Jag mår bättre. Inte bra, men okej.
Saker och ting börjar gå i rätt riktning, jag börjar få en fungerande vardag. Körkortet är på gång ordentligt, jobb/skola-biten börjar reda till sig, jag är inte riktigt lika splittrad i vad jag vill med allt längre.
Istället för att, som för bara några månader sen, gå var dag med en tyst önskan om att bara sluta leva, ser jag nu istället fram emot var dag, ser fram emot olika saker som är på gång. USA-resan var min vändpunkt, det var den motivation jag behövde. Samtidigt som jag fortfarande är inne i den värsta perioden i mitt liv, så mår jag ändå bättre än jag någon gång har gjort innan. Jag har på något sätt funnit stabilitet i mig själv.
Men...
Dagarna går mot jul. Ångesten har börjat komma krypandes. Åh, vilken julälskare jag har varit! I år ska jag få gå igenom julhelgen utan att få träffa två av de viktigaste personerna i mitt liv. Förra julen var den första utan mormor, nu är även du borta älskade L.
Livsgnistan har dock funnit sin väg tillbaka in i mitt liv och denna gången ska jag hålla hårt i den. =)
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet