Ferrari F12 Berlinetta
F12 Berlinetta har 740 hästkrafter, en toppfart på 340 km/h och den gör 0-100 km/h på bara 3,1 sekunder. Den är den snabbaste gatbilen någonsin på Ferraris testbana, men den kan också vara from som ett lamm.
Jag kan inte påminna mig om när jag senast satt bakom ratten i en ny bil med fjärilar i magen, men denna varma augustimorgon inträffar just detta. Förväntningar av glädje fyller membranet och jag lyssnar inte när en vänlig italienare förklarar förarplatsens utformning för mig.
Jag trycker på knappen och motorn går igång med det välkända Ferrari-brölet. Jag njuter av ljudet och lyssnar fortfarande inte på italienaren som återigen satt sig på huk vid dörröppningen och förklarar vidare som om ingenting har hänt. De 740 hästarna lägger sig till ro i motorrummet framför mig. Den tolvcylindriga motorn ger egentligen ifrån sig mindre väsen än vad man skulle kunna tro. 740 hästar! Visserligen har Bugatti Veyron mer än 1 000 hästar, men 740 är fortfarande vansinnigt mycket.
F12 Berlinetta är den vassaste Ferrarin någonsin. Till och med den blixtsnabba superbilen Ferrari Enzo från 2002 blir frånåkt med två sekunder runt Ferraris egna testbana Fiorano som ligger vid fabriken i Maranello i Norditalien. Även från 0 till 100 km/h är Enzo långsammare. F12 avverkar sprinten på 3,1 sekunder, Enzo behöver 3,65. Jag har fortfarande en evigt pratande italienare i dörröppningen. Och jag lyssnar fortfarande inte på vad han säger. Till sist reser han äntligen sig och stänger dörren, själv förbereder jag mig på den explosion som komma skall.
Trycker till på högra rattekerns växelpaddel och ettans växel hoppar i. Sätter försiktigt foten på gaspedalen, övertygad om att 740 hästar borde ge en hel del skjuts även vid normalt handhavande. De första hundra metrarna ut från Ferraris fabriksområde går lekande lätt, nästan för lätt. Jag har kört elbilar som kräver mer uppmärksamhet, men i stället kan jag koncentrera mig på den hektiska turisttrafiken som utspelar sig i Ferraris hemstad under sommarmånaderna. Visserligen inte i form av bilar, men väl gående turister som gärna ställer sig mitt i vägen för att ta ett kort varje gång en Ferrari passerar, och ännu mer nu. Inte ens i Maranello är F12 någon vanlig syn.
Jag skyndar mig ut ur stan och sätter sikte söderut. Där är trafiken lättare, turisterna färre och vägarna slingrar sig längs bergssidorna. Perfekt för F12. Men än så länge har jag inte ens varit över 50 km/h, de två lastbilarna framför sinkar effektivt. Plötsligt öppnar sig en lucka, jag trycker gasen i botten och går ut för omkörning.
Samma ögonblick som varvräknarens mål passerar 3 000 r/min byter motorn karaktär. Från lugn och inställsam till hårresande våldsam. Motorljudet är visserligen inte så markant som i 458 Italia eller California, men ändå fullt tillräckligt.
Av g-krafterna trycks jag obönhörligen fast i det djupt skålade sätet, tar instinktivt ett stenhårt grepp om ratten för att inte hamna bakom mig själv. Det skulle jag inte gjort. För samtidigt som motorns 740 hästar springer fritt styr bilen innan jag ens hunnit tänka, nästan övernaturligt snabbt.
Det är utan tvekan den mest direkta och snabbaste styrningen jag någonsin prövat. Trots en utmärkt stabilitet på vägen är reaktionen precis lika snabb som på den vassaste supersporthojen. Luta dig åt något håll i förarstolen och F12 svänger dit, åtminstone så känns det så. Innan jag hunnit få kläm på den blixtsnabba styrningen är den nästan för exakt, nästan för bra. Ärligt talat tar det ett tag att vänja sig vid den vassa styrutväxlingen, bara två varv skiljer mellan fulla utslag. Lastbilarna har jag passerat sedan länge, nu har F12 och jag bergsvägen helt för oss själva och vi kommer snabbt överens. Plötsligt kan jag placera F12 var jag vill, hur jag vill. Med sina 462 centimeter på längden, 194 på bredden och 127 på höjden är F12 Berlinetta fyra centimeter kortare, två centimeter smalare och sex centimeter lägre än föregångaren 599 GTB. Dessutom har vikten kapats med 70 kilo, F12 väger bara 1 525 kilo. Jämfört med sin föregångare har F12 även fått både lägre sittposition och lägre tyngdpunkt vilket gör att den upplevs – och är – betydligt mer körglad.
Accelerationen är vansinnig. Vågar aldrig trycka gasen i botten utan att förbereda mig, ändå blir jag lika överraskad varje gång jag gör det – men aldrig rädd. För samtidigt som F12 är otroligt snabb är den aldrig obehaglig. Det känns som den hela tiden vill mitt bästa, den pressar och hjälper mig att köra mycket snabbare än jag egentligen skulle gjort med en bil som har en prislapp på drygt 2,5 miljoner kronor. Den är trygg, och tillåter mig att verkligen utforska vad den fantastiska V12-motorn faktiskt kan leverera.
Motorn i sig baseras i grunden på tolvan som debuterade i Ferrari Enzo 2002. Då hade den 660 hästkrafter hämtade ur 5 993 cm3. Till den fyrsitsiga kombicoupén FF som introducerades förra året ökades visserligen cylindervolymen till 6 262 cm3, men effekten på 660 hästar behölls intakt. I F12 är blocket detsamma, men effekten har höjts med hela 80 hästkrafter. Dock inte genom lite chiptriming och nytt avgasgrenrör. Nej, här har i stort sett hela motorns innandöme bytts ut vilket också gjort det möjligt att höja kompressionen från 12,3:1 till 13,5:1.
Resultatet är en konstant och hela tiden stigande effektutveckling samtidigt som vridmomentkurvan är jämn över nästan hela registret. Ferrari hävdar att 80 procent av vridmomentet är tillgängligt vid 3 000 r/min, maxeffekten nås däremot först vid höga 8 250 r/min. En sann racepjäs som behöver varv för att vakna till liv och leverera, men som ändå är lekande lättkörd i makligt tempo.
För optimal viktfördelning sitter den sjuväxlade dubbelkopplingslådan monterad vid bakaxeln. Fördelen med två kopplingar är att effektförlusten vid växlingsögonblicket är minimal. Vid hård acceleration märks växlingarna bara som små ryck, inte i närheten av lika bryskt som i Ferrari 458 Italia. Vid vanlig och lugn vardagskörning glider växlarna i helt omärkbart, vilket också återigen visar på den delade personligheten i F12 Berlinetta. En fiffig finess är den aktiva fjädringen. Genom ett enkelt knapptryck kan du, oavsett valt körprogram, blixtsnabbt mjuka upp fjädringen om potthålen plötsligt skulle bli många – och det fungerar riktigt bra!
F12 Berlinetta förvånar med sin komfortabla gång vid vanlig körning, något som dock passar bra ihop med den trevliga och rymliga kupén. Sittpositionen är visserligen placerad så lågt som möjligt, samtidigt som instrumenteringen är hög. Men som normallång har jag ändå en god överblick utåt och kan enkelt hitta en behaglig sittställning med gott om förvaringsutrymmen i instrumentpanelen. Det finns till och med mugghållare! Bagageutrymmet är på 320 liter, men plockar man bort avskiljaren till kupéutrymmet utökas det till 500 liter. Något som passar de 20 procenten av de 800 årliga F12-köparna som enligt Ferrari väntas använda sin bil varje dag, och jag avundas dem. F12 är helt enkelt ovanligt snäll, samtidigt som de 740 hästarna mer än gärna skenar fritt så fort du vill. F12 fungerar lika bra på långfärdskryssning som att svängas runt racingbanan, gärna med de bakre hjulhusen välfyllda av däcksrök.
Varje gång Ferrari lanserar en ny modell vet vi att det är något speciellt som väntar, och F12 är verkligen inget undantag.
Men innan Ferrari verkligen kan kalla sig för kungen över klassen måste F12 besegra tjuren från Sant’ Agata: Lamborghini Aventador. Den enda som på riktigt kan utmana F12, och det är en fight vi knappt kan vänta på att få se.
källa & foto: http://www.teknikensvarld.se/2012/11/24 … erlinetta/
