Mina arbetsdagar börjar med att jag slår upp ögonen 05.25 och ger ifrån mig ett konstigt ljud och grimas, svär och fnyser åt telefonen ”Fan, jag vill inte!”
I morse var det extra jobbigt för jag hade precis träffat en trevlig kille i min dröm och skulle precis fråga efter hans nummer så går alarmjäveln igång! Basshanter börjar sjunga; Utan stjärnorna, vad skulle det bli av oss då…” Håll käften jävla skåning! Han sabbade allt, nu fick jag aldrig numret vilket leder till att jag inte kan ringa och be honom att komma till min dröm inatt.
Jag snoozar gång på gång, och till slut är det ett allvarligt bråk mellan mig och telefonen. Jag börjar så smått hota den ”Ge fan i mig! Jag har aldrig gjort dig något ont. Och kom inte och nämn den gången jag tappade ner dig från andra våning, det var en olyckshändelse!”. Till slut stänger jag av telefonen helt ”Ha! Nu är du inte så kaxig va!?” Likt förbannat vet jag att min trogna sömnförstörare har rätt. Jag måste gå upp.
Väl på jobbet har jag fruktansvärt tråkigt. Men inte alltid, det skiftar. Jag har fått en väldigt pinsam ovana på sistone och det är att jag går och skrattar för mig själv. Mitt arbete i sig är monotont och du behöver knappt använda hjärnan, så då blir det att man dagdrömmer ungefär 8 timmar om dagen, det kallas överlevnad. Jag är en rätt lättroad människa, och jäklar vilka roliga idéer och tankar jag får, dagligen. Jag kan bara inte hålla mig, jag försöker verkligen knipa igen. Jag går där helt ensam i en lång korridor med min plockvagn med värsta smilet. Och visst har folk kommit på mig, där jag står bland mina lådor och fnissar. ”Marre, vad skrattar du åt, det är ju bara du här?” Jag kan inte sluta med detta, det går bara inte. Folk måste tro att jag går på något. Hur är det möjligt att ha ett sådant tråkigt jobb och gå omkring och asgarva, för sig själv till råga på allt.
Och som sagt, mitt humör skiftar. Idag hörde jag värsta kärleksbaladen och det gjorde mig inte på världens bästa humör. Jag fantiserade om hur jag ställer mig mitt ute på lagergolvet och vrålar ”All by my self, don’t wanne be all by my self anymoooooore!” går ner på knä och tittar upp mot lysrören. Ser ni bilden framför er? Jag ser den klart och tydligt.
Förövrigt står det sexmissbrukare på min skärmsläckare. Jag vet inte vem som har skrivit det, och jag vet inte hur man ändrar det. Liten pinsam incidens idag då min chef stod och pratade med mig vid min dator och jag märker att han står och sneglar lite bakom mig. Jag undrar vad han tittar på och jag vänder mig om och ser till min stora fasa den stora feta texten ”SEXMISSBRUKARE”! Hähä, nämen ojdå, ja, det finns ju folk som är det… sa jag och ångrade mig i samma stund.
Vi har rätt intressanta konversationer på jobbet. Efter lunchen gick jag och en kompis och ställde oss vid trappuppgången och snackade lite. Jag tog tag i staket och började klättra och sa på skoj ”Nä, jag hoppar nu”. Detta utvecklades till en mycket intressant diskussion om hur stor dödsfaktorn var om man hoppade från andra våningen. Vi har som sagt många sjukskrivningar på jobbet och folk har allvarligt övervägt detta som alternativ. ”Jag tror ju inte att jag dör om jag hoppar från andra våningen” ”Jo, du kommer slå i skallen och dö Marre” ”Nä, för så högt är det inte, jag kommer ju landa på fötterna, i och för sig kommer jag bryta benen, och säkert skada ryggen” ”Tredje våningen är nog mer effektiv” ”Jo, men det beror på vad man är ute efter, är det en sjukskrivning ska man nog satsa på att bli påkörd av en truck”.
Med detta blogginlägg får jag väl tillägga att, ja, jag är normal. Det visade Securitas psyktest klart och tydligt. Dock kom det aldrig någon fråga som löd; ”Brukar du gå omkring för dig själv och skratta utan anledning?”