Igårnatt åkte jag buss. Tro det eller ej, det var år och dar sedan jag gjord det. Jag är ingen bussmänniska, jag har lämnat det stadiet bakom mig. Tre års åkande till och från gymnasiet, sammanlagt tre timmar varje dag har satt sina spår. Jag är numera busskadad. Det finns ingenting med bussar som jag tycker om. Kollektivåkning i sig, jaja, bra för miljön, men nej.
Vad är det för säten egentligen? En tygklädd hård planka. Solblekta tyger med färgglada krumelurer på. Föresten är dom inte solblekta, man får inte missta sig där, nej, det är smuts! Är det någon som ens gör rent sätena?
Mina tankar börjar rulla iväg då jag sitter på bussen och jag börjar fundera på hur många hundra.. tusen människor som egentligen har suttit där jag sitter nu. Jag blir nästan lite äcklad och tänker tillbaks på lortsoffan på fritidsgården då jag var liten. Somliga satt faktiskt i den soffan, men inte jag. För jag visste hemligheten om soffan. Jag visste vad folk hade gjort i den soffan, jag hade sett det med egna ögon. Och nej, jag skulle aldrig sätta mig där igen. Skadeglad som man är kunde jag inte låta bli att småle när killarna gjorde den klassiska böghögen i soffan och pressade sitt ansikte mot sitsen. Mm, ni skulle bara veta killar, vi skulle bara veta, mohaha.
Medelåldern på min bussfärd hem var väl knappt 17 år skulle jag tro. Det blev en tidig kväll efter att ha sett på hockey och spelat biljard på en sportbar. Klockan var runt 1 på natten. Jag började minnas tillbaks då jag gick på högstadiet. Jag var i princip inne i stan vare fredagkväll, likt alla fjortisar jag hade omkring mig nu. Jag hade varit en av dom. Jag börjar nästan skämmas, var jag verkligen sådan. Ett stort gäng ungdomar satt längst bak i bussen och väsnades och skickade runt en lättöl som alla drack ur. Jag börjar helt plötsligt känna mig gammal. Här sitter jag, 22 år. Nästan halvsover, känner mig sliten och.. nä, det gjorde jag faktiskt inte, fan va snygg jag var.
Hur som helst, busstiderna är över. Somliga växer ifrån att åka buss, det har jag gjort, det tillhör skolåldern. Klarar inte av alla omvägar, alla stopp, jag är för otålig, nej - tacka vet jag bil. Satt och tänkte på hur mycket jag tycker om min bil, min tysta bil, mina bekväma RENA sportstolar. Ingen mer buss för min del, nästa gång blir det taxi!
*Buss? -Nej, tack! *Svart taxi? -Njä, är det en pistol du har där? *Vit taxi? -Ja..ge mig ett fastpris. *Polaren säger; jag kan skjutsa dig hem? -Ja, jag älskar dig! TACK!