Mack Forum- och sitemoderator Jämtland

Blogg

Den där Suzukin från barndomsminnet - 130701 1 juli 2013, 22:55

Min - ende - bror Anders är drygt sju år äldre än mig. Detta medförde vissa smärre skillnader i våra uppväxter.
Medans min bror, efter lite påtryckningar på vår far, fick börja köra familjens snöskoter så fick jag ett cykelstyre vars krom hade flagnat med åren, och som hade en fixerad pinne av trä som skulle simulera tumgasen från en snöskoter, fastdragen med svart eltejp.

Medan min bror började köra omkring på sin första moped, så tillverkade jag och mina jämnåriga kusiner "mopeder" av våra cyklar. Det var det klassiska knepet med ett par spelkort som man naglade fast i fram eller bakgaffeln.

Min brors första moped var en svart Suzuki K50 av årsmodell tidigt nittiotal. Den hade ljusblåa ränder på tankens sidor, lika ljusblåa "50"-dekaler på sidoplastskydden, och hade krom överallt.
Kromade stänkskärmar, kromade emblem på tanken, kromat övre kedjeskydd.
Dom utstickande blinkerslamporna var vackert mejslade och även dom kromade. Till och med pakethållaren blänkte ikapp!

Som barn minns jag att jag fick åka med honom. Det gick kanske inte så fort, i alla fall inte dom gångerna jag åkte med, men det var ack så spännande att få knipa sig fast över den kalla och hårda tanken och sedan hålla i sig i det kromande, böljande styret, där man allt för ofta övervakade hastighetsmätaren i det lilla runda huset bakom den runda framlyktan.

Min bror trimmade den i hemlighet. Nu är jag personligen inte så insatt i ämnet, och har heller inte ställt de mer tekniska frågorna, men att han och vår kusin David - som själv vid den tiden ägde en Suzuki TS50 - var ute i garaget under långa nätter och gjorde packningar av gamla mjölkpaket och filade på diverse saker, var inget de med enkelhet kunde hålla dolt.
Resultaten var dock att de båda susade fram i sextio, sjuttio kilometer i timmen..i alla fall i korta stunder innan de behövdes gås igenom igen..

Jag minns fortfarande den där dagen då en familj - läs en mamma, en pappa och en väldigt uppstudsig son - kom och hälsade på. Det var lite som att de adopterade bort en del av vår familj, men i själva verket bara köpte mopeden av min bror.
Jag grät. Vägrade släppa taget om den innerst inne. Fan. Jag ägde ju halva styret! Det hade vi ju kommit överens om..även om det nu kanske var så att jag i själva verket inte ägde ett däck ens.
Men mopeden lastades upp på en släpvagn och sedan försvann den, för att aldrig mer bli återsedd.

I söndags var det många minnen som hoppade till liv. Många som jag aldrig mer trodde jag skulle återse, någonsin.
Det var visserligen inte samma moped, men färgen var densamma. De ljusblåa stripsen och dekalerna. Kromet på skärmar, pakethållare - allt, bortsett från det uppenbart utbytta styret, var såsom jag mindes det!
Ljudet, när ägaren som ironiskt nog hette Lars Nilsson, först vred runt soppakranen, sedan tändningsnyckeln och sedan satte foten på kicken och maskinen puttrade igång - var oslagbart och fick en glädjeyra att spira upp genom ryggraden.

Idag är jag ägare till ett barndomsminne, ett av dom få jag faktiskt har. Var hem tidigare idag och körde runt lite hemmavid.
För att bara ha kört en tvåväxlad moped som dessutom var handväxlad tidigare, så gick det tämligen bra måste jag säga.
Lite ovant, lite vingligt men ack så roligt!

Mången tack för att du Oskar - Mervolic här på Garaget - ställde upp och körde. Nog för att resan tog den tid det tog, men vi hade i alla fall ganska trevligt tycker jag ändå, och som jag ser på saken idag så var det helt klart värt besväret!
Tack ska du ha!



Jag orkar inte - 130516 16 maj 2013, 20:27

Ibland har man undrat hur det kom sig att det var just Garaget.org man styrde sig in på den där kvällen när man surfade runt i jakt på ett ställe där man kunde få utlopp för sitt då tämligen nya intresse, det vill säga bilar.
Varför blev det inte hos någon konkurrent egentligen, när man tänker efter? Många sajter delar ju dessutom många saker, och dom flesta har ju det man söker.

Ett forum man kan både luta sig tillbaka mot när det behövs information, men också ett forum för att dela med sig med ny information som andra eventuellt en vacker dag, kan få nytta av själva.

I början så hade jag väl knappt en bil värd att visas upp, i alla fall inte en som tycktes passa här. Min absolut första bil var ju den röda Hondan, men med en vit text på vindrutan, lite puts och nya lättmetallfälgar så kändes den faktiskt värd att visas upp för folket.
Och upp "online" den kom - men det dröjde inte länge innan den togs "offline".

"Men va f..", röt jag.

I den rådande frustrationen så förstod man ju inte varför. Bilderna var okej..men..jaha. Man var tvungen att lägga till lite mer information också..
Detta knappades in i alla rutorna. Men. Det såg så fjuttigt ut tyckte jag. Var det inte mer information än så?
Men med detta i bakhuvudet, och i takt med att det så kallat fick rinna lite vatten under broarna, så kom även intresset för fordonet i fråga.
Ja, för andra märken också såklart.
Man ville veta mer om den. Böcker köptes, första mötet med en Haynesbok inträffade, ett möte jag sedan dess haft många gånger då man gått från ett bilmärke till ett andra och till det tredje.
Rutorna kunde med tiden fyllas med bra och intressant information. Information som man till en början inte hade en susning om, men som med tiden verkade allt vettigare och förståeligare.

Forumet tycktes vara bottenlöst. Där fanns oändligt med information. Fick med tiden problem med Hondan, inget större eller så men vid en tämligen enkel sökning på problemets "symptomer" i forumet - och såklart vad man hade för bil - så var svaren redan skrivna i någon tidigare tråd.
Felsökningarna kunde fortsätta - både för egen del även om det i början inte var mycket jag egentligen vågade ge mig in på utan överlät till tröstande vänner vars tålamod måste ha varit omänskliga vid vissa lägen - och dom flesta felen rättades till, mycket tack vare Garagets forumsdelar.
Vissa problem skulle dock visa sig vara övermäktiga forumet. Hondan lämnades in på en märkesverkstad och de kunde inte finna felet. En "specialist på Honda" hade konstaterat att det var fel på en datorbox...som min Honda inte visade sig ha eftersom den var för gammal.
Den stackars bilen slussades vidare med problemet till en annan märkesverkstad, men denna kunde inte heller finna felet.
En tredje verkstad fann dock anledningen till varför han tände motorlampan, drog så mycket bränsle och luktade så illa baktill - det var en dålig packning i "förgasaren".
En bättre begagnad "förgasare" köptes på en skrot, denna monterades av verkstaden och vips - Hondan var åter äntligen sig själv.
Söker man om detta tämligen mystiska problem med min bilmodell, så bör man finna denna text i någon tråd i forumet numer.

Det är på grund av detta jag numer blir ganska förfärad - ja ni läste rätt - jag blir f ö r f ä r a d över hur forumet - hell, hela sidan för den delen - idag håller på och skapas och evolveras till något som i längden inte kan sluta väl.
När jag för många år sedan nu loggade in på Garaget.org för första gången så tog det länge innan jag över huvudtaget vågade skriva i första tråden. Mycket kan säkert ha att göra med min egen blyghet, men en bidragande orsak var även på grund av respekten för sidan.
Nåt man lär sig tidigt är;

Sök innan du startar en ny tråd om ett ämne.

Var det någon som var överjävligt bra på att intala en i detta så var det en man som kallade sig för FireTraxx, och han kunde inte ha mer än rätt.
Det behövs liksom inte hundratals trådar om hur man sänker en Volvo 240 billigast, eller hur man monterar en turbo på en sextonventilare..

Nåt annat jag reagerar på är, exempelvis detta;

"Ämne": Volvo"

"Hej..bilen fucking startar inte..vad är det för fel? Lol"

Vad står det när man väl står i startgroparna för att skapa en ny tråd? Läser folk ens reglerna längre eller anser dom bara att det helt enkelt inte gäller dem?
Men om man tänker efter, bara en så där lite grand så det inte ens är nära att börja koka i huvudet. Bara så där lite lagomt - så inser man ganska snabbt att det kanske till och med hjälper en själv i längden om man har en beskrivande rubrik - och såklart en ännu mer beskrivande text - så folk vet vad man har för fel och lättare hittar till tråden?
Men..jag kan ha fel också förstås..vad vet jag.

"Vad har du gjort hittills för att felsöka bilen i fråga?"
"Eh..ingenting. Har inte orkat.."

Ännu värre blir det när någon stackars forumsmedlem och kamrat faktiskt skall ge sig på att försöka hjälpa personen med bilen vars märke är okänt för alla utom just trådskaparen. På fråga om vad det är för bil..
Oj, glömde skriva..det är en Volvo.."

Och sen krävs det ett överjävligt tålamod från dom övriga medlemmarna innan det verkligen kommer fram vad det är för motor/drivlina, hur den betér sig, och om man har tur så får dom även eventuellt reda på när felet uppstod.

Ursäkta stvningen men jg siter med e smatphone.."

Hur smart är en telefon om den inte kan vidareförmedla korrekt skrift så att det blir läsvärt och förståeligt för alla andra som skall tyda trådskaparens problem?
Inte ett dugg, skulle jag vilja säga. Eller är det bara en så kallad bortförklaring modell "dummare" till varför man inte "orkar" skriva med korrekt stavning?

"Vart hittar man den komponenten? Jag har provat googla men hittar det inte.."

En ytterst snabb sökning på objektet, må vara vad som nu som felar, med AltaVista som jag envist kör på med, och vips hittar man den nya reservdelen till salu. Vad var problemet?

Vad är detta för "nytt" påfund med att alla trådar numer ska låsas så fort trådskaparna har antingen fått sin lösning, eller att en diskussion kring ämnet har skapats?
Diskussioner är en bra sak tycker jag, särskilt då ingen pajkastning förekommer eller att det vandras långt utanför ämnet.
Diskussioner kan rädda ens plånböcker rent utav, utifall vissa har erfarenhet från ett visst företag eller viss reservdel som visat sig vara undermålig och i stället handlat från annat håll och då visat sig funkat bättre.
Diskussioner kan förvisso spåra ur - finns många sådana exempel - men när dom väl håller sig på banan så kan dom rent utav vara underhållande.
Men nejdå..

"..Tråden kan låsas, tack och hej.."

Men..låser man en tråd..då hittar ju ingen den senare i framtiden, om någon olyckligtvis får samma problem med sitt fordon och vill hitta lösningen utan att skapa sig en ny tråd?

Tal om en helt annan sak.
Vad förväntar sig en person egentligen, som laddar upp en enda - enkel - grådassig bild på en vit, uppenbarligen tämligen bucklig och risig Volvo 745:a, och som på grädden på moset inte ens bemödar sig att skriva någon sorts information i informationsrutorna?
Nog för att jag kämpade länge med att få upp min Mazda som "online" - jodå jag fick kämpa bra länge med det för dem som inte vet - men efter vissa överläggningar med Chrizz han själv så förstod jag varför.
Det är ingen rättighet att få ha sin bil upplagd. Men, och det är så här jag anser det är och ingen annan; om man har ett genuint intresse för något, det kan vara vad som helst egentligen. Bilar, lastbilar, bussar, modelljärnvägar, toaletter.
Har man ett riktigt intresse för vad det nu må vara, så brukar man ta hand om objektet. I det här fallet tar vi en vanlig brukshink som en vit Volvo 745:a som exempel. Ingen behöver känna sig träffad.

Man lägger upp en enda bild. Vissa tar dem i mörkret av någon underlig anledning, men vissa bemödar sig i alla fall att ta fotografiet på dagen så att objektet faktiskt syns.
Okej, men väl synlig så är huven bucklig. Även fast bilden är grådassig så syns rosten i framflyglarna, hjulhusen och trösklarna. Kofångarna kan hänga på sned. Lyktor bortsparkade.
Ingen information över huvudtaget är nedskriven om bilen, det vill säga att det står "ej angivet" i varenda ruta. Inte ens i hästkrafter/nm är det angivet några siffror.
Ursäkta mig men..varför ens bemöda sig med att slänga upp bilen som "online" över huvudtaget?

"Ja men jag ska ju upp med mer information senare", kanske någon då svarar.

Men i så fall kontrar jag med att man i så fall inte gör bilen "online" förrän informationen väl finns där. För de som inte vet, så kan man faktiskt skapa bilen utan att göra den "online" direkt..
Och, vad för information är det som skall komma till?

"..Ja men det ska ju bli ett projekt av bilen.."

Då gör man en projekttråd och lägger upp bilder på bilen i mappar, tills att bilen är i ett någorlunda färdigt resultat. Eller tänker jag helt fel där?
Eller folk kanske det är kul att visa upp en rensad kaross, eller varför inte bara en olackad metallram liggandes på golvet. Det ska ju ändå en vacker dag bli till en bil liksom..

Att visa en bil här på Garaget.org kan i alla fall jag tyckas vara lite som att äga och driva ett personligt företag. Ens bil är ett företag, där lacken - "skicket" - är ens sida utåt.
Vill man visa att man har ett fint företag - kallas marknadsföring för övrigt - så har man en fräsch eller annars intressant lack, roliga fälgar och roliga detaljer som lockar andra till att titta.
Vad säger det om ens företag om man slänger upp en bucklig, sönderrostad Volvo 745 som står utan fjädrar och i stället vilar på sina genomslagsgummin?

"Man ska visst ha en bil i miljonkronersklassen för att passa här", har vissa ej nämnda utbrustit i trådar och bloggar efter att deras bilar har blivit tagna "offline" av någon moderator som givetvis, lite som den Svenska Polismakten - alltid - ALLTID - gör fel, oavsett hur dom än gör.
Men se dig då omkring här på Garaget.

Jag äger tre bilar och ingen av dem är i miljonkronorsklassen. Ingen av dem är ens i närheten av att vara i hundratusenkronorsklassen ens.
Garaget.org innehåller så otroligt många, och olika bilar. Vissa är värda flera miljoner, medans andra knappt är värda någonting.
Men för ägarna kan dom vara ovärderliga, och oavsett vad dem än kör, oavsett om det gäller Volvo, Saab, BMW, Audi, Lamborghini, Alfa Romeo, Subaru, Buick, Chevrolet, Ferrari, Pontiac, Hummer eller vad det nu må vara - så är alla välkomna i mina ögon.

Tack för ordet.



Det är förmodligen mig det är fel på - 130427 27 april 2013, 21:37

En hukande motorcyklist med kvinnlig passagerare baktill dundrar igenom Stockholms ringleder och motorvägar. Det går fort fram, alldeles för fort för att vara lagligt, och det är uppenbart att cykeln verkligen sätts på prov av sin brukare när ekipaget passerar en polisbil i civil uppenbarelse, som såklart väljer att följa efter.
Turen går in i stan. Det rejsas lite smått mellan rödljusen, och det spekuleras i om att de först skall stanna självmant men när detta inte händer så schabblas chanserna snabbt bort.
Polisen blir upptäckt och jakten börjar.
En jakt som tar dem genom intilliggande samhällen, och i våldsamt höga hastigheter på motorvägarna. En jakt som håller på ända tills föraren av motorcykeln gör det fatala misstaget att köra igenom en avstängd tunnel, där resan tar slut mot en nedfälld bom.

Självklart Polisens fel.

Rån i Stockholmstrakten. Ett antal personer, alla likadana klädda och beväpnade med vad som till synes påminner om automatvapen av typen "Ak-47", begår ett rån mot en juvelarbutik. Civilt klädda poliser är snabbt på plats och håller till en början lite avstånd medans de tungt beväpnade rånarna kommer ut till den väntande, silvriga bilen av typen Audi.
Skottlossning utbryter, varav en av rånarna blir träffad. Tumult utbryter och de övriga kumpanerna skyndar därifrån, delvis backandes över deras blödande kamrat. Med punkterade däck backar de först ut och med framänden slår i en betongsugga, för att sedan skyndsamt rulla från platsen.
Lite längre bort tvingar rånarna till sig en ny bil och försvinner.

Självklart Polisens fel.

Bensinstöld utanför Strängnäs. En man och dennes vän tankar deras bil för 288 kronor och drar iväg utan att betala för sig.
Inte länge efter detta så har de sällskap av Polisen efter sig. Biljakt är ett faktum, men de vägrar stanna.
Polisen har uppenbar kännedom om området och vet vart de kan vara på väg åt för håll. Med denna vetskap kontaktar de dem ansvariga för den så kallade Hjulstabron för att öppna denna, så de kunde få stopp på förövarna.
Förövarna kör i stället igenom de fällda bommarna, ut för stupet och krossas mot mittenfundamentet.

Självklart Polisens fel.

Men i mitt huvud så är ingen av händelserna Polisens fel, och hur jag än vrider och vänder på det så förstår jag bara inte hur andra kan anse det heller?
I det första fallet så, om man exempelvis tittar på den beryktade filmen som den civila polisbilen spelade in med sin "dashcam", så är det uppenbart att motorcyklisten hade multipla tillfällen att stanna. Hade han stannat så hade han kunnat fått böter och lite arga ord, men det var allt.
Vad var problemet?
Och jag själv förstår inte häxjakten med att "polisen körde ihjäl dem"...de var ju inte ens i närheten av dem? Helikopterns sägs ha varit i närheten, rent utav strax ovanför deras huvuden, men om man tänker logiskt så skulle ingen helikopterpilot under dom förutsättningarna utsätta sig själv eller sin eventuella besättning eller deras maskin, för en sådan vådlig flygning.
Sen, angående den avstängda tunneln i sig..var där inte skyltat att den var avstängd? Var där inte infällda lampor i backen som ilsket blinkade rött?
Var där inte till och med blinkande lampor på bommen som ekipaget dundrade in i?

I andra fallet, med den skjutne rånaren, så undrar jag hur andra hade reagerat i samma situation. Du, som Polisman i tjänst, möter fyra eller fem stycken personer med vad som till synes är - och kan vara - helautomatiska gevär, vars kulor är kapabla att tämligen enkelt penetrera lättare så kallade skottsäkra västar. Eller varför inte väggar till och med.
Kulor som, vid till exempel rånet mot Bank of America 1997, mycket väl visade att de kunde penetrera hela bilar utan problem.
Hur hade du gjort, i din ställning som lagens beskyddare?

I tredje fallet, så tyckte jag tvärtom mot vad de har kommit fram till. Det var ett genidrag att låta bron öppna sig genom att svänga runt.
I stället för att låta den vådliga färden fortsätta och eventuellt sluta med att den jagade bilen hade stormat över ett krön och kört på en mor med sin barnvagn, eller ännu värre, så använde polisen vad de kunde för att avsluta jakten.
De nedfällda bommarna måste ha synts i även detta fall, men de hade även kunnat stanna långt innan de ens nådde brofästet.

De hade kunnat stanna allihopa, och allt hade kunnat blivit frid och fröjd - men icke.
Jag tycker inte ett dugg synd om dem, och om det är fel av mig så visst. Må så vara.

I stället tycker jag synd om barnen och deras mor, vars far och dennes vän var så utomordentligt korkade att de stal bensin för 288 kronor och sen trodde de kunde köra ifrån en polisbil.
Och jag tycker synd om alla dessa Poliser som ständigt får skulden för saker som inte är deras fel.
De försöker för fan bara göra sina jobb, all heder åt dem som försöker.

Om jag skulle stjäla bensin på en mack och sen försöka köra ifrån polisen men misslyckas, så skulle då inte jag vilja att någon tyckte synd om mig?
Hellre synd om Marika, min fru vars man var så korkad att han gjorde något dylikt, nåt så otroligt urbota dumt.

Visst, jag är ingen ängel jag heller. Jag har gjort saker i mitt liv som jag personligen bearbetar varenda dag som går, men jag kommer aldrig - aldrig - vilja att någon tycker synd om mig för de saker jag har gjort.
Och, jag kommer aldrig heller att skylla ifrån mig heller, för den delen.

Denna blogg är inget som jag vill ha en evig diskussion om. Den är högst personlig, och jag önskar inte att ALLA tänker som jag. Vill bara..vädra ur mig lite åsikter, för jag blir ibland bara så utomordentligt trött på alla som ska skylla ifrån sig, när dom bara har sig själva att skylla.

Tack.

PS: Eventuella faktafel kan förekomma. Råkade bara skriva allt ur minnet.



Ska jag, eller ska jag inte? - 130421 21 april 2013, 20:26

Var länge sedan man skrev något här nu har jag märkt. Hm. Kanske bara jag som har märkt det i och för sig. Alla andra har väl..uhm..annat för sig, eller något.
Själv har jag ett liv utanför Garaget jag också - inget illa menat nu förstås - men särskilt nu när sommaren är på antågande, så är det massor som skall fixas och donas.

Drog av "täcket" från Mazdan idag. Jäklar vad fin han var i solen! Ett glädjerus utan dess like gick upp genom ryggraden, så att nackhåren reste på sig, så fin som han var i eftermiddagssolen.
Men jag skulle ha plockat av däcken och fälgarna då fälgarna allra helst skulle ha fått sig en renovering, och däcken skulle ha blivit utbytta till dem jag har liggandes.
Framskärmen skulle också ha blivit bytt, men denna är ännu inte lackad vad jag vet..fan. Får jaga på Johan lite till.
Och så vill jag på någon träff..men det är en helt annan historia.

Och så har jag 240:in. Har skrivit ner ett i stort sett fulltecknat A4-papper med grejer jag ska göra med 240:in i sommar. Rosten skall bort, det ska svetsas, baklyktor skall göras i ordning, el skall dras om. Skärmarna skall spacklas upp, slipas och lackas.
All inredning baktill ska ur, inklusive golvmattan i jakten på rosten.

Frågan är dock; ska jag göra en projekttråd av det, eller inte?

https://www1.garaget.org/archive/20/19631/272287/272287-3024148.jpg

https://www1.garaget.org/archive/20/19631/272287/272287-2570284.jpg



Mack testkör: Fiat Fiorino - 130206 6 februari 2013, 21:10

Inledning.

Jag har aldrig kört en lastbil, och på grund av mitt synproblem så kommer jag aldrig att få - enligt lagboken - att göra det heller. Men däremot har jag åkt en del större fordon genom åren. Mjölkbilen är ett exempel. Ett annat är den då jag i grundskoleåldern fick åka med i. Mor fixade in mig hos en jobbarkompis man som hade till yrket att köra en gammal Scania om jag minns rätt, så ett par dagar fick man tillbringa i en hytt jag knappt tog mig upp i på egen hand.
Nu, med detta, säger jag inte att Fiaten är så hög att man knappt tar sig in i den - för faktum är att en klar fördel med den är att man slinker in i den väldigt enkelt - men jag har samtidigt aldrig tidigare träffat på en bil som uppenbarligen velat efterlikna en lastbil så mycket som denna.

Hur är förarkabinen?

När man öppnar dörren och mer eller mindre, egentligen inte sätter sig ner utan snarare glider in på sätet utan att knappt behöva böja på knäna, så är det en luftig kabin som man äntrar.
Instrumenten lyser måttligt behagligt, i ett ålderdomligt gul-orange sken, som känns lite nittiotal om man ska vara ärlig, och vissa som har provat liknande bilar kan vittna om att larmet är väldigt känsligt, till den grad att den tjuter så fort dörren öppnas även om den är olåst, därför att den tror att det är ett inbrottsförsök på gång.
Stolen har kraftiga stöd under låren, nästan för kraftiga för att det ska vara bekvämt, och oavsett för en man i min storlek så är det ganska svårt att finna en inställning som känns bekväm.

Väl startad, och genast märker man även hur lite bilen är påkostad när det kommer till ljudisolering. Det destinkta knattret från den lilla turbodieseln hörs allt för väl, och det blir värre på alla grader när man väl kommer på rull.

Hur är drivlinan?

Motorn är, om man ska vara brutalt ärlig, kanske inte det stora problemet i den stora bilden. Den må bara vara på 1.3 liter, men turbon hjälper faktiskt till en hel del och gissningsvis är den inte så törstig som man kan tro, om man hade kört den längre sträckor.
Måhända den kanske är lite högljudd, och tack vare att det är en trecylindrig så får den dessutom ett litet eget knack som mer påminner om en motor som är på vippen att skära ihop i vilken sekund som helst, men när han väl får jobba så leverar den bra.

Växellådan är dock en annan historia. Till att börja med så är det inte en traditionell växellåda där man normalt sett har Park, Reverse, Neutral, Drive och eventuellt någon lågväxel. Nehejdå. Här har vi Neutral framåt - redan där känns det ologiskt eller hur? - Driven ligger i mitten och in till vänster (där man även kan växla för hand upp och ned), och slutligen Reverse, rakt ned.
Det finns ingen Park, så en fungerande handbroms är ett måste för att bilen skall stå still.
Nåväl. Detta kan man väl leva med antar jag, om det inte vore för växellådans bristande karaktär.

För det första är den evinnerligt trög. Prova att exempelvis backa ut från en parkering och lägga i Driven en aningen hastigt - inga problem normalt sett att göra så med normala växellådor, varken manuella som automatlådor - men med denna så börjar det genast att tjuta att man måste göra om manövern för den hängde inte med..

För det andra, så har den bara fem växlar. Och alla fem växlar vill han helst avverka - i tron om att han har tio eller tolv växlar som en lastbil? - innan man ens nått sextio, sjuttio kilometer i timmen.
Visst, det kanske är bränslesnålt att komma upp i så hög växel som möjligt, men varför är där en sådan betänketid under tiden som han växlar?
Man gasar - mycket eller lite spelar ingen roll för det är som att trycket på gaspedalen regleras genom en gammal 386:a eller 486:a, där någon har uppgraderat från passande Windows 3.11 till Windows XP i tron om att det skulle fungera lika bra.
Och när väl nästa växel ska i, så funderar växellådan på om han verkligen ska växla eller om han ska strunta i det. Kanske han hellre ska lägga sig ner på vägen och ta en paus. I sista stund inser växellådan att han kanske skall göra sitt jobb i alla fall, och med armbågen petar han till nästa kugg, lite så där förstrött med en långsam suck.
Resultatet blir att man sitter och nickar långsamt, som att man håller med i en konversation. Upp med hakan, sedan snabbt ned där den sen stannar ett antal långa sekunder, och sedan upp, nästan plågsamt långsamt igen.

Hur är komforten?

Vissa lastbilar har funktioner som spar chaufförens kropp genom att inte bara ha väldigt bra fjädring ute vid hjulen, utan även att hela hytten är gjord för att absorbera de värsta guppen och följer med, slätar ut rörelserna. Stolarna är pneumatiska och ger en behaglig färd för föraren.
En Fiat har inget av detta.
En Fiat Fiorino är skumpig, även på vägar man knappt känt ett gupp på - exempelvis E14 mellan Lillänge och Torvalla - där man lätt kan förväxla vägen med en ko-stig i valfri skog. Stötdämparna känns stumma bak, vilket tillsammans med en parkbänk till stol gör att ett mindre fartgupp känns som ett hugg i ryggen.
Ljudnivån inne i kupén är som sagt dessutom hög. I en gammal Volvo 244 från åttiotalet jag en gång i tiden ägde så fick man skrika till varandra för att höras, men i denna är det nog snäppet värre till och med.

Sammanfattning.

Fiat Fiorino har sina fördelar. Som kombinerad postbil på dagarna och numer även tidningsbil på nätterna så fyller den sitt syfte. Den har bra belysning i skåpet, bra - men ack så irriterande - belysning i kupén, som tänds varenda gång man öppnar fönstret, vilket medför att man inte ser något framåt.
Lägg därefter också till att den dessutom har ett högljutt backljud som ljuder varenda gång man ska backa, vilket kanske funkar bra på dagarna, men absolut inte nattetid.
Och nej. Det går inte att stänga av, hur gärna man än hade velat.

Den har en ologisk och retsam automatlåda som tror den sitter i en lastbil, ptja, hela bilen tror ju den är en lastbil som bantats ner till en skåpbil. Den påminner lite om en sådan stackars åsna som tror att den är en häst och därför försöker göra allt som hästar normalt sett gör, vilket inte brukar resultera i några direkta lyckade resultat.
Den är dessutom väldigt trögstyrd, vilket många har reagerat på. Som brevbärare/tidningsbud vill man ha det lättstyrt i och med att händerna - tyvärr - delvis är upptagna med annat ibland än att just vrida på ratten.

Det faktum att den i tidigt stadie - vilket Posten hävdar är åtgärdat idag - inte kunde få till plusgrader i kupén vintertid, eller att den för inte allt för länge sen hade problem med växellådan som inte ville växla upp när det gick under minus femton celcius - vilket det ganska ofta är vintertid - är också att beakta.

Samma gällande att dagens bilar inte har något som helst skydd för oljetråget, som på dessa olyckligtvis är några av de lägsta punkterna på bilen. En helt oskyddad kylarslang likaså, vilket känns väldigt opassande för en bil som kör fram och tillbaka över exempelvis trottoarkanter..

Betyg

Fiat Fiorino får två rattar, av fem möjliga.

http://www.vibilagare.se/sites/default/files/imagecache/nodeimage_maincontent_full/vibilagare/fiat_fiorino_posten_01.jpg



Nya idéer - 130126 26 januari 2013, 21:40

Likt en vingklippt Boeing B-17E Flying Fortress med fyra, skrikande Pratt & Whitney-motorer, svischar vi fram i en luft som är fylld till bredden med öronbedövande smällar och explosioner. Eldflammor stryker längst flygplanskroppens tunna, nitade skrov, där tunna metallvajrar innanför ivrigt dras fram och tillbaka i sin jakt på att stabilisera rodren.

Luften kan ibland verka vara harmlös, men i dom vackraste molnen kan dom farligaste fällorna lura, och det är många gånger vårt plan har varit på väg ner mot backen, i en slutlig och dödlig spinn där inget hade lämnats till ödet efteråt.

Marika och jag är båda piloterna över vårt öde. Vi kämpar tillsammans, även fast vi ibland tittar på varandra och funderar på varför det är så galet det vi har framför oss.
Alla turerna med våra jobb. Vår framtid. Livet. Allt är som en bergochdalbana i luften där både det ena och det andra sker, med eller utan vår vilja.

Vårt plan dundrar vidare mot horisonten. Ena vingen börjar vibrera och skakningarna är så illa att det nästan sänker oss. Ena motorn fattar eld och med ett illavarslande skrik från uppbrunna hjullager så stannar proppellern abrupt.
Skakningarna slutade förvisso, men när motorn till slut lossnar och faller mot backen så faller vi tillsammans. Marika och jag får kämpa med spakarna för att över huvudtaget behålla lite luft under oss.

Vi har för mycket framför oss för att sänkas nu. Vi tittar på varandra, synar varandras blickar och andas ut, ty innerst inne inom oss vet vi att så länge vi har varandra, så kommer allt att ordna sig.
Men vägen dit är lång och krokig.
Vem vet om vårt plan ens håller hela vägen dit. Men.
Det ska krävas mycket mer än så här, innan det blir fullständigt nedskjutet.



Året 2012 - 121231 31 december 2012, 22:25

Nu när jag sitter här, lagomt förkyld med droppande näsa och rosslande hals, med en kopp med varm svartvinbärssaft och tänker efter, så vet jag inte om det ärligt går att sammanfatta hela året utan att missa något.
För är det nåt som har hänt, så var det under tjugohundratolv, både vad det gällde på det fordonsrelaterade området som i det personliga.
Men vissa saker går ju nämna..

Årets personliga händelse:

Jag och Marika gifte oss. Otraditionella som vi var så blev det inte giftemål i varken kyrka eller ens på hemmaplan, utan i själva verket på Skansen i Stockholm, under en förvånansvärt vacker sommarhelg.

Årets bilhändelse:

Farfars Mazda kom online och blev godkänd här på Garaget. En upprinnelse av händelser som innefattade en sjujäkla massa arbete i ett garage i Brunflo, bland slipdamm, BMW-nördar och bensinångor, för att sedan gå vidare till en - mycket - efterlängtad hel omlackering och hemforsling, där han sedan blev ihopplockad, till stor hjälp av flera vänner - ni vet vilka ni är.
Stort tack till er!

Årets förvåning:

Att xenon kunde vara okej..i alla fall..

Årets citat:

"Ja", sa jag när ungefär en miljon tankar rusade i huvudet, där på det lilla podiet, med en präst som nyss frågat om jag ville ta Marika till min fru..

Årets museum:

Buss&Spårvägsmuseumet i Stockholm. Var ett helvete att slita sig från ledbussarna från sjuttio och åttiotalet. Vilka minnen, och så rätt dom var. Delade framrutor med de lodräta vindrutetorkarna, registreringsnummerplåten bak på motorluckan, även den på rätt ställe. Vissa bussar hade till och med stopplinorna som man ryckte i, innan de blev utbytta till de mer traditionella röda knapparna.

Årets tråkiga händelse:

Insett med tiden att man på dagens arbetsplats inte längre är respekterad, eller för den delen har varit det, och därför börjat söka mig någon annanstans. Respekt är ingenting man får automatiskt, även om man är chef eller inte. Respekt får man om man visar sig den värdig. Att beté sig som vissa gör, är inte ens i närheten av något dylikt, och att då bli överkörd på överkörd med byråkrati och en massa annat som förmodligen hade kunnats lösa med ett eller annat enkelt telefonsamtal, är mer eller mindre en skandal så nej tack!

Låt oss hoppas att tjugohundratretton blir det glada, trevliga året där alla - nåväl dom flesta - av våra önskningar går i uppfyllelse.
Gott nytt år på er, Garagetanhängare!



Den där känslan - 121224 25 december 2012, 00:08

Det jag tänkte berätta nu, är jag inte särskilt stolt över, hur det än må låta. Och hur det än må låta som, så är jag ingen "hatare" av ett visst märke eller liknande, utan hade situationen innefattat en BMW, Toyota, Saab eller något annat märke än just en grå eller silvergrå Audi av nittiotalsmodell, så hade jag skrivit om detta i alla fall, oavsett märke.

Igår, dagen innan julafton, så hade jag varit och hälsat på min far hemma på gården. Nåväl, det var inte bara på grund utav sällskapligheter min resa hade styrt dit, utan det var även på grund utav några mer eller mindre allvarliga frågetecken.
Det största frågetecknet var om jag skulle lämna V70:in där och helt sonika ställa på 240:in och köra den i stället, med tanke på det klena bakhjulslagret som kombin för tillfället dras med. Det skall bytas, men för att vara säker på att framkomligheten säkerställs trots hjullagerproblemet, så hade jag ju i alla fall alternativ.

Alternativet skulle dock väl hemma på gården, visa sig vara ett mindre bra alternativ. Bilen stod för det första under ett par decimeter snö, och för det andra - när väl snön var bortsopad och armarna ganska trötta - så var batteriet fortfarande ikopplat och kvarglömt under huven, så det var ju såklart dött.
Bara att köra igång med laddaren.

Under aftonen så förvandlades frågetecknen till att antingen lita på att hjullagret håller och jag kör med bilen tills det blir bytt - om drygt en vecka om allt går väl - eller så ta ett annat batteri och hålla på och krångla med det, bara för att vara på den säkra sidan..
Det slutade med en sorts komprimiss.
På kvällen så åkte jag därifrån med V70:in, men med alternativet att åka och byta till 240:in mer eller mindre direkt efter julafton, om mitt förtroende för det glappande och för övrigt sjungande hjullagret skulle tryta, tills att det blir dags för skruvning.

På vägen hem var det mörk - såklart? - och glädjen över extraljusens existens gjorde sig påmind. Färden gick i lagom takt hemåt mot Östersund på E45:an, med lite snörök observerat från passerande bilar, men i övrigt faktiskt riktigt bra före.
Men planerna på att få tända upp extraljusen grusades ganska kvickt då man kom ikapp en bil som vinglade smått över vägbanan, och uppenbarligen trodde det var sextio, sjuttio på nittioväg.
I väntan på att kunna köra om - började min väntan från nedanför Bye sett till långrakan innan Kläppe för dem som vet vart det är - och under tiden så såg jag att ett par xenonlampor i snabb takt kom ikapp, och just som ögonblicket jag väntat på väl kom och jag kunde ta mig förbi bilen framför, så hade jag lika kvickt vad som visade sig vara en grå eller silvergrå Audi av sedanmodell tätt efter mig.
Nåväl. Jag körde på i min egen takt, men kunde inte slå på extraljusen förrän ett par bilar hade passerat.
Väl passerade och yes, äntligen - varde ljus!
Det var nu det blev dubbelfiligt för mig och jag lägger mig såklart genast i högerfilen, medans Audin - självklart? - lägger sig för omkörning.
Och det är nu jag menar att jag inte var stolt över mina handlingar, men i stället för att lunka på i min hastighet så blev det i stället plattan i mattan. Vill dom om, så kommer dom om såklart, men de skulle få kämpa lite extra för det, beroende på vad de hade under huven.

Personligen vet jag inte hur tankarna - eller diskussionerna för den delen - gick i den ljusa Audin med extraljus i fronten, men faktum var att de inte tog sig förbi, även fast jag inte ens växlade ner. Måhända de valde att släppa av, men väl igenom Kläppe så var de fortfarande bakom en busigt leende jag.

Nåväl. Efter Kläppe, efter nedförsbacken så släppte jag av och lät dem köra förbi. Helljusblinkade åt dem en gång och fick ett par varningsblinkersblink som hälsning. Tror ingen av oss hade något illa ment mot varandra, och de svängde serdemera av mot Brunflo ned på E14 om jag såg rätt medans jag fortsatte in mot stan.

Det var ungefär här jag insåg hur dum jag är ibland. Dels att man leker i trafiken - som tro det eller ej var ganska gles vid den här tiden på dygnet tur som var - men också för att man utsätter ett redan dåligt hjullager för dylika hastigheter och kurvtagningar..

Men jag fick mig ett leende.
Tack ska ni ha ni i Audin!

God jul!



Skadad - 121109 9 november 2012, 20:39

"Stopp", formar min tunga, och låter mina lungor andas ut. Allt blir tyst i vad som känns som en halvtimme, eller varför inte en evighet - när det i själva verket säkert bara var ett par sekunder.
Hennes vita, slanka ben mejslade runt min höft och jäms mina ben. Hennes djupa förföriska navel i ansiktshöjd, med en lätt guppande tillhörande mage.
Axlarna tappade höjd medans hon satt där i sina underkläder, som hon minutrarna innan hade i en förförisk dans dansat sig ned till, och hennes tidigare glada ögon började i stället blixtra.
"Vad sa du?"
Och ja, vad fan sa jag? Vart kom det ordet ifrån? Hjärnan började skrika "fortsätt, fortsätt!" men orden kom inte ur munnen, hur mycket dom än ville och försökte.
Några minuter efter det var jag utslängd.

Ibland känner jag mig lite som Julius Benedict ur filmen "Twins". Rollen som Arnold Schwarzenegger spelar, bortsett från att jag varken har så mycket muskler eller dialekt som honom, eller för den delen längden i kroppen eller..hursomhelst.
Grejen med Julius är att han är född och uppvuxen på en ö där han bara träffat ett fåtal personer, och i stort sett levt ett perfekt liv med dom perfekta människorna.
Min uppväxt var förvisso kanske inte perfekt, eller ens med dom perfekta människorna runt omkring mig, men i och med att man bodde på ett faktiskt berg, en bra bit utanför stan så finns det vissa likheter mellan den Lars som sitter och skriver denna text, och Julius, bortsett från ovannämnda trivialiteter..

När Julius insåg att han hade en bror där ute och helt sonika begav sig ut efter honom, så fick han möta en helt annan värld än den han var van vid. Jag har förvisso en bror jag också, men när jag flyttade hemifrån hade jag aldrig haft ett riktigt förhållande, inte ens kysst en flicka på riktigt och alla värderingar och tankegångar man hade om rätt och fel, kändes missanpassat så fort man tog sitt pickpack och flyttade in till stan.
Det var som att lägga ett pussel av träbitar där bitarna plötsligt inte passade. Dom såg kanske likadana ut vid en första blick, men passade inte när man försökte lägga ihop dem.
Trä är dock bräckligt, och med tillräckligt mycket vilja så gled bitarna ner på plats i alla fall till slut.
Men vad blir problemet när man lägger ett pussel fel?
Jo, motivet blir missvisande.

När jag flyttade hemifrån så hade jag en liten, röd Honda Civic av 1989 års modell. Mina kunskaper var mycket ringa, och egentligen sträckte dom väl sig till att jag kunde skifta sommardäck till vinterdäck och vice verca, samt det allra nödvändigaste som att byta tändstift, olja och oljefilter. Men bortom det - ett stort frågetecken.
Själv var jag väldigt nöjd med bilen, men efter att filmen The Fast and the Furious hade kommit ut och den fullkomliga vågen av att göra om alla bilarna - och särskilt japanska bilar - så var man såklart själv öppen för förslag, om än lite skeptisk till dom allra största grejerna.
En god vän tyckte det var synd att det var en 89:as och inte en 88:as. Varför kunde jag inte riktigt klura ut själv, men efter att ha frågat så var svaret att det på en 88:as var lagligt att köra utan en fungerande katalysator.
Varför detta var negativt var något jag serdemera grubblade vidare på i många månader till.

Med tiden började man titta på bilen på ett annat sätt än bara ett transportsätt. Minns bland annat när jag fullkomligt blängde på fläktskyddet och fläktbladen och tyckte att det skulle se så mycket snyggare ut om man lackade om dem.
Sagt och gjort, med farsans verktyg så fick man sakta och säkert, med tålamod och envishet, lära sig vad som skulle löst för att först skyddet skulle lossna och sen fläktbladen, för det var ju inte bara ett par skruvar och sen var allt löst.
Och bra blev det, minns jag. Funkade gjorde fläkten dessutom, även efter att jag hade varit där och pillat..

Men än idag känner jag mig som en nykomling, och kommer förmodligen - oavsett hur mycket information jag än sväljer och hur mycket jag än lär mig - alltid känna mig som en nybörjare. En som förmodligen torde hålla på med annat, men som jag själv inte vet vad det skulle vara.
Meta fisk?
Jag har bytt fjädrar och bakre stötdämpare på en Volvo 240. Bytt hjullager fram på V70:in. Har legat under Mazdan och slipat gammal underredsmassa och lagt på ny. Har byggt ljud, extraljus, lackat, slipat, mattat ner, putsat, skrikigt och blött blod - men jag kommer alltid känna mig som en novis.
Mycket är tack vare vänner och bekanta. Ni vet vilka ni är. Utan många av er där ute - även er här på Garaget - så hade mycket utav detta aldrig blivit gjort. Mycket hade aldrig ens blivit uttänkt eller planerat, ännu mindre utfört.

Jag är den jag är, och det är svårt att komma ifrån. En sorts Julius Benedict som inser att där finns en värld utanför den man länge har förhållit sig till och bestämt sig för att utforska på alla dess vis. Allt går inte som planerat. Det är det sällan något som gör.
Jag sårar människor i min omgivning, nåt som förmodligen gör ondare i min kropp än motpartens. Om folk visste hur jävla besinningslöst ont det kan göra i min kropp, och vad jag ibland är villig att göra för att det onda skall sluta, så skulle vissa förmodligen bli rädda för att ens ha kontakt med mig.
Jag vill aldrig såra någon.
Lika lite som jag en gång i tiden sårade en av mina bästa vänner för vad som känns som hundra år sedan - när det egentligen är bara runt tolv - sårar jag än idag människor genom mitt handlande.
Hon jag sårade för ungefär tolv år sedan, hade gjort sig fin för min skull. Jag vet det idag. Skall inte ge alla detaljer förstås, men idag vet jag så mycket mer än vad jag gjorde då.
Hatar verkligen att såra.

När jag var yngre så gick det ett barnprogram/ungdomsprogram på Tv som hette Hjärnkontoret. Vet inte om det går nu, men på min tid så var det ett ordspråk som etsade sig fast på hjärnan när man tittade på det programmet.
"Frågar man ingenting, får man ingenting veta", var nåt dom alltid sa i förmodligen vartenda avsnitt. Och därför, är det nåt jag undrar så frågar jag om det.

Det är därför inget jag hymlar med när jag frågar om hjälp till exempelvis mina bilar. Oskar - Mervolic - här på Garaget, har och är till en stor hjälp. Dels har vi gjort mycket tillsammans när det gäller hopmonteringen av Mazdan, men också en hel del på V70:in.
Daniel hjälpte mig mycket när det gällde Hondan minns jag. Avgassystemet fick han byta till ett så kallat sportsystem. Helljusreläet brann upp för mig och detta var det Daniel fick ge sig på den där kvällen när det var lite halvbråttom.
Helljusreläet som för övrigt satt så illa till att han fick ligga upp och ned i golvbrunnen på förarsidan, med huvudet mot pedalerna och fötterna upp i luften, för att över huvudtaget kunna arbeta med mig som langare av verktyg och diverse.
Daniel var även den som gav mig oerhört bra och goda råd om både bilar och livet. Han gav mig massor under den tiden vi umgicks mer eller mindre varje dag/kväll/natt, och för det är jag evigt tacksam.

Mycket blev annorlunda dock när jag flyttade hemifrån. Jag och Daniel mer eller mindre slutade umgås i och med att det inte var lika lätt för mig att bara ta mig ner på byn och ner till hans garage där vi långt in på småtimmarna skojade med varandra och hittade på hyss.
Än idag är vi förstås vänner, men på ett annat sätt.

Men likt Julius i "Twins", som levt i sin bubbla och sina värderingar och finner att världen är helt annorlunda jämfört med vad han var van vid, så sitter jag i ungefär samma sits.
I min värld där jag har vuxit upp skall man vara snäll, värdig, omtänksam och ha vördnad för kvinnan. Det är oskrivna och outtalade regler, men man ska bry sig om varandra och sitter en vän, oavsett kön, i knipa så är det en självklarhet att man ska hjälpa till så mycket man bara kan, även om man just då kanske inte råkar ha lust.
Det är svårt att förklara, lika svårt som det är för en själv att förstå men ibland känns det som att man är en utdöende art som hellre hör hemma på ett museum, eller varför inte i ett annat århundrande än här och nu.

Man behöver inte titta långt för att se att världen är annorlunda än den man trodde man föddes till. Se bara på här på sajten, Garaget.org, till exempel.
Nu talar jag inte för alla, men vissa killar här är - förlåt mina ordval - tamefan pinsamma i sina sätt att ta sig fram i både språk och sätt.
Internet har den stora fördelen att det är en mindre press än i det verkliga livet. Man har inte den där ögonkontakten som antingen kan bli alldeles underbar, eller alldeles otroligt pinsam om det blir fel, när man väl står där och skall ha en diskussion.
Tro mig, jag har upplevt båda delarna så jag vet hur det känns.
Men bara för att internet och framför allt Garaget.org är en sajt för alla, så är det inte fritt fram för finniga tonåringar med nytagna körkort att slänga iväg ett - eller tio - snuskiga förslag i tjejers PM-inkorgar.
Det finns nåt som heter vett och etikett!

I min värld - som inte behöver vara den rätta men så här är det för mig - så kan en första kontakt vara en lättsam, ej inriktad men gärna lite underfundig och artig kommentar på exempelvis en bild hos någon man fattar tycke för.
Får man ett gensvar, ge ett lättsamt tillbaka. Man börjar inte med ett PM direkt, men känner man att man har diskuterat länge om ett ämne, så fråga om man ska styra över diskussionen dit i stället. Som sagt, i min värld skadar det aldrig att fråga, för man kan inte få mer än ett nej i värsta fall.
Och, ett nej är alltid ett nej. Oavsett vad det än gäller.

Men nog om det. Vart jag försöker komma till är att jag inte är som alla andra. Långt ifrån alla andra. När någon säger "jag är inte som alla andra", så är dom inte ens i närheten av hur långt ifrån jag är som, ja, alla andra.
På nätterna när jag springer i trapporna och ser mig själv i spegelbilden i alla dom fönsterrutor jag svischar förbi, så ser jag ett svart hölster på vänsterbenet, vars SIG Sauer P228:as - eller möjligtvis P225:ans - svarta kolv är synlig.
Svarta tjocka band med rejäla spännen runt benet, för stabilitetens skull.
I mina fantasier som sprudlar varje natt så ser jag hur den tunga svarta västen med alla stora fickor, följsamt följer med kroppen när jag arbetar mig upp, och ned, upp och ned för trapporna.
Ibland kröker sig mina händer och fingrar utan att jag ens tänker på det, som att jag även vandrar omkring med en automatkarbin av märket Heckler & Koch MP5 i nävarna. Ibland höjs mina händer och jag går framåt, beredd på strid.
En strid jag aldrig kommer att uppleva.
Utomhus kan jag se timmerbilar rulla förbi i sakta mak ute på exempelvis Genvägen, och långtradarna är så långa att de påminner lite om överljudsjaktplan. Gällande planen så ser man dem först, för att sedan höra ljudet.
Med timmerbilarna så hör man det mullrande ljudet framtill, och medans den passerar och man i marken känner att det vibrerar, så hör man även dom efterföljande ljuden av skramlade spännband och diverse som hänger på vagnarna.
Jag ser på dessa mäktiga maskiner, och ser mig själv köra dem. Hur jag med van hand sitter avslappnad i förarstolen och räknar ut vad det nu än är man behöver räkna ut när man har det till yrket att frakta timmer, eller vad det nu är man har där bak.

När jag gick i gymnasiet så åkte jag en gång och hälsade på en klasskompis. Vägen dit var lång, och i och med att jag då ännu inte hade tagit körkortet så blev det bussen som fick ta mig till henne.
Och det lustiga med den dagen var att det var inte - ursäkta om jag säger detta - träffen med henne jag idag tänker tillbaka på, utan det var busschauffören och hans sätt att köra, på vägen till Stugun.
Chauffören, en lång och jänglig herre med mustasch, körde bussen på ett närmast magiskt sätt. Som jag då så ofta gjorde så satt jag näst längst fram - första platserna är ju som bekant till för de handikappade - men jag hade ändock god sikt över förarplatsen, och kunde därför också notera hur otroligt duktig han var på att framföra sitt fordon.
Fortfarande inne i stan, när låten "Electric" med gruppen Melody Club drog igång på radion, så var det som att han dansade, sittandes på förarplatsen tillsammans med låten, samtidigt som han styrde med den väldiga ratten, kopplade, gasade och stampade takten - allt på samma gång.
Samtidigt som beaten rullade så tajmade han in det med blinkerssignalerna, och han var för ovanlighetens skull skötsam med växellådan, som i denna buss var manuell.
Väl framme i Stugun var det nära att jag inte ens klev av, för jag ville egentligen inte. Chauffören var för bra på att köra för att jag skulle kliva av..men till slut gjorde jag det i alla fall.

Jag kommer aldrig att köra buss. Kommer aldrig heller att köra timmerbil eller lastbil. Får inte ens köra en taxi. Kommer därför aldrig heller bli en Polis, även om det var lite väl högt flygande att även drömma om Pikéten, såsom jag har gjort sen mycket länge.
Att jag idag är gift är nåt som förvånar mig lite av och till. Hur sjutton gick det till? Många gånger har jag tänkt att där kanske finns nåt sorts system för hur det hela är uttänkt. Att man har haft ett helvete i skolan, så det var helt enkelt dags för mig att få lite tur i livet och åtmindstone finna mig en kvinna jag vill leva resten av mitt liv med.
Men inte mer än så, säger någon regel, oskriven och osagd även den.

[i]"Man lär sig så länge man lever"[i], brukar det sägas.
Frågan är om jag någonsin kommer lära mig om hur känslor fungerar, eller för den delen om hur fordon fungerar..den som lever får se!



Falling down to earth - 121010 10 oktober 2012, 22:09

Det finns en film jag länge haft som en av mina absoluta favoriter genom tiderna, där två pojkar - en äldre som kallas för Max och den yngre Kevin - som träffas mer eller mindre på grund av sina egna handikapp.
Max har gått om flera klasser för han lär sig aldrig läsa, och Kevin har en sjukdom som bland annat får honom problem i att överhuvudtaget gå.
Tillsammans dock, när Max lyfter upp Kevin på sina axlar, så blir dom på sätt och vis till ett. De fungerar tillsammans, och de ger sig ut i världen - nåja staden den bor i - och på deras vis, räddar fagra kvinnor i knipa och skippar rättvisa i samhället.
Allt blir bra för dem. Kevin lär Max hur man ska läsa på ett mer pedagogiskt sätt än någon annan, och Kevin får se mer av trakterna i och med att han blir buren.
Allt är bra, alldeles underbart bra, ända tills den dagen när Kevin sätter maten i fel strupe och får andnöd. Hans sjukdom tar över och det dröjer inte länge förrän allt är över.

Filmen heter "The Mighty", och just nu symboliserar den filmen, och dess handling, lite om hur jag känner. För inte så länge sedan så berättade jag lustigt nog för en vän och tillika kollega till mig, Ronnie, om hur otroligt glad jag var och att det kändes konstigt att gå runt och le hela tiden.
Idag är det inte så längre.

I morse, när jag skulle sova, så var det svårare än på länge. Det värkte i kroppen och tankarna snurrade. Mazdan är något jag ofta återkommer till.
Mazdan, som egentligen - bortsett från sista framskärmen som ännu inte kommit tillbaka från min vän lackeraren, men som då i stället har fått en stand-in i form av en annan framskärm från reservdelsbilen och med det - är klar för besiktningen nästa vecka.
Allt slit i somras, och han är äntligen besiktningsduglig - förhoppningsvis. Men glädjen som fanns där vid ihopsättandet, gnuggandet på kromlisterna eller vid omlackerandet av diverse detaljer - den finns liksom inte där just nu.

Häromdagen var jag inkallad på möte på kontoret. Det stod på lappen att det skulle handla om en tidsmätning på min sträcka, men det handlade egentligen om någonting helt annat.
En kund anklagade mig för att ha skrivit en hotfull lapp tillsammans med tidningen, och skulle citerat; "komma in med den på kontoret i början av veckan".
Visst. Jag hade skrivit en lapp. Men den var varken hotfull eller för den delen något att lägga mycket vikt vid - tyckte jag när jag skrev den.
Medan jag läste detta och förklarade min version av det hela till min närmsta chef, så kom högste chefen in och egentligen låste in mig i ett hörn i rummet. Han stod upp, jag satt ner. Flera kom in i rummet och det kändes verkligen som ett rejält påhopp.
Och där och då fick jag min skriftliga varning, i ett annat ärende. Min chef ogillade tydligen mordhot.
Lång historia kort, men ja. För ett tag sedan så uttryckte jag mig i ett bokstavligt dödshot.

Bakgrunden till hotet var något som hade legat och grott väldigt länge inombords. Ingen lyssnade uppåt. Ständiga överlass, alltid extrasaker på just torsdagar - ja listan kunde och kan göras lång - och jag var så fly förbannad över så många saker att jag helt sonika, efter lastningen, gick in till min nattförman och sa; "ringer någon från kontoret senare idag så dör den personen.."
Sen gick jag.

Grejen är att jag har lovat både min - då - döende mamma, och mig själv saker som jag ständigt känner att jag bryter mot. Jag ska tänka på mig själv. Bli hårdare. Inte acceptera hur mycket skit som helst. Göra det som gör mig glad. Känna det som gör mig glad.
Men vad gör man till slut när ingen lyssnar? När ingen hör en?

Tillsammans med ett flera timmars långt möte med både min närmsta chef och hans chef, så blev det dock upprullat på mattan. Jag berättade i stort sett allt jag kunde komma på. De båda bad om att jag skulle vara öppen och inte rädd för att berätta, men förmodligen hade de inte väntat sig ALLT..
Resultatet är säga någonting om ännu, men nästa vecka skall jag få min efterlängtade mätning längst min tidningsträcka, och rent spekulativt så var det till och med diskussion om jag verkligen har rätt bil för min sträcka. Byte av bil? Till vad är då frågan? Vw Caddy tro?

Under den här tiden när jag gick omkring och var så där fånigt lycklig, så kände jag mig som en övermänniska. Jag hade krafter jag aldrig haft, och dessa ville jag att mina närmsta även skulle få känna av.
Jag var lycklig. Genuint jävla jättelycklig. Kände att jag hade allt och lite till, även om en utomstående förmodligen bara skulle rycka på axlarna och tänka; "var det allt?".

Sen något år tillbaka har jag lärt känna en människa som med tiden har betytt allt mer för mig. Hon hade ett brokigt förflutet, ett måhända knepigt ett där jag inte tänker säga så mycket mer, men på sätt och vis påminde hon lite om mig, för några år sedan.
Hennes hjärta kändes krossat och låg i småsmulor. Men bitarna var vackra och innerst inne var hon en ytterst genuint snäll människa som hellre tänkte på andra än sig själv.
Att komma henne nära inpå livet var lite som jag kan tänka mig hur det har varit för en del att komma nära inpå mig och min känslomässiga mur, med djupa vallgravar strax utanför.
Turerna blev många. Ett tag var vi inte ens vänner, men kanske det var mitt tålamod - som inte var utav denna värld kändes den som då - som fick henne att verkligen lita på mig.

Idag känns det som att jag står utanför hennes mur. Vad hände?

I morse när jag jobbade så flöt det på ganska bra. Fick höra av en kollega precis innan jag gav mig ut på sträckan att min bil precis hade varit in på besiktningen, och hans första spontana fråga var; "vad fan har du gjort med bilen?"
Jag kunde först inte förstå vad han menade, men sedan räckte det med att han imiterade att han satt i min bil och ryckte våldsamt i ratten, då jag insåg att han menade de skeva bromsskivorna.
Så, jag berättade som det var. Vet inte riktigt när skivorna blev skeva - gissningsvis förra vintern när jag bromsade för råddjuren, varav ett jag som sagt ändå plockae - men när klossarna började skrika för ett tag sedan, och jag berättade om att bromsarna behövdes byta för det var metall mot metall, så förväntade jag mig att även skivorna skulle bytas.
Vad gjorde personalen på Berners?
Jo, dom bytte bara klossarna..

I slutet av sträckan, där jag har lite trapphus att springa i, så brukar jag normalt sett - sommartid - gena över ett par gräsmattor som tillhör fastigheten. Kom igen, vem gör inte det?
Den senaste veckan har det dock regnat en del, så jag undvek dom flesta av gräsmattorna, tills en av dom sista.
Äsch, tänkte jag, och lunkade över den och måhända kände att någon av mina tår blev lite blöt genom strumporna. Upp i sista trapphuset det bar med skrikande sulor mot stenbeläggningen.
På vägen ned för trapporna så hann verkligheten ikapp, och ett steg i taget blev i stället ungefär fyra, fem, sex trappsteg tagna i all hast med klackarna.
Armarna flög ut för att hålla balansen, det var som att åka skridskor och försöka hålla sig emot att ramla baklänges. Jag flög sedan åt höger och mer eller mindre landade på sidan över räcket och gled ned sista biten innan benen hann ikapp och tog emot mig knäböjandes på avsatsen.

Under morgonkvisten skulle jag ju som sagt sen sova. Kroppen värkte efter den vådliga färden i trappen, och sedan började tankarna att rusa genom skallen. Mazdan som snart ska besiktigas, V70:in ska också besiktigas nästa vecka, och det här med min vän som plötsligt tagit avstånd från mig. Vad har jag gjort? Vad hade jag kunnat ha gjort för att förhindra det? Tankarna blixtrade som blixtarna på himlen och det gick inte att tänka klart.
Det kändes som att jag har svikit mig själv, min fru som låg och sov bredvid mig, mamma och hur jag än vred på det hela så blev det bara värre.
Klev upp ett par gånger. Var uppe och gick i mörkret. Försökte slå bort tankarna. Försökte skratta bort det. Fan Lars, du kan ju inte tänka så här.
Dessutom har jag ju en underbar fru som hjälper mig så fort jag har minsta tvivel om vad det nu kan vara. Men dum som jag är så vill jag ändå inte väcka henne för det. Låg och tittade på henne länge, men väckte henne aldrig.

Nej. Tiden får gå lite i stället, så får vi se hur allting går.




Sågs senast: Idag 02:07
Medlem sedan: 28 januari 2006
Foruminlägg: 26113
Senaste inloggade besökarna
2024-03-26 11:21 ehedman
2024-03-25 20:30 Hybridsmurfen
2024-03-21 22:50 claesonlarsolof
2024-03-20 20:09 7o773
2024-03-13 17:37 Ahlise04
2024-03-09 22:30 DTS
2024-03-08 21:22 Blackinsv
2024-03-05 12:11 DNSFY
2024-03-03 18:00 SportPilot
2024-03-03 01:33 Gbgrape96
2024-03-03 00:06 danny-16vt
2024-02-29 21:42 Ludvigvtec
2024-02-27 09:34 Hegge_
2024-02-25 17:11 akaKjell
2024-02-18 21:41 farthindret
2024-02-17 18:14 Glansen
2024-02-17 12:45 VoxTypeX
2024-02-15 20:07 Klarabara
2024-02-14 22:00 Engvers
2024-02-09 16:28 JustDizzq