Blogg
I en kall värld - 120322 22 mars 2012, 23:22
Jag har ett minne från barnsben som ibland dyker upp, beroende på händelse eller situation. Ett minne som jag, förmodligen helst inte hade velat komma ihåg över huvudtaget, i och med att det har med min farfars död att göra.
Men samtidigt är det på sätt och vis ett vackert minne, och kanske det också är en sorts påminnelse, i alla fall för mig, om att det finns en yrkesgrupp där ute, som gör mer än kanske vissa andra.
Det var i början av nittonhundranittiotalet. Själv var jag inte ens tio år, och de jag umgicks mest med var mina äldre kusiner, Linda och Jeanette. Uppe på andra våningen hemma hos farmor och farfar – som bodde på samma gård som mina föräldrar – hade vi ett eget rum som kallades för "kontoret". Fast egentligen var det inte vårt kontor. Det delades även med min bror, samt en annan kusin, David.
När man tänker efter så förundras man över hur lättsamt man ändå hade på den tiden. Räkningar var bara nåt de äldre förstod sig på. Ansvar i sig höll sig inom ramarna att man åtmindstone skulle gå och lägga sig någorlunda i rätt tid.
Intresset för bilar – och fordon i största allmänhet – fanns där sedan länge. Traktorer dundrade fram och tillbaka på vägen utanför, eller i sakta mak ute på ängarna runt alla gårdar. Mjölkbilen med de stora bokstäverna NNP på sidorna, kom förbi till bondgårdarna i byn varannan dag.
Doften av gräs, jord och allmän grönska var det som regerade i luften, och allt var i harmoni.
En av dem dagar jag minns bäst, var den dagen då jag och mina kusiner var uppe på vårt kontor, och en moster ropade nerifrån trappen, att ”..vi absolut inte fick titta ut genom fönstret. Det hade hänt en olycka..”
Vi var barn. Och vad gör barn? Jo. Vi tittade på varandra, och som i trans så vände vi oss om och tittade ut genom fönsterrutan.
Som barn förstod man kanske dock inte så mycket av vad som hände. Någon där nere sprang med en kudde. Farfar låg – vad man senare i livet har fått lära sig att det heter – till synes i framstupa sidoläge. De var på ett ganska gott avstånd, men det syntes att det var han som låg ner, då han hade sin klassiska röda ”bondjacka” på sig, samt sina klassiska arbetsbyxor.
Traktorn i sig, stod i en annorlunda vinkel, en bit längre ner på ängen. Annorlunda, därför att det såg ut som att den hade rullat baklänges ned från vårat – då – potatisland och vidare ner på grannens äng.
Det tog ett tag innan ambulansen dök upp. Lång färdväg. Flera mil, och inte har det blivit kortare idag.
Farfar lyftes upp försiktigt med hastigt på båren, och båren lyftes in under den stora bakluckan på ambulansen. Denne hoppade sedan iväg längst med gården och iväg mot staden.
Det är sedan svårt att minnas exakt vad som hände framåt eftermiddagen och kvällen. Det lilla jag minns är att jag grät så att det blev blött på dynan till farfars och farmors soffa.
En soffa, där farfar alltid tycktes ligga när jag brukade komma hem från skolan och det behövdes barnvakt. Farfar, eller Emanuel som han hette, var alltid snäll mot oss barn och han imiterade alltid att han grät, och sa att det var så synd om honom, för han hade inte fått en kram på hela dagen.
Detta rättades dock till så fort han hade sagt det ovannämnda.
Nåt annat jag mindes var de polismän som kom på besök under eftermiddagen, kvällen. De var väldigt artiga mot oss barn – och de övriga också såklart – och nåt jag har ett klart minne var när jag frågade dem om de kunde slå på sirenerna och blåljusen när de åkte från gården.
Mitt i all tragik som skrattade resten av familjen, medans polismännen log åt min fråga.
De tittade på varandra, sade adjö åt vår familj och gick ut genom ytterdörren i stillhet.
Vad som sades när de kom ut på gården, vet nog inga andra än dem själva men faktum var att när polisbilen rullade ut från parkeringen ute på gården så åkte – tro det eller ej – blåljusen på, om än under en kort bit.
Och kanske det var detta som sedan sådde ett frö i den där pojken som hade förlorat sin farfar. Kanske det var den enkla handlingen, att de log åt min fråga och måhända sa till varandra ”äsch..vi gör det för pojken”, och sedan slog på blåljusen medans de rullade ut backandes från gården och sedan gled iväg i aftondiset.
Nog för att jag alltid har velat köra lastbil innan man ens kunde med en videobandspelare – minns att jag nämligen var över en gång till farmor och frågade om hon kunde få igång den då jag ville se ”Convoy”, men hon visste knapp vad en VHS-bandspelare var över huvudtaget – men när jag tänker efter så har jag velat bli polis sedan länge också.
Åren gick. Måhända mina önskningar ändå hade stannat just som önskningar, men att få vetskapen i unga år att man aldrig ens skulle få chansen att söka till Polisskolan, bara för att jag har ett handikapp som egentligen inte hindrar mig ett dugg i verkliga livet, men som på något konstigt vis gör mig till en sämre person i yrkeslivet – sänkte mig och mitt förståelse för livet i sig, ganska mycket.
Tiden gick. Skolan ska vi inte ens prata om, för alla vet väl vid det här laget om hur jag hade det i skolan – såsom jag har tjatat – men jag slutade aldrig att respektera männen – och kvinnorna förstås - i ljusblått upptill och mörkblått nedtill.
Nittonhundranittionio, året innan det nya milleniet, klev två personer in på en bank i Kisa, medans en kompanjon väntade utanför. Vad de sedan skulle göra den dagen, fick i alla fall mig inte bara att gråta, utan även tappa lite av hoppet till människan.
Nog för att man har hört om mycket, men det är svårt att ens föreställa sig hur den där sista dagen var för de båda polismännen Olle Borén och Robert Karlström, när de i sitt utövande i tjänst följde efter rånarna, som senare skulle skjuta dem kallblodigt till döds, utanför Malexander.
Hur föreställer man sig en sån sak över huvudtaget? Hur gick tankarna medans de körde i full fart efter rånarbilen. Informationen över radion måste ha varit ganska knapp, eftersom rånet nyss hade skett. Vad visste dem? Hur föreställer man sig att de man följer efter kliver ur bilen bakom en gömd kurva och med snarlik militärisk övning ser till att man kliver ur för att ta skydd under inkommande skottlossning som först sårar dem båda, tillräckligt för att de bevisligen skall vara ur spel - eftersom de båda tappade sina egna tjänstevapen - som då plockas upp och sedan används mot dem själva, medelst både nackskott, och skott i pannan?
Världen har blivit kallare. Efterdyningarna av Malexandermorden, som de skulle kallas för, gav bland annat nya rutiner och nya kläder hos Polisen. De ljusblåa skjortorna och tröjorna till exempel, byttes ut till mörkblåa eftersom en av rånarna hade under förhör efteråt uppgett att det var så mycket enklare att sikta på dem när de hade ljusa skjortor eller tröjor på sig.
Tiden fortsätter att gå, och ju mer tiden går ju brutalare tycks händelserna bli.
Vem minns inte Göteborgskravallerna, tjugohundraett, till exempel?
Rubriker efter rubriker om övervåldet från Polisens sida. Iförda kraftiga mörka västar och vita hjälmar sprang de ikapp de stackars ungdomarna och bankade ner dem med batonger, bland rabatter och nedlusade trottoarer och glassplitter.
Värst var det för stackars Hannes Westberg som till och med blev skjuten, och fick föras till sjukhus där han visserligen överlevde skottskadan, men blev av med en njure och mjälten.
Men nåt jag reflekterade över redan då, och gör än idag, är sidan på det andra myntet. Hur mycket hörde man i tidningarna eller på Tv, om de poliser i tjänst som dag efter dag fick höra glåpord och mer eller mindre blev bombarderade av söndriga gatstenar och diverse tillhyggen?
Hur mycket hörde man om polismannen som fick en gatsten i huvudet och blev liggandes på Vasagatan, och kollegorna var tvungna att skjuta i luften för att skingra de hungriga protestanterna som närmast kunde likna en vargflock, innan hjälpen kunde komma?
Fallet med Hannes var olyckligt såklart, men de minnesbilder jag har av det som visades på Tv – då han vid tillfället var i stort sett omringad av journalister – så var han en av väldigt många som gjorde fel den dagen. Var han tvungen att kasta sten mot poliserna? Var han tvungen att provocera dem?
Nej. Det var han inte.
Häromnatten gick jag – som vanligt – in i ett trapphus, och märkte direkt, bara genom att känna det på doften, att något inte var som vanligt. Hade varit med om det förut, och anade det nästan när jag fortsatte in i huset och mycket riktigt fann en medelålders herre liggandes under betongtrappen som ledde upp till de övre våningarna.
Hans kläder var slitna och väl använda. Skägget var ovårdat och han liksom muttrade till när jag vandrade förbi, men fortsatte att sova med ett par ölburkar bredvid sig som sällskap.
I normala fall hade jag stannat och frågat om han var okej, men i och med att jag kände igen honom sen en gång förut – samma hus, i stort sett samma plats – och den gången hade han inte vaknat, så automatiskt antog jag att han inte skulle vakna denna gången heller.
Därför valde jag att ringa etthundrafjortonfjorton på direkten, i stället för att försöka få liv i honom.
Nog för att jag aldrig har varit rädd i mitt jobb. Tvärtom, jag har alltid känt mig trygg, även om jag träffat på både gäng och diverse fylleskador, men det är inte en del av mitt yrke att ta hand om sådana här personer.
Efter lite omkoppling blev jag framsläppt till Östersundspolisen, där jag presenterade mig och förklarade läget om den berusade herren som hade slagit läger i ett trapphus.
De skulle skicka en patrull, och tackade för tipset.
Trapphuset var i slutet av min tidningssträcka, så på vägen tillbaka till Torvalla rullade jag i min vita Skoda Fabia, sakta mak förbi Polishuset för att se om där hände något. Och mycket riktigt, där var tre eller fyra mörkblåklädda på väg att packa in sig i en målad Vw Caravelle, förmodligen på väg att åka iväg på mitt tips.
Och det slog mig, medans jag körde runt i rondellen och vidare ut mot Körfältet, vilket jobb de har egentligen. Jag som person, som aldrig har hållit på med liknande, och kan förmodligen inte ens föreställa mig hur det känns för dessa poliser, att komma fram till platsen och avvisa den sovande herren.
Dock så är det nog såklart bättre att han får sova någon annanstans än i just det trapphuset såklart, men ändå.
Jag vet ju inte om han var odräglig när han skulle därifrån, eller om han var en gentleman som gick ut självmant. Alla individer är ju olika, och alla kan ju inte hanteras likadant.
Nog för att man har sett en del på Tv. Som barn – eller snarare ungdom – följde man serier som ”På spaning i New York” som gick sent på Tv4, och serien ”Third Watch”, som gick på Kanal 5.
På senare tid är det ”112-På liv och död” som gäller, och det jag gillar med dem serierna, och dess nichér – förutom att de även har spelat in från Ambulansen här i Östersund – var att serien vinklar det lite från båda hållen, så man inte bara får respekt för själva yrket, utan också personen under alla kläder, som gör så gott han, eller hon, kan.
I alla fall känner jag så.
Men. Hur bra en serie än är, så tror jag inte de går att jämföras med verkliga livet. Det är lite som en del racingspel, till exempel för datorer, där världskända racingförare har fått provat spelen innan de blivit släppta och jämfört med den verklighet som de själva utsätts för ute på banorna.
Hur bra spelet än är så går det inte få till det alldeles likt verkligheten.
På grund av mitt intresse för Polisen - vare sig det gäller den Svenska eller någon utländsk avdelning - är det tämligen ofta jag använder sökmotorer för att finna informationen om det som undertecknad finner intressant.
Och personligen så blir jag ledsen - jag som inte ens är polis till yrket - när man finner det man finner, om man till exempel söker på Malexandermorden. Bilder som är kraftigt photoshoppade, där personer står och skändar de döda polismännen, tidigare nämnda i texten.
Idag skrattar folk så fort en polisman i tjänst gör bort sig. De krockar och genast kommer tio filmklipp upp på youtube där de får ambulansvård, och kommentarerna väller in om hur dåliga grisarna är på att köra bil.
Är det inte bilder på när de har en dålig dag och råkar köra på fel gata, eller svänger åt fel håll i alla stress, så kommer det upp nya nidbilder för varje dag som går.
Varför, är frågan jag ställer mig. Varför detta hat, mot en yrkesgrupp som finns där för att hjälpa oss?
De är ju trots allt människor, innanför västarna, radioutrustningen, läderbältet och de maffiga kängorna.
De är precis som vi alla andra.
Ibland känner jag mig väldigt ensam om att respektera dem.
Och det, i sig, gör mig ledsen.
Mannen i spegeln - 120316 16 mars 2012, 23:07
Jag står och tittar på mig själv i den lilla badrumsspegeln, och undrar i min tysthet, hur länge denna verklighet kommer vara. Om den kommer att vara, eller om jag en dag kommer att vakna upp och inse att jag fortfarande är ensam i min säng, fortfarande kör en Volvo 240 vars golv dag för dag rostar bort allt mer, och om jag fortfarande skulle fundera dag efter dag, om jag hade ett jobb eller inte.
Jag tittar på mig själv under det skarpa ljuset från lysröret, och både känner och ser i spegeln hur de lätt svalkande vattendropparna rinner ned för min panna, ned över kinderna och näsbenet, vidare över munnen och kinderna, där det blir lite strävare på grund av den lilla stubben av skägg, och ned mot hakan där de stannar kvar för ett ögonblick, innan de faller till handfatet.
Dropp. Dropp. Dropp.
I dagsläget är jag tjugosju år. Vissa kallar mig redan för gubbe, medans andra kallar mig för ungdom. Och det är detta man ibland reflekterar över när man tittar på sig själv i spegeln. Är det en gubbe man ser där i spegeln, eller är det en ungdom?
Hur känner jag mig? Nja. Inte är det som en gubbe i alla fall, men samtidigt har jag alltid varit gammal för min ålder, i alla fall om man ska gå efter min mors åsikter.
Det känns som att man ibland borde se någon annan stå där i spegeln och stirra trött tillbaka på én. Någon äldre. Någon med kanske ett ärr över halva ansiktet. Sned näsa, en lätt som spruckit allt för många gånger, skägg med tendenser till gråa strån.
Men i stället så ser jag en kille som helt enkelt undrar vem han är, och hur sjutton han hamnade här.
Minnen av sådant man vill glömma, förföljer en på nätterna. Ibland blir minnena så starka att man tappar fotfästet. Man får en sådan kraftig minnesblixt framför sig att man glömmer ta det där extra trappsteget och sekunden senare så halvligger man, om man har otur, och tar sig för ett ont knä, eller ännu värre.
Det är så mycket jag har sagt genom tiden, som förföljer mig. Saker jag skrivit i brev, som gått vidare till personer som antingen blivit sårade, eller så frustrerade för att texterna varit så ofullständiga och obegripliga att de helt enkelt inte förstått deras meningar.
Natt efter natt, dag efter dag, så följer tankarna efter mig. Värst är nätterna, för inte för att man är mörkrädd men ibland är det så man vänder sig om och spänner öronen och stirrar stint, i tron om att det är någon annan där ute.
Det finns människor där ute, som jag bokstavligt talat är rädd för att träffa. Vissa har jag inte träffat på länge, men andra har jag mer eller mindre vandrat rakt in i i en del butiker, och sedan varit tvungen att rusa ut från, för att inte skämmas ihjäl då jag får panik och betér mig som en idiot. Flåsandes och stirrandes på allt annat än människan jag helst inte ville träffa, men tyvärr har rakt framför mig.
Och det finns människor jag saknar. Mamma är en av dem. Känns patetiskt att säga, men ja. Jag saknar mamma. Tjugosju år gammal, och jag kan inte riktigt gå vidare. Inte ännu. Jag vill, jag vill så gärna men kroppen, själen och hjärtat vill nåt annat.
Vad, vet jag dock inte riktigt ännu.
Jag saknar henne så otroligt mycket så det gör ont när jag tänker på det. Ibland kommer en låt på radion i tidningsbilen, och jag kan börja gråta för mig själv därför att den påminner så mycket om henne.
Hon var räddaren i nöden. Hon var det där berget jag behövde när jag var och seglade på alldeles för farligt vatten.
Och hon stöttade mig i allt jag tog mig för. Hon var en klippa i stormen när det var som värst i gymnasiet, efter att hon hade fått reda på vad som hade hänt tidigare i skolan.
Det som jag fram tills dess hade hållit hemligt i tron om att ingen brydde sig ändå.
Värst av allt är allt jag ångrar jag sagt till henne. Alla hårda ord, som jag egentligen inte menade. Ord som ibland fick henne att brista ut i gråt, och som man sen fick sitta kvar och förklara och så kallat släta över, för att det åter skulle vara okej.
Grejen var ju att man egentligen inte menade det, eller att det egentligen inte var så hårt såsom det sades. Men det är så lätt att ta i när man väl får upp ångan och man blir arg.
Visst. Jag fick mycket sagt där vid sjukbädden, den där sista dagen innan hon somnade in, men jag hade behövt mer tid.
Mer!
När jag står där och tittar på mig själv i spegeln, så speglar mina ögon mina känslor. Ett trött öga, och ett öga som inte ser något. De känslor jag en gång har haft. De jag försöker komma ifrån. Känslorna man hade när man ibland satt i bilen och utan att man tänkte på det egentligen, så sjönk foten på gaspedalen ned och hastigheten ökade.
Ibland kändes det förr i tiden som att det inte spelade någon roll om man struntade i att svänga i den där hårda kurvan som kom längre fram. Det skulle rent utav vara skönt att vara rebell nog att strunta i att svänga. Överlevde man så överlevde man.
Hade jag lyckats överleva krocken med skotern den där eftermiddagen för länge sen, då jag var en hårsmån från att skalla en stolpe, men i stället flög förbi på sidan om - så skulle jag väl överleva en krasch i en bil?
Förmodligen inte.
Men idag är det annorlunda. Jag tänker mig för idag, innan min fot blir alldeles för tung på gaspedalen. Jag vet att jag kan dö - alldeles för väl - och att många skulle sakna mig om den dagen kom då jag så att säga, mötte min skapare.
Idag har jag en trygghet jag knappt vågar tro på, även fast jag har haft den i över tre år. En trygghet som är starkare än allt annat. En trygghet som är mer pålitlig än vilken BMW eller Audi som helst, oavsett hur mycket ägarna av dessa försöker övertala om dess överlägsenhet.
Men det är en bräcklig trygghet, därför att den är vad man själv gör den till.
Jag vågar inte riktigt lita på den. Och inte blir det direkt lättare när den delvis raseras av att man till exempel blir överkörd – inte bokstavligt talat förstås – på jobbet, av diverse chefer som tror sig veta allt och bara ser vinster, och bara ser sina egna bankkonton som blir allt fetare och fetare.
En trygghet för mig har varit att åka till jobbet sex nätter i veckan, dela ut mina tidningar och sedan åka hem och fortsätta leva livet. Måhända jag har nån sorts sjukdom, men jag kan rent utav bli arg om någon småsak inte är som det brukar.
Häromnatten var det någon som hade lånat min tidningsbil igen. Anade det redan innan jag hade klivit in i bilen, då sladden till motorvärmaren var urdragen. Nåväl. Må ha hänt.
Men så var stolen framdragen så man knappt fick plats. Jag började koka. Sen tittade jag i körboken som är viktig att fylla i...och där var det såklart inte ifyllt.
Jag blev som galen.
Och så här i efterhand så låter det ju inte så farligt. Men för mig är det sådana småsaker som stör min harmoni. Jag vill ha det på ett sätt där det funkar åt båda hållen, men när det bara jobbas åt ett håll – då lessnar jag ganska kvickt.
Nej. Ska bli skönt den dagen man finner någon annanstans att arbeta. Har ett par önskningar, och jag ska göra allt i min makt för att komma till något av de platser jag drömmer om.
Det är så otroligt mycket jag vill med mitt liv idag, att jag ibland närapå skrämmer mig själv med alla tankar. Hur ska jag hinna allt? Och hur ska jag nå dit jag vill?
Och det otroliga är att jag har funnit alla dessa drömmar, under de få, men otroliga åren jag har varit tillsammans med Marika.
Mazdan är ett exempel. När man tänker tillbaka på hur det hela började, så är det ett under att bilen ändå är i det skick den är idag.
Vem hade kunnat ana att den – med lite hjälp utifrån förstås – väl i min ägo kunde gå från ett objekt på väg till skroten, idag är besiktigad med blankt papper?
Lägg sen till alla grejer som med en järnvilja, skall till i framtiden. Rejäl nedslipning av karossen, och lackering efter det. Upputsat motorutrymme med polerad ventilkåpa och uppsnyggad luftfilterburk, med mera, med mera, med mera.
Jag, en föredetta datornnörd med mindervärderkomplex, som gett sig den på att farfars gamla bil en gång till skall skina ikapp med alla andra fina bilar.
Så jag står och tittar på mig själv i spegeln, och undrar hur jag hamnade där jag är idag. Det svalkande vattnet som nyss var i mina kupade händer, rinner i sakta mak nedför mitt ansikte som ser allt annat än sant ut, och jag undrar – kommer jag att klara av allt?
Jag, som en gång i tiden satt ensam i en liten lägenhet på fyrtiofyra kvadrat och egentligen inte tänkte längre än till morgondagen, om ens det – har ett helt liv framför mig, och ändå inte har tid till allt?
Tid är i och för sig lite vad man gör det till. Men ändå.
Idag har jag det jag en gång i tiden bara kunde drömma om att jag skulle ha, och mer därtill. Och mer kommer. Det är inte bara det där underbara förhållandet jag än idag knappt vågar tro jag verkligen har som ligger i potten.
Det är så mycket mer. Mycket, mycket mer.
För ovanlighetens skulle längtar jag till och med till sommaren. Nog för att vi hade en – om än kort – vinter, så var det ändå en trevlig vinter. Och nog för att det blev ovanligt litet filmat, jag som precis skaffat en ny kamera och allt - så längtar jag ändå till sommaren..och jag som brukar avsky sommaren!
Fullt med mygg och en värme man inte kunde klä sig för att klara sig undan. Men sommaren för mig framöver, kommer att betyda mer än den där myggen.
Vissa vet vad jag pratar om. Mer säger jag inte.
Jag ska bara våga tro på det. Måste våga tro på det. Jag är värd det. Efter alla motgångar så är jag banne mig värd det. Om bara min arma skalle kunde förstå det.
Lars, du är värd det, hör du det?
Dropp. Dropp. Dropp.
En gång i tiden, på Garaget.org - 120307 7 mars 2012, 20:35
En gång i tiden, för väldigt länge sedan, så var det en till synes ytterst vilsen pojke som surfade omkring på internet i hopp om att finna ett kall av något slag. Någon sida av någon slag, som skulle ropa "Lars, Lars, kom hit. Umgås här inne!"
Och han hade ju skaffat sig en bil. Bilar var väl ingenting han egentligen kunde någonting om, förutom det allra vanligaste sakerna som oljebyte såklart, och tändsftiftbyte. Men han kunde inte drömma om att byta fjädrar eller avgassystem eller ännu mindre byta kylare, som exempel.
Bilen, en liten röd Honda, hade varit lite av ett hastköp.
Visst hade han drömt om en egen bil, men det var jobbet som kallade och han kunde inte förlita sig på att han varenda dag skulle kunna lifta med sin far, som då jobbade på samma arbetsplats förvisso, men inte under samma tider.
Året var 2006, och av ren nyfikenhet surfade ynglingen med ganska nytaget körkort och nybliven bil, in på sajten som han sedan 2012 fortfarande skulle vara medlem på.
Garaget.org.
Jag minns fortfarande hur tafatt man var i början. Då var man ju den där blyga killen som knappt vågade skriva till andra, ännu mindre skapa en ny tråd. För jävlar i mig vad man blev tillsagd om man råkade skapa en ny tråd som antingen låg i fel kolumn, eller redan var avhandlat.
Och den som vrålade högst var en som hette - med viss osäkerhet över stavningen - FireTraxx.
Tråd efter tråd kunde han kommentera om att det och det var avhandlat och fanns att läsa om, bara man sökte.
Det gick till den graden att man blev lite rädd för den där killen med den röda Audin. Men det lustiga var att när man väl började PM:a med honom, så var han snäll innerst inne.
Han är saknad, helt klart. Må du vila i frid.
Andra förmågor som man lade märke till i början, var till exempel Mortalis - även här osäker på stavningen - en brud från Göteborg, som ofta skrev i trådar, och då även med en underton av sarkasm, men ändå välvilja innerst inne.
Sen var där en tjej som jag inte minns namnet på längre, som man ärligt talat i början inte tog på allvar. Hennes dröm var en Subaru Impreza GT, och när trådarna om hur man tar till genvägar för att nå sitt mål dök upp, så var det desto svårare att ta fotomodellen med alla egobilder uppslängda/borttagna/uppslängda på nytt, på allvar.
Men tametusan, så blev det en Subaru för henne. Hon var sen med i Bilsport, körde på bana och vad jag vet, gör detta fortfarande.
Med åren som kom självförtroendet med surfandet. Det blev projekttrådar, och medans trådarna blev större och mer avancerade ju mer man förstod sig på sidan, så kom förtroendet som ett brev med Posten.
Jag blev, efter en ansökan, antagen till att jobba som VideoCrew, ett jobb som innebar att man kikade igenom alla filmer - oavsett om de var bra eller ej - och helt enkelt rekommenderade de som höll extra bra kvalitét, gällande alla regler.
På den tiden gick det inte ladda upp filmer som nu. Då laddades de upp till sidans servrar, och reglerna var hårdare. Massor med klipp raderades och slängdes knappt innan dom ens hade hunnit komma upp.
Hur är det idag?
Idag kommer det upp musikvideos. Idag kommer det upp filmer med traktorer som plöjer åkrar. Cyklister och skejtare som drattar på ändan och skriker för de får sina pungar till synes krossade.
Idag kommer det upp låttexter, filmer på basdunk, inspelade med flimriga mobiltelefonkameror från till synes 1990-talet.
En snabb titt på utbudet som finns på videosektionen idag är filmer som innehåller en man som drar en tretons bil med sin penis, vi har tjejer med alldeles för osmakfulla kläder, vars bröst trycks upp i ansiktet på dem när bilarna accelerar. Vi fortsätter med folkrace, epatraktorer, poliser som blir lurade i så kallade "pranks", flygplanens historia..och så vidare..och så vidare.
Kalla mig tråkmåns men..är det detta vi vill ha på forumet idag, är frågan som ställs i mitt huvud?
Menmen. Jag har inte med saken att göra längre.
Sidor evolveras. De växer. Jag minns inte hur många som var medlemmar på Garaget.org 2006. Och det är roligt att se, att så många har samma intressen, om än att vissa sticker ut lite mer än andra..
Idag är Garaget.org, nåt för mig som andra har Facebook. Jag loggar in här varenda dag, i jakt på nåt nytt att läsa, oavsett om det är nyheter eller gammal skåpmat.
Och förmodligen kommer jag vara kvar här tills någon slänger ut mig med huvudet före, vilket en del helt enkelt får tolerera.
Jag blir bara orolig över vissa delar av sidan, som måhända evolverar åt fel håll.
En gång i tiden - 120219 20 februari 2012, 00:04
Den var grön. Liksom lite fjällig till ytan. Jag minns första gången jag fick se den, där inne i den gamla boden. Trädörren svängdes upp, och där inne i mörkret så stod en början till en epok i mitt liv, som skulle ha större betydelse för mig än vad som man först trodde var möjligt.
Allt hade kommit så plötsligt. Egentligen hade jag ju inte varit ute efter en sådan. Eller, jo det hade jag ju, men på den tiden så kretsade drömmarna efter något udda. Nåt som i till exempel filmen "Dum&Dummare".
Mopeden som Jim Carrey byter till sig i filmen, var alldeles i min smak. Själv var jag 16 år, hade aldrig själv kört en moped i mitt liv - men åkt mycket eftersom min äldre bror hade mopeder och serdemera crossar av olika slag - men ville gärna ha en, och då gärna något väldigt udda. Har alltid varit för det där udda.
En kompis, Johan, berättade att han kunde försöka hjälpa mig att bygga en sådan. Men det behövdes delar. Eller så kunde han hjälpa mig att bygga en flakmoped, för han visste ju att jag även kunde tänka mig en sådan.
Idén med Dum&dummare-mopeden övergavs ganska snabbt, till förmån till flakmopeden.
Men det behövdes fortfarande delar.
Efter lite eftersökningar - av varierat resultat - så fick vi nys om en äldre herre som hette Stig. Han sades ha en massa mopeddelar, eftersom han hade haft en firma åtmindstone förut, där han sålde dylika reservdelar.
Jag var vänlig på telefon, och berättade om mitt ärende. Vi behövde rätt och slätt en motor till vårt påbörjade rörbygge. Stig skrattade i andra änden av telefonen, minns jag, och han sa;
"- Den enda motorn jag har sitter på en komplett flakmoped, så ska du ha motorn så får du ta hela mopeden.."
Några dagar senare så stod vi där utanför träporten till Stigs skjul. Jag, min far, och Stig, och tittade in i mörkret. Och jag minns att mopeden stod där, inparkerad bland en massa bråte. Lite bortglömd men ej övergiven.
Fyratusen kronor skulle han ha för den. Den största summan jag någonsin hade betalat personligen för någon tingest, men samtidigt var det ett lågt pris för en flakmoped från nittonhundrasextiotre.
Stig berättade att han hade ett krav innan jag verkligen fick köpa mopeden av honom. Ett ganska udda sådant.
"- Lyckas du köra ut mopeden ut från den här gården, så är den din. Inte innan".
Kravet tycktes löjligt. Den lilla gården var visserligen belägen nere i en svacka i landskapet, men gården i sig var relativt platt. Inte mycket till hinder. Skog på båda sidor. Och jag hade ju mina aningar om hur en moped funkade.
Men det visade sig att denna var speciell.
Visserligen var det bara två växlar, men till skillnad mot en traditionell moped av nyare härkomst där man växlar med foten, så var det här handväxel som gällde.
Kopplingen var som vanliga kopplingar, men man fick liksom trycka ner handtaget med kopplingshandtaget för att första växeln skulle ligga i, och sedan manövra handtaget för att komma iväg, med lagomt mycket gas förstås. Och det var detta som var det svåra att lära sig, för en som inte ens hade kört en vanlig moped.
Minns att det var en framgång att över huvudtaget få rull på vad jag länge kallade för "skiten". Sen var det en oerhört framgång att få börja styra sig fram, och lära sig att man hade ett hjul bakom sig och två mindre fram. Ett par hjul man inte ens såg, för man hade ett flak ovanför som skymde sikten.
När jag för första gången rullade ut på den större vägen utanför, var det som en enorm seger. Och kanske lite dumdristigt för jag hade inte så stor koll på vart jag hade bromsarna när jag snarare stormade ut på vägen..men..den var ganska lite trafikerad så det gick bra ändå.
Under den följande tiden, min Crescent var i min ägo, fick jag lära mig mycket. Inte bara om vad den klarade av, utan även vad vi klarade av, som ett team. Som en enhet. Jag lärde mig om dess svagheter, såsom att kröken gärna ville skruva upp sig självt i tid och otid, och helt sonika hoppa av, så man fick springa och leta upp den där packningen som föll lös. Ofta var det i mörkret detta skedde.
Jag lärde mig att kröken dessutom tenderar till att vara varm - läs varm utav bara helvete - även vintertid, för jag var så dum så jag tog tag i den med handen för att skruva fast den första gången den kände för att lossna..
Min Crescent lärde mig inte heller bara grunderna, som tändstiftbyte och oljebyte, utan också att äldre motorer har en själ. De kan vara tjuriga på morgnarna. De droppar olja när nåt inte står rätt till - ibland droppade det olja lite var stans utan att det ens behövde vara nåt egentligt problem - och att man helt enkelt behövde ha ett visst kunnande, ett kännande i hur just den Sachsmotorn fungerade i vissa väderlekar.
Men den var min vän, länge. Och den ställde upp i alla väder och alla tider på dygnet. Visst, det var klena bromsar, eller snarare blanka sommardäck med undermåliga bromsar som pricken över i:et, vilket medförde att vi hellre tog ner i diket än krockade med traktorer när vi möttes ofrivilligt i backarna. I den nya korsningen som blev när en ny väg drogs förbi utanför byn, så kom vi ibland sidledes, ibland baklänges glidades över korsningen vintertid, med hjärtat i halsgropen och väldigt tajt rumpa..
Och visst. Någon gång under sin livstid hade den blivit påkörd, så bakhjulet wobblade en aning. Detta märktes inte så mycket i krypfart men när man låg hukad över det ställbara munstycket och sökte det där lilla extra pulvret, så skakade det nåt oerhört.
Nattetid så blev man varse om att halvljuset lös starkare än helljuset, så folk trodde man körde med helljuset konstant, tills man slog på helljuset och..eh..inte bländade men..ändå på sätt och vis.
Och grejen med ljusomkopplaren var att den hade tre "flytande" lägen. Halvljus om spaken var dragen mot en, var den rakt upp så lös ingenting och var den riktad framåt så var det så kallat helljus.
Så varenda gång man slog om till antingen det ena eller det andra, så körde man i beckmörker i några sekunder åt gången, i väntan på ja, lyset. Så det gällde helt enkelt att man memorerade vart man var, och helst slog om på en raksträcka..
Men det var en härlig tid. Den där speciella doften av tvåtakt och nittiofemoktanigt bränsle var svårt att slå. Och känslan, när man satt där med fötterna på flakkanten eller på stagen under, och man liksom svävade fram, på ett fordon som man knappt behövde tanka för den drog så lite - det var underbart.
Nog för att man inte hade bromsljus eller backspeglar. Det var inte ens blinkers på den gamle trotjänaren som sades ha skjutsat en massa mjölkkrukor hos en bonden i sitt forna liv - man stack ut armarna i stället och vinkade åt det hållet man skulle, och det funkade lika bra.
Säg reaktionerna man fick hos andra. Redan första veckan efter att jag själv hade köpt den, så var där flera intressenter på den. Pensionärer kunde komma fram och berätta om när dem körde omkring på liknande maskiner i antingen deras forna arbeten, eller privat.
Det hela var ganska underligt egentligen, för under den tid jag ägde den, så blev den heller aldrig stulen. I och för sig så är det väl ingen brottsling som tycker en flakmoped är direkt vacker, eller "häftig" idag, till den grad att de vill stjäla dem, men min moped hade inte ens ett tändningslås..
Goda tider, när man tänker efter.
Så goda, att jag en dag åter skall äga en. Det har jag gett mig fan på att jag faktiskt ska göra.
Drömmen är att finna en i ett risigt skick för en billig krona, och sen rusta upp den.
Tips välkomnas varmt.
Hörni grabbar - 120206 6 februari 2012, 20:27
Jag trodde ärligt talat det inte var så illa faktiskt, som en del av de med kvinnliga kön - ej nämnda, inga utpekade - har, vad jag trott, insinuerat här på Garaget.org.
Nog för att jag vet att mognadsnivån har sjunkit här på senaste tiden, men vi är alla människor. Och människor gör misstag. Säger fel saker. Gör fel saker.
Men döm av min förvåning när jag ibland skummar igenom vissas gästböcker - de är ju trots allt PUBLIKA så vem som helst kan ju läsa dem - och medans vissa gästböcker avhandlar vilka ämnen som helst, så är vissa så otroligt uppenbara att man helt enkelt skäms för att vara av det manliga könet.
En del pojkar/killar/män/gubbar här, raggar nåt så otroligt mycket att man blir mörkrädd..
Nog för att man har lagt märke till att bilder på tjejer får mest uppmärksamhet - om man bortser från bilden där jag ligger på huven på "Buken", och försöker posera som ett annat "plåtluder", på skoj - så är det helt otroligt hur en del verkligen går in för att få kommentarer från alla stackars tjejer här på Garaget.
Hur tänker ni?
Och hur tänker alla tjejer som får alla dessa kommentarer..?
Jisses.
För övrigt står det ganska still på bilfronten. Fick min andra betalning från Mr T idag, man tackar. Bara en kvar nu, sen har han betalat av sin skuld. Förmodligen blir han glad när detta är över, med tanke på vad han har framför sig..
Dock har det ju kört ihop sig med stötdämparna till V70:in. Vilken otrolig djungel det ska vara med stötdämpare till den. Jisses.
Tänk om dämparna jag köpte, hade fått vara bra? Då hade jag sluppit allt detta bekymmer. Då hade allt varit klart nu och jag hade kunnat rikta in mig på framtida bekymmer. Men, nehejdå.
Tack så mycket, Bil&Maskin i Ludvika.
Tack så jävla mycket.
Och förresten. Grattis Lars. Du fyller år.
- Jotack.
Kanske inte den mest givande morgonen - 120111 11 januari 2012, 21:57
Kan ju börja i denna text, med att säga att allt såg lovande ut inför morgonens runda. Lagoma tidningar, något tjocka måhända - men hellre för tjocka än för tunna som med mycket här i världen - och jag och min vita, ärrade Skoda kom iväg, i relativt bra tid faktiskt.
Vädret var klart, några minusgrader i luften. Lagomt med extrabilagor.
Hade till och med full tank, i och med att man för en gångs skull hade tänkt lite längre än näsan räcker.
I början av Rannåsen så höll jag på att glida av vägen inför kurvan som sedan stiger till en brant backe uppför. Ville ju ha lite fart så att jag tog mig upp, men kanske råkade ta i lite för mycket, men har man reflexer som en gud så var ju inte det några problem att reda ut.
Uppe på höjden var det lite spårigt. Som att det hade kommit lite nysnö under kvällen innan, och jag visste mycket väl att just här var det ett populärt stråk för djur att springa över vägen. Så jag tog det lugnt.
Och just som jag hade detta i tankarna, så kom första kamikazeattacken. Som skjuten ur en kanon kom första Bambin - eller rättare sagt råddjuret - från vänster till höger, ett par meter framför bilen. Instinktivt ställde jag mig på bromsen och hoppades att det inte skulle komma någon fler.
Men det gjorde det.
Ännu en kom som skjuten ur en kanon, men denna hann jag mest bara se huvudet av innan det dundrade till i fronten och jag hann se extraljusen slockna, och plastdelar flyga sin kos.
ABS:en knackade under min fot som begravde bromspedalen mot golvet, och när väl åbäket äntligen hade stannat, så trodde jag att djuret låg antingen framför bilen, eller under.
Tack för dem reflexerna..
I med backen, och sakta rullade jag bakåt.
Inget oljud.
Så jag klev ur och begrundade skadorna. Ena extraljusets fäste hade gått av, och själva lyktan släpade i backen, med endast kablarna som livlina. Framlyktan på höger sida sett framifrån bilen, var lite intryckt tillsammans med plasten runt om, men intakt och fungerande. En klöv hade gissningsvis gjort ett hål under lyktan, av döma av spåren.
På motorvärmarkabelkontakten hängde det fortfarande en hårtuss.
Och vid sidan av vägen, en bit längre bort, låg råddjuret och försökte ta sig upp på benen igen.
Genast ringde jag 112. Väl framme där blev jag genast kopplad till Polisen. Hos Polisen fick jag berätta mitt ärende, vilket jag - chockad av händelsen - började med;
"- Hej, Lars heter jag. Jag har just kört på Bambi.."
Mannen i andra änden av telefonen var väldigt saklig och lugn, vilket fick mig att bli någorlunda detsamma. Första gången jag själv ringer 112, och är det nåt man har blivit itutad så är det ju att man bara ringer nödnumret när det verkligen är nödvändigt.
Sedan bytte vi information. Han fick veta vart det hela hade hänt, att jag var okej men skakad - såklart - och att djuret förmodligen var skadat.
Inga problem, de skulle skicka ut någon.
För att kunna fortsätta min runda, fick jag linda det lösa extraljuset runt det andra med dess kablar, för att det skulle hänga fritt från backen. Och det må vara ironiskt, för när jag sedan ringde till nattförman - Niclas - och berättade den tråkiga nyheten med bilen, så var han bara glad att jag var okej, och att faktum var att jag ändå snart skulle få en ny bil då min gamla skulle roteras till ett annat distrikt.
Resten av turen gick sedan någorlunda smärtfritt. Aldrig förr har jag tittat så noga efter djur i vägkanterna, men klar blev jag.
På vägen hem stannade jag utanför en tjejkompis som tidigare sagt att hon ville bjuda mig på en kopp choklad om jag hade vägarna förbi. Sagt och gjort, jag parkerade där jag fann det lämpligt - en bil stod lite längre fram, det var någorlunda skottat och jag stod inte direkt nära korsningen - och sedan gick jag in.
Blev en stund, med diskussioner om skoltiden. Lustigt egentligen. Skolan tycks beröra, oavsett vem man än pratar med. Vissa berör det dock mer, och vissa mindre. För min del är det med betoning på mer, av vissa blandande anledningar.
Hon följde sedan med ut, för hon så kallat skulle ta en nypa luft, ett "kordord" för att hon skulle röka.
Det är när vi står och tittar på min bil, som hon frågar;
"- Vad är det som ligger på din bil?"
Och, vad har vi inte där om en böteslapp på rutan? Jajamensanfattasbara!
600 riksdaler, för att jag stod på fel sida av vägen, pga datumparkering. Det enda jag förmodligen inte tänkte på existerade när jag väl ställde bilen där.
Damnit!
Bara att betala och se glad ut dock, då det var ju trots allt mitt fel.
Däremot blev det en dyr kopp choklad.
Men, man fick ju sällskap till koppen också.
För dem som inte har märkt det - 120106 7 januari 2012, 00:00
Det är nya tider på gång. Alltså, inte tv-såpan som gick förut - den jag för övrigt aldrig följde - utan det är världen jag pratar om.
Allt runtomkring.
Det är mycket man inte kan styra egentligen. Bensinpriserna stiger - som mest här i Sverige känns det som ibland? - och vi svenskar sitter som vanligt på våra rumpor och accepterar läget.
Det går utför, för Euron. Nog för att den kanske stannar kvar ändå men jag är personligen glad att vi svenskar ändå behöll kronan i Sverige, för jisses vilket strul det verkar vara i andra länder där Euron är i bruk.
Vår egen regering tänker jag inte ens börja diskutera, men jag var inte en av dem som röstade blått förrförra gången och inte sist heller..
Men samtidigt som det känns som att världen, sakta men säkert håller på och går åt fanders runtomkring en, så finns där ljuspunkter som jag inte kan, och kan styra över.
2012 skall inte bara betyda en uppgraderad siffra, och 2011 skall inte bara vara året då min mamma dog och tog med sig en bit av mitt hjärta, en bit som jag inte förrän hon försvann, insåg att hon höll i.
2011 var ett år där saker och ting rördes upp, men 2012 skall bli året där saker och ting sjunker ner på plats och fixerar sig, likt fyrkanterna i spelet Tetris.
Saker och ting kommer att förändras, oavsett om man vill eller inte. Det går inte styra över. Men jag vet att jag kommer göra allt i min makt för att 2012 skall bli ett glädjens år.
Jag vill saker.
Massor med saker.
Och ett namnbyte här på Garaget.org, och serdemera på andra ställen, är en del av det nya året. Eller det nya livet, kanske man skulle kunna säga.
Namnet "AirOne", för dem som inte visste, kommer från bland annat filmen "Enemy of the State" med Will Smith i huvudrollen. En Bruckheimer-produktion. Helikoptern som ständigt cirkulerar, vakar och är på sin vakt, kallas per radio "Air: 1", eller i folkmun "AirOne", i och med att de pratar engelska over there.
Fyndigt, eller hur?
Namnet "AirOne" förekommer även i filmen "Gone in 60 seconds", med Nicolas Cage, även det en produktion från Bruckheimer. Även här, i form utav en helikopter som stryker längst backen i vansinniga hastigheter, i jakt på att fånga Cage.
Namnet "AirOne" har jag haft ända sedan jag första gången loggade in på den här sajten. Och namnet kommer förmodligen aldrig att försvinna helt heller.
Men jag måste förnya mig. Och vad passade inte då bättre att heta "Mack", efter den RS700L som gång på gång, på gång, på gång, har dragit den Fruehauf-trailer, som till slut exploderade på den där bron på vägen över till New Mexico.
Skall även byta min hotmailadress inom snart också. Ska bara komma på något vettigt att byta till..
Är ganska less vid det här laget, att få bokstavera så fort man ringer någon instans, och de behöver adressen.
Nästa skall bli enkel.
Namnet "Mack" har jag burit med mig ända sedan jag såg filmen "Convoy" för första gången. Detta var när den var inspelad på VHS, och videon hade varit så trög att det blev lite missat i början för man var tvungen att "värma" upp videon först för att den inte skulle självdö.
Detta var så tidigt i åldern, att jag inte ens visste hur man startade videon.
Minns fortfarande en gång när jag ville så gärna se filmen, att jag sprang över till farmor som bodde på samma gård, för att fråga om hon visste hur man startade den.
Klart hon inte visste..
Så. Jag säger - trots allt - att 2012 är välkommet.
Jag är redo.
Då var man där igen - 120104 4 januari 2012, 00:21
Trodde inte att man skulle vara tillbaka. Alla saker man har sålt, gallrat bort, gett bort, slängt bort. Små saker som stora saker.
Epoken var ju över. Buset var över. Det var dags att växa upp och gå vidare på stegen. Kliva upp ett par snäpp och satsa vidare.
Och nu är man här igen.
På jakt efter delar till 240. Haha. Makalöst. Nog för att jag har V70:in, och nog för att den kommer stanna såklart. Men det var som ett kall att man var tvungen att äga en 240 också. Och en 240 behöver delar.
Just nu är det fräschare baklyktor, och om jag inte minns fel, höger framlykta. Skall undersöka saken bättre i morgon/senare idag. Baklyktorna kan jag leva med men jag tror ena framlyktans insats är trasig, då insatsen mest hängde och slängde inne i lyktan..
Sen hoppas jag på att man ska få tag i en massa roliga originalgrejer. Extratillbehör från back in the days. Vet inte varför, men jag har nåt speciellt för sådana saker. Samma gäller V70:in, även om dom sakerna kanske inte har lika mycket "själ" som till en 240/242/244.
Nej. Bara att drömma vidare, och satsa på det som är ett måste i detta nuet.
Tips är dock alltid välkommet såklart.
Året som gått - 111223 24 december 2011, 00:37
Måste säga att det blev ett konstigt år detta. 2011. Tjugohundraelva, eller tvåtusenelva som andra säger. Konstigt i den bemärkelsen att det var mycket som hände, men samtidigt mycket som blev ogjort och osagt.
Mazdan står för stunden under ett täcke av snö, och fortfarande väntar på sin lack. Nog för att jag kom en ganska bra bit i somras, i form av nedmontering, nedslipning, rostlagning och diverse småplock, men att han står där han står, med ett lager snö över sig och bara grundad i stort sett, känns lite som ett mindre - kanske inte nederlag - men ett litet snedsteg innan målsnöret.
Eller som andra skulle ha sagt; en loppa på stiftet precis innan målgång.
V70:in är fortfarande till synes baktung, då dämparna bak inte är utbytta till nyare diton. Men de är verkligen inte gratis, och även om nya hade behövts så duger de gamla gott fortfarande. Plus att jag numer inte har ett lån kvar på varken bilen eller något annat. En stor förutsättning för en positiv start på det nya året.
En 244 står åter i min ägo på papperet. Jag kunde inte hålla mig ifrån dem. Det faktum att de helt enkelt är väldigt roliga - och relativt enkla - bilar, gjorde att det helt enkelt måste finnas en i min ägo. Denna hade dessutom en trevlig tidigare ägare, en som jag verkligen litar på och förhoppningsvis delar samma känslor, så vad kan gå fel?
Det känns som att tjugohundraelva blev något av Polisens, Kronofogdens och Tingsrättens år, i och med försvunna Mazdor och obetalda bilar. Det faktum att bilar kunde skrotas utan papper var något nytt och fick en ny innebörd när räkningarna börjar komma in på en bil man trodde var överskriven och skrotad på laglig väg.
Och det känns även som att 2011 blev vännernas, och fiendernas år. De som verkligen var ens vänner, stod upp i vått och torrt - vissa klev in senare än andra och visade sig vara bättre vänner än tidigare trott och det tackar jag för - medans andra verkligen visade sina rätta sidor.
I och för sig är man väl glad för det också för då slipper man leva i ovisshet, men att det ska krävas sådana extrema metoder för att visa det, kändes tämligen onödigt.
Detta blev året då jag och sambon flyttade till större lägenhet. En stor trea, med plats för både hobbyrum och förhoppningsvis kommande barn. Vi blev kvar på Frösön, och förhoppningsvis blir vi det ett tag.
2011 blev även året då mamma gick bort, efter sin mångåriga kamp mot cancern. Hon som stöttade så gott hon kunde - ibland mer än vad som ens krävdes - när det gällde ovänner och ej avslutade affärer som tidigare nämnt. Hon som var där när man behövde henne när man anade att det kanske inte skulle gå ens väg.
Det är hennes idéer och tankar jag bär vidare och vill skapa. Hon ville se Mazdan klar - i den meningen att nya lacken skulle på och den skulle till exempel kunna komma till olika bilträffar - och detta vill jag förverkliga. Den ska få ny lack och den skall få den omvårdnad den både kräver och jag eftersträvar, efter eget kunnande och egen plånbok.
Det får ta den tid det tar.
2012 - jag är redo.
Jag vann! - 111215 15 december 2011, 16:35
Systemet fungerar, för när jag gick ut ur tingsrätten så hade jag bevisligen ett leende på läpparna.
Nog för att summan för bilen inte blev som det var ursprungligen tänkt, men det faktum att Tony Sjödin inte kunde sätta sig på mig eller köra över mig, utan i stället blev skyldig mig ett fyrsiffrigt belopp - ett belopp jag faktiskt är nöjd över - så har jag skäl nog att lé.
Bilen finns inte längre kvar hävdar han. Ingenting av den finns kvar. Detta tror jag dock är skitsnack, men vad spelar det för roll idag?
Då vårdar jag hellre mina minnen av bilen. Ser på de filmer den hann vara med i och skratta åt allt den fick vara med om, den korta tid den var i min ägo.
Denna vinsten lämnar ett stort avtryck i mitt hjärta. Det känns lite som att den var till min mamma som förmodligen sitter där uppe i himlen och ler lika stort hon, just nu, som jag gör när jag nu skriver denna korta text.
Vila i frid, LHL 906.
Jag vann, mamma!