“And I can´t fight this feeling anymore,
I´ve forgotten what I started fighting for”
Alex sjöng med I Reo Speedwagons monsterhit när låten dånade ut från bilstereon på väg mot polisstationen i Strängnäs. Det stod 1985 i almanackan och Alex hade varit polis i 5 år. Samtidigt som han sjöng så funderade han på vad som hade hänt sedan han 1 december 1980 för första gången klev in på Strängnäs polisstation. Den vanligaste händelsen var utan tvivel att omhänderta fyllon och placera de i fyllecellen för tillnyktring.
Det näst vanligaste var lägenhetsbrott vilket inte tillhörde Alex favorituppdrag.
Denna kväll blev patrullen kallad till ett lägenhetsbråk. Alex kände till adressen mycket väl, den tillhörde Reine, en 2 meter lång och 110 kg tung missbrukare som dessutom var albino så ögonen såg röda ut. Ingen man ville möta i en mörk gränd, polis eller inte. På de 110 kg fanns det inte ett gram fett på utan killen var mycket vältränad. Faktum var att det hade uppstått en debatt på polisstationen eftersom Reine var en flitig gäst där. Ibland var han anhållen för misshandel eller liknande och då kunde han sitta i flera dygn. Han brukade då fråga om han fick träna på polisens gym under övervakning och det hade han fått tillåtelse att göra flera gånger. Debatten handlade om han verkligen skulle få bygga på sig muskler i polisens gym när han nästa dag kanske skulle omhändertas för misshandel och gjorde sig skyldig till våldsamt motstånd.
Alex hade omhändertagit Reine ett flertal gånger men alltid behandlat honom schysst vilket Reine respekterade. Denna kväll hade han och hans sambo slagits med glasflaskor så det låg glassplitter överallt på golvet som deras 3-åriga dotter försökte undvika att trampa i. Kollegan Lars tog med sig den kvinnliga sambon och gick in i vardagsrummet och Alex tog med sig Reine in i köket. Samtalet fördes i lugn ton och Alex frågade Reine om det verkligen var värt att vara kvar i en relation när de bråkade så mycket, dessutom var det bara en tidsfråga innan dottern skulle bli omhändertagen av de sociala myndigheterna.
Reine var påverkad av alkohol men inte av narkotika så Alex vara ganska avspänd trots att han stod bara 1 meter från Reine i det trånga köket.
– Du har rätt, skrek plötsligt Reine. Jag ska tamejfan lämna käringen!
Samtidigt öppnade han den översta kökslådan och tog fram en stor förskärare.
Alex var totalt oförberedd och stelnade till oförmögen att röra sig.
Reine stirrade in i polismannens ögon samtidigt som han sa:
– Blev du rädd? Du ser lite skitnödig ut.
– Oroa dig inte, fortsatte Reine och vände sig om och skar av sladden till bänkdiskmaskinen.
– Käringen ska tamejfan inte få behålla min diskmaskin!
Inte för att Alex kunde mycket om el men att hålla ena handen på en diskbänk och med den andra skära av en el-sladd med 220 volt är nog inget som socialstyrelsen rekommenderar.
Allt gick dock bra och kontakt med de sociala myndigheterna ledde till att Reine fick en tillfällig lägenhet över natten.
Ett par dagar senare när Alex jobbade dag så blev han beordrad att tillsammans med en kollega gå 200 meter från stationen för att omhänderta ett fyllo som trakasserade kunderna i en mataffär. Butikschefen rapporterade om att fyllot både hade spottat och skrikit till vanligt folk utan anledning.
När poliserna kom fram till affären blev de något förvånade när gärningsmannen satt i rullstol men det visade sig att det var en gammal missbrukare som knarkat så länge att han hade blivit invalid. Flera kunder gick emot poliserna och klagade på att det hade tagit så lång tid för de att komma (5min) men poliserna svarade inte utan försökte lyfta ur mannen ur rullstolen och ta med honom till den närbelägna polisstationen. Det var knepigare än vad det först verkade för mannen satte sig till motvärn. Poliserna försökte då köra mannen i rullstolen ut ur affären men han släpade med fötterna i marken så det tog tvärstopp.
Väl ute på Trädgårdsgatan så började nyfikna att samlas som inte hade sett vad som hade pågått inne i affären. Mannen i rullstolen började nu skrika om polismisshandel och fler personer som stod och tittade på började att skrika:
– Fy fan vilket polisvåld!
– Att Ni inte skäms, ge Er på en oskyldig invalid!
Det är inte lätt att vara polis alla gånger tänkte båda poliserna samtidigt.
Till slut lyfte poliserna mannen från rullstolen och folkskaran skingrades.
Hösten började närma sig med stormsteg i början av oktober och den största tilldragelsen var Strängnäs marknad som brukade locka över 20 000 till olika evenemang i staden. För polismännen var det den överlägset jobbigaste helgen på hela året med massor av fylla och misshandel. I stället för en polisbil och 2 poliser en vanlig kväll hade nu förstärkning tillkommit så det fanns 5 polisbilar och totalt 20 poliser som jobbade samtidigt. Fyllecellerna räckte inte till utan många fick köras till polisstationen i Eskilstuna.
På eftermiddagen innan det började bli stökigt så fotpatrullerade Alex tillsammans med en kollega ner vid tivolit i hamnen. Plötsligt fick Alex syn på en person som han hade träffat på en privat fest i Eskilstuna helgen innan. Björn som han hette delade både Alex musiksmak och sportintresse dessutom hade de samma humor och hade skrattat gott tillsammans.
Alex smög upp bakom Björn som visste att Alex jobbade som polis för det hade han berättat och tog ett polisgrepp och lade Björn med ansiktet mot polisbilens huv.
– Nu är du allt fast, skrek Alex, med illa dolt leende när han tittade på Björn.
Björn såg dock fullständigt skräckslagen ut och kved fram:
– Jag har inte gjort nåt, jag lovar!
Alex släppte greppet och skrattade:
– Tjenare Björn, känner du inte igen mig? Vi var ju på samma fest förra veckan.
– Nej, svarade mannen, jag var hemma hela förra helgen men du kanske träffade min enäggstvilling Björn, själv heter jag Stefan! Ridå.
Efter ett par jobbiga dygn på Strängnäs marknad såg Alex fram emot några dagars ledighet.
Han satte på ”Born in the USA” med Springsteen och mindes den fantastiska festen från Ullevi sommaren 1985 när 127 000 människor hade samlats för att se The Boss under 2 dagar.
Det var sånt drag på konserterna att Ullevi sprack och fick repareras efteråt.
Jag kommer nog aldrig att få uppleva något likande live i hela mitt liv, tänkte Alex när han körde in mot sin lägenhet på Klostergatan i Eskilstuna.
Thomas Alexanderson
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet