– Saab 900 Aero T16 heter modellen, den har 175 hästar, sa en man i 30 årsåldern stolt när poliserna som var ute på fotpatrull visade stort intresse för bilen. Det var mitt i sommaren och året var 1984.
– Det är en helt ny modell som kom i våras. Du kanske vill provköra, sa mannen till en av poliserna som hette Roger. Roger tittade på sin kollega Alex som hade längre tjänstgöringstid och därmed beslutanderätt men svarade tveksamt:
– Nej, jag tror inte det, vi är ute på fotpatrull och ska gå omkring här i centrum den närmaste timmen. Alex däremot som var väldigt bilintresserad svarade klurigt:
– I och för sig så är vi på fotpatrull men det är klart att vi måste undersöka att bromsarna är i funktionsdugligt skick när du känner dig så osäker. Alla skrattade samtidigt.
– Jag ska in och handla, sa Saabägaren till Roger och det visade sig att de kände varandra privat.
– Se till att bilen är tillbaka om en halvtimme.
Roger satte sig bakom ratten med Alex på passagerarstolen. Båda var tvungna att lossa på batongerna som var alldeles för klumpiga att hantera när man satt i en bil. Turen gick iväg mot Kilenkorset men Roger fick instruktioner att gärna testa accet men inte köra alltför fort. Avfarten från E3 mot riksväg 55 var en lång högerböj och Roger tryckte ned gaspedalen mot golvet. Med skrikande däck höll han på att tappa kontrollen över bilen men som tur var rätade han upp den i sista stund.
¬¬- Jävlar vilket drag, skrek Roger! Alex var inte lika imponerad och skrek tillbaka:
– Vafan, ska du ta livet av oss, jag har ju ansvaret för att vi ska fotpatrullera, hur skulle det se ut om jag blev tvungen att meddela genom den bärbara radioutrustningen att vi har kört av vägen mot Malmköping.
– Jag vet, jag vet jag var bara inte beredd på kraften svarade Roger med lätt darr på rösten. Alex körde tillbaka mot stan och höll verkligen med om att detta var något alldeles extra. Den privata Opel Asconan med 90 hkr hade inte alls räckt till mot denna, tänkte Alex för sig själv.
På eftermiddagen när de båda var tillbaka i polisbilen kom en rapport från radion om en singelolycka inte långt ifrån Åkers Styckebruk. Det hade börjat regna och det var lite lerigt ute på åkrarna. När patrullen kom fram till olycksplatsen så var det mycket riktigt en Volvo som hade kört av vägen och stod ca 30 meter ut på en åker. En man i 80-85 årsåldern hade lämnat bilen för att gå emot E3:an men samlat så mycket lera under skorna som hade packats så att mannen inte kunde gå längre utan stod och vaggade fram och tillbaka. Alex var tvungen att hålla tillbaka ett skratt och närmade sig mannen med orden:
– Hur står det till? Är Ni skadad? Mannen som såg glad ut över att någon kom till hans hjälp svarade:
– Nejdå, jag har lite svårt att gå bara. Mannen fick hjälp av poliserna till polisbilen och det ringdes efter en bärgare.
Poliserna turades om att fråga ut mannen vad som hade hänt och det blev svårare och svårare att hålla sig för skratt.
– Jag bor i Ystad och var på väg till min älskarinna i Helsingborg, jag måste ha kört fel i någon korsning.
– Ni är i Strängnäs nu, sa Alex, ca 9 mil från Stockholm.
– Oj, oj svarade mannen då har jag hamnat alldeles tokigt, men jag kör aldrig fortare än 50 km/h.
– Hur gick det till när Ni körde av vägen, frågade Alex?
– Ja, det kommer jag inte ihåg, jag kanske somnade, svarade den gamle.
Efter lite diskussioner kom man gemensamt fram till att mannen skulle åka tåg tillbaka till Ystad och att hans son skulle hämta bilen.
‘Cause this is thriller
Thriller night
And no one’s gonna save you
From the beast about to strike
sjöng Alex högt för Malte Lundström, ärrad polis några dagar senare i polisbilen bara för att retas.
– Du med din jävla musik, vad är det här för skit du har hört nu då, svarade Malte lika muntert som vanligt.
– Han heter Michael Jackson, svarade Alex, han släppte LP:n för något år sedan men jag har inte lyssnat så mycket på den förrän nu, singeln Thriller släpptes nyligen och jag tror han kan bli nå´t stort för det finns flera bra låtar på skivan.
¬– Du, svarade Malte bestämt, om 10 år finns det inte en jävel som kommer ihåg namnet Michael Jackson, det ska du ha klart för dig.
Diskussionen avbröts av radiocentralen där det kom ett meddelande om ett lägenhetsbråk.
En drogpåverkad man med yxa hade attackerat sin 2-årige son och fru som hade lyckats låsa in sig i sovrummet och ringa till polisen.
– Nu är det allvar, sa Malte med mörka ögon, vi åker till platsen och jag fördelar arbetet så att jag försöker förhandla ut mannen och står bakom dig, du får vara beredd med vapnet.
– Om du blir tvungen att dra vapnet så glöm inte att osäkra men gör ingen mantelrörelse.
– Utan mantelrörelse så har du i alla fall något kg i avtryckarmotstånd, annars bara något hekto och då får du lätt i väg ett vådaskott. Kommer han ut ifrån villan och springer mot oss med yxan så tveka inte att skjuta för det är nödvärn.
Väl framme vid platsen så blev poliserna informerade om att mannen hade supit i en vecka och hade hamnat i någon form utav delirium. Frun hade via telefon berättat att han var väldigt lugn och tillbakadragen när han var nykter men nu visste han inte om var han var någonstans.
Genom köksfönstret kunde poliserna tydligt se hur mannen kastade yxan så att den fastnade i en kökslucka. Han gick fram till köksluckan och tog bort yxan och upprepade proceduren ett flertal gånger. Ca 20 meter från ingången till villan så hade Alex dragit sin Walther PP men ännu inte osäkrat vapnet. Malte ropade:
– Hej Jorma!, (som frun hade berättat han hette)
– Kan du vara snäll och komma ut, vi vill prata med dig!
Först verkade mannen inte reagera men efter ett tag tittade han ut genom fönstret oförmögen att kunna fästa blicken.
Malte upprepade ropen:
– Släpp yxan och kom ut!
Efter ca 5 minuter så öppnade mannen dörren till villan men stod kvar på trappan. Det syntes lång väg att mannen var helt borta. Han kastade yxan mellan vänster och höger hand samtidigt som han stirrade mot poliserna men det var tveksamt om han såg någonting.
Alex hade fortfarande vapnet osäkrat men skakade så han nästan höll på att tappa vapnet.
Plötsligt så började mannen springa mot poliserna som samtidigt började retirera bakåt.
Alex osäkrade pistolen och tittade växelvis bakåt och framåt mot den framrusande mannen.
Efter att ha retirerat ca 20 meter bakåt så började poliserna närma sig ett dike. I samma sekund så tog Alex ett beslut att när det bara är 2-3 meter kvar till dikeskanten så skjuter jag, annars kanske jag snubblar.
När det var 5 meter kvar så springer Malte fortfarande mot diket men Alex stannar. I en sekund som kändes som 5 minuter blev han helt lugn. Han siktade mot bröstet och började trycka in avtryckaren. Vetskapen om att han skulle skjuta blåste bort nervositeten helt.
Om det syntes i ögonen eller om kroppsspråket avslöjade något lär han aldrig få veta men just i det ögonblicket så stannar mannen och slänger ifrån sig yxan.
Alex rusar fram och kastar sig över mannen och Malte kommer någon sekund efter och sätter på handfängsel.
I polisbilen på väg mot stationen så mådde Alex illa och var helt tyst, Malte försökte peppa och sa:
– Det här skötte du jävligt snyggt, du kanske blir en bra polis trots allt.
– Det här var vad jag kallar en ”Thriller night” eller vad var det du sjöng tidigare?
Alex valde att inte svara.
P.S. Tidigare delar hittar ni under min profil. D.S.