Blogg
170811 - Biljävel 11 augusti 2017, 13:02
Ja nu säger jag det. Biljävel.
Fast. Nej. Eller. Jo. Det känns så. Det känns som att man vill säga biljävel men egentligen är det ägarna - undertecknad som tidigare - som man nog bör skylla på.
Det är ägarens ansvar att saker byts och underhålls, brukar det ju stå i manualer.
Och har han rullat snart fyrtiotusen mil så har han väl också rätt att ha lite krämpor. Men varför nu?
Resan till Norge gick ganska bra. Bortsett från ett uppkommet skrapande efter att vi stått och väntat i en bilkö, ifrån vad som kändes som ett främre hjulhus - där det inte syntes något fel bör understrykas - så flöt det på ganska bra sen. Det höll någorlunda tätt. Olja försvinner förstås men det kommer det nog alltid att göra.
Törstig motor..både vad det gäller bensin som olja.
Men nu idag när vi kom ut för att fylla på olja inför resan till Stockholm så fick vi oss en tankeställare.
Tomt i expansionskärlet. Vad i helv..?
Syns inget läckage under behållaren. Alla slangar ser hela ut. Så vi fyllde på där igen och tog en förhållandevis lång provtur här runt ön och tillbaka, och väl tillbaka så kikade vi igen. Fullt. Fortfarande fullt.
Gick ut igen en sväng senare och japp, fortfarande fullt.
Men ändå är förtroendet borta.
Litar inte på honom. Känns som en trilskande tonåring, eller möjligen som en trilskande gubbe.
Biljävel.
170808 - På fallrepet 8 augusti 2017, 21:37
Känslan är som bekant. Den där som säger att det snart är nog. Man har nått det där vägskälet ännu en gång och de tidigare gångerna så har man tagit matchen. Det har gnuggats händer och det har spenderats därför att det har varit värt det. Man får tillbaka så mycket bara man spenderar dessa hundralappar.
Men till slut måste man inse att det bara inte längre är värt det.
Gick igenom detta med Buken, alltså 240:in jag en gång i tiden hade. Det spenderades vet inte hur mycket på delar som rostlagning efter rostlagning och visst det lappades och fixades men sedan dök det upp på andra ställen. Ett efter ett. Men har man släckt en eld så dök två nya upp. Hela tiden.
Till slut höll det inte längre, varför den med ett tungt hjärta såldes. Och det visade sig vara i rättan tid.
Nu står man här igen. V70:in står inför att passera 40 000-milagränsen, och under resan till och från Norge tidigare idag så rullade han som en dröm! Men den lugna ytan så lurar så många saker att jag och min fru hade en lång och bra diskussion om hur vi vill göra och hur vi ser på saken. Är det värt det att ge sig på de större problemen som vår nuvarande bil står inför? Turbon är original tex..vad kostar en sån? Vad kostar ett byte?
Nu är jag ingen expert men jag tror inte heller det är nyttigt i längden att det sprutar ut olja ur avgassystemet när man startar..vilket är en annan - eller delaktig? - detalj. Vad vet jag. Är ingen mekaniker.
Listan är lång redan nu på saken som ska åtgärdas. Bromsbelägg runt om, nåt hjullager..kopplingen känns inte så där pigg längre och jag tror faktiskt den är original..
Det vi kom fram till är att vi nog ska spendera vår mindre budget som vi redan skrapat ihop och köpa en bil redan nu. Eller ja, inom några månader i alla fall. Det blir en budget på ungefär trettio till fyrtio tusen loppor och det vi har siktet inställt på är eventuellt en Volvo XC70 av modellen nyare än den vi har.
Varför just en sådan, och inte något annat?
Därför att, efter att vi har diskuterat och bollat fram och tillbaka mellan massor av märken och modeller, så fastnade vi för den båda två. Den har det vi söker. Fyrhjulsdrift - ja jag vet att många säger att den inte har fyrhjulsdrift men jag skiter högaktningsfullt i dessa värderingar - massor av utrymme, dragkrok, och som diesel så kan man köra relativt billigt.
I alla fall ett tag till.
Den här dieselhistorien som pågår skrämmer oss båda redan nu som det är.
Längre fram ser vi sen att vi byter bil igen. När våra jobbsituationer är annorlunda och budgeten är en helt annan.
Kommer dock sakna den här V70:in. Som fan.
Han har verkligen ställt upp när det gäller.
170705 - Det är tacken 5 juli 2017, 05:39
På väg hem från jobbet i morse så lyckades jag äntligen bemästra mina rädslor och körde in vår kära V70 in i en biltvätt. En sådan av automatisk typ.
Och efter en hel del om och men så blev den också tvättad. Jajamensan!
Väl hemma på parkeringen sjönk dock glädjetrippen, för bilfan kände för att belöna mig med att pissa ur sig olja.
Varför då?
Har jag inte gjort allt rätt? Tvättat bilen - det dröjde men nåja - och jag har nyligen kostat på den ett verkstadsbesök på grund av just oljeläckage. En slang blev äntligen bytt och allt var frid och fröjd..och så är detta tacken?
Saatan också.
170515 - Vägen ut 15 maj 2017, 20:38
För några månader sedan så satt jag i stort sett och skakade.
Jag gillar verkligen inte att ha den där känslan av att inte komma någonvart. Det är hemskt, så jäkla hemskt så man bara vill antingen lägga sig i sängen och aldrig mer kliva upp eller rusa ut på gatorna och sälja sina tjänster till vem eller vilket företag som helst, bara man får något att göra.
Något som ändrar ens premisser. Vad som helst.
Känslan jag hade var att jag är fast i livet.
Fast i mitt jobb. Kommer inte hitta något annat. Får inte göra det jag egentligen vill - får jag ju fortfarande inte men hursomhelst - och i mitt privatliv så står det still. Mazdan står i garaget och slumrar och min Volvo 240 står uppe på hemgården där det en gång i tiden stod ett gammalt föräldrahem som nu bara består av en hög med krossat tegel och en ej uppbrunnen grund.
Men så hände saker.
Efter en rejäl - vi snackar rejäl! - rannsakning och mycket funderande så kom jag plötsligt på idén med att köra truck. Fråga mig inte varifrån det kom men lite påminner det ju om vad man ändå drömde om som barn. Ty som liten följde jag ju med bönderna när de körde runt med sina traktorer och traktorer brukar ha en frontlastare. Och dessa älskade jag. Älskade att se traktorerna lyfta upp saker med sina gafflar eller skopor och frakta saker, varför jag imiterade detta genom att vända en liten stol med ryggen ned mot golvet och lyfta i stolsbenen, varvid jag - tadaaa! - fick mig själv en frontlastare.
Så jag trotsade min enorma skräck för skola och allt vad det heter och sökte en truckförarutbildning. Trodde inte jag ens skulle komma in och in i det sista var det osäkert men tro det eller ej; jag kom till slut in.
Och så kul det var!
Och med ens är man också plötsligt på gång med Volvon. Den ville visserligen inte igång när man väl fick tummen upp från han som ska hjälpa mig med det enorma arbetet med allt som innebär med en omlackering, men nu är vi plötsligt i rullning.
Lika plötsligt som allt stod stilla så är det mesta på rullning. Det går framåt i skrivandet av boken. Ska dessutom snart börja leta jobb och det ser faktiskt positivt ut på den fronten också. Många företag som nyttjar truckar ju! Nytt jobb innebär nya premisser, känns spännande men bra. Det innebär med största sannolikhet också mer i lön och mer lön vet vi ju alla vad det betyder..
Vin kvinnor och..eh..vänta nu.
Hursomhelst.
Mycket känns oerhört positivt just nu.
Älskar att ha bollen rullning.
170405 - Allt på grund av ett litet litet batteri 5 april 2017, 21:25
Det gick bra i morse. Min tjänstebil höll ihop, skapade inga större hjärtattacker eller vidare huvudbryer, så när jag kom tillbaka till Torvalla och skulle hem så gick jag ut genom grindarna tillsammans med en kollega med huvudet högt och ett lättat hjärta.
Efter att ha sagt hejdå till kollegan vänder jag mig mot V70:in och låser upp - men inget händer.
I samma veva som jag med en aningen huvudbry går närmre min bil och än en gång försöker låsa upp så kommer en annan kollega som för dagen önskat lift, och vi tittar båda på varandra när centrallåset fortfarande inte reagerar.
Håller till slut dosan alldeles vid den skitiga vindrutan, men icke. Ingen reaktion alls.
- Du kanske har råkat haft någon knapp intryckt när nycklarna legat i fickan, säger min kollega.
Jo så har det nog gått till. Jäkla skit.
- Men du har väl nyckel så du kommer in i bilen i alla fall?
Klart jag har det. "Men då går väl larmet", undrar jag. Min kollega säger sig inte veta men tror inte det.
Mycket riktigt så börjar larmet tjuta och lamporna blinka när jag öppnar dörren. Men det är okej! Det torde sluta bara jag sätter nyckeln i tändn...men det gjorde det inte. Och inte gick det att starta heller.
Inte heller gick det att öppna någon annan dörr inifrån heller.
En tredje kollega är på väg därifrån varför jag frågar om denne råkar ha ett batteri som passar till dosan. Ett långskott förstås men man vet ju aldrig, han kan ju ha varit den mänskliga versionen av Skalman..
Tyvärr hade han inte det.
Det är nu en fjärde kollega är på väg ut, en jag av olika anledningar helst inte pratar med men jag frågar om han råkar ha ett batteri också - man vet ju aldrig - varvid han frågar vad problemet är. Han får en snabb genomgång av det hela.
- Vet du, jag fick samma bekymmer en gång med en åttfemti jag hade. Lösningen på den var att fyra eller fem gånger vrida nyckeln till tändning och sen prova att starta. Prova?
Så jag provar. Känns meningslöst men hursomhelst. Först tror jag inte att det funkar men så slutar lamporna att blinka och bilfan startar!
Härligt!
Dock kvarstår ju problemet med dörrarna, så det såg nog ganska lustigt ut när en medelålders herre med lätt kulmage fick klättra in från förarsidan och sätta sig på passagerarsidan.
Senare under dagen byttes batteriet. Vips funkar allt igen. Sjutton vad skönt.
170114 - När man gör såna där fynd 14 januari 2017, 19:27
Man ser mycket på nätterna när man delar ut tidningarna längst sträckan. I morse fick jag till exempel en fråga från en kvinna som var ute och gick, som löd; "..är du fortfarande vaken och inte har gråtit ännu?"
Ja vad svarar man på det..?
På natten ser man mycket. Mycket strövande människor. Enskilda under vardagarna och under helgerna ofta lite större sällskap som antingen ska någonstans eller kommer från någonstans.
Och så dessa bilar.
När jag var i "gamet" så åkte ungdomarna oftast runt i Volvo 240 och någon enstaka 740. De som ville vara "coolare" harvade runt i BMW eller Mercedes. Gärna diesel eller högt sjungande bensinsexor.
Idag känns det som att ungdomen hellre rullar runt i 740, eller ännu hellre 940, och det som verkligen slår mig är att allt oftare ser man dom åka i kombisar. Varför? Vad är det som gör kombimodellen så attraktiv för ungdomen? Mycket plats där bak för att..ta en fika?
Hursom.
Längst sträckan har jag dessutom observerat länge nu en bil som står parkerad. Har aldrig varit något större fan av Mercedes men 190E-modellen har av någon anledning varit intressant, varför denna fångade mitt öga tidigt.
En ljusgrå, med dom där speciella baklyktorna med räfflorna. Den står parkerad med sommardäcken ännu monterade, och såvitt jag har kunnat se så är där banne mig inte en enda rostfläck så långt ögat kan nå.
Kollade för skojs skull upp den precis och..ja vad säger man.
Bortsett från två handlare så har fordonet i fråga EN ägare sedan ny. Påställd, med fjortontusenmil och besiktigad till 2018.
Vad sjutton är en sån raritet värd egentligen? Må ju vara en guldklimp.
170106 - Galet 6 januari 2017, 09:01
Finner inga ord för den här morgonen. Min far är på sjukhuset sedan tidigt i morse, hans hus har brunnit ner till grunden.
Det hus där jag i över tjugo års tid har vuxit upp och lekt i, ätit frukostar, lunchar, middagar och annat i.
Huset där jag har haft mitt pojkrum och några av mina bästa som sämsta minnen.
Listan kan göras lång.
Det finns inte längre. Inget utav det står kvar.
Trotsade den bitande kylan som har kretsat mellan -17 och -19 och körde in till stan för att hälsa på pappa på sjukhuset nu tidigare. V70:in är allt bra trygg den. Lampan till kylarvätskenivån lös ilsket rött - jag vet och jag vet att jag måste fylla på - men det får göras sen!
Ändock tog jag mig tryggt både dit och tillbaka.
Hem.
Känns som en ny innebörd helt plötsligt.
Finner inga ord. Allt är just nu kaos i både huvudet som allt runtomkring.
Borde sova sedan länge men som att det går.
Hade där inte funnits en brandvarnare så hade förmodligen min far inte levt nu.
Svindlande och skrämmande tanke på samma gång.
Förändringens tider - 160728 28 juli 2016, 19:15
Saker och ting förändras, evolveras. Något som kanske funkar nu kanske inte funkar i längden eller framöver. Detta gäller det mesta. Beror kanske lite på hur man lägger upp det.
Planen ser ut så här just nu:
Om något år, om det blir tidigare eller senare vet jag inte men om runt något år så blir det en ny bil. Eller ny och ny men nyare än den V70 vi nu har, och det kommer förmodligen inte bli en ny V70. Lustigt nog inte ens en Volvo.
Missförstå mig inte, jag kommer fortsätta vara märket troget - har ju fortfarande min gamla trogna 244 GLT kvar - men V70:in kommer att säljas till förmån av vad som ser ut att faktiskt bli en SAAB.
Jajamensan, en SAAB.
Man måste våga prova något nytt, och personligen har jag varken speciellt dåliga eller jättepositiva erfarenheter av SAAB. Har kört en del, såsom 900 OG, 900 NG och 9-3 2.0T och i alla fall dom äldre har charm. Visserligen har dom flesta äldre vagnar detta, men kanske det sitter kvar i en, ja låt oss säga min drömbil 9-3 XWD kombi?
Både jag och frugan gillar designen, formen. Vi gillar märket, fyrhjulsdriften och vad SAAB stod för. Massor av tekniskt kunnande blandat med lite galenskaper. Innovationer.
Sedan hoppas jag fortfarande på att jag skall finna mig ett nytt jobb. Klart det kommer göras men det må få ta sin tid. Under tiden man väntar så gör man annat, bunkrar de få pengar som går, pysslar med de projekt man redan besitter - bilarna och boken jag fortfarande skriver på - samt lever livet, för man har mig veterligen bara ett.
En sak står i alla fall klar; förändringens tider är här. Och jag ser faktiskt fram emot det.
När det går troll i maskineriet - 160714 14 juli 2016, 21:39
Det känns som att den här sommaren har gått i trollens år. Visst, det är - förhoppningsvis - mycket kvar av den, mycket kvar att njuta av och så vidare, men hittills har det inte hänt mycket av det man egentligen har önskat, i alla fall inte när det kommer till det tekniska.
Under semestern, som nu är till ända, så var vi iväg till Stockholm. Var lite orolig där att V70:in skulle begå harakiri på mig där eftersom jag alldeles innan hade fått hjälp av min gode vän Adde att kolla upp om dom här blåa puffarna som kommer när man startar kunde likvideras om man limmade om ventilkåpan.
Och ja det kändes ju lovande där i början, även om han alldeles direkt efter ingreppet kände för att fullkomligt pissa olja ute på parkeringen, men detta ordnade han ju till av sig själv sedan så det behövdes inget mer ingrepp.
Resan till Stockholm - och den till Norge - gick därför utan större problem. Alltid något.
Min Volvo 240 står fortfarande och väntar på omtanke. Har ju kontakt..eller kontakt och kontakt men vi har i alla fall en muntlig överenskommelse jag och den här "Benkis" som har sagt sig kunna ådta projektet med att fixa grunden och lacka, men han har en massa utlovat innan så det är bara att vänta och gilla läget.
Så..vad gör man. Jo finns ju en Suzuki K50 i garaget som bara väntar. Så med en god granne som kommer från Indien och pratar lite lustigt, och som aldrig hållt på med mopeder, så satte vi igång och bytte kolven och monterade dit allt. Nyhonad cylinder och hela baletten. Tog bara en två dagar för oss..och sedan gick han faktiskt igång - i ungefär två sekunder.
Sedan klonkade det till och han bara dog.
Nu finns absolut ingen tändning, även fast det finns gnista på stiftet.
Komp finns, det känns när man kickar. Bränsle kommer och idag undersöktes förgasaren. Denna var faktiskt full med skit så den rengjordes grundligt - stackars min granne tycker jag för han blåste och hade sin med munnen - och allt ser jättebra ut..men han bara vägrar tända..
Blir galen!
Lägre än Glocalnet - 160330 30 mars 2016, 19:44
Jo nu råkar det vara som så här att jag har en liten lågperiod i humöret. Våren är här, sommaren är på antågande och mycket startar upp hos till synes alla andra men ändå så finns där ingen inspiration i min kropp.
Vet inte varför det är så här. Har hänt en del saker, både positiva som negativa, men inget utav detta torde ha påverkat tillräckligt för att all lust skulle ha försvunnit.
Men uppenbarligen är det så.
Häromnatten satt jag i tankarna att sälja av allt till och med. Ja inte Mazdan då men 240:in och allt det. Bara släppa, förmodligen gå med en brakförlust - precis som pappa förespråkar att jag ska göra för det är tydligen värt det - och sedan bara gå vidare.
Har gjort det tidigare. Sålde flakmoppen till ett skrotpris i stort sett. Skrev över 240 Turbon till ni-vet-vem-som-jag-sen-fick-dra-till-tingsrätten - och allt på grund av min gode far som alltid har sina idéer.
Nu är man där igen, men jag vill inte.
Vill inte ge upp.
Vill fan inte ge upp nu när jag har kommit så här långt!
Men hur länge orkar man när det bara går uppför?