Fre:
En hel massa sängliggande. Min yngsta storasyster och hennes man kom och hälsade på tillsammans med mamma. Fick lite filmer och ett spel till mitt PSP. Jag lyckades iallafall ta mig upp och duscha av kroppen så jag inte skulle vara så ofräsch bland alla gäster. Jag låg nog mest i sängen och nickade åt vad de sa. De fick gå ner i entrén och fika utan mig, jag var inte sugen på något då. Först framåt kvällen kunde mamma gå ner till pressbyrån och köpa ett korvbröd till mig som jag åt. Det var ett gott korvbröd.
Jag hade kännt mig yr och konstig hela dagen, det hade jag klargjort varenda gång sköterskorna frågade hur det var med mig. Dessutom upptäcktes att mina ögon inte blivit "normala" igen, utan det var snarare tal om försämring. Det var tänkt att operationen skulle dels ge prover och dels tryckavlasta, och därmed lindra symptomen, men det verkade ju inte ha fungerat. Nu ville inte pupillerna sluta sig för ljus och jag skelade fortfarande. Detta vållade en del ståhej, för det gick ju inte att bara bortse ifrån det här! Rättså sent blev det bestämt att vätsketrycket i mitt huvud skulle kontrolleras med ultraljud. Så ungefär 12 på natten kommer en läkare och en sköterska in med en apparat och ska kolla min skalle. Jag hörde ljuden från skallen, i högtalaren på apparaten och det sa mig ju förstås ingenting. Men när man ligger där och är så trött, så tänkte iallafall jag att det lät som vindar på månen (jag vet att det aldrig blåser på månen). Men så låter vätsketryck i huvudet (tycker jag). Mitt tryck var bra. Jag fick lugnt återgå till sömnen.

Lör:
Jag var på benen direkt på morgonen för att inte nån sköterska skulle börja bekymra sig. Hämtade frukost själv tillochmed. Trött och snurrig var jag, trots en god natts sömn. Min äldsta syster kom och hälsade på, hade pannkakor med sig (trevligt) och avlöstes senare av min far. Lördagen går jag ut utanför sjukhuset för första gången efter operationen, en gång med min syster och en gång med far. Jag röker 1 cigg vid båda tillfällene, första och andra sen onsdagen, båda smakar vidrigt. Vi återvänder till rummet då jag finner det alltför ansträngande att vara uppe på benen. Jag känner mig kass och har mina tvivel på att operationen gick så lyckat som man tidigare trott.
Att må dåligt 2 dagar efter en narkos är inget konstigt, får jag veta av en läkare senare denna dag, nej inte ens 1 vecka är något konstigt, men eftersom min operation hade varit av hjärnan, var det kanske skäl i att dubbelkolla ändå.
Så för att gå till botten med mina symptom, röntgades min hjärna på lördagen. DÅ hittade man nåt. Lite, lite (ja de sa lite 2 gånger) luft har kommit in i skallen under operationen. Det gör att jag känner mig yr och konstig, men det försvinner av sig självt. Ah. Bara för att jag blev undersökt under dagen, så ville de att jag stannade över natten. Fan också...

Sön:
Frukost, få recept, packa, åka hem, äta, vila, klappa hund.

Kommande vecka:
"Stygnen" jag har i huvet ska bort nån gång i veckan. De skickade med en tång från Lund... De har klamrat ihop huvet och det känns som rättså rejäla grejor när jag känner på plåstret. Jag tror att de har klamrat fast benbiten de sågade väck när de skulle in. Det borde de ju ha gjort. Hur som helst är det inget jag ser fram emot =P. Men det kanske man kan filma =D!


Nu kommer jag på hur många detaljer som helst som jag missat, men det går ju inte att få med 5 hela dagar i ett blogginlägg. Nätterna har jag nog inte sagt så mycket om, och det hände alltid nåt. Någon natt efter operationen blev jag väckt en gång varannan timme och lyst i ögonen med en ficklampa, för att kontrollera pupillerna som envisades med att inte funka korrekt. Jag fick också tala om hur jag mådde (= jag fick inte ha huvudvärk eller må jätteilla). Det har förstås hänt lite "småsaker" också, som jag tror lämpar sig bättre som en "rolig historia" nån kväll då vi sitter och snackar skit. Det hoppas jag det blir tid till innan jag ska åka in igen. Vet inte när det blir eller hur lång tid det tar den gången.


Där gick de in =)


Helikopterplattan syntes bra från mitt fönster. Kom aldrig nån helikopter =(


Utsikten från mitt rum. Lund må vara en djävla håla men det är rätt vackert på kvällen.


Operationsfrukosten. Kortisonlösning till höger.

Imorgon ska jag tillbaka till Kristianstad och förmodligen stanna där tills det blir Lund på onsdag. Har försökt äta upp mig lite extra nu helgen, för man vet inte när nästa ätbara mål mat serveras ;).
-Korv&pommes på TK
-Pannkakor med keso
-Äggakaka med bacon
-Kebabtallrik
-Grillat kött
-Äggakaka med bacon (igen)
-En låda päronsplitt
-En påse chips
-2 påsar micropopcorn
Inte vet jag, men min far hävdar att man inte kan vara särskilt illa däran om man har en sån djävla aptit...

Jag har iallafall införskaffat ett PSP så jag har något att pyssla med i sängen, istället för att studera sekundvisaren på väggklockan, vifta på mina fötter eller glo på TV4...

Det har varit en trevlig helg med många goda vänners sällskap, det tackar jag för! Kunde såklart inte hinna med alla, men det blir fler tillfällen förstås. Många fler ;). Nu ska jag packa ner lite mer kläder, för jag tänker då tamigfan inte ligga i nån vit tunika för att mina egna kläder är lökiga om 3 dagar. Släng gärna iväg ett sms i veckan eller nåt, jag lär inte vara för upptagen =).




Kinderna har svullnat av kortisonet, och då gnager jag naturligtvis sönder dem när jag sover... Detta är alltså insidan av min kind och det vita är tuggad hud.

För att det inte ska uppstå några oklarheter kring mitt tillstånd så ska jag skriva ett inlägg och berätta.

Det hela började i början på sommaren, med att jag började se lite dåligt på sena kvällar. Jag tyckte att jag såg lite dubbelt ur vissa vinklar. Inget jag brydde mig speciellt mycket om, trötthetssyndrom tänkte jag. En lördagmorgon vaknar jag och ser dubbelt och känner mig allmänt klumpig. Andra kan se att jag skelar ganska kraftigt med ögonen. Det var inget som någon tog så allvarligt på, det såg väl ut som ett vanligt synfel och vi bokade tid hos ögonläkaren i Kristianstad. Jag räknade med att få glasögon eller kanske en lapp för ena ögat, för att korrigera.
Besöket hos ögonläkaren gav inget resultat - det var inget fel på mina ögon. Hon sa att hon trodde att jag hade något fel på mina synnerver, och ville därför att jag skulle åka in och röntga min hjärna. Det var inte vad hon egentligen trodde, det förstår jag nu, men hon var väl rädd att hon skulle oroa mig i onödan. Vid återbesöket förklarade hon ungefär att hennes misstankar hade bekräftats. Jag har en hjärntumör, mitt i hjärnan, som trycker på något som styr synen. Den sitter lite taskigt till, för om den växer mer så kommer den att strypa av ryggmärgsvätskan. Det är inget man trillar av pinn direkt av, men jag kommer bli i akut behov av en operation så att vätskan kan avledas, om detta händer. Jag äter kortison just nu för att svullnaden runt tumören ska gå ner.
Så i nuläget är jag inlagd på sjukhuset i Kristianstad och ska flyttas till universitetssjukhuset i Lund på onsdag. Just nu har jag permission över helgen. Får egentligen inte vara ensam en sekund i stort sett, men nåt liv måste man ju få ha ändå. Läkaren jag pratade med idag (bästa jag fått träffa hittils) har ordinerat positivt tänkade och att jag har så roligt jag kan. Det har den bästa effekten på hela läkandeprocessen. För läka kan det göra!
På torsdag ska de mycket duktiga neuroläkarna i Lund ta ett första prov på tumören. Jag var först rädd att de inte skulle kunna göra det, eftersom den inte sitter ytligt. Men det går tydligen, och jag behöver kanske inte ens sövas ner. Det är kanske inget jag ser fram emot, få ett borr i skallen och en pinne i hjärnan i vaket tillstånd, men jag måste säga att coolhets-faktorn är över 100% på ett sånt ingrepp. Jag ska fråga om någon kan filma ingreppet med min mobil, jag har redan dokumenterat så mycket av denna påbörjade resa, som jag kunnat. Det här provet kommer att visa vad det är för tumör jag har, och vad jag, anhöriga och läkare hoppas på är förstås att den ska vara godartad. Då är chansen störst att jag kan återgå till livet igen, rättså snart. Är den elakartad så behöver inte det betyda att allt är över, men det är såklart inte lika positivt. Med andra ord, är den elakartad, kan jag bli helt återställd, jag kan få komplikationer ett tag eller resten av livet eller så kan jag dö. Ingen vet just nu. Beroende på vad det är för tumör så kommer den förmodligen att behandlas med antingen strålning eller cellgift. Ett kirurgiskt ingrepp för att plocka ut den, har inte varit på tapeten iallafall.
Jag kommer att klara detta bra, oavsett vad det kommer innebära. Jag har inte så höga krav på tillvaron. Jag var i stockholm i tisdagskväll och träffade den första flickvännen jag hade, som jag för alltid älskar så mycket, och hon har varit ett fantastiskt stöd ;). Det är inte så mycket man kan göra som drabbad, annat än att överlåta sina problem till sjukvården och lita på att de har kunnandet och erfarenheten som krävs. Allt läkarna vet just nu, vet även jag och allt jag vet, vet även ni som läser detta. Jag kommer kanske inte ha möjlighet att uppdatera på ett tag nu. Ska ligga i Lund fortsättningsvis, förmodligen ända tills allt som kan göras blivit gjort. Jag är sjukskriven nu i 2 månader framöver. Prognosen kunde definitivt vara värre!

Nån kanske undrar vad jag känner inför det här? Ingenting. Livet är inte orättvist. Klarar jag detta så är jag en stor erfarenhet rikare. Det är ungefär allt jag känner.

Edit: Nu känner jag en sak till. Man mår inte bra av kortison... Typiskt, min mage som började bli bra igen.


Mitt rum i Kristianstad. Fick en liten TV senare.


Min utsikt


Där uppe bor jag =)


Där hade jag ätit färdigt. Fy fan vad de är duktiga på att förstöra mat. Är de lika usla på tumörer som på falukorv så är jag FUCKED!