Det slog mig i morse att jag haft mitt nuvarande jobb i exakt 5 år (nästan iaf, 20 Maj).
Jag har pendlat mellan Hofors och Uppsala i 5 år. 26 mil/dag.
Nästan 30000 mil har det blivit.
Jag har ibland funderat. Var det så här mitt liv skulle bli? Jag gick ur skolan med förhållandevis låga betyg, var det här allt jag kunde bli i livet?
Men så tänker jag om.
Jag älskar mitt jobb. Kundkontakten, utmaningarna, arbetskollegorna.
Visst, det är mycket tid som försvinner bakom ratten utan att jag får ett öre betalt för det. ca 4400 timmar de här senaste 5 åren, för att vara exakt.
Men vad ska jag annars göra? Jag har ingen direkt hobby, inget entusiastfordon längre.
Jag har förmånen att jobba med något jag trivs med och kan, i en miljö som känns som ett andra hem.
Hur många kan ärligt säga att de trivs på sitt jobb? Så bra att de står ut med att offra nästan 900 timmar per år med att pendla till och från det?
Inte många tror jag.
Jag får förmånen att jobba inom en koncern som trots utmaningar av alla de slag, fortsätter att gå fram otroligt starkt på marknaden, genom ett företag med en stark ekonomisk ryggrad.
Så, var det här verkligen allt jag kunde bli? Förmodligen inte. Jag kunde säkert ha blivit både stridspilot och astrofysiker.
Är jag missnöjd där jag är idag, är väl en viktigare fråga.
Nej, det är jag inte. Visst, det finns andra yrkesinriktningar jag kan tänka mig.
Men jag är inte missnöjd. Tvärt om har de här 5 åren varit några av de roligaste i mitt liv, och jag har lärt mig mycket både om mig själv och om det jag arbetar med.
Var kommer jag vara om 5 år till? Oklart.
Kanske pendlar jag fortfarande till Uppsala. Kanske har jag flyttat dit.
Kanske jag jobbar med något helt annat på en helt annan ort. Time will tell.
En stilla reflektion såhär mitt i en sommarvecka i slutet på Maj.
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet