Jag kan tänka mig att många på garaget har upplevt känslan, själva känslan att äga en uppseendeväckande bil för att av olika anledningar sälja och sedan bara ha en "tråkig" bil. Jag kommer ihåg min Evo etta väl och den relationen till bilen som var så stark, så stark att man namnger henne. Av alla universums namn så valde jag "Asta".
Asta var speciell. Delvis för mig själv men hon hade personlighet och pondus och när man körde henne så kände man att hon var just speciell. Väghållningen, ljudet, utseendet, i alla aspekter mer än bara en bil. Man fick blickar och bilen var alltid en glädgeframkallande sak att köra. Men som med alla förhållanden så kan dom sluta. Vilket hände. Hon blev för dyr att ha samtidigt som jag började bli riktigt pill sugen och funderade på projektidéer.
Vi gick våra separata vägar. Asta fick en ny ägare och jag köpte mig en Audi 100 Quattro för att stoppa i vr6 och turbo. Jag är inte den som tror på ödet, och jag tror inte heller att detta kan tolkas som ett, men efter våran separation fick vi båda problem. Mitt projekt gick åta helvete och Asta kördes in i ett träd och båda bilarna fick skrotas.
Att ha känslor för en sak är inte så konstigt, men ändå förvånades jag över hur stark känslan var att höra att Asta blev skrotad. På ett sätt sörjer jag henne fortfarande.
Det jag delvis vill förmedla med detta inlägg är den irritationen och längtan man får av att ha ägt en sådan bil men sedan ha förlorat den. Varje gång man snackar med folk om erfarenheter med bilar så blir det alltid för mig att jag börjar meningarna med "När jag hade min Evo..." eller "Jag hade en evo en gång i tiden...". Hur ska man kunna göra det när man kör en nästintill original Golf 4 GTi? Ingen tittar, ingen bryr sig och det känns bara som ett glorifierat transportfordon när man sitter bakom ratten.
Denna irritation växte bara för mig. Det var inte så att jag hatade min Golf för att den inte var som Evon, men att jag störde mig på hur dum jag var att trolla bort alla mina pengar genom att försöka bygga ett projekt.
Till slut orkade jag inte längre och la ut bilen på försäljning. Såfort jag fick den såld så började jag titta på en ny bil och fyra dagar senare så stod den nya bilen i mitt garage. Ni kanske kan gissa vad jag köpte, men själva bilen är inte vad som stod i garaget. Det var stolthet.
Stoltheten av att äga accelerationen, utséendet, "Exklusiviteten", ett Statement helt enkelt. "Jag är annorlunda och rolig". och inte i "Titta på mig!" sättet utan att man bara ser att bilen är speciell. Inte att den försöker vara något den inte är som en vanlig svensson-container massiva vingar och scoops, utan är som den är för att den bara är det.
Detta återspeglas väl i responsen man får på gatan. intresse, en viss imponering, folk som blir stöddiga i trafiken såfort dom ser en sportbil, och lite gammal hederlig svensk främlingsfientlighet i bemärkelsen att "Nää! Det är är osvenskt! Du ska köra en plastig miljöbil som får dig att vilja ta livet av dig precis som vi gör!".
Den sista ingrediensen i denna kaka av erfarenheter av att äga entusiastbilar hände i morse. Det var att en man kom fram på gatan och började prata med mig. Han var intresserad och imponerad av bilen och jag gladeligen pratade med honom. Sådant gör mig glad att uppleva. Än en gång en känsla av stolthet, den man hade med ny taget körkort och Evo. Samtidigt så var det en pusselbit som sattes tillbaka i hjärtat (lol i'm so sensitive <3).
Pusselbiten visade sig vara att sådana bilar, för oss som äger dem, bygger dem, och älskar dem, är en del av en själv och sitt liv. Jag känner att jag aldrig kommer kunna fylla det hålet med något annat... kanske heroin, men det känns som att det skulle vara lite sämre men än lite billigare än att vara oss.