”Kör inte över er förmåga” var det sista gocart-killen sa innan vi svängde ut på banan. Det var första gången för mig, jävlar va det gick. Jag trampa plattan i botten och la mig till med världens största smile. Jag måste sett helt psyko ut. Tur att det fanns visir, annars hade jag haft flugor mellan tänderna.
Första kurvan, owiiiii…. Andra kurvan, jag gasa utav bara faaa’aan, sen försvann leendet och ersattes av skräck. Det här kommer sluta illa tänkte jag och blundade hårt.
PANG! Rakt in i däcken!
”-Hur gick det Marre!?”. ”-Jag vet inte, bra tror jag, aj.. jävlar, det gjorde ont”.
Men man är ju inte en sådan mes att man lägger av, ut på banan igen!
Det är faktiskt en konst att åka bra gocart. Jag sladda runt säkert 4-5 gånger efter kraschen. Jag måste ha bromsat för hårt, och hur ska man åka i svängarna? Det var det ingen som berättade för mig. Så det gick ju som det gick. Men kul var det!... Är dock rätt stel idag och lite blåslagen, men det var det värt! Eller ja, den där första krocken kunde man ju ha skippat, nacken fick ju sig ett litet knyck.
Men what a hell, drive on! (1,07min på Torslanda utomhusbana blev min bästa tid by the way, helt ok nybörjartid tycker jag).
