Blogg
Händelser och tankar från en polisbil…(del7) 25 mars 2011, 17:20
“And I can´t fight this feeling anymore,
I´ve forgotten what I started fighting for”
Alex sjöng med I Reo Speedwagons monsterhit när låten dånade ut från bilstereon på väg mot polisstationen i Strängnäs. Det stod 1985 i almanackan och Alex hade varit polis i 5 år. Samtidigt som han sjöng så funderade han på vad som hade hänt sedan han 1 december 1980 för första gången klev in på Strängnäs polisstation. Den vanligaste händelsen var utan tvivel att omhänderta fyllon och placera de i fyllecellen för tillnyktring.
Det näst vanligaste var lägenhetsbrott vilket inte tillhörde Alex favorituppdrag.
Denna kväll blev patrullen kallad till ett lägenhetsbråk. Alex kände till adressen mycket väl, den tillhörde Reine, en 2 meter lång och 110 kg tung missbrukare som dessutom var albino så ögonen såg röda ut. Ingen man ville möta i en mörk gränd, polis eller inte. På de 110 kg fanns det inte ett gram fett på utan killen var mycket vältränad. Faktum var att det hade uppstått en debatt på polisstationen eftersom Reine var en flitig gäst där. Ibland var han anhållen för misshandel eller liknande och då kunde han sitta i flera dygn. Han brukade då fråga om han fick träna på polisens gym under övervakning och det hade han fått tillåtelse att göra flera gånger. Debatten handlade om han verkligen skulle få bygga på sig muskler i polisens gym när han nästa dag kanske skulle omhändertas för misshandel och gjorde sig skyldig till våldsamt motstånd.
Alex hade omhändertagit Reine ett flertal gånger men alltid behandlat honom schysst vilket Reine respekterade. Denna kväll hade han och hans sambo slagits med glasflaskor så det låg glassplitter överallt på golvet som deras 3-åriga dotter försökte undvika att trampa i. Kollegan Lars tog med sig den kvinnliga sambon och gick in i vardagsrummet och Alex tog med sig Reine in i köket. Samtalet fördes i lugn ton och Alex frågade Reine om det verkligen var värt att vara kvar i en relation när de bråkade så mycket, dessutom var det bara en tidsfråga innan dottern skulle bli omhändertagen av de sociala myndigheterna.
Reine var påverkad av alkohol men inte av narkotika så Alex vara ganska avspänd trots att han stod bara 1 meter från Reine i det trånga köket.
– Du har rätt, skrek plötsligt Reine. Jag ska tamejfan lämna käringen!
Samtidigt öppnade han den översta kökslådan och tog fram en stor förskärare.
Alex var totalt oförberedd och stelnade till oförmögen att röra sig.
Reine stirrade in i polismannens ögon samtidigt som han sa:
– Blev du rädd? Du ser lite skitnödig ut.
– Oroa dig inte, fortsatte Reine och vände sig om och skar av sladden till bänkdiskmaskinen.
– Käringen ska tamejfan inte få behålla min diskmaskin!
Inte för att Alex kunde mycket om el men att hålla ena handen på en diskbänk och med den andra skära av en el-sladd med 220 volt är nog inget som socialstyrelsen rekommenderar.
Allt gick dock bra och kontakt med de sociala myndigheterna ledde till att Reine fick en tillfällig lägenhet över natten.
Ett par dagar senare när Alex jobbade dag så blev han beordrad att tillsammans med en kollega gå 200 meter från stationen för att omhänderta ett fyllo som trakasserade kunderna i en mataffär. Butikschefen rapporterade om att fyllot både hade spottat och skrikit till vanligt folk utan anledning.
När poliserna kom fram till affären blev de något förvånade när gärningsmannen satt i rullstol men det visade sig att det var en gammal missbrukare som knarkat så länge att han hade blivit invalid. Flera kunder gick emot poliserna och klagade på att det hade tagit så lång tid för de att komma (5min) men poliserna svarade inte utan försökte lyfta ur mannen ur rullstolen och ta med honom till den närbelägna polisstationen. Det var knepigare än vad det först verkade för mannen satte sig till motvärn. Poliserna försökte då köra mannen i rullstolen ut ur affären men han släpade med fötterna i marken så det tog tvärstopp.
Väl ute på Trädgårdsgatan så började nyfikna att samlas som inte hade sett vad som hade pågått inne i affären. Mannen i rullstolen började nu skrika om polismisshandel och fler personer som stod och tittade på började att skrika:
– Fy fan vilket polisvåld!
– Att Ni inte skäms, ge Er på en oskyldig invalid!
Det är inte lätt att vara polis alla gånger tänkte båda poliserna samtidigt.
Till slut lyfte poliserna mannen från rullstolen och folkskaran skingrades.
Hösten började närma sig med stormsteg i början av oktober och den största tilldragelsen var Strängnäs marknad som brukade locka över 20 000 till olika evenemang i staden. För polismännen var det den överlägset jobbigaste helgen på hela året med massor av fylla och misshandel. I stället för en polisbil och 2 poliser en vanlig kväll hade nu förstärkning tillkommit så det fanns 5 polisbilar och totalt 20 poliser som jobbade samtidigt. Fyllecellerna räckte inte till utan många fick köras till polisstationen i Eskilstuna.
På eftermiddagen innan det började bli stökigt så fotpatrullerade Alex tillsammans med en kollega ner vid tivolit i hamnen. Plötsligt fick Alex syn på en person som han hade träffat på en privat fest i Eskilstuna helgen innan. Björn som han hette delade både Alex musiksmak och sportintresse dessutom hade de samma humor och hade skrattat gott tillsammans.
Alex smög upp bakom Björn som visste att Alex jobbade som polis för det hade han berättat och tog ett polisgrepp och lade Björn med ansiktet mot polisbilens huv.
– Nu är du allt fast, skrek Alex, med illa dolt leende när han tittade på Björn.
Björn såg dock fullständigt skräckslagen ut och kved fram:
– Jag har inte gjort nåt, jag lovar!
Alex släppte greppet och skrattade:
– Tjenare Björn, känner du inte igen mig? Vi var ju på samma fest förra veckan.
– Nej, svarade mannen, jag var hemma hela förra helgen men du kanske träffade min enäggstvilling Björn, själv heter jag Stefan! Ridå.
Efter ett par jobbiga dygn på Strängnäs marknad såg Alex fram emot några dagars ledighet.
Han satte på ”Born in the USA” med Springsteen och mindes den fantastiska festen från Ullevi sommaren 1985 när 127 000 människor hade samlats för att se The Boss under 2 dagar.
Det var sånt drag på konserterna att Ullevi sprack och fick repareras efteråt.
Jag kommer nog aldrig att få uppleva något likande live i hela mitt liv, tänkte Alex när han körde in mot sin lägenhet på Klostergatan i Eskilstuna.
Thomas Alexanderson
Händelser och tankar från en polisbil…(del6) 4 oktober 2010, 23:41
– ”Stå still” skrek Sverker, en 2 meter lång polis till ”RakbladsHarry” när han spolade av honom i garaget med en vattenslang. ”RakbladsHarry” var en A-lagare med psykiska problem och som brukade skära sig själv. Patrullen hade hittat honom i ett skogsparti där han hade legat helt utslagen och både skitit på sig och stank av urin. Han hade piggnat till efter ett tag och bedömning hade gjorts att han inte behövde köras till sjukhus men eftersom stanken var obeskrivlig så hade vakthavande befäl beslutat att han skulle spolas av i biltvätten innan han placerades i fyllecellen.
Det fanns lite original i Strängnäs och flera av dem fick smeknamn av poliserna:
”Svinto”(frisyren) var en av dem, ”runkarnas konung” en annan. Det kanske inte är alltför svårt att gissa vad han brukade syssla med i fyllecellen.
Alex satt vid radion inne på stationen detta pass och fick ett mycket märkligt telefonsamtal.
– Ni måste komma och hjälpa mig, sade en upprörd man i telefonen, någon har stulit mina ”båtbåtritningar”. Alex frågade vad mannen menade men han kunde inte specificera sig. I samråd med vakthavande befäl beslöt de att avvakta för att se om mannen återkom.
Alex svarade mannen att polispatrullen var upptagen i en trafikolycka men att mannen kunde återkomma senare. Efter 10 minuter ringde mannen upp igen och var nu helt förtvivlad:
– Ni måste komma hit omedelbart jag kan inte hitta mina ”båtbåtritningar” upprepade han gång på gång samtidigt som han hulkade och med gråten inte långt borta.
Alex tog adressen och skickade en patrull dit. Innan patrullen hann komma fram så ringde mannen ytterligare en gång nu helt euforisk av lycka och sade att när poliserna nu äntligen skulle komma så bjöd han gärna på smörgåsar och kaffe. Alex svarade att han inte skulle besvära sig i onödan men mannen stod på sig och Alex svarade att hans kollegor säkert skulle uppskatta mannens gästvänlighet.
Mannen ringde tillbaka en sista gång inte mer än en minut efter föregående samtal och med helt motsatt sinnestämning när han med stor förtvivlan i rösten utbrast:
– De säger att polisen ska komma hit och äta mig ur huset! Alex han inte svara för polispatrullen ringde på hos mannen samtidigt och mannen lade på luren och öppnade.
Det visade sig vara ett högt befäl på P10 som hade flippat ur totalt och fick köras akut till Eskilstuna lasarett för psykvård.
Dagen efter när Alex satt i polisbilen tillsammans med kollegan Maria så fick de ett mycket märkligt anrop. På E3 från Läggesta i riktning mot Åkers Styckebruk så hade allmänheten ringt in till polisen och meddelat att en brinnande bil framfördes på E3.
Maria körde med Alex som passagerare, Maria drog i spaken för blåljus och sirener och utryckningskörning påbörjades i riktning österut.
– Mycket ska man vara med om innan öronen ramlar av, sa Alex och Maria svarade med skrattet i halsen att det ska bli mycket intressant och se vad detta var för någonting.
De var inte långt ifrån Läggesta när anropet kom så det tog bara några minuter innan de körde in på en p-ficka mitt emellan Åkers Styckebruk och Läggesta. Även om Maria hade längre tjänstgöringstid och därmed befäl så sade Alex:
– Jag stoppar bilen, jag är så jävla nyfiken!
Efter bara någon minut så såg de båda poliserna hur en bil i krypfart närmade sig. Det sprutade gnistor om bilen men det gick på håll inte att se om bilen även hade fattat eld.
Alex vinkade in bilen och som tur var så brann ingenting men Alex kunde snabbt konstatera att inga däck fanns kvar på bilen utan mannen körde på bara fälgarna! Mannen vevade ner rutan och med glansiga ögon klart påverkad av narkotika så stirrade mannen på Alex, med märkbar svårhet att fästa blicken. Med hög volym på bilstereon strömmade Pink Floyds låt ”Shine on you crazy diamond” ut ur bilen. Alex hade svårt att hålla sig för skratt när han slutligen tilltalade mannen:
– God dag, det är Strängnäspolisen här, har Ni råkat ut för problem?
Mannen bara stirrade och svarade till slut:
– Vadårå???
Mannen var så påtänd att han inte hade märkt att han hade kört punktering på alla däck och ändå fortsatt att köra och till slut hade däcken krängts av fälgarna och när fälgarna kom i direktkontakt med asfalten så sprutade det gnistor vilket allmänheten hade uppfattat som att bilen brann.
Mannen omhändertogs omedelbart och när handfängslet hade satts på så placerades mannen i baksätet med Alex intill sig. Händelsen rapporterades in till stationen men vakthavande befäl beordrade patrullen att åka till bensinmacken I Läggesta för att undersöka en person som hade försökt montera vindrutetorkare på sin bil i 2 timmar. Alex frågade om det verkligen var en polissak, det finns ju bevisligen otekniska människor. Vakthavande befäl hade ställt samma fråga till mackpersonalen men fått till svar att det är något som inte stämmer, en man har försökt montera torkarblad i över 2 timar men är fortfarande glad!!!
Mycket riktigt så visade det sig att även denna man var narkotikapåverkad så polisbilen hade 2 personer med sig in till stationen.
På vägen in mot Strängnäs höll det på att gå riktigt illa. På E3 i höjd med avfarten till Stallarholmen så kom det en mötande personbil på fel sida av vägen så Maria blev tvungen att gira av vägen halvvägs ned i diket mitt i en kraftig högersväng.
Trots de två påverkade passagerarna så vände Maria och inledde ett förföljande av bilen som nästan hade rammat polisbilen. Den bortflyende bilen hade svängt av mot Stallarholmen och innan polisbilen hade kunnat göra en u-sväng så fick den andra bilen ett försprång på någon kilometer.
Först trodde de båda poliserna att de hade tappat bort bilen för trots att de hade kört utryckning i 150 km/h i flera minuter så sågs inte den andra bilen till.
Efter någon mil så upptäcktes bilen vid vägkanten mitt i en högerkurva och förvånande nog så satt föraren kvar. Maria gick fram till föraren so erkände direkt att han hade förlorat kontrollen över bilen tidigare. Han var märkbart berusad och fick blåsa ett alkotest.
Alkotestet kom märkligt nog inte upp till det gröna strecket som indikerade 0,5 promille men
Vid samråd med vakthavande över radion så kom en annan polisbil till platsen och förde mannen till sjukhus för kontroll av både alkohol och narkotika.
Det visade sig senare att mannen som var läkarstuderande i 20-års åldern hade injicerat alkohol direkt i blodet strax innan incidenten så därför gav inte alkotesten fullt utslag, blodprovet visade dock en alkoholhalt över 1,5 promille. Mannen dömdes senare för både rattfylleri och vårdslöshet i trafik.
Thomas Alexanderson
(De 5 tidigare delarna kan Ni läsa på blogginlägg om Ni klickar på min profil)
Händelser och tankar från en polisbil…(del5) 21 maj 2010, 00:04
– Saab 900 Aero T16 heter modellen, den har 175 hästar, sa en man i 30 årsåldern stolt när poliserna som var ute på fotpatrull visade stort intresse för bilen. Det var mitt i sommaren och året var 1984.
– Det är en helt ny modell som kom i våras. Du kanske vill provköra, sa mannen till en av poliserna som hette Roger. Roger tittade på sin kollega Alex som hade längre tjänstgöringstid och därmed beslutanderätt men svarade tveksamt:
– Nej, jag tror inte det, vi är ute på fotpatrull och ska gå omkring här i centrum den närmaste timmen. Alex däremot som var väldigt bilintresserad svarade klurigt:
– I och för sig så är vi på fotpatrull men det är klart att vi måste undersöka att bromsarna är i funktionsdugligt skick när du känner dig så osäker. Alla skrattade samtidigt.
– Jag ska in och handla, sa Saabägaren till Roger och det visade sig att de kände varandra privat.
– Se till att bilen är tillbaka om en halvtimme.
Roger satte sig bakom ratten med Alex på passagerarstolen. Båda var tvungna att lossa på batongerna som var alldeles för klumpiga att hantera när man satt i en bil. Turen gick iväg mot Kilenkorset men Roger fick instruktioner att gärna testa accet men inte köra alltför fort. Avfarten från E3 mot riksväg 55 var en lång högerböj och Roger tryckte ned gaspedalen mot golvet. Med skrikande däck höll han på att tappa kontrollen över bilen men som tur var rätade han upp den i sista stund.
¬¬- Jävlar vilket drag, skrek Roger! Alex var inte lika imponerad och skrek tillbaka:
– Vafan, ska du ta livet av oss, jag har ju ansvaret för att vi ska fotpatrullera, hur skulle det se ut om jag blev tvungen att meddela genom den bärbara radioutrustningen att vi har kört av vägen mot Malmköping.
– Jag vet, jag vet jag var bara inte beredd på kraften svarade Roger med lätt darr på rösten. Alex körde tillbaka mot stan och höll verkligen med om att detta var något alldeles extra. Den privata Opel Asconan med 90 hkr hade inte alls räckt till mot denna, tänkte Alex för sig själv.
På eftermiddagen när de båda var tillbaka i polisbilen kom en rapport från radion om en singelolycka inte långt ifrån Åkers Styckebruk. Det hade börjat regna och det var lite lerigt ute på åkrarna. När patrullen kom fram till olycksplatsen så var det mycket riktigt en Volvo som hade kört av vägen och stod ca 30 meter ut på en åker. En man i 80-85 årsåldern hade lämnat bilen för att gå emot E3:an men samlat så mycket lera under skorna som hade packats så att mannen inte kunde gå längre utan stod och vaggade fram och tillbaka. Alex var tvungen att hålla tillbaka ett skratt och närmade sig mannen med orden:
– Hur står det till? Är Ni skadad? Mannen som såg glad ut över att någon kom till hans hjälp svarade:
– Nejdå, jag har lite svårt att gå bara. Mannen fick hjälp av poliserna till polisbilen och det ringdes efter en bärgare.
Poliserna turades om att fråga ut mannen vad som hade hänt och det blev svårare och svårare att hålla sig för skratt.
– Jag bor i Ystad och var på väg till min älskarinna i Helsingborg, jag måste ha kört fel i någon korsning.
– Ni är i Strängnäs nu, sa Alex, ca 9 mil från Stockholm.
– Oj, oj svarade mannen då har jag hamnat alldeles tokigt, men jag kör aldrig fortare än 50 km/h.
– Hur gick det till när Ni körde av vägen, frågade Alex?
– Ja, det kommer jag inte ihåg, jag kanske somnade, svarade den gamle.
Efter lite diskussioner kom man gemensamt fram till att mannen skulle åka tåg tillbaka till Ystad och att hans son skulle hämta bilen.
‘Cause this is thriller
Thriller night
And no one’s gonna save you
From the beast about to strike
sjöng Alex högt för Malte Lundström, ärrad polis några dagar senare i polisbilen bara för att retas.
– Du med din jävla musik, vad är det här för skit du har hört nu då, svarade Malte lika muntert som vanligt.
– Han heter Michael Jackson, svarade Alex, han släppte LP:n för något år sedan men jag har inte lyssnat så mycket på den förrän nu, singeln Thriller släpptes nyligen och jag tror han kan bli nå´t stort för det finns flera bra låtar på skivan.
¬– Du, svarade Malte bestämt, om 10 år finns det inte en jävel som kommer ihåg namnet Michael Jackson, det ska du ha klart för dig.
Diskussionen avbröts av radiocentralen där det kom ett meddelande om ett lägenhetsbråk.
En drogpåverkad man med yxa hade attackerat sin 2-årige son och fru som hade lyckats låsa in sig i sovrummet och ringa till polisen.
– Nu är det allvar, sa Malte med mörka ögon, vi åker till platsen och jag fördelar arbetet så att jag försöker förhandla ut mannen och står bakom dig, du får vara beredd med vapnet.
– Om du blir tvungen att dra vapnet så glöm inte att osäkra men gör ingen mantelrörelse.
– Utan mantelrörelse så har du i alla fall något kg i avtryckarmotstånd, annars bara något hekto och då får du lätt i väg ett vådaskott. Kommer han ut ifrån villan och springer mot oss med yxan så tveka inte att skjuta för det är nödvärn.
Väl framme vid platsen så blev poliserna informerade om att mannen hade supit i en vecka och hade hamnat i någon form utav delirium. Frun hade via telefon berättat att han var väldigt lugn och tillbakadragen när han var nykter men nu visste han inte om var han var någonstans.
Genom köksfönstret kunde poliserna tydligt se hur mannen kastade yxan så att den fastnade i en kökslucka. Han gick fram till köksluckan och tog bort yxan och upprepade proceduren ett flertal gånger. Ca 20 meter från ingången till villan så hade Alex dragit sin Walther PP men ännu inte osäkrat vapnet. Malte ropade:
– Hej Jorma!, (som frun hade berättat han hette)
– Kan du vara snäll och komma ut, vi vill prata med dig!
Först verkade mannen inte reagera men efter ett tag tittade han ut genom fönstret oförmögen att kunna fästa blicken.
Malte upprepade ropen:
– Släpp yxan och kom ut!
Efter ca 5 minuter så öppnade mannen dörren till villan men stod kvar på trappan. Det syntes lång väg att mannen var helt borta. Han kastade yxan mellan vänster och höger hand samtidigt som han stirrade mot poliserna men det var tveksamt om han såg någonting.
Alex hade fortfarande vapnet osäkrat men skakade så han nästan höll på att tappa vapnet.
Plötsligt så började mannen springa mot poliserna som samtidigt började retirera bakåt.
Alex osäkrade pistolen och tittade växelvis bakåt och framåt mot den framrusande mannen.
Efter att ha retirerat ca 20 meter bakåt så började poliserna närma sig ett dike. I samma sekund så tog Alex ett beslut att när det bara är 2-3 meter kvar till dikeskanten så skjuter jag, annars kanske jag snubblar.
När det var 5 meter kvar så springer Malte fortfarande mot diket men Alex stannar. I en sekund som kändes som 5 minuter blev han helt lugn. Han siktade mot bröstet och började trycka in avtryckaren. Vetskapen om att han skulle skjuta blåste bort nervositeten helt.
Om det syntes i ögonen eller om kroppsspråket avslöjade något lär han aldrig få veta men just i det ögonblicket så stannar mannen och slänger ifrån sig yxan.
Alex rusar fram och kastar sig över mannen och Malte kommer någon sekund efter och sätter på handfängsel.
I polisbilen på väg mot stationen så mådde Alex illa och var helt tyst, Malte försökte peppa och sa:
– Det här skötte du jävligt snyggt, du kanske blir en bra polis trots allt.
– Det här var vad jag kallar en ”Thriller night” eller vad var det du sjöng tidigare?
Alex valde att inte svara.
P.S. Tidigare delar hittar ni under min profil. D.S.
Händelser och tankar från en polisbil…(del4) 18 december 2009, 16:19
– Usch, vad mycket socialdemokrater, sa Söderström en tjock polis i 60 årsåldern
med rödaktigt skägg, när han öppnade persiennerna en kall höstmorgon på Strängnäs polisstation. Det fanns ingen anledning att tvivla på hans partisympatier när han blickade ut
på fotgängarna som gick på Trädgårdsgatan utanför. Han gick dock inte under namnet Söderström bland personalen utan ”kalljorden” eftersom han ständigt kom med kommentarer som: – Nu står det inte länge på innan man ligger 5 meter ned i kalljorden.
Man skulle kunna tolka hans kommentarer som om han var livstrött men det var en ganska skön gubbe, tyckte Alex, med flera kluriga kommentarer.
Alex hade dock fått en riktig chock när en kollega berättade vad som hade hänt ”kalljorden” 20 år tidigare. Han hade varit vakthavande befäl(den högsta chefen på en polisstation efter kontorstid) redan då när det kom in ett larm om ett mordförsök. Söderström skickade en polispatrull till en gata men det var oklart vilket nummer. Efter en stunds letande hittade patrullen en villa där en kvinna under stark psykisk förvirring hade huggit en yxa i sin 10-åriga sons huvud och sen tagit självmord. Patrullen hade via radion bett Söderström komma till platsen vilket var ovanligt, men eftersom detta rörde svåra omständigheter hade han ändå till slut åkt till brottsplatsen. Väl framme så kunde han konstatera att det var hans egen hemadress och kvinnan som hade tagit självmord var hans fru och den 10-åriga pojken hans son. Pojken hade så småningom överlevt tragedin men med bestående hjärnskador. Trots detta hade Söderström valt att fortsätta i polisyrket.
– Du och Tommy åker ut till Mariefredsvägen och kör en bälteskontroll, sa Söderström och pekade på Alex. Alex var väl inte direkt stormförtjust över att stå och bötfälla bilister som inte hade bälte på sig men man måste ju utföra alla uppgifter som man blir tilldelade. Som tur var sa Tommy: – Jag vill skriva ut böterna idag du kan sitta 100 meter innan p-fickan och kontrollera. Eftersom en bilist lätt kan sätta på sig bältet när han ser en polisman vinka in för kontroll så satt alltid en polisman innan själva kontrollplatsen och kunde konstatera om bältet var på eller inte. Det fanns en nackdel med att vara ”spanare” och det berodde på att om bilföraren nekade så var det alltid spanaren som blev inkallad som vittne till Tingsrätten.
Eftersom Alex och Tommy även umgicks privat så kände Alex igen Tommys nya fina Saab 900 av 1981 års modell. Alex blev därför mycket förvånad när han såg Tommys bil komma körande med en ung kvinna vid ratten. Kvinnan hade inte bälte på sig så Alex ropade via radion till Tommy att en vit Saab 900 närmade sig ”bälteslös”. Det var med stor nyfikenhet som han följde Saaben med blicken och undrade vad Tommy skulle göra. Han förstod att Tommy skulle stoppa bilen men förväntade sig att kvinnan skulle få köra vidare omedelbart.
Alex såg dock hur kvinnan fick stiga in i polisbilen och eftersom det tog ca 10 min innan hon kom ut igen så måste böter ha skrivits ut. Än mer förvånad blev han när han fick se kvinnan gående bort från Tommys bil och försvinna i fjärran. Undrar om hon var berusad, tänkte Alex som höll på att dö av nyfikenhet men förstod att han var tvungen att vänta till avrapporteringen en timme senare.
När bälteskontrollen hade lidit mot sitt slut så sammanstrålade poliserna vid kontrollplatsen.
¬– Nu får du fan berätta vad som hände, den vita Saaben var inte det din bil?
– Jovisst, jag var på Rogge igår och raggade upp ett one night stand och jag lånade ut bilen till henne idag.
– Men vafan, bötfällde du henne i din egen bil, var hon berusad??
– Nejdå, hon var inte full men man kan ju inte vara ihop med en tjej som bryter mot trafikregler, så hon fick böter och sen fick hon gå hem, kontroller är kontroller, sa Tommy och brast ut i gapskratt.
– Du är galen, svarade Alex men kunde inte låta bli att skratta själv men tänkte för sig själv att en sån polis kommer jag aldrig att bli.
Några dagar senare på ett nattpass roade sig Alex med att leka lite med datorterminalen.
Första kvällspasset jobbade man 20.00-07.00 varav 02.00-07.00 vid radion. Eftersom det var en lugn natt så började Alex att söka på personnummer och kom av en slump fram till kungens. Det här var långt innan pc-tiden och det fanns bara en terminal på hela stationen.
Det var visserligen uttalat redan då att man bara fick ta fram personnummer på dem som man hade gripit eller som var föremål för en förundersökning men det fanns inga separata terminalkort så det skulle aldrig kunna gå att bevisa vilken polis som hade gjort en speciell slagning. På 2000-talet så har ett flertal polismän fått sparken för att man har sökt upp personnummer på grannar etc. Han fortsatte och söka på vad kungen hade för bilar registrerade på sig eftersom han kände till dennes stora bilintresse. Han fastnade speciellt för en AC-Cobra, en öppen sportbil av 1968 års modell. Av någon anledning så memorerade Alex registreringsnumret.
Alex som var van att vara yngst och inte vara den som bestämde ute i polisbilen hade nu efter några års tjänstgöring fått en nyutexaminerad kollega som partner under vissa pass. Roger som han hette var även något år yngre till åldern sett. Alex hade själv blivit utsatt för några practical jokes och varit med på flera andra och tyckte det var dags att hitta på ett eget.
– Roger, du har ju jobbat i 6 månader nu, har du varit med om något practical joke än?
Roger skakade på huvudet.
– Då är det dags, nu och du behöver inte vara orolig, jag är äldst i tjänst och kommer att få eventuell skit själv, skrattade Alex. – Jag har en plan, sa han vidare och berättade allt för en mycket nyfiken och upphetsad kollega.
Kvällen efter var det dags och Malte Lundström var vakthavande befäl. Malte var känd för sitt häftiga humör men det skrämde inte Alex som tänkte att ska man göra ett skämt så kan man lika gärna göra det mot vem som helst. Vid kvällsgenomgången blev Alex och Roger tilldelade stora svängen (Åkers Styckebruk, Stallarholmen och Mariefred). Nu var det dags att skrida till verket.
Tio minuter efter att polisbilen lämnat stationen ropar Alex in till radion om han kunde få en QP-fråga på ett registreringsnummer tillhörande en AC-Cobra. Kollegan vid polisradion var också relativt ny så han började glatt svara:
– Det är en AC-Cobra av 1968-års modell tillhörande….
Sen blev det knäpptyst. Efter 30 sek så kommer Maltes barska stämma i radion:
– Oavsett vad saken gäller så släpp ärendet och kom omedelbart tillbaka till stationen.
– Nej, det går inte, vi ligger i 140-150 i ett efterföljande vi återkommer strax efter att vi har stoppat bilen.
Självfallet så var detta inte sant utan polisbilen körde i sakta mak längs E3:an.
Efter 3 minuters väntan så ropar Alex in igen.
– Kan jag få en körkortsfråga på.. (kungens personnummer)?
Malte gick nu in i totalt spinn och rösten gick upp i falsett:
– Avbryt, avbryt.
– Föraren säger att han har immunisk diplomatet( det heter diplomatisk immunitet vilket innebär att kungen aldrig kan bli gripen eller dömas för något brott i Sverige), så vi avbryter väl som du säger och kommer in för rapportering.
– Omedelbart, omedelbart, skrek Malte över radion.
Både Alex och Roger låg dubbelvikta av skratt och Roger blev tvungen att köra av vid en P-plats.
– Fyfan, att du bara vågar, väste Roger fortfarande dubbelvikt av skratt. – Du kommer att få städa toaletterna med tandborste i en månad.
Några minuter senare inne på polisstationen kommer Malte rusande in i garaget och sliter upp passagerardörren där Alex sitter.
– Är du helt från vettet såg du inte att det var kungen du stoppade, det är ju själva fan, svor Malte.
Alex fortsatte charaden och svarade lugnt:
– Nej jag är republikan, jag kan ingenting om kungahuset, ljög Alex.
– Jag, ska fan se till så att du får en varning, det här är tjänstefel, svor Malte så att det riktigt osade i garaget. Han vände på klacken och gick in från garaget mot stationen.
Inne på stationen blev både Alex och Roger inkallade till Maltes tjänsterum när Alex tyckte det var dags att tala om att det hela var ett skämt. Malte körde ut båda poliserna från tjänsterummet och drog igen dörren så flera papper på en anslagstavla intill blåste ned.
Alex tyckte det var bäst att lämna polishuset och köra stora svängen och tog Roger med sig.
Några timmar senare när de båda poliserna kom tillbaka för midnattsfikat hade Malte lugnat ned sig men förklarade att practical jokes gör man bara en gång mot honom ostraffat.
Andra nattpasset slutade man 02.00 och när Alex körde hem de 3 milen mot Eskilstuna
Hade han ett leende på läpparna och sjöng högt med i Creedence låten Fortunate son på bilradion:
It ain't me, it ain't me, I ain't no senator's son, son.
It ain't me, it ain't me; I ain't no fortunate one, no.
P.S. Vill Ni läsa de tidigare delarna klickar ni bara på min signatur "b10tax" och läser tidigare blogginlägg.D.S.
Händelser och tankar från en polisbil…(del3) 9 oktober 2009, 10:19
– ”Stanna”, skrek den uniformerade polismannen från polisbilen. – Nej, jag springer på tid, skrek Alex tillbaka, pulsen var säkert uppe i 180 och han flåsade kraftigt genom munnen eftersom han aldrig lärt sig att andas genom näsan. Alex fortsatte att springa ca 100 meter när polisbilen prejade honom och tvingade honom att stanna. – ”Vafan gör ni”, skrek Alex mot de 2 polismännen som nu hade stigit ur polisbilen och dessutom tagit med sig en vilt skällande schäfer. De båda uniformerade polismännen blev lite paffa att Alex inte blev rädd. Normalt så är det bara grovt kriminella som uppvisar ett liknande beteende och Alex framstod definitivt inte som en ärrad kriminell klädd i kortbyxor och t-shirt och nyinköpta joggingskor.
– Klockan är 01.00 på natten och vi har fått rapporter om en flåsande man i Balsta, sade en av poliserna. Alex som bodde på Intagsgatan i Eskilstuna hade mätt upp en runda på 5 km där han sprang runt Djurgården bort förbi Ekängen, passerade Balsta Musikslott ut på Carlavägen och tillbaka hem igen. Balsta Musikslott var ett nedlagt ålderdomshem som invigdes 1979 som en öppen replokalsverksamhet, initierat av ungdomar för ungdomar i Eskilstuna. Några år senare skulle ett band som hette Jones & Giftet börja repa på nämnda musikslott och sedermera byta namn till Kent. Balsta ligger förresten inte långt från Hagnestahill, ett villaområde som senare skulle bli namnet på en av Kents skivor.
– Hurså, svarade Alex efter att ha hämtat andan, det är ju en underbar sommarnatt och det är säkert 23 grader varmt fortfarande, får man inte springa var man vill längre?
– Jag gillar inte din attityd, svarade en av polismännen, kan du legitimera dig?
– Nej, jag brukar inte ha körkortet med mig när jag är ute och joggar men om Ni följer med mig hem så kan Ni få se min polislegitimation.
De båda poliserna bara gapade och till och med polishunden såg förvånad ut.
– Jag jobbar i Strängnäs, det är därför Ni inte känner igen mig. Jag har mätt upp en runda på en halvmil och jag hade chansen att klara 20 minutersvallen när Ni kom, det var därför jag inte stannade.
En av poliserna började skratta men den andra såg fortfarande sur ut och vände på klacken och gick in i polisbilen och sade att han måste åka till nästa jobb.
06.30 en lördagsmorgon en vecka senare satte sig Alex i sin Opel Ascona för att åka till Strängnäs för att jobba. Han mådde inte bra efter en blöt grillfest med alldeles för många starköl. Som tur var hade Alex tagit med sig en ask alkotest hem från jobbet och den blev inte grön som indikerade att man hade för mycket alkohol i blodet. Alkotesterna vid den här tiden bestod av en glasampull som man bröt sönder i ena änden och satte på ett munstycke i den andra. På den sönderbrutna änden satte man på en plastpåse som fylldes av utandningsluften. I mitten av ampullen så fanns det ett gult ämne som färgades grönt av alkohol. Det fanns även ett markerat streck som indikerade 0,5 promille som var gränsen för rattonykterhet.
Väl framme i Strängnäs möttes han av Malte Lundström som sade:
– Klä om snabbt vi har ett dödsfall vi måste åka till. Förresten vad blek du är, håller du på att bli sjuk?
– Nejdå, svarade Alex, det blev lite för många starköl igår kväll, så jag är väl inte så pigg.
– Du har väl blåst i en alkotest, frågade Malte barskt.
– Självklart, svarade Alex.
I lägenheten möttes polismännen inte av någon vacker syn. En äldre man hade ramlat och slagit huvudet i elementet. Om han dog av själva fallet eller någon sjukdom var svårt att säga men han var definitivt död. Blod blandat med likvätska hade spridit sig i hela vardagsrummet och stanken var obeskrivlig.
Alex rusade in på toaletten och spydde, en kombination av bakfylla och den fruktansvärda stanken.
– 4520 från centralen kom, hördes i den mobila polisradion.
– 4520 här kom, svarade Malte.
– Trafikolycka i Kilenkorset befarade personskador, kom.
¬– Du ska lära dig att inte dricka alkohol dagen innan ett arbetspass sade Malte till Alex med ett leende på läpparna, därför får du stanna i lägenheten och vänta på Fonus, själv åker jag förbi stationen och hämtar upp en kollega för vidare färd mot trafikolycksplatsen.
Trots att Alex redan hade spytt en gång var han fortfarande illamående. Han satte sig i köket långt ifrån liket. Det är inte ovanligt att man inbillar sig saker när man befinner sig i en lägenhet där det samtidigt finns en död människa och självfallet började Alex höra ljud ifrån vardagsrummet. Han blev tvungen att gå in i vardagsrummet trots stanken och den stora pölen. Han satte sig i soffan med sina ben på var sin sida om likets ben och började läsa i Året Runt, en skvallertidning. Alex skrattade för sig själv när han tänkte på vilken makaber situation han befann sig i. Om chefredaktören för Året Runt hade sett honom nu så hade han nog inte tagit en bild och publicerat i nästa nummer. Alex klarade sig från att spy ytterligare en gång och Fonus kom och hämtade liket efter en kvart.
Vid lunchtid samma dag började Alex att må bättre och tillsammans med kollegan Stefan så åkte de gemensamt ut på väg 55 mot Enköping för en rattonykterhetskontroll.
Kontrollen som brukade vara i 30 minuter förlöpte utan att någon trafikant påträffades med alkohol i blodet. Efter 25 minuter frågade Stefan Alex om det inte var dags att börja packa ihop.
– Nej, en till svarade Alex.
Nästa bil var en gammal rostig Ford Granada och föraren en långhårig kille i 25-års åldern såg inte helt nykter ut. Alex böjde sig in genom den nedvevade rutan samtidigt som han frågade efter körkortet. En stank av alkohol träffade Alex som ryggade tillbaka och frågade föraren om han hade druckit sprit.
– Två folköl svarade föraren, vilket var ett standardsvar för rattfyllerister oavsett om de hade druckit en öl eller en sjuttiofemma.
Alex bröt sönder en glasampull och monterade på munstycket och plastpåsen.
Föraren tog i för kung och fosterland och när påsen var alldeles full så tappade han alltihop mellan benen nere vid pedalerna. Han tog dock snabbt upp både den fyllda påsen och ampullen som fortfarande var helt gul och alltså indikerade att han inte hade druckit alkohol. Alex blev alldeles paff och gick till Stefan som stod en bit bort vid polisbilen och visade ampullen.
– Killen stinker alkohol men mätaren visar gult, sade Alex!?
– Vi kan ju ta in killen för en grundlig undersökning men det brukar vi bara göra vid misstanke om intag av narkotika. Stefan gick bort mot bilen och frågade föraren:
– Det luktar alkohol om dig men mätaren visar inget utslag hur kan det komma sig?
– Jag har en ovanlig sjukdom, svarade föraren. – Det luktar alkohol när jag svettas, det har något med min förbränning att göra.
– Du får allt stiga ur bilen, sade Stefan med en bekymrad min. Föraren gick ur bilen och ombades att gå ett par meter fram och tillbaka men han visade inga tecken på berusning.
¬– Nej, jag tror att det du säger stämmer du får åka vidare trots allt, sade Stefan till föraren.
Alex öppnade dörren till Granadan för att släppa in föraren. Av en slump tittade Alex ned mot pedalerna och såg till sin förvåning en alkotest med uppblåst påse. Alex tog ut mätaren som var illgrön. Först förstod varken Alex eller Stefan någonting men slutligen öppnade föraren munnen och sade uppgivet:
– Ok, jag erkänner, jag är alkoholist och har köpt alkotest på apoteket. Jag blåser en påse full när jag är nykter och lägger nere vid pedalerna, när jag blåste i den alkotest jag fick av er låtsades jag tappa ned den på golvet när påsen var uppblåst och sen bytte jag till den andra som inte visar utslag. Jag har lurat många poliser men nu åkte jag dit.
Svaret på blodprovet som kom efter någon vecka visade att mannen hade 2,5 promille!!!
Inne på polisstationen samma dag som svaret på blodprovet kom, diskuterades det vilt mellan poliserna vem som hade gripit den trafikant med mest promille alkohol i blodet.
Det visade sig vara en 50-årig dam som undervisade i religionskunskap på högstadiet.
Trots att hon ihärdigt förnekade att hon hade druckit alkohol visade mätaren illgrönt.
När blodprovet var avklarat och kvinnan blev hemskjutsad i polisbilen så hade hon plötsligt uttryckt:
– Nu kommer jag ihåg, jag drack nog en sjuttiofemma Vodka Explorer när jag gjorde
en Schwarzwaldtårta i morse, kan det vara den som gjorde utslag?
Det visade sig att hon hade 4,5 promille alkohol i blodet, en nivå som kan döda en människa.
Forts följer…
Thomas Alexanderson
P.S. Ni kan läsa de första delarna om Ni klickar på blogginlägg under min min signatur "b10tax"D.S.
Händelser och tankar från en polisbil… (del 2) 17 juni 2009, 17:28
”Veckans Smash Hit”, hördes från bilradion när Alex satte sig i sin bil för att åka mot Strängnäs. Våren hade äntligen kommit 1982 och i slutet av maj hade det blivit riktig skönt. Kaj Kindvall som var programledare för Poporama lät upphetsad när han utbrast: – Det här blir nog inte bara veckans Smash Hit utan även hela sommarens om jag får bestämma. – Här kommer ”I love rock´n roll” med ”Joan Jett & The Blackhearts.” Alex började sjunga med samtidigt som gaspedalen gick längre och längre ned mot golvet.
De 3 milen mellan Eskilstuna och Strängnäs som brukade ta 30 minuter att köra gick denna gång under 25.
Glad i hågen traskade Alex in på polisstationen och tyckte det såg lite märkligt ut när alla kollegor och även högste chefen stod uppradade och bara stirrade.
Tystnaden bröts av vakthavande befäl Göran Borg. Göran var i 60 årsåldern med böljande grått hår som dolde en hörapparat som han skämdes mycket för. – Vad i helvete har du gjort, skrek Göran som normalt var väldigt samlad och tystlåten. – Du har kört ifrån Länstrafikgruppens trafipax. (trafipax var benämningen på civila polisbilar med inbyggd hastighetsövervakningsutrustning under 80-talet)
– De har via radion ställt en QP-fråga på din bil och för att få fram ägare och berättat att de inlett ett förföljande. – Jag var tvungen att meddela dem att föraren var känd och att Strängnäspolisen tar hand om fallet. – De kommer in snart så du får prata med dem, jag vet inte om det går att rädda körkortet.
Alex blev knäsvag och illamående och det blev inte bättre av att de äldre kollegerna med skarpa blickar och med barska röster unisont talade om att: – Du vet att man kan få sparken för sånt här va?
Efter 10 minuter som kändes som en timme kom två poliser i länstrafikgruppens traditionella ljusblå uniformer in på kontoret. De gick direkt in på Göran Borgs rum och stod och pratade i 5 min. Alex blev därefter inkallad på kontoret där en av trafikpoliserna frågade hur länge Alex hade haft körkort. – Sedan 1977 stammade han fram. – Vi har tagit ett gemensamt beslut, sade Göran och det är att du fan får bjuda på tårta! Därefter brast alla poliser inklusive kollegor ut i gapskratt och Göran Borg blev tvungen att skruva ned volymen på hörapparaten för allt liv.
– Där fick vi dig allt, sade Göran. Alex pustade ut men var inte sig själv under resten av passet.
Dagen efter så var det dags för ”stora svängen”, det var en benämning för att åka igenom Åkers Styckebruk, Stallarholmen, Mariefred och tillbaka till Strängnäs igen. Mellan Åkers Styckebruk och Mariefred kom plötsligt ett larm om ett självmord i Mariefred. Alex som körde slog på blåljus och sirener och ökade hastigheten. På en lång raksträcka i 160 km/h så började polisbilen närma sig ett gäng motorcyklister. Det var förmodligen inga 1000 kubikare utan snarare 400 kubikare för samtliga förare låg raklånga över sina bensintankar med fötterna i luften. – Vi har inte tid att stoppa dem nu, sade kollegan Micke, men åk upp jämsides med dem och sakta ned lite så ska jag stirra dem skitnödiga. De var en obetalbar syn när en motorcyklist upptäckte en polisbil med blåljus och sirener påslagna i 160 km/h. Det riktigt syntes hur livet passerade revy i ansiktsuttrycket och föraren hade nog redan mentalt börja lämna in körkortet när både polisbilen och mc:n saktade ned hastigheten. Vid 70 km/h så stampade Alex gasen i botten och färden fortsatte mot Mariefred. Alex log för sig själv när han tänkte på hur funderingarna gick i mc-gänget.
Fortsatte de att köra lagligt och funderade på vad i helvete som hände eller körde de in i skogen och gömde motorcyklarna och tog en taxi hem? Ja, fyfan vad de måste ha undrat.
Väl framme i Mariefred så parkerades polisbilen precis intill ett 3 vånings hyreshus. Det hade blivit en folksamling under en balkong och när Alex kom fram så blev han tvungen att skingra folkmassan och spärra av. En man i 35 årsåldern hade knutit ett snöre runt halsen och fäst det i balkongen på tredje våningen och kastat sig ut. Nacken hade brutits av omedelbart och snöret hade gått av i fallet. Mannens 30-åriga sambo snyftade och harklade sig okontrollerat och kollegan Micke tog henne avsides och tröstade henne samtidigt som Alex ringde efter Fonus. Vid självklara dödsfall kallade man aldrig på ambulans utan likbilen beställdes direkt.
Efter att likbilen anlänt och åkt så gick alla 3 upp till lägenheten tillsammans. Alex viskade till Micke: – Jag är så in i helvete pissnödig, vad ska jag göra? Micke viskade tillbaka att han skulle leda in kvinnan i ett annat rum så Alex skulle kunna använda lägenhetstoaletten.
Planerna kom dock omedelbart på skam när ett självmordsbrev hittades i lägenheten. Den avlidna mannen hade på ett obehagligt noggrant sätt beskrivit hur sambon skulle gå tillväga för att ansöka om ett LO-lån för att lösa vissa skulder och ännu mer detaljerat beskrivit vilka släktingar som skulle ha vad. Pissnödigheten försvann i ett nafs och båda poliserna fick trösta kvinnan tills en anhörig kom till lägenheten.
– Fyfan, va jävligt, sa Alex till kollegan, hoppas att man aldrig behöver uppleva något liknande i sitt eget liv. Micke nickade instämmande.
På väg tillbaka till Strängnäs för avrapportering så tilltog nu den bortglömda pissnödigheten ordentligt och i polisuniform är det inte lika lätt att åka av vid en P-plats och göra sina behov rakt ut i skogen. – Du får väl åka in på en bensinmack och låna toaletten där, yttrade Micke.
– ¬Nej, jag törs inte, svarade Alex. – Jag är så pissnödig så jag kan inte kontrollera mina handlingar. Om toaletten är upptagen så finns det risk att jag skjuter sönder låset på toaletten, det skulle bli fina rubriker i Strängnäs-Kuriren det. – Men nöden har ingen lag, jag sätter på blåljus och sirener och ger järnet, så håll i hatten. Precis vid avfarten från E3:an in mot Strängnäs så kom ytterligare ett larm på polisradion: – Misstänkt kod 09 på Trädgårdsgatan. Kod 09 betydde dödsfall utan misstanke om brott men var ju ändå så viktigt att man omedelbart måste åka dit.
– Det här är ju fan inte sant, skrek Alex rakt ut. – Är det någon som driver med mig?
Vi brukar ju ha högst 1 självmord om året och 1 dödsfall i halvåret och nu båda på samma dag!!??
– Nu skiter jag i om det är 10 anhöriga som sitter och gråter i lägenheten nu går jag direkt in och lånar toaletten i alla fall.
Poliserna möttes upp av en vaktmästare som hade ringt in till polisstationen. I lägenheten bodde en kvinna i 85 årsåldern och hon hade inte öppnat dörren eller svarat i telefon på flera dagar. En bekant stark obehaglig doft av lik sipprade fram när Alex gläntade på brevlådeinkastet. Vaktmästaren låste upp dörren med huvudnyckeln och Alex gick med bestämda steg mot vad han trodde var toaletten. Han hade inte fel, toaletten låg precis till vänster innanför ytterdörren men Alex hade inte riktigt räknat med synen som väntade. Den 85-åriga tanten hade nämligen dött sittandes på toalettstolen, ridå!!!
Alex fick panik men som tur var så låg polisstationen mitt över gatan. Alex mumlade någonting om att han var tvungen att hämta utrustning på stationen till vaktmästaren, som inte tänkte närmare på det och Alex slog nytt världsrekord på 100 meter när han sprang till stationen.
En vecka senare frågade några kollegor om Alex ville vara med på ett practical joke mot vakthavande befäl Göran med hörapparaten. Skämtet var uppdelat i 2 faser. Stolen som Göran satt i hade några år på nacken och hjulen under hade samlat på sig mycket damm. Vid den obligatoriska samlingen i början av passet så brukade alltid Göran att skjuta iväg stolen från skrivbordet med full kraft för att nå en pärm i bokhyllan som var placerad 2 meter bakom. Eftersom hjulen var så tröga så brukade stolen nätt och jämt komma fram till bokhyllan.
Denna dag så oljade vi in hjulen så stolen rullade lättare än någonsin. När Göran sin vana trogen tog i med full sats så brakade han in i bokhyllan med en sådan kraft att han fick ett 10-tal böcker över sig. Alla poliser lyckades hålla sig för skratt men Göran blev vansinnig och sade att han skulle gå till botten med vem som hade oljat in hjulen. Självfallet blev det aldrig avslöjat.
Det andra skämtet var onekligen lite råare, de två trafikpoliserna som hade skrämt slag på Alex veckan innan gick in på Görans rum och låtsades prata med varandra och rörde på läpparna utan att säga någonting. Göran trodde att det var fel på hörapparaten och började höja volymen ordentligt. Plötsligt började poliserna att tala med full stämma och Göran höll på att ramla av stolen av ljudvolymen.
I början tyckte Alex att vissa practical jokes var i tuffaste laget men han lärde sig snabbt att för att överleva det tuffa jobbet behövde man skratta ibland och ingen kom undan.
Forts. följer….
P.S. Om Ni vill läsa del 1 så klicka på blogginlägg till vänster under min signatur. D.S.
Thomas Alexanderson
När Gud drog in körkortet... 7 september 2008, 00:37
Jag hade inte alls mått bra den senaste månaden men när man ständigt ligger mellan 50-70 kilos övervikt är man så van vid att flåsa när man går i trappor eller tar promenader så man trallar på i den vanliga lunken utan att prioritera läkarbesök. De senaste 3 veckorna hade jag dock reagerat på att jag hade blivit så extremt törstig. Jag började dricka upptill 6-8 liter vatten om dagen och ändå fastnade nästan tungan i gommen för att den var snustorr.
Eftersom jag har sjukvårdsförsäkring genom jobbet så beställde jag till slut tid hos en läkare på Cityakuten i Göteborg. Jag skulle ta med mig ett urinprov. Jag hade läst att kraftig törst kunde vara tecken på diabetes men man hoppades ju att det skulle vara något annat.
Jag fick lämna urinprovet och därefter togs blodprov och sedan fick jag sitta och vänta ett tag på läkaren. – Du har socker i urinen och mätvärdet på blodsockervärdet visar hög, hög, hög.
– Vi har inte mätare här för att mäta ditt sockervärde så det är nog bäst att du direkt åker till Sahlgrenska, jag skriver ut en remiss.
Jaha, tänkte jag omgående, så har övervikten till slut gjort att kroppen har sagt ifrån. Det är ju inte så att man har varit ovetande om riskerna och mina chefer och arbetsgivare har verkligen försökt prata med mig om kostvanor och motion och erbjudit mig träning etc. på arbetstid. Jag har försökt några gånger men ni vet ju hur det är, det dyker ofta upp någon fest, grillparty eller liknande så man ska ju alltid börja nytt liv efter sommaren, nyår osv.
Många år av övervikt har ju dessutom medfört att jag har fått artros i mina knän och inte längre kan springa eller spela badminton som man gjorde när man var yngre.
Jag tog taxi till Sahlgrenska och tog en nummerlapp för akutbesök. Det var bara 2 nummer före så jag förstod att jag skulle komma in tämligen omgående. Det är märkligt vad sjuk man känner sig när man har fått ett sådant besked, när mitt nummer kom upp så hasade jag mig in i akutsalen jag hade plötsligt tappat all ork.
Väl där inne gick det riktigt snabbt, blodtrycksmätare, blodprovstagning med mera togs på nolltid och sedan kördes sängen in i ett annat rum där jag fick en pulsmätare på fingret som var kopplad till en apparat så att personalen hela tiden hade koll på hur jag mådde.
Efter ca 15 minuter kommer det in en kvinnlig läkare och säger att: – Du har ett sockervärde på 34, en frisk person ligger på mellan 4 till 7. Det innebär att du har fått diabetes och vi måste ge dig insulin omedelbart. Du kommer dessutom att bli inlagd några dagar för att vi ska övervaka sockervärdets utveckling och du måste lära dig att ta sprutor själv.
Till saken hör att jag har sprutfobi så jag kan säga att jag inte direkt började må bättre efter det beskedet. Avdelning 121 som jag skulle till var fullbelagd så de satte dropp på mig och körde in sängen i korridoren till akutmottagningen. Jag skulle få vänta i någon timme var beskedet vid 14-tiden. Jag hade glömt mobilen hemma så jag kunde inte ringa till nära eller kära heller.
På ett så pass stort sjukhus som Sahlgrenska så är det ju action hela tiden. Det kom ambulanser hela tiden med folk mer eller mindre skadade. En alkoholist som kördes förbi min säng mumlade något om: - Jag har inte ätit på en vecka. Doften av T-sprit låg kvar i korridoren även 30 sekunder efter att han hade passerat mig. En knarkare kom gående själv i korridoren och började skrika efter metadon. En sköterska bad honom sitta ned så skulle hon hämta medicinen. Jag blev först förvånad och tänkte att är det så lätt att få narkotiska preparat men blev avbruten i mina tankar av att det kom 2 väktare och förde bort mannen. – Jävla h**a skrek mannen efter sjuksköterskan, du lovade ju att jag skulle få metadon. Det måste vara tufft att vara sjuksköterska i allmänhet och på en akutmottagning i synnerhet tänkte jag för mig själv.
Klockan hade nu börjat närma sig 18.00-tiden och jag hade legat 4 timmar i korridoren. Det far ju mycket tankar genom huvudet men jag överraskade mig själv genom att börja tänka praktiskt. Jag började gå igenom kylskåpet i tankarna och tänkte att det är bara att slänga allt som innehåller socker och totalt förändra kosten. En gammal Kentlåt dök upp i huvudet:
Och där faller ännu en tår, rinner nerför kinden. Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med Thinner, speciellt sånt man aldrig får glömma. Jag ska stanna kvar länge ikväll.
Det kändes redan som en lång dag och jag förstod att det skulle bli en ännu längre kväll.
Det kom olika sköterskor och tog mitt sockervärde var tredje timme och gav mig insulin.
Jag hade inte ätit frukost så när värsta chocken hade lagt sig så började jag bli hungrig.
Jag ropade efter en sjuksköterska och frågade om jag kunde få något att äta. – Äta när man har diabetes, absolut det låter som en bra idé, jag ska kolla och återkomma. Sedan såg jag aldrig honom mer.
Nu hade klockan blivit 20.00 och jag hade legat i korridoren i 6 timmar. Utan mobiltelefon och med möjlighet att kontakta yttervärlden så kände jag mig som personen som artisterna Raymond och Maria sjöng om 2004:
Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör,
ingen vill veta var du köpt din tröja.
Till slut fick jag låna en mobiltelefon av en anhörig till en patient som också låg i korridoren.
Vid 21.30-tiden så kom äntligen en vaktmästare och rullade i väg mig genom kulvertarna till avdelning 121. Jag har en kompis som är diabetiker sedan barndomen och han har blivit tvungen att amputera ena sitt ben under knäet p.g.a. dålig blodcirkulation. Jag blev inrullad i en sal med 3 andra patienter varav en hade 2 benproteser och en annan hade en kolsvart fot som såg färdig ut för amputation. Det var ju ingen munter syn man bjöds på direkt. Efter 24 timmar utan mat fick jag äntligen en kopp te och 2 mackor samtidigt som en sköterska kom fram med en insulinpenna som jag skulle sticka i magen. Jag förklarade min sprutfobi och hon hjälpte mig med första sprutan men sade att jag skulle få en ny till natten om någon timme och den skulle jag få ta själv.
Jag tänkte att det var lika bra, ska man bota en sprutfobi så kan man lika gärna börja direkt, det är ingen idé att skjuta på det. Det finns olika sorters insulin ett snabbverkande som man tar i magen och ett långtidsverkande som man tar i ena låret innan man går och lägger sig.
Insulinpennorna är oerhört smidiga och kanylen är smal och inte mer än några mm lång men det spelar ju tyvärr ingen roll om man har fobi. Jag försökte stålsätta mig och tryckte in kanylen i låret. Jag skakade dock så mycket i handen så när jag drog ur kanylen hade den blivit alldeles sned. – Ja, det gick ju inte så bra sa sköterskan men det är alltid värst första gången, du ska se att det går bättre i morgon. Klockan hade nu blivit 23.30 och jag var helt utmattad men efter allt som hänt förstod jag att det skulle bli svårt att somna. Eftersom jag i grunden är en positiv person så vägrade jag att ligga och tycka synd om mig själv. Jag är road av ordlekar och limerickar så jag tänkte att jag får väl skriva en diabeteslimerick för att bearbeta min sprutfobi:
En spruträdd diabetiker från Wien
bytte bukspottskörtel med traktens största svin
han sa: - Nu fixar jag krisen
jag sätter sprutan i grisen
själv så tar jag en mazarin
Trot eller ej men jag somnade faktiskt med ett leende på läpparna.
Redan morgonen efter gick det mycket bättre att ta första sprutan och jag fick prata med en sjuksköterska som förklarade att jag inte skulle vara rädd för amputationer bara för patienterna på min avdelning hade råkat ut för det. De var ju alla mellan 70-85 år och förr i tiden fanns inte alls den kunskap och utrustning som finns idag.
När läkaren gick ronden var jag redan på mycket bättre humör. – Vi har fått ned ditt sockervärde till mer normala nivåer, du har lite lågt blodvärde och ska få järntabletter och får stanna här i några dagar men det är ingen ko på isen. – Men du menar att han har tagit på sig skridskorna, svarade jag och så skrattade vi båda två.
Jag blev utskriven efter 5 dagar och med insulin och rätt kost mådde jag redan mycket bättre. Det jobbiga var att synen hade förändrats kraftigt så jag gick direkt till en optiker och beställde terminalglasögon som arbetsgivaren står för. Jag fick mig ett gott skratt när jag pratade med Monica på personal som frågade hur det hade gått hos veterinären när hon menade optikern. De har tydligen andra rutiner i Uddevalla tänkte jag och log för mig själv.
Det har nu gått en tid sedan jag blev utskriven och det fungerar över förväntan med nya kostvanor och sprutorna går mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Jag har fått mina nya glasögon och kan äntligen läsa och skriva igen.
Som jag ser det så drog Gud in körkortet för mina kost- och motionsvanor. Just nu övningskör jag med mycket sallad till alla måltider och har börjat ta promenader och mår redan bättre än vad jag har gjort på flera år.
Det känns som jag har fått en andra chans att ändra min livsstil och i slutänden kanske sjukdomen kommer att leda till att jag kommer att må bättre och få ett längre liv med bättre livskvalitet.
En dag på bilprovningen... 6 september 2008, 23:58
Jag har aldrig gillat att åka till bilprovningen, inte så konstigt kanske när man genom åren har besiktat ett antal skrothögar som alltid låg någonstans mellan sju 2:or och körförbud.
Eftersom min egen bil var hos Nordic i förra veckan för montering av smidda kolvar så fick jag låna kompisens andra bil en BMW 320-93 i utbyte mot att jag besiktade den. Bilen var rätt risig så jag var lite nervös, inte för att få några 2:or utan för det skulle bli körförbud.
Jag fick en återbudstid för en vecka sedan i södra Göteborg och en kvinna med utländsk brytning mötte upp mig. (Jag tror inte jag har sett en kvinnlig besiktningsförättare på 20 år). När jag besiktar en riktigt risig bil brukar jag använda mig av omvänd taktik, dissa bilen själv så att besiktningsmannen förhoppningsvis börjar försvara bilen.
– Jag har lånat bilen så jag vet inte så mycket om den, jag hoppas det inte blir körförbud den verkar rätt risig. – Det får vi snart se men det får vi inte hoppas, sa hon med en brytning åt Polen/Tjeckienhållet. Bromsvärdena var inget vidare men hon godkände det. Att stöddämparna bak var helt slut hade jag känt redan innan så när hon tryckte till bak och bilen aldrig ville sluta gunga sa jag: – Det är bara att hoppa in i baksätet och gunga med, man behöver inte ens åka till Liseberg, det blir en helkväll ändå!
Hon köpte skämtet fullt ut och började gapskratta och sa: – Den var rolig du!
Med den brytning hon hade lät hon nästan som Sven Melander och Åke Cato som Werner & Werner i TV på 80-talet.
Bilen fick till slut bara två 2:or och hon skrev bara en anmärkning på stöddämparna!
Hon sa slutligen: – Det var väl inte så farligt och du som trodde på körförbud. Min taktik hade lyckats!
Igår morse stod jag inför samma bilprovning igen med min 9-3 ss Aero. Jag hade bett Nordic att mappa ned bilen från 300 hkr till 220-230 hkr och t.o.m. bytt min personliga skylt
VADÅ M3 till originalskyltarna. Allt för att inte reta någon besiktningsman. Polarna hade ingen förståelse och hade kommenterat med: – Det finns väl ingen anledning att mappa ned från 300 hkr, det syns ju inget under huven och om bilen i övrigt är i gott skick brukar ju besiktningsmännen släppa igenom bilarna med någon rolig kommentar och med glimten i ögat. Jag hade inte lyssnat på dem för eftersom bilen är så pass ny (-04) och detta var första besiktningen vill jag inte ha några 2:or och absolut ingen omregistrering för olovlig effekthöjning.
Med lite pirr i magen så åkte jag in i bromsrummet och möttes av en ung kille i 19-års ålder, jag hade lite svårt att hålla mig för skratt för han såg ut som Tage Danielssons julfigur Karl-Bertil Jonsson. Jag riktigt såg framför mig hur han hade ätit fiberberikad havregrynsgröt till frukost och fått mig sig ett lunchpaket från mamma eftersom han säkert bodde hemma fortfarande. -Hur släpper man den här, sade han och pekade på handbromsen? Va i hel***, jag väcktes upp med ett ryck från mina tankar. En besiktningsman som inte vet hur man släpper handbromsen, det måste vara någon form utav världsrekord! All oro försvann på 1 sekund, hur kunde jag vara orolig för det här det kommer att bli som en promenad i parken.
Tji fick jag, för i samma sekund kommer det ut en bister man i 55-60 årsåldern. Han såg ut som en sträng tidsstudieman från någon gammal Nils-Poppe film som brukade heta ”inspektör Jansson” eller något liknande och som brukade säga: – Vi har 45 min lunch här och inte 46.
– Jag är stationschef här och vi har utbildning idag så vi kommer att vara två som besiktar din bil, sa han med barsk röst samtidigt som han lutade sig in i bilen över förarsätet.
Inte bara oron kom tillbaka, jag kände mig plötsligt spyfärdig.
”Karl-Bertil” körde upp framvagnen på bromsrullarna och började bromsa. Bromsmätarna for upp på det högsta värdet jag någonsin har sett men ”Karl-Bertil” var inte nöjd, han bromsade och släppte, bromsade och släppte samtidigt som han skräckslaget tittade ut på ”inspektör Jansson”. Jag tänkte redan nu att ”Karl-Bertil” måste ha valt fel yrke. Hade det varit SM i originalbromsar på Liseberg hade jag garanterat vunnit och fått mig hem en grön jävla kanin i 1:a pris. Det som brukar ta 2 min hade redan tagit 10 min.
Väl inne i nästa lokal höll ”Karl-Bertil” på och fumlade med avgasmätningsslangen på mitt dubbelpipiga ändrör. ”Inspektör Jansson” tappade tålamodet och tryckte dit slangen.
”Jansson” gick ett varv runt bilen och upptäckte den lilla klisterlapp man måste klistra fast på en baksidoruta när man har en personlig skylt. – Kom hit, sa han till ”Karl-Bertil” och förklarade vad det var för klisterlapp. – Det var en lustig personlig skylt du har VADA M3, vad betyder det? Jag blev först helt ställd men fann mig snabbt och sa: – Jag är med i en förening som heter VADA och sen har vi individuella beteckningar, min är M3, sa jag och tänkte att jag hade haft en väldig tur att han var halvblind. Jag blev glad över att han inte frågade vad det var för typ utav förening.
– Har du varningstriangeln med dig, frågade ”Karl-Bertil? Jag öppnade bagageluckan och visade triangeln. Bilen var igång nu för avgasmätning men det hade ”Karl-Bertil” förmodligen glömt för när han var på väg att sätta sig i förarstolen tog han stöd mot ratten så att signalhornet ljöd högt. Han blev så rädd så han studsade 1 meter bakåt från bilen, i försök att låtsas som om ingenting hade hänt gick han fram till mig och frågade: Har du varningstriangeln med dig? ”Inspektör Jansson” som hade haft ett leende på läpparna åt ”Karl-Bertils” misstag ändrade sinnestämning snabbt och fick något svart i blicken när han sa:
– Vad är det med dig, han visade ju varningstriangeln nyss? – Se till att skynda på lite istället!
”Inspektör Janssons” ändrade sinnestämning fick jag snart lida för när mina dimljus stod för högt. – Det blir 2:a på det här, sa ”Jansson”. Det finns en justeringsskr… försökte jag men blev avbruten mitt i meningen. – Ser det här ut som en verkstad, röt ”Jansson”? – Det var inte så jag menade, fortsatte jag. Jag kan justera sjä… Jag blev avbruten igen. – Ser det här ut som en ”Gör det själv hall”, sa ”Inspektör Jansson”? Jag insåg i det ögonblicket att här det bara att hålla käft om bilen och jag ska komma härifrån levande tillsammans.
När bilen väl var uppe på lyften så gick ”Inspektör Jansson” under bilen och kommenterade mitt kompletta Ferritasystem med racerkat. – Det är ovanligt att man byter hela systemet, frågade han men jag var väl förberedd på frågan. – Mitt originalsystem rostade sönder och då fick jag en möjlighet att köpa ett helt komplett rostfritt system till ett bra pris. – Jag ser att motorn har varit isär du har väl inte trimmat bilen? – Nej, sånt överlåter jag åt ungdomarna, ljög jag. – Motorn har varit isär för ett oljeläckage, sa jag men jag såg att han inte var övertygad och mitt illamående tilltog.
”Karl-Bertil” beordrades att gå under bilen och inspektera, det syntes lång väg att han inte hade en aning om vad han gjorde för han ryckte lite planlöst i avgassystemet och slog med hammaren lite här och där. Sönderrostade balkar på en 2-årig gammal bil lär väl ändå vara tämligen sällsynt. Vi hade nu hållit på i över 1 timme och det hade blivit en ordentlig kö bakom oss. För att skynda på det hela kom det ytterligare 3 besiktningsmän och tittade under min bil och skulle visa ”Karl-Bertil” hur man gjorde. Jag upplevde det som en mardröm utan slut, livstids halshuggning utan skyddsnät och kände hur jag började få tunnelseende.
– Du ser lite blek ut, sa ”Inspektör Jansson”, hur står det till? Jag hörde mig själv mumla någonting om att jag skulle till tandläkaren direkt efter besiktningen vilket han verkade köpa.
”Karl-Bertil” hittade inga fel och började hissa ned bilen. ”Inspektör Jansson” avbröt nedhissningen och hissade upp bilen igen med motiveringen att han måste göra en slutkoll.
Vi vänster bakhjul upptäckte han ett läckage vid bromsslangen och sa med upprörd stämma till ”Karl-Bertil”: – Hur fan kunde du missa det här, det här är allvarligt!
Nu såg ”Karl-Bertil” ut som om havregrynsgröten var på väg upp genom matstrupen när han stammande svarade: – Jag, jag, jag vet inte, jag borde ju ha upptäckt det för jag kände hur bromsarna pulserade inne i bromsrummet. Nu fick ”Jansson” nästan tokspel. – Pulserande bromsar, vafa** nu blir vi ju tvungna att åka in i bromsrummet igen varför har du inte sagt någonting tidigare för?
Med ”Karl-Bertil” vid ratten, jag på passagerarsätet och ”Jansson” i baksätet bakom förarstolen påbörjades provkörningen. – Nu ska du få lära dig någonting, sa ”Jansson” i riktning mot ”Karl-Bertil”, det är ett större avgassystem på den här bilen än original det kan tyda på att bilen är chiptrimmad. – Det vi ska titta på nu under provkörningen är om turbomätaren går in på rött och om bilen accelererar onormalt snabbt. – Om så är fallet kommer vi att begära omregistrering! Jag tackade min skapare för att bilen var nedmappad och att turbomätaren var inställd på att inte gå in i det röda fältet. Jag var dock lite orolig för mina nya ännu icke inkörda smidda kolvar. Som tur var gick bilen otroligt segt under 3000 rpm så ”Karl-Bertil” varvade aldrig över 4000 rpm. ”Jansson” började nu lugna ner sig och sa till min lättnad att: – Nej, turbomätaren håller sig där den ska och bilen verkar gå normalt så den här kan vi nog godkänna. Inga mer överraskningar nu, tänkte jag stilla för mig själv när
”Karl-Bertil” plötsligt tvärnitar så att ”Jansson” som inte hade bilbälte i baksätet for in i förarstolens nackskydd med ansiktet. – Nu lossnade nå´t, sade ”Karl-Bertil” överlycklig att kunna konstatera något överhuvudtaget. Nu hade jag hämtat mig från mitt tunnelseende och började själv bli förbannad: – Nej, du tvärnitade så in i h**vete att mina verktygsbackar ramlade omkull i bagageluckan, röt jag. Vad ”Inspektör Jansson” sade till ”Karl-Bertil” kan jag inte återge här men det slutade med att han fick gå tillbaka till stationen och ”Jansson” satte sig vid ratten. Som tur var tog han ingen extra tur och pressade bilen för nu hade besiktningen pågått i 1,5 timmar. Han körde direkt in i bromsrummet. Naturligtvis kände han inte av några ”pulserande” bromsar utan gav mig besiktningspappret men bara en 2:a.
– Jag var jävligt schysst mot dig och justerade dimljusen, det inget jag normalt brukar göra, men du måste fixa bromsslangen.
Fullständigt skakis lämnade jag besiktningen, nöjd med slutresultatet trots allt.
Handen på hjärtat, hur många av Er hade fått igenom sin bil med denna besiktningsman?
Sensmoral: Ta ingenting för givet när Ni ska besikta Er bil..
P.S. Om Ni ser någon som liknar Karl-Bertil Jonsson på arbetsförmedlingen så förstår Ni varför. D.S.
En dag på Autobahn.... 6 september 2008, 23:57
Med omdöme, med omdöme, svarade han lite tveksamt sin chef på försäkringsbolaget när han hade fått frågan: –Alex du kör väl försiktigt på semestern nu när du ska bila genom Europa och köra på Autobahn?
Han hette egentligen något annat men hade blivit kallad Alex så länge att han nästan hade glömt bort sitt riktiga namn. 40-årsdagen var passerad med råge men fortfarande tyckte han det var barnsligt kul att köra bil. Kanske hade det något att göra med att han inte hade haft ekonomi att köpa några häftiga bilar när han var yngre. Den dyraste bilen av de första 30 han hade ägt mellan 18-25 års ålder var en Opel Ascona -73 som kostade 8 000: - 1980.
Nu stod det en SAAB 9-3 Aero Sportsedan-04 i garaget som han hade ägt i drygt ett år. De 210 hkr som motorn hade original var en enorm skillnad mot den 121 hkr starka motorn i den Toyota Carina-90 som han hade rattat de senaste 8 åren. Han hade av en slump hamnat på en hemsida för SAAB-entusiaster i samband med bilköpet och blivit lite nyfiken då många hade ”chiptrimmat” sina bilar för en överkomlig slant och fått upp emot 40 hkr mer och samtidigt lägre bränsleförbrukning. Han hade nappat på detta och kört med ”steg 1” som trimsteget kallades för i drygt 1 år.
Med ca 250 hkr och 400 Nm i vridmoment hade han kört ifrån en Mercedes c32 AMG mellan 80-120 trots att ”Mercan” hade 354 hkr och 450 Nm och 6 cylindrar. Det är imponerande vad man kan få ut av en 2-liters motor med turbo bara genom att ändra mjukvaran och byta avgassystem. Inför denna sommar hade han löpt linan ut och trimmat bilen max vad trimfirman rekommenderade. Med större turbo, andra spridare etc. hade han skrämt upp bilen till runt 300 hkr och ca 420 Nm i vrid. Chassiet var så välavstämt original så det enda han hade gjort var att sänka bilen 30 mm med ett par sportfjädrar.
Med den gamla pophiten”Private Eyes” med Hall & Oates på svag volym från tidigt 80-tal och med textraderna: “Private Eyes they're watching you they see your every move” lämnade han hastighetskamerorna bakom sig när han åkte på Kielfärjan för vidare färd ner i Europa.
Väl inne på färjan så var det förvånansvärt lite personbilar, nästan bara långtradare. Den enda personbilen inom synhåll var en BMW 330 av senaste årsmodell som parkerade precis bredvid. Ur BMW:n kliver det ur en riktig koloss, kroppsbyggare i 30-års åldern, runt 195 cm och gissningsvis 130 kg utan ett gram fett på kroppen. Tribaltatueringarna som fyllde armarna syntes knappt bakom all solariebränna kompletterat med brun utan sol. På passagerarsidan klev det ut en riktig ”BB-brud” om möjligt än mer solariebrun än sin kille. ”BB-brud” var ett uttryck som han själv hade hittat på och stod för Big-Brother-brud, en såpastjärna med mer silikon än hjärna. Denna ”donna” fyllde kriterierna mer än väl med pumpad byst och onaturligt välfyllda läppar, med bar mage, piercad navel och beiga snedgångna uggs blev bilden komplett.
-Va, fan står det på din personliga reg.skylt, sade kroppsbyggaren med överlägsen Stockholmsdialekt. Står det VADÅ M3, ”ärru inte riktigt navlad” fortsatte han och hånskrattade. – Det behövs väl för fan inte en BMW M3 för att köra ifrån en SAAB.
-Är du säker på det, svarade Alex lugnt. När han hade beställt den personliga skylten så visste han redan att han inte skulle ha en chans mot en M3 i höga farter men upptill 150-160 så skulle det nog bli jämt. Sen är det ju alltid kul att retas lite.
-”En sak skarru ha klart förrej, jag kommer att köra åttor runt dig om jag får syn pårrej på Autobahn”. – Vi får väl se, fortsatte Alex, jag måste dock medge att BMW leder utvecklingen när det gäller tillvalslistan, SAAB har ännu ej inbyggt solarium som tillval som jag ser att Ni har. –Har vi? sade BB-bruden storögt och tittade på sin kille, det har du inte berätt...
-Håll käften! avbröt kroppsbyggaren sin tjej samtidigt som han slet tag i hennes hand och gick i riktning mot hytterna. Aj,aj, pep BB-bruden när hon flera gånger höll på att vricka fötterna och utbrast: -Vad fick du så bråttom för?
Undrar om det är sant som de säger att de tar fett från rumpan när läppar ska plastikopereras, det ger ju uttrycket: ”Kyss mig i arslet”, en helt ny innebörd tänkte Alex och log för sig själv.
09.00 dagen därpå anlände färjan till Kiel och Freiburg matades in i navigationen. 895 km till destinationen, temperaturmätaren visade på 31 grader och det riktigt ångade från asfalten, det här kommer att bli en härlig dag, tänkte Alex.
Trots 13 högtalare och 300 Watt så var basen inte mycket att hurra för varför en extra subwoofer hade monterats under handskfacket. Placeringen var inte helt lyckad men nu kunde han i alla fall ställa in basen så att backspegeln vibrerade till favoritlåten ”Put your lights on” med Santana.
Det tar alltid några mil innan man vänjer sig vid tempot på Autobahn och det mest ovana är när man ligger i 170-180 i vänsterfilen och en Porsche dyker upp i backspegeln och blinkar irriterad för att man ligger i vägen.
Han testade accet mellan 100-150 på trean och i denna värme så tog det över 5 sek. I 15 graders värme så gick det på 4,6 sek. I norra Tyskland är det mycket fartbegränsningar även på Autobahn och han började redan längta efter en rund vit skylt med flera täta parallella svarta diagonalsträck över. Skylten betyder förmodligen fri fart men Alex hade döpt om den till ”Allting upphör”. Innebörden av skylten är egentligen osannolik på 2000-talet. Vilken politiker varsomhelst i världen som skulle försöka införa ”fri fart” skulle begå politiskt självmord med omedelbar verkan. Skylten i sig är så politiskt laddad att miljöpartister vänder sig i graven redan innan de är döda bara de hör talas om den. Därför älskade han den, om tyskar stjäl ”Varning för älg”-skyltar och använder som groggbrickor så skulle han gärna använda denna skylt som groggbricka hemma i Sverige. Han hade förresten läst en intervju med språkröret Peter Eriksson som på frågan om vad det värsta han hade varit med om, hade svarat: - Jag liftade med en kvinna i min ungdom och hon körde i fasansfulla 170 km/tim. Han skulle vara med idag tänkte Alex och kände hur det ryckte i mungipan. Politiker i Tyskland har förresten börjat diskutera om inte fri fart skall förbjudas på Autobahn, han gillade kommentaren som programledaren Jeremy Clarkson i programmet ”Top Gear” hade fällt om detta ämne: -If they do that, what´s the point in having Germany?
Efter en halvtimme dök skylten upp och han fick sträcka ut ordentligt men var finns alla BMW och Mercedes när man behöver dem. En VW LUPO går ut i vänsterfilen och kör om en Skoda Fabia. En Lupo är väl så bensinsnål så frågan är om man inte får åka och tappa ur bensin på mackarna, den är väl dessutom så politiskt korrekt att man säkert får P-böter avskrivna retroaktivt i 5 år så fort man blir registrerad ägare.
Han hade egentligen inget emot miljöbilar och skulle absolut kunna tänka sig att köpa t.ex. en etanolbil i framtiden men just nu hade han inget tålamod med bilar som låg i 90 km/tim i vänsterfilen. Han roade sig ändå med att hitta på en reklamslogan till Skodan när han körde om den: ”Skoda Fabian, för dig som inte har något emot att sitta i en låda” han skrattade så att magen guppade åt sitt eget skämt med SIBA-Fabian i tankarna. Nästa bromskloss var en Honda Jazz men nu blev han inte ens irriterad när han tänkte på den fatala miss som asiaterna hade gjort när bilen skulle introduceras i Europa 2001. Bilen hade döpts till Honda Fitta som inte alls har någon laddad mening i Asien. En given reklamslogan hade ju varit: ”Honda Fitta, liten utanpå men stor och rymlig inuti.”
Efter ytterligare ett par mil i 160-170 i marschfart så såg han en BMW 330 närma sig i backspegeln. Jag kan väl inte ha sån tur, tänkte han men mycket riktigt, var det inte ”kyss mig arslet” med pojkvännen vid ratten som närmade sig. En bil gick ut i vänsterfilen så hastigheten gick ned till 100 km/tim. BMW:n blinkade upprepat med helljuset för omkörning.
Alex lade sig i högerfilen och 330:n kom upp jämsides. Trots turbofördröjningen så hamnade BMW:n direkt i backspegeln och 14 sekunder senare vid 200 km/tim så var den rejält akterseglad. 14 sekunder var 1 sekund långsammare än om temperaturen hade varit 15 grader ute men det är klart att alla bilar går ju lite sämre vid 31 grader.
Kroppsbyggaren hade tydligen lyssnat för mycket på senaste Dixie Chicks hiten: ” I´m not ready to make nice, I’m not ready to back down” för när Alex hade saktat ned till 150 i vänsterfilen så kom BMW:n farande igen med blinkade heljus. Denna gång brydde sig Alex inte ens om att växla ned till fyran utan låg kvar på femman, lade sig i högerfilen och tryckte plattan i mattan. 9 sekunder senare vid 200 km/tim så var BMW:n åter igen ett antal billängder bakom. Nu såg han dessutom i backspegeln att BMW:n blinkade och körde av Autobahn vid en avfart. Liten tank det måste vara på de bilarna, nej extrapris på sololja måste naturligtvis ha dykt upp på en reklamskylt, tänkte han och skrattade så att tårarna rann.
En timme senare när Autobahn för en kort stund hade blivit 3-filig så kommer både en BMW och en Mercedes i ytterfilerna för omkörning. Nu var farten uppskruvad till 180 km/tim. När båda bilarna kom upp jämsides så tryckte Alex gaspedalen i botten och drygt 9 sekunder senare vid 220 km/tim så var båda bilarna i backspegeln till hans stora förvåning.
Nu började vägen svänga kraftigt för att vara Autobahn men Saaben låg som en epoxylimmad plattrocka på vägen. BMW:n gav sig dock inte utan körde om i den långa vänstersvängen i 230-240 km/tim med höger hjulpar nästan i luften. Nej, nu får det vara nog, tänkte Alex och slog av gasen, det räcker med att jag har kört ifrån bilen en gång, samtidigt som CD-växlaren tryckte in den gamla blueshjälten George Thorogood med låten ”Bad to the bone”.
Ett antal förvånade frånkörda BMW och Mercedesägare och ett antal timmar senare började solen att sänka sig över horisonten och trafiken minska i intensitet. 10 mil från slutmålet så dyker det återigen upp en Mercedes i backspegeln. Alex trycker återigen gasen i botten
i 180 km/tim men bilen bakom tappar inte en dm upptill 245 km/tim. Saaben går ut i högerfilen och Mercan som visar sig vara en c32 AMG kommer upp jämsides. Eftersom en raka på 2 km utan trafik uppenbarar sig så slänger Alex i 6:an och tänker: Welcome ” Twilight Zone”. Ingenting händer dock, Mercan fortsätter sin färd i vänsterfilen medans Saaben vägrar att varva mer än 4900 rpm på 6:an. Förbannat tänker Alex, hastighetsspärren är inte borttagen. Han hade förmodligen inte kunnat matcha C32: an ändå men det hade varit kul och se vad som hade hänt. 270-275 mätarfart , 260 ärliga borde Saaben komma upp i med denna setup.
895 km från dagens början satt han nöjd på hotellrummets terrass och sippade på en medhavd ”Old Pulteney” en singelmalt han hade lärt sig att älska från Skotska höglandet. Dagen till ära så han även tänt en äkta ”kuban”: Cohiba Esplendido. Han rökte egentligen inte men han tyckte det var så kul att svara när läkaren på senaste hälsoundersökningen hade frågat: -Du röker väl inte? – Jo, jag har precis börjat, fantastiskt trevlig hobby!!
Väl i sängen så hörde han den underbara balladen: ”Driving with the brakes on” med Del Amitri från hotellbaren. Ja, det var väl inte riktigt vad jag har gjort idag, tänkte han och knäppte händerna: Fader Vår som är i himmelen, vårt dagliga vridmoment giv oss idag.............. och låt mig alltid vara ung i sinnet.
Händelser och tankar från en polisbil...(Del1) 14 juli 2008, 23:32
Dromedaren Alp-Otto planerade mord....
– Va, vadå mord, vad säger du? svarade Malte Lundström när han med ett ryck vaknade upp från sin dvala på passagerarstolen i polisbilen. – Det är ett palindrom meningen blir likadan om man läser den baklänges förklarade Alex, nyutexaminerad polis från polishögskolan sedan ett år tillbaka.
– Vad är det för djävla dumheter replikerade Malte här i Strängnäs fokuserar vi på att förhindra och lösa brott inte hålla på med ordlekar. Malte som var i 40-års åldern hade varit polis i 15 år och större delen av sitt yrkesverksamma liv stationerad i Strängnäs. De gråa håren vid tinningarna hade blivit allt fler och trots innebandyträning 3 ggr i veckan på arbetstid så kunde man ana början till en ölmage.
Det hade snöat i flera veckor och det var upp till en meter höga snödrivor. Det hade varit flera snörika vintrar i rad och Alex hade fortfarande skräckövningar från militärtjänstgöringen från S1 i Uppsala i färskt minne. På en övning i februari 1979 så var det mellan 30-37 grader kallt i 14 dagar när en inte allt för tjock tältduk och en vedkamin var det enda skyddet mot den djävulska kylan.
Nu skrev vi 1981 och det var bara två veckor kvar till jul.
4530 från centralen, kom, sprakade det till i polisradion.
– Ta det du, sa Malte.
– 4530 här, svarade Alex.
¬– Trafikolycka i Härad, singelolycka, inga rapporterade personskador.
– Uppfattat, vi åker mot Härad, slut kom.
– Klart slut.
– Har du kört utryckning med blåljus och sirener än, frågade Malte?
– Nej, svarade Alex med illa dold upphetsning för att han precis skulle få göra det för första gången.
– OK, I den 245 kombi vi sitter i nu så drar du ut spaken bredvid ratten i 2 hack. Första hacket är det bara blåljusen, i det andra hacket går även sirenerna på.
– Utryckningskörning innebär inte att du måste blåsa på som en galning utan endast att du påkallar fri väg, tänk på att det är snorhalt ute och att det är bättre att vi kommer fram till olycksplatsen än att vi också kör av vägen.
Väl framme i Härad så hade en bil sladdat av vägen och låg halvvägs nere i diket. Malte och Alex gick snabbt ur bilen för att se om det fanns någon skadad person. I diket var det säkert två meter snö och man såg tydligt hur föraren hade lyckats öppna förardörren lagom för att kunna kravla sig ur. Ett tydligt frustande och grymtande hördes från snödrivan när en väldigt kortväxt man grävde sig fram.
– Hur står det till? ropade Malte.
– Jodå, det är ok, svarade mannen, bara jag kommer ut ur den här djävla drivan.
Alex började småle när mannen hade lyckats gräva sig ur drivan, han kan inte vara mer än 155-158 cm lång tänkte Alex dessutom verkade mannen bekant, förmodligen från TV.
– Kände du igen honom? frågade Malte när de körde från platsen utan att de hade behövt göra mer än en minnesanteckning.
– Ja, han verkade bekant men jag kan inte placera honom, svarade Alex.
– Då kan jag berätta för dig att han är ordförande i Kommunal och är med i TV var och varannan vecka. (Mannen skulle senare i livet bli känd för att klippa och klistra med representationskvitton men det är en annan historia)
– Jag kör!! röt Sven Westman nybliven polismästare. Han var allmänt illa omtyckt och hade tydligen sökt flera tjänster runt om i hela Sverige men hade så dåliga referenser att ingen ville ha honom. Hur han lyckades få tjänsten i Strängnäs förtäljer inte historien men nu hade han i alla fall jobbat i 2 månader och bl.a. gjort sig känd som en katastrofal chaufför.
– Jamen, det är väldig halt ute och jag kör gärna försökte vakthavande befäl Bo Lagerqvist svara utan framgång.
Utfarten var reglerad genom en elektronisk garageport som sköttes inifrån kommandocentralen. Två tryck på polisradiomikrofonen var tecknet för att dörren skulle öppnas. Sven tryckte två ggr på mikrofonen samt tryckte gasen i botten på den civila polisbilen.
Självfallet hann inte dörren öppnas utan bilen rammade garageporten och höll på att skrämma livet ur Lagerqvist.
Inne på kommandocentralen höjdes stämningen markant när man kunde konstatera att inga personskador hade inträffat. Stämningen bröts dock fort när Sven kom inrusade och gapade: – Vafan, hörde ni inte att jag tryckte på micken? Varför öppnade ni inte porten?
– Jo, men det tar några sekunder innan... radioperatören avbröts innan meningen han fullföljas.
– I fortsättningen skall dörren öppnas omedelbart och snabbt när jag ska köra ur garaget.
– Ring efter en reparationsfirma och koppla samtalet till mitt kontor, fortsatte Sven när han vände på klacken och rusade uppför trapporna till sitt rum
Vilken idiot, tänkte alla samstämmigt när polismästaren försvann in på sitt kontor.
Dagen efter började hämndplaner att smidas mot polismästaren. Sverker, en 2 meter lång polis i 25 års åldern var den typen som skulle klippa sönder kalsonger på sina medspelare om han hade spelat fotboll, ni vet sånt som Glenn Hysén sysslade med på 80-talet.
Han kom på den briljanta idén att binda fast en snöpulka i dragkroken på den civilpolisbil som polismästaren brukade köra. Inte en sån med ratt och medar utan en enklare modell av plast knöts fast och sköts sen under bilen så att Sven inte skulle märka något.
Denna dag så var alla medarbetare Sven tilltalade väldigt upptagna när han frågade om de skulle följa med så han blev tvungen att åka ensam. Efter förra incidenten så öppnades garageporten samtidigt som polismästaren gick in i garaget för att ingen olycka skulle uppstå.
Tanken var att Sven skulle köra ur garaget och upptäcka att han hade en pulka dinglande 2 meter bakom bilen men där hade vi alla överskattat hans förmåga. Efter 5 min började t.o.m. Sverker att få lite ångest när han framför sig såg polismästaren blåsa fram i 90 på E3 med en pulka farande efter bilen. Sverker blev själv tvungen att greppa mikrofonen och meddela att rapport hade inkommit om oidentifierat föremål som hade ”fastnat” i polismästarens bil.
En halvtimme senare kommer Sven illröd in på stationen men säger inte ett ord. Händelsen kom aldrig upp till diskussion varken förr eller senare. Efter den händelsen pratade polismästaren bara när han var absolut tvungen med polispersonal i yttre tjänst.
På julafton samma år så skulle Alex tjänstgöra med en söt polistjej vid namn Maria. Hon var i samma ålder men hade jobbat något år längre. Det var ett dagpass mellan 7-17 så han skulle ändå kunna fira jul med familjen på kvällen.
Samtalstonen var ganska uppsluppen i polisbilen. Det var runt 1 grad kallt och det hade snöat rejält under natten så båda två var förberedda på att få agera i någon form av trafikolycka.
– 4531 från centralen, kom
– 4531 här, svarade Maria
– Trafikolycka på 55:an i riktning mot Malmköping 5 km från Kilenkorset, befarade personskador, kom
– Vi åker, svarade hon utan ett uns av darr på rösten.
– Du ser lite stirrig ut, sa hon och tittade på Alex.
– Ja, trafikolycka var jag beredd på men personskador är ju aldrig roligt.
Väl framme vid olycksplatsen var det ännu värre än befarat. En personbil hade sladdat över på fel sida av vägen och rammats av en långtradare. Benen hade skilts från kroppen på personbilsföraren där han satt fastklämd under ratten och kraften av sammanstötningen hade dödat honom omedelbart. Maria agerade oerhört professionellt och fick peppa Alex ett par gånger innan han hade hämtat sig från chocken. Packning och lösa saker från personbilen hade spritts ut på vägen över 50 meter från kollisionsplatsen. Efter det att varningstrianglar hade placerats ut och inga upplivningsförsök var meningsfulla så började Alex plocka upp saker från bilen som hade slungats ut. Det mesta var blodiga julklappar och Alex gjorde misstaget att börja läsa julrimmen. Detta skulle sedan visa sig vara det starkaste minne som han bar med sig resten av livet. Det var första gången han började tvivla på sitt yrkesval.
Efter jobbet på väg mot hemorten Eskilstuna kände han bara en stor tomhet. Han satte in en kassett av en ny kille som hette Ulf Lundell. Kompisarna hade tjatat om hur bra han var men de två första studioskivorna Vargmåne och Törst hade inte övertygat Alex.
Den tredje studioskivan var dock riktigt bra och hette Ripp Rapp:
Härinne ringlar rök mot taket
Och glasen glimmar rött av vin
Så långt ifrån men vid min sida
Okänd och fin
Håll mej!
Åh, ingenting.
Alex kände hur tårarna började rinna nedför kinderna....