Igag var min sista dag på jobbet och jag kan inte låta bli att känna mig nostalgisk. Jag trodde bara att det skulle infinna sig en härlig känsla av lycka att lämna det stället för sista gången, men nej. Uttrycket ”aldrig mer” klingar så hemskt. Jag kommer aldrig mer att stå och trycka på dom där förbannade knappjävlarna, aldrig mer gå runt och störa mig på cheferna, aldrig mer springa till stämpelklockan och upptäcka att jag är 1 minut sen, aldrig mer behöva göra matlådor, aldrig mer gå i dom milslånga korridorerna, aldrig mer knappa in min kod.. Detta låter som det skulle vara rätt skönt att slippa, och tro mig, det är det! Men det är ändå den där känslan att, jag kommer aldrig vara där igen. Det är ett avslutat kapitel.
Aldrig mer ska jag göra en Tote full, aldrig mer ska jag trycka på confirmknappen... hej då knappjävlar, jag kommer inte att sakna er!
Det fanns inget med mitt jobb som jag tyckte om, rent arbetsmässigt. Jag kände alltid en frustration över att vara där, för jag visste att det fanns mer för mig utanför lagerväggarna. Jag ångar inte att jag sa upp mig, jag kunde inte gjort ett bättre val, för mig.
Hej då obekväma stålhetteskor!
Men visst har jag haft roligt där. Och det beror på alla goa människor, dom kommer jag att sakna. Då vi spelade brännboll inne på lagret med egengjort rack och boll, då vi kröp ner i lådor och gömde oss för chefen, alla våra danser och sånger, bygga berg med lock, rasterna.. Fina minnen. Sen har jag ett minne på benet (dock inte så fint), när jag drämde i allt vad jag hade med benet i waisten och skrapade bort lite hud. Och gången då Stephen lyfte upp fällbordet då jag satt på det och gled ner och fastnade med benet, rev upp byxorna och började blöda, haltade i flera dagar efter den incidenten. Och den gången jag bråkade med Timmy och han ”råkade” ge mig en rak höger så jag började blöda i pannan och fick värsta blåtiran, han fick så dåligt samvete att han passade upp mig i en hel vecka och köpte godis och allt. Jag ler när jag tänker på det, underbara människor, jag hoppas allt går bra för er, att ni göra något av era liv, och våga förverkliga era drömmar, som jag.
Jag tror för övrigt att jag har gått och blivit rökare, omedvetet. Jag har varit passiv rökare i snart 1 ½ år, jag tror det har satt sina spår. Som jag sa känner jag en frustration på jobbet, jag har funderat på om detta kan vara att jag behöver nikotin. Jag skakar i fingrarna. Det är nästan så jag ska gå och köpa mig ett paket bara för att testa om jag verkligen är beroende. Tycker jag att det är gott ska jag fimpa ciggen fort som fan och hålla mig borta från den skiten, för jag ska ALDRIG börja röka, och tycker jag att det är äckligt är det bara bra, då vet jag att mina smaksinnen mår bra.
Jag, Alex, Ellinor och Madde. Det var vi som höll ihop, men en efter en försvann på var sitt håll. Nu är det min tur att gå vidare.
TACK FÖR ALLT LINDEX, men nu orkar jag fan inte med dig längre!
Det är dags att gå vidare, hej då Lindex!