En solig dag för några år sedan fick jag möjligheten att provköra en mercedes 300SE -87.ingen märkvärdig bil tycker du! Men för mig var det en upplevelse som jag aldrig kommer glömma.
Jag stod med bilnycklarna i handen, öppnade förardörren och satte mig i en över 20 år gammal lyxbil. Med ett överflöd av ljust skinn och ädelträ var man på mercedes inne och nosade på det som skulle prägla 90-talets lyxvagnar många år senare, men fortfarande fanns den överdrivet stora 4 ekrade ratten kvar sedan 70-talet.
Denna soliga dag i mitten av sommaren hördes nästan bara fågelkvitter och lite vindsus ifrån träden.När jag satt mig till rätta och beundrat inredningen i en bil som rullat nästan 40 000 mil stänger jag förardörren med en gediget dovt ljud, man hör nästan hur gummilisterna sluter absolut tätt runt karossen. I samma ögonblick blir det knäpptyst! Fågelkvitter och lövens brus ifrån träden är som borttrollade medans solen steker igenom vindrutan.
Jag vrider på startnyckeln och man känner en liten rörelse i karossen, några sekunder senare har motorn startat och jag återuplever det lugn och den tystnad som fanns innan startögonblicket!
-Är motorn verkligen igång? frågar jag mig själv.Jodå den spinner nästan ljudlöst och vibrationsfritt och lägger man varsamt handen på instrumentbrädan känner man kanppt att den går! Jag lägger i Driveläget på automaten och släpper bromsen och redan på tomgång börjar detta stycke av över 2 ton tyskt ädelstål att sakta rulla frammåt. Det räcker med ett finger på ratten för att styra den gamla lyxbilen genom gatukorsningar och villaområden.
Tänk hur nöjd första ägaren måste ha varit när han fick hämta ut denna 1987 tänkte jag, medans jag närmade mig påfarten till stora landsvägen. Nu skulle den gamla bilen få sträcka ut: Gasen i botten! Automaten växlar ner omedelbart och stjärnan längst fram på huven reser sig någon decimeter närmare himlen samtidigt sam bakänden niger ihop lite lätt. Jag trycks hårdare emot ryggstödet när den gamla sexan ger allt vad den har i form av vridmoment och hästkrafter.
Med ett härligt svagt vinande från motorn är man snabbt och nästan ljudlöst uppe i lagom landsvägsfart, vägljudet är obefintligt och något vindbrus från dörrar och rutor existerar inte hur mycket man än lyssnar. Vilken bil! Varje liten detalj andas kvalitet i världsklass, styrning, reglage och annan mekanik känns så gediget att man undrar om bilen verkligen har rullat snart 40 000 mil. Jag åker tillbaka till ägaren som jag varit bekant med i många år och lämnar motvilligt ifrån mig nycklarna samtidigt som jag tackar för provturen.
Jag hade varken råd att köpa eller köra med den då, men jag håller drömmen vid liv varje gång jag ser en S-klasse från 80 talet. Det är väl inget att drömma om tänker du nog nu.
Men jag drömmer inte om pengar eller att ha en dyr bil. En W126 har ju kommit lite i kläm:Den är för stor och törstig att ha som bruksbil, samtidigt som den är lite för ny att ha som veteranbil. Men alla har vi olika drömmar,och tur är väl det. För tio år sedan var ju W116 modellen lika illa ute.Men den är ju på väg att bli en riktig klassiker i dag. Så snälla mercedesentusiaster: Spara en 300 SE till mig, Blir nog en fin veteranbil när jag blir gammal.
MVH Tjoen!