Många som känner mig väl och som jag umgås regelbundet med har på senaste tiden ifrågasatt hur jag mår.
Jag har borstat bort frågorna med det vanliga att man sovit dåligt, har en taskig dag etc.....
I förra veckan gjorde jag mig illa i ryggen och fick stanna hemma från jobbet, hade så pass ont att inget kunde pysslas med här hemma heller, något jag inte är van vid.
Fick tid hos naprapaten som knäckte till mig igen, men nu hade jag börjat få andra känningar i kroppen, obekanta känningar som inte var roliga alls.
Hur mycket jag än vilade så blev jag aldrig pigg, konstant törstig och svettas som en gris.
Hjärtat slår hårt i bröstet, så hårt att man känner det i hela kroppen, och jag kände mig allmänt jävla totalrisig. Tänkte att det var väl något som skulle glida över men icke, har fortsatt hela helgen och på söndagen ringde jag sjukan för säkerhets skull, och de tyckte jag skulle åka in meddetsamma.
Gjorde det och efter x antal timmars väntan så blev det ekg, och massa provtagning och sånt.
Hade legat på en brits i nån timma när ekg togs så hjärtat hade ju lugnat sig lite, men slog fortfarande lite extraslag och så. Alla värden i övrigt var bra förutom ett något högt levervärde som inte kan förklaras. Fått remiss till mer provtagning och läkaren uttryckte att jag inte bör anstränga mig på ett tag, psykiskt som fysiskt. Skitkul för en som är van att hålla igång.
Vad har då utlöst dessa reaktioner i min kropp?
Troligen att jag var tvungen att ta det lugnt ett tag så var det mycket skit som kom ifatt mig, sånt som jag lyckats blockera och hålla borta från mig.
Har ju massa saker som tynger mig, prestationsångest, känslan av att aldrig räcka till, en privatekonomi som är fullständigt åt skogen, folk som vill ha av mina resurser hela tiden, problem med familjemedlemmar med mera, summerar man det hela är det väl inte konstigt egentligen att det plötsligt släpper nu när man inte haft nåt att göra så man inte haft huvudet fullt med annat.
Det värsta är att bara för att man "kollapsar" så här så får jag ännu mer prestationsångest, känner ännu mer att jag inte räcker till, varken arbetsmässigt, eller mot nära och kära, jag ska ju fan vara en stöttepelare, inte vara nån som behöver stöd, det är liksom inte jag.......
Skrev detta mest för att sätta lite känslor på print, slippa ha tankarna i huvudet utan kunna skriva ner det och läsa om det själv, det underlättar faktist, man tar in det på ett annat sätt då......
Nä, nu är det färdiggnällt.....nu behöver jag kaffe!