Blogg
Avslag 2 december 2010, 18:40
Fick idag förhandsbesked från Försäkringskassan.
"I inkommet läkarutlåtande anges den framtida prognosen som svårbedömd och att funktionsförmågan kommer att vara nedsatt åtskilliga år framåt.
Det anges inga objektiva undersökningsfund som kan sätta ner arbetsförmågan i någon form av arbete på arbetsmarknaden.
Utifrån uppgifterna i ärendet överväger Försäkringskassan att avslå din ansökan om sjukersättning. Det beror på att din arbetsförmåga inte bedöms vara stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel av medicinska skäl i förhållande till arbeten som förekommer på arbetsmarknaden."
Nähä. Jaja. Allt löser sig väl bara jag börjar jobba heltid, eller hur var det nu?
http://blogg.expressen.se/me-cfs/
/ Ellen, trött och less
Är jag frisk nu?! 1 december 2010, 13:25
Jag fortsätter med min utförsäkringsblogg på http://blogg.expressen.se/me-cfs/ , men givetvis måste jag även uppdatera er här på Garaget lite! :)
Igår var sista dagen jag hade min sjukersättning.
Då ställde jag den förhoppningsfulla frågan "Betyder det att jag är frisk i morgon?" :P
Tänkte alltså att jag skulle vakna idag och upptäcka att ett mirakel skett.
Idag är alltså första dagen på mycket länge som jag inte tillhör sjukförsäkringen. Jag blev sjuk den 20 januari år 2000, och fick sjukersättning våren 2005. Och den sista november 2010 tillhör jag alltså inte längre sjukförsäkringen.
Har det hänt något avgörande under åren? Nej, egentligen inte. Efter några års utredningar inom sjukvården avfärdades jag som inbillningssjuk, för proverna visade ju inga fel.
2002 började jag på eget bevåg med funktionsmedicin, näringsterapi, alltså tillförde vitaminer och mineraler i terapeutiska doser. Det har i alla fall hållit mig vid liv, även om det har kostat ett par hundra tusen kronor för mig privat.
När vi ändå pratar om ekonomi kan jag passa på att reda ut att de första åren var jag sjukskriven, och fick alltså 80% av min inkomst i sjukpenning. 2003 var jag på arbetslivsprövning på försäkringsmedicinskt centrum, och där konstaterade de att jag inte var arbetsför just då, men kanske kunde rehabiliteras till 50% arbetsförmåga inom ett år med rätt stöd.
Tyvärr hade jag ju ingen diagnos, och därmed heller ingen behandling planerad, och givetvis var jag inte arbetsför ett år senare heller.
Efter mycket bråk där FK ville ge mig sjukersättning och jag själv ville bli utredd och behandlad inom sjukvården för att komma tillbaks till arbetslivet gav jag till slut upp. På min 30-årsdag fick jag pappren från FK, att jag fått tillfällig sjukersättning två år framöver.
Rent praktiskt innebar det att min ekonomi försämrades ytterligare, och att jag fortfarande inte fick någon hjälp av vården. Tappade omkring 3000 kronor i månaden och hade nu runt 6000 kronor i sjukersättning.
Anledningen till att det blev så var att jag varit sjuk så länge att min sjukersättning (64% av inkomsten) inte alls beräknades på min arbetsinkomst, utan på vad jag tjänat de senaste åren, alltså på min sjukpenning.
Trots det fortsatte jag kämpa med alternativmedicinen eftersom det var det enda jag upplevde kunde hjälpa mig, och samtidigt har jag givetvis sökt efter en diagnos.
För att fungera hjälpligt fick jag ta bort alla vardagskemikalier och tillsatser som belastar kroppen. Alltså har jag ätit specialkost, ett fåtal rena råvaror, och vanligt schampo, tvål och liknande har fått bytas ut mot ekologiska och skonsamma produkter.
Sjukersättningen förlängdes, jag läste på om kvicksilverskador och tänkte att alla belastningar för kroppen ska bort. Lyckades under 2008 amalgamsanera mina tänder med hjälp av en privatläkare och en privat tandläkare i Göteborg.
På senhösten 2008 fick jag tips från en vän om ME/cfs och Gottfriesmottagningen och därefter skrev jag en egenremiss för att få komma dit.
2009 var jag färdigutredd och fick diagnosen ME/cfs och IBS. Samt beskedet att det är en kronisk neurologisk sjukdom och att ingen behandling finns. Man får helt enkelt lära sig att leva med det.
Jahopp. Det är ju inte så bara, men jag har gjort mitt bästa, och fortsatt stärka kroppen med vitaminer och mineraler, eftersom jag märkt att när jag slutat med tabletterna har jag blivit rejält försämrad.
Trots detta har jag inte blivit frisk. Jag har rationaliserat min vardag så mycket som möjligt, bor i en liten lägenhet nära mitt barns skola, har inga husdjur, har försökt få ihop en tillvaro med så få måsten som möljigt för att skapa utrymme till matlagning, hygien, utevistelse, mental stimulans, vila och återhämtning. Det som behövs för läkning och återhämtning helt enkelt. Ju mindre som faller när jag blir sjuk desto enklare att återfå en balans i vardagen.
Tyvärr har inte heller det räckt för att jag ska uppleva mig som frisk.
Ändå sitter jag nu här, och tillhör inte längre sjukförsäkringen. Idag tillhör jag arbetsförmedlingen i stället.
Jag hade en liten förhoppning om att jag skulle vakna idag och känna att något var annorlunda. Tyvärr vet jag inte om jag kan säga att det varit det.
Jag vände mig om i sömnen och vaknade av smärtorna och utbrast spontant "AJ" varpå jag kände att mina spruckna läppar klibbat ihop under natten och därmed började blöda när jag öppnade munnen. Som om inte det vore nog gungade hela sängen betänkligt och jag fick koncentrera mig hårt för att få grepp om rummet igen. Försökte vända mig än en gång för att hitta en ställning där det inte gjorde ont riktigt överallt, men yrseln blev så besvärlig att jag genast ångrade mig.
Har sedan ägnat några timmar åt att klä mig, jag har frossa idag, och yrsel. Mår rätt illa så jag hade svårt att få till det med frukost. Eller så beror det på att jag försökt få rätsida på försörjningsstödet från soc och arbetsgivarintygen som ska in till a-kassan. Hur som helst har det blivit lite för mycket för att jag ska få till det, och då har jag varken duschat eller försökt diska eller läst någon tidning.
Nu har jag dock lyckats få i mig frukost, även om det tog några timmar att äta.
Men men, bara jag börjar jobba heltid löser sig säkert allting, tror ni inte? ;)
Kramar! <3
Tappat tråden 18 november 2010, 12:41
Fortsätter min kamp för att få vardagen att fungera, och tyvärr finns inte kraft till så mycket annat just nu. Men en uppdatering ska ni få, från min utförsäkringsblogg: http://blogg.expressen.se/me-cfs/
Igår bröt jag ihop igen. Det var inte något speciellt som hände, det var bara summan av allt som blev för mycket.
Den senaste tiden har jag varit tvungen att konfrontera så mycket av mitt gamla, friska liv. Jag har pratat med mina arbetsgivare, diskuterat löneutveckling, fått uppdaterat vad en del av kollegorna jag tappat kontakten med gör idag - och det blir så smärtsamt tydligt hur mycket av mitt liv jag förlorat genom sjukdomen.
I jakten på gamla papper har jag hittat annat också, en så enkel sak som en körjournal från tiden som frisk kan trigga frustrationen. Då, för tio-femton år sedan kunde jag på en månad förutom att pendla till jobbet köra en sväng till en vän i Oslo, dra till Göteborg över en dag, bilpromenera i något vackert område med min kamera. Jag körde mer på en månad då än jag gör på ett halvår idag. Smärtan över att inte längre ha kapaciteten, att vara så totalt beroende av andras hjälp hela tiden... Jag känner mig så vidrigt osjälvständig och låst.
Osäkerheten om framtiden är oerhört pressande. I morgon kommer sista sjukersättningen. Sedan vet jag faktiskt ingenting säkert. Och det är fem veckor kvar till jul.
Mitt i detta måste jag lägga massor av energi på åtgärder som jag inte ens vet om jag skulle behöva ägna mig åt.
OM jag får sjukersättning har jag alltså helt i onödan bråkat mig tillbaks till A-kassan och betalat månadsavgift till dem i flera månader trots att jag har problem att få pengarna att räcka till mat.
Allt krångel med arbetsgivarintygen är ju totalt onödigt om jag inte kommer ut i arbetslivsintroduktion. Och allt detta krångel har ju dessutom triggat väldigt mycket känslor av sorg och förlust och frustration som tar mycket energi. Dessutom vet jag inte än om det räcker till för att höja upp min dagpenning i alla fall, jag har inte fått några löften.
Trasslandet med att ta reda på en dagersättning för att kunna söka bostadsbidrag på rätt grunder - men får jag sjukersättningen är det bostadstillägg som gäller, och då har allt papperskrångel med bostadsbidraget också varit energispill.
Men visst. Får jag INTE sjukersättningen har alla åtgärder varit fullständigt nödvändiga för min överlevnad.
Å andra sidan kan det visa sig redan i februari att det är kört ändå. Klarar jag inte av arbetslivsintroduktionen och AF bedömer mig som inte arbetsför, men FK ändå inte godkänner mig som sjuk... ja, då åker jag ur systemet helt utan ersättning efter tre månaders arbetslivsintroduktion. I det läget har allt jag gjort nu ingen betydelse alls. Jag blir utan inkomst i alla fall, och hänvisas till soc.
I så fall är allt jobb med a-kassan och alla kostnader kring den och all tid och energi på att höja nivåerna med intyg och samtal och trassel - bortkastat.
Just nu driver jag två processer parallellt (sjukersättning respektive arbetslivsintroduktion) och på det studerar jag även en tredje krisväg (försörjningsstöd från soc).
Det är ett FRUKTANSVÄRT slöseri med den lilla energi jag har känner jag. En sak i taget tycker jag vore mer lämpligt.
Så igår... rann det bara över.
Jag kan inte planera framåt överhuvudtaget just nu. I morgon kommer sista utbetalningen från FK som jag känner till, sedan är det... otryggt.
Trots att jag verkligen försöker att inte oroa mig känner jag att otryggheten knäcker mig totalt.
Ska jag behöva släppa bilen för att kunna få försörjningsstöd? De gånger jag kan köra är det en oerhörd frihet, och dagar då kroppen bråkar men huvudet är med mig njuter jag verkligen av min självständighet, att kunna ta barnet till och från skolan, att komma iväg 500 meter för att kompletteringshandla. Kanske köra en runda och få lite intryck efter ett par veckor fast i lägenheten.
När jag inte har pengar till bensin brukar jag låta bilen stå, men det är en helt annan sak att inte ens ha tillgång till en bil.
Och värst av allt. Soc räknar inte in min behandling eller specialkosten i godkända utgifter. Redan idag lever jag under existensminimum om man tar hänsyn till dessa kostnader. Men jag får inget stöd, eftersom jag inte har läkarintyg på att jag behöver alternativ behandling. Dock har jag ju märkt att jag kollapsar helt utan tillskotten och/eller om jag slarvar med kosten. Verkligen ett moment 22.
Att som vuxen inte få rå över beslut och prioriteringar själv känns... ja, omyndigförklarad är väl vad jag är?
Allt jag gör ska redovisas till FK. Bloggar jag regelbundet, och hur många timmar tar det i så fall? Fotograferingen, hur många timmar i veckan ägnar jag åt det? Hur ofta är jag ute och promenerar, och hur länge?
Men kära nån, HADE jag haft möjligheten att på regelbundna tider lägga flera timmar åt gången på en vald aktivitet hade jag väl inte suttit här sjukskriven med en ekonomi som går på knäna?!
Jag HAR några gånger under dessa elva sjukdomsår försökt göra saker på bestämda tider regelbundet. Som vattengymnastiken. Betalade för en hel termin och tror jag var med fyra gånger. Det var verkligen jättehärligt att vara där, kändes hur roligt som helst, men jag KLARADE det tyvärr inte. Bara att ta sig dit och hem var ett jätteprojekt, och träningen gav dessutom försämring under lång tid och fick allt hushållsarbete att halta så att jag fick problem att få ihop det med mat och sömn.
Försökte också gå en kvällskurs på medborgarskolan. Samma visa där. Jätteroligt, jätteintressant, verkligen prioriterat - men när det kostar på så att hela hushållet går på knäna och jag blir liggande långa perioder?
Fotoklubben är också något jag verkligen prioriterar. Har varit medlem sedan 1989 och har många av mina närmaste vänner där. Ändå klarar jag inte av att gå på årets alla åtta möten. Oftast blir jag hämtad och får hjälp på alla möjliga vis. Dessutom vet jag att jag har både familjemedlemmar och nära vänner på orten (det är i en stad två och en halv mil bort) så OM det skiter sig totalt kan jag kollapsa hos någon av dem. Trots alla dessa goda förutsättningar klarar jag bara att delta i ett par möten varje termin. Utom under dåliga perioder då. Då har det hänt att jag inte träffat fotovännerna på flera år.
Och att som sjuk skriva blogg, där man när man själv orkar eller behöver "prata av sig" kan reflektera över sin situation, få respons och bekräftelse, draghjälp och uppmuntran... det är alltså inte okej, utan ska jämställas med arbete?
Så, mina frustrationer som exploderar i text eftersom jag är en skrivande människa (andra kunde gått och slagit hårt på en vägg eller kört alldeles för fort med bilen eller spelat ett aggressivt tv-spel eller tagit ett hårt pass på gymmet) ska alltså räknas som arbetsförmåga? Även om jag kanske får lägga många korta stunder under flera dagar för att få ihop mina texter, eller om det är snurrande tankar som driver upp mig om natten för att jag sedan, när jag hävt ur mig i en text, ska kunna finna ro... så är det arbetsförmåga?
Jag förstår inte.
Dock har jag märkt att jag blir allt mer rädd för att njuta av det som ändå är njutbart i livet. Tar jag en promenad tänker jag att jag nog borde arbetat i stället (även om det kanske bara blir en kort vända var tredje vecka), fotograferar jag något fint och vill maila in några bilder till bildbyrån tänker jag att det nog är "arbete" och om jag vill berätta om något bra eller dåligt ur mitt privatliv i min blogg känner jag att det inte är okej, orkar jag dela med mig av något borde jag nog ha arbetat i stället.
Samtidigt kan disken börja kräla av och an i mitt kök, duschen dröja ännu en vecka, maten i kylskåpet sina, eller rentav bli dålig för att jag inte orkar ta hand om den, då jag faktiskt kollapsat efter den där promenaden, eller kanske ligger i soffan med datorn och bloggar och försöker hitta livsgnistan i bilderna jag tog en dag då jag mådde bättre, och inte som nu, faktiskt är för yr i skallen och har för ont i kroppen för att orka stå vid diskbänken och ta hand om matlagningen och disken...
Mina flyktvägar är blockerade. Mina kanaler för livskraft är stängda. Gör jag något annat än det mest basala är det arbetsförmåga och ska bestraffas med indragen sjukersättning, oavsett vad jag får betala för de aktiviteter jag unnar mig för att överleva psykiskt.
Hur länge orkar jag? Det är snart elva år sedan jag blev sjuk, diagnosen är dålig, prognosen är usel, jag försöker varje dag att hitta en balans för att få livet att kännas meningsfullt.
Nu känner jag mig omyndigförklarad och misstrodd, och har dessutom fått krångla så mycket med papper och samtal att jag inte har kraft nog att balansera vardagens måsten och fylla på med någon positiv energi längre.
Ett steg i taget, men när man inte längre kan lyfta fötterna då?
Min sommar 13 september 2010, 00:12
Tack för glada och stöttande tillrop i min tidigare blogg! :)
Jag har som jag tidigare nämnt fått lägga mycket tid och energi på att brottas med försäkringskassa och läkare och a-kassa och sådant i sommar.
Så mycket att jag faktiskt inte orkat fungera normalt under tiden. Långa perioder har jag legat med influensasymptom, långa perioder har jag inte kört bil.
Och de saker jag gett mig ut på har undantagslöst gett mig rejäla baksmälleperioder.
I korta drag kan man säga att jag har varit sjuk i snart elva år och haft tillfällig sjukersättning sedan 2005. I november upphör sjukersättningen och därför ska min situation ska utredas.
Jag sökte läkare i maj för att få hjälp med ett LUH, läkarutlåtande om hälsotillstånd, som försäkringskassan behövde ha senast den första september. Min avsikt var att söka permanent sjukersättning. Inte för att jag vill vara sjuk, utan för att jag inte fungerar tillräckligt bra för att vara arbetsför.
Jag träffade läkaren på vårdcentralen några gånger och kände inte att han tog mig på allvar. Bland annat satt han i flera timmar och pratade om könsroller och ansvarstagande, och när jag sa att jag började bli väldigt trött och yr såg han det som ett tecken på att han berört något känsligt och var på rätt spår... Ja, eller så kan det vara så att en patient med den neurologiska sjukdomen ME och tarmsjukdomen IBS inte ORKAR sitta och ha ett engagerat samtal i två timmar utan att få neurologiska symptom?
Något LUH blev det inte, bara uppmaning att boka nya läkartider igen för fortsatt samtal, och jag förstod att risken för utförsäkring den sista november var överhängande. Därför började jag också förbereda för ett återinträde i A-kassan för att ha en skälig ersättning under arbetslivsintroduktionen.
Tur var väl det, för när jag i slutet av augusti återkom till läkaren efter hans semester fick jag beskedet att han gått i pension!
Jag var alltså tillbaks på ruta ett och försöker nu få tag på en annan läkare som kan hjälpa mig med ett läkarutlåtande till försäkringskassan.
Just nu har en stafettläkare på min begäran skrivit en remiss till en neurologöverläkare på NÄL, och denna har i alla fall godkänts av specialisterna på mitt lokala sjukhus. Nu återstår att se om de tar emot mig på neurologen och i så fall när det kan bli.
Försäkringskassan har fått min ansökan om permanent sjukersättning tillsammans med ett antal bilagor (tror det blev 27 eller 28 sidor till slut med journalkopior och trassel) men kommer inte behandla den förrän de även fått ett LUH (som de från början ville ha senast den 1 september).
Jag har fått återinträde i A-kassan och väntar på en tid för inskrivningssamtal på försäkringskassan, så får vi se hur allt tar vägen.
Jag vet i alla fall att ME/CFS är en sjukdom som försämras av press och aktiviteter, och att den vanliga rekommendationen är att man INTE ska delta i arbetsträning eftersom det riskerar att försämra situationen så pass mycket att man riskerar att inte klara sina mest grundläggande vardagsbehov.
Bara sommarens alla frågeställningar har ställt till det rejält, hygien, socialt liv, hushållets skötsel... ja, det mesta har fallit för mig. Tack vare vännerna har jag i alla fall kommit igenom med delar av förnuftet i behåll, men jag trodde uppriktigt att jag skulle bli helt galen där någonstans mitt i alla papper som skulle hanteras...
Ni som vill veta bättre vad som hänt kan läsa här: http://blogg.expressen.se/me-cfs/
Kramar / Ellen
Jodå, jag lever... 9 september 2010, 22:39
En och en halv månad utan blogginlägg. Och nästan en månad utan att jag ens loggat in på garaget. Ni anar att sommaren inte varit riktigt som jag önskat tror jag.
I ärlighetens namn har jag mått rätt uselt. Det har varit en jäkla röra med läkarbesök, papper till försäkringskassan, ledsagare, remisser, a-kassa (risk för utförsäkring så jag måste trassla mig in i systemet igen efter elva år av sjukdom som tyvärr inte är över än).
Allt detta har tagit på krafterna så att jag faktiskt har varit fysiskt riktigt risig. Och det har som vanligt även dragit med sig psyket ner.
Hur som helst. En del dagar har fungerat hjälpligt och då har jag försökt ta vara på dem och vara ute i naturen här på berget där jag bor. Andra perioder har varit så hopplösa att jag inte ens kommit ur lägenheten på flera veckor. Bilen stod i princip helt stilla från den 24 juli då jag körde upp till Mariestad och gjorde ett biobesök med Embla (vi såg Shrekfilmen, hade jättekul!) och har egentligen inte rullat mycket sedan dess. En tur till IKEA med väninnan bakom ratten, samt sammanlagt knappt fem mil i närområdet.
Jag haft en lång period av yrsel och illamående och varit helt beroende av andra för att komma ut. Som tur är har jag ju både särbon, särbons åldrige far som är i bättre skick än jag, min egen pappa och mina ledsagare från kommunen. Mamma också, men hon har verkligen haft mycket annat i sommar så vi har knappt hunnit ses, men vi var iväg till kära syster en vända i alla fall.
Och så vännerna på det. :)
Trots detta nätverk har jag fastnat i lägenheten i veckor, och verkligen brutit ihop mentalt över hur dåligt jag fungerat.
Det ÄR jobbigt att konfrontera sjukdomen med läkare och försäkringskassa, och jag har inte kraft nog att både klara av myndighetstelefonsamtal och vanliga sysslor samma dag. Nu har jag inte haft något val utan fått lägga väldigt mycket tid på telefoni och skrivande, och det har verkligen dränerat mig på livskraft. Jag har ju för vana att försöka förtränga hur illa det är och leva så mycket jag kan, men nu har jag tvingats ta upp sjukdomen till ytan och verkligen titta på hur den påverkar mig för att kunna förklara för läkare och handläggare hur situationen ser ut.
Usch. Mycket bättre att få hänga i det som fungerar i stället.
Det har varit så mycket saker jag fått avstå från så jag har varit helt förstörd över detta ständiga välja bort, avstå, avboka. Men jag har hur som helst lyckats lämna kommunen ett par gånger i sommar! :)
Om jag orkar kommer jag blogga lite om det framöver, och slänga upp bilder från det som varit motorrelaterat.
// Ellen :)
560 hk bakom ryggen = ÅKSJUK! :P (Bildblogg) 26 juli 2010, 17:14
Har slarvat mycket med bloggen en tid, av flera skäl. Känns omständligt att blogga bilder för tillfället, och dessutom känner jag att man sitter och pratar med sig själv med det nya kommentarssystemet. För egen del innebär det att jag nästan slutat vara på Garaget, och att läsa och kommentera bloggar känns lite meningslöst.
Menmen, efter att ha läst lite gamla bloggar kände jag ändå lusten komma krypande, så vi tar en lättsam bildblogg av något som hände den 18-19 juni... :)
Ferrarisweden.com hade en Drive4fun-helg i Lidköping. Vännerna hörde av sig och undrade om jag skulle komma upp till ringen och träffas, och det kändes som en bra ide. Var således på plats på fredagen med ett 40-tal trevliga bilar.
Ferrarisweden.com på Kinnekulle ring. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com på Kinnekulle ring. Vännernas 355 spider närmast kameran. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com på Kinnekulle ring. Arrangören Jonas Ekeblom. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com på Kinnekulle ring. Henrik jagar Jonas. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com på Kinnekulle ring. Henrik. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com på Kinnekulle ring. Geir håller bra fart, notera vingen som fällts upp. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com på Kinnekulle ring. Det här var väl Joakims fot, eller minns jag fel nu? ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Henrik tyckte att jag skulle hänga med ut på banan i 355 spidern, men eftersom min kropp fungerar som den gör (läs INTE fungerar) konstaterade jag att bana inte är så lämpligt, bättre med landsväg där det GÅR att släppa efter vid behov utan att blockera för andra.
Dagen efter var det planerat för just landsvägskörning, ett rally på små fina krokvägar till Spiken, och det visade sig att Geir hade plats över i sin bil ifall jag ville hänga med... VEM tackar nej till ett sådant erbjudande?
Geir är en supertrevlig norsk gutt som kör en ny Lamborghini LP560-4 Spyder. När vi träffades på ringen hade han haft bilen i sex veckor och hunnit köra den 1000 mil... DET kallar jag bruksglädje! :D
Lördag morgon lyckades jag få ihop mina matlådor och min bråk-kropp och var på plats utanför hotellet i Lidköping i lagom tid för att hoppa in i Lambon. UNDERBAR inredning! :D
Ferrarisweden.com i Lidköping. Del av uppställningen utanför hotellet inför lördagen rally till Spikens fiskeläge. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com i Lidköping. Vi är på väg till rallystarten. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Vi rullade runt kvarteret, Geir fick blåsa alkotest innan avfärd och sedan visade han den lilla finessen med öppningsbar bakruta (regnet hindrade oss från att cabba ner). Därmed kunde vi njuta av vårt eget motormuller! :D Fantastiskt, Geir är en kille som förstår att välja njutbara tillval på en bil! :D
Mitt i alltihop kom även lokaltidningen och lyckades bränna av några bilder på oss, jublande över att det fanns lokal representation i bilen... Jaja, fattar inte hur jag lyckas, jag bara SATT där ju, jättediskret!
Vi blev avflaggade och kom iväg. Jävlar i min låda att vi kom iväg! :O
Blev inga mer bilder på en god stund, hade full sjå med att bemästra min bråkkropp! Trots att JAG tycker det är kul att åka fort protesterar ju kroppen. Och vilken svängradie den där Lambon har! :P Och vilken acceleration också för den delen (läste någonstans att det visst är 0-100 på fyra sekunder?). Hur som helst - det tog ju inte lång stund förrän min kropp larmade hysteriskt, skickade yrsel, illamående och totala kramper.
Men i helvete jag tänkte låta det hindra mig, HUR ofta får man chansen att åka så gott som ny Lambo på fantastiska små krokvägar liksom?! Jag kämpade och när vi kom ut till Spiken hade det klarnat på så pass att vi kunde öppna taket, ljuvligt. Luft var precis vad jag behövde!
Tyvärr gjorde regnet att vi fick lägga på det igen när vi närmade oss Lidköping. Jaja, hur som helst, det var verkligen en UPPLEVELSE att fara de där milen i den här bilen! :)
Som final skulle vi ladda nedför hamngatan, vända i rondellen och dra tillbaks för att sätta en sluttid, men jag insåg direkt att det var långt utöver vad min kropp skulle uppskatta, så jag hävde mig ur bilen och lät Geir göra den rundan på egen hand i stället.
Ferrarisweden.com i Lidköping. Jag är åksjuk så jag knappt kan stå på fötterna och säger åt Geir att sätta en sluttid (iväg på Hamngatan, vända i rondellen och sedan tillbaks) utan mig i bilen. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com i Lidköping. Min rare chaufför för dagen - Geir. Tack för en verklig upplevelse! ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Efter sitt lilla race plockade han upp mig igen, och sedan rullade vi tillbaks ner till hotellet för lunch med vännerna. Eller, jag ska ärligt säga att jag var så jäkla groggy att den där lunchen... nä, den fick jag inte i mig. Blev lite peta i maten, mingel bland bilarna och därefter en skön promenad ihop med Monika som ville se lite av stan. När vi kom tillbaks igen var det lagom att vi däckade i varsin clubfotölj vid tv-duken och såg prinsessbröllopet på storbild med surroundsound. :P
Ferrarisweden.com i Lidköping. Geirs härligt orange Lambo. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com i Lidköping. Mycket publik kom för att titta på alla bilar när de var uppställda på järnvägsgatan. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com i Lidköping. En öppen huv lockade många nyfikna. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com i Lidköping. Ibland blir kontrasterna slående... ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Eftersom jag fortfarande inte var i skick att köra någonstans blev det en stunds vila och småprat på deras hotellrum, och sedan hamnade jag på middagen också. Satt med under förrätten, men strax innan huvudrätten kände jag att NU... Då var jag landad nog att klara av att ta mig hem, och dessutom behövde jag hem för vila och mat, så jag tackade för mig och smet iväg mot den illblå.
Ferrarisweden.com i Lidköping. Mitt sällskap. Monika, Henrik och Geir. Vi hade trevligt och skrattade mycket under dagen! ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com i Lidköping. När vi satt till bords kom en mås och klampade runt lite på en av bilarna! ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
Ferrarisweden.com i Lidköping. Kvällsljus över en del av Järnvägsgatan. Jag beger mig hemåt, min illblå står runt hörnet och väntar. ©Foto: Elenor Bengtsson / Vivendi.
STORT TACK till er berörda för en trevlig helg med häftiga upplevelser! :)
Några fler bilder från dagarna finns i galleriet: http://www.garaget.org/mypage/gallery.p … at=105455, söker du något särskilt som inte finns där är det bara att hojta till! :)
Kramar / Ellen :)
Vill orka mer! Westcoast Motorshow på fredag? 7 juli 2010, 23:35
Nu till helgen är det två saker jag skulle vilja åka på.
I Vänersborg finns massor av vänner med sina fordon på Westcoast Motorshow.
http://www.westcoastmotorshow.se/index.html
Och på Moholmsstrippen har jag släkten (och några vänner också)
http://www.402m.se/
Embla bestämde dock att vi ska till Vänersborg på öppningsdagen, hon vill träffa folket som ställer ut där. Således är planen att åka dit på fredag.
Rent tekniskt borde vi klara Moholm på lördag också, men med tanke på hur jag mår tvivlar jag på att det går vägen.
Igår handlade vi, stödteamets vikarie hämtade oss och körde oss till Willys. Handlade för en dryg tusenlapp, mat för ett par veckor framåt. I kassan blev det kärvt. Det fanns inte tillräckligt med pengar på kontot. Försökte kontantbetala 350 kronor, men det räckte inte. Fick lämna vagnen i kylrummet och åka bort till banken och ordna det akut.
Nu har jag 390 kronor kvar till den 20:e, och då ligger jag ändå 1000 kronor över budget. Dessutom har jag cirka 30 mil kvar i bilen. Det borde alltså gå att göra ett bra sommarlov av det de två veckorna som är kvar till nästa utbetalning av sjukersättningen. :)
Nå, när vi kom hem igen med all mat blev det totalkollaps. Lyckades få in kylvarorna och äta innan jag fick lägga mig. Dåsade genom hela eftermiddagen, och kvällen gick åt till att laga mat igen.
Idag har vi varit hos min pappa hela dagen, slappat på verandan, gått med hunden, hälsat på grannens kossor och bara haft det bra.
I morgon planerar jag att duscha och ladda inför fredagen.
Någon som är intresserad av Vänersborg på fredag? Det finns 2-3 platser kvar i min bil, alternativt kan vi tänka oss att lifta med någon annan och är då två personer. :)
Kanske ska tillägga att vi finns i Hällekis, Götene också och givetvis kan möta upp någonstans utmed vägen. :)
Och detsamma gäller för Moholm på lördag förresten.
Kan jag få avlastning att få fredagen att fungera utan att ta knäcken på mig med körning och aktivitet kan det fungera även på lördagen.
En dag i taget, men finns möjligheter att samordna med någon blir jag glad! :)
// Ellen :)
Förra årets Westcoast Motorshow var förresten fantastisk, kolla in bilderna här:
http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=62312 :)
Din bil kan bli en dödsfälla 6 juli 2010, 15:25
Orkar egentligen inte blogga ordentligt även om jag har en del saker att berätta om, men den här artikeln känns så viktig att jag ändå länkar upp den:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7418196.ab
"Det är dödsfällan på Sveriges vägar som ingen tänker på.
Lösa föremål i bilen kan kosta dig – eller din familj – livet.
– Man tänker inte på hur farligt det är, säger Nils Södal på Norges Automobil-Forbund."
Läs igenom texten som följer i länken, det är självklara saker som många tittar konstigt på en när man håller på och donar med. Men det ÄR tveklöst farligt med lösa föremål i bilen, och man ska vara rädd om sig!
// Ellen
Bildblogg från SCF i Göteborg den 13 juni! :) 23 juni 2010, 23:58
Helgen efter skolavslutningen bestämde vi oss för att fira sommarlovsstarten med att dra till Göteborg! :D
Sagt och gjort, på lördagen styrde jag den illblå söderut med Embla i passagerarsätet och en favorit-CD i spelaren. Framåt tvåsnåret parkerade vi (utan karta, och jag har INTE kört mycket i Göteborg!!!) nära Naturhistoriska ovanför Rosengatan. När vi väl lyckats vänta in en ledig plats insåg vi att den kostade 20 kronor i timmen, men då fanns det liksom ingen återvändo. Fick stoppa in Visakortet i p-automaten och se glad ut, och lösa biljett till Naturhistoriska. :)
Vi hade ett trevligt besök på museet och sedan pillade vi i en tjuga till på bilen och gav oss ut på nya äventyr. Efter en promenad i slottsskogens djurparksdel, inspektion av den stora (men på grund av regnet blöta) lekplatsen Plikta och ett ljuvligt besök i en rejält blommande Azaleadal körde jag tvärs genom stan igen, till Olskroksområdet för att hämta upp en nyckel till en lägenhet vi skulle bo i över helgen.
Särbon har en övernattningslägenhet, men eftersom han befann sig i Dublin när jag kom på den briljanta iden att åka till Göteborg var det lite knöligt med nycklar. Som tur var hade han lagt hela knippan kvar hos sambon till kollegan han var på resa med, så jag hämtade upp nycklarna och passade på att låna stöldkryckan ur hans bil samtidigt. Opeln stod på kollegans privata parkering bakom huset nära Redbergsplatsen, och själv skulle jag parkera Volvon på besöksparkeringen i Norra Biskopsgården.
Jag och Embla letade oss ut till lägenheten och gjorde det bekvämt för oss, med bilen parkerad utom synhåll utanför kvarteret på besöksplats för trettio kronor över natten. Kändes förvånansvärt bra.
Nästa morgon väntade biltvätt och bilutställning med SCF. På väg till parkeringen hälsade grannarna glatt och utanför butikerna satt folk och småpratade, log och nickade hälsningar. Säga vad man vill, men efter ett antal övernattningar här tror jag att i alla fall det här kvarteret inte lever upp till områdets dåliga rykte.
Nästa positiva överraskning bjöd OK/Q8-macken på hörnet på. För 15 kronor per pollett fick jag använda tvättanläggningen, och jag fick gärna hämta varmvatten i hink inne på stationen och använda egna tvättgrejor. :)
Därmed fick bilen en välbehövlig avspolning och efterföljande torkning för bara 30 spänn:
Vi tvättar bilen inför SCF Göteborg. Embla torkar dörrpaneler. :)
Jag torkar av bilen och laddar för SCF i Göteborg. :) Embla tog bilden.
Bilfix inför SCF Göteborg.
Frågade inne på macken efter en karta över Göteborg, men det hade de tyvärr inte. Började allvarligt undra HUR jag skulle ta mig från tvätten till utställningen utan att komma bort, och diskuterade lämpliga vägval med Henrik. RARA, GULLIGA, HÄRLIGA Henrik bestämde sig för att köra tvärs genom stan (från någonstans en bit bortanför Redbergplatsen - ut till mig som stod på en mack bortanför Lundbyledens långa tunnel) och helt enkelt följeköra mig till träffen!
Fick således skugga hans Corvette ett gott stycke genom stan, och det kändes INTE rättvist att jag bara hade en halv motor jämfört med honom! :P Vi kom i alla fall på plats, valde träffplats i stället för utställning och gav oss ut för att mingla med vänner! :D
Tack ALLA mina kära vänner, det var verkligen trevligt att träffas igen, det var ALLDELES för länge sedan sist!!! :)
Har inte hittat min bil på några bilder från träffen, däremot skymtar mina fälgar på en del bilder av Henriks bil. Gulligt nog tyckte Henrik att vi var värda lite uppmärksamhet så han tog lite bilder på oss... :)
Min och Henriks bil tillsammans på SCF i Göteborg den 13 juni 2010. Tack Henrik för fotot! :)
Mina fötter, bilblå tånaglar, uppmärksammade och fotograferade av Henrik! Tack för bilden! :D
Henrik ville gärna ta en bild av mig och bilen där det syntes hur vi matchade, så här är den! Vi är på SCF i Göteborg den 13 juni 2010. :)
Efter tre timmar på plats hade Embla tvärtröttnat, jag frusit ihjäl och Henrik började bli stressad inför en tid han hade att passa. Vi beslöt att smita iväg i samband med prisutdelningen. GISSA om Embla var lycklig när Henrik undrade om hon ville åka med honom därifrån? Jag fick vackert skugga dem hela vägen till garaget. :)
Prisutdelning på SCF i Göteborg. Lindgrens Volvo och Karstens Supra närmast kameran. :)
Embla hade tvärtröttnat efter drygt tre timmar, och när hon stod och spanade efter mig (väl medveten om att hon var mjukt klädd och inte kunde repa något) bestämde vi oss för att åka.
Henrik undrade om Embla ville åka med honom i Corvetten och ni ser själva hur svårövertalad hon var? ;) Muskot och Missan fick också nöjet att åka V8. :)
Embla och Henrik redo för avfärd från SCF i Göteborg. :)
Jag skuggar Henriks uppseendeväckande Corvette genom Göteborg. Embla var MYCKET nöjd, inte minst med en burnout i ett trafikljus där jag fick känna doften av varmt gummi... ;)
Embla stiger ur Corvetten efter en trevlig åktur med Henrik genom Göteborg. En MYCKET nöjd unge fick jag in i Volvon efteråt... :P
Efter ett besök hemma hos Henrik också (stort tack för boken!!! :) ) rullade jag och Embla åter mot Slottsskogen. Ett lekplatsbesök utan regn kändes vettigt för att balansera att jag fått ägna dagen åt bilhobby, och nu hittade jag en parkering i andra änden av parken för bara sex kronor i timmen. Klart bättre. Lyckades hitta både sälar och pingviner och Embla fick leka över en timme på Plikta och själv såg jag till att pilla i mig lite mat igen under tiden.
När kvällen kom gick vi åter i ide i vår lägenhet, och jag var helt fokuserad på att vila och ladda om inför måndagens hemresa. Efter frukost samlade vi ihop oss, packade in oss i den illblå som övernattat på den ANDRA besöksparkeringen (för 25 kronor per dygn!) och rullade för att återlämna nycklarna.
Hade tur och fick tag på särbon mellan två flyg och kunde därmed få en portkod och pluppa nycklarna i kollegans postlåda. Valde sedan att köra 45:an norrut.
Det höll på att gå illa strax innan Trollhättan då vi fick en blå gammal Volvo med småkillar framför oss. De låg och mosade i 60-70, sackade i alla uppförsbackar, rök och lät illa, och envisades med att slicka mittlinjen och gasa varje gång vi övervägde att köra om. Insåg att det kunde bli riskabelt att försöka passera och väntade med lite marginal och en växande kö bakåt.
Till slut kom en LÅNG raksträcka med god sikt och det var helt rent. Jag växlade ner och passerade lätt, behövdes bara 110 för att hänga av dem men eftersom de vinglade, gasade och viftade och gjorde sitt bästa för att hindra det hela behöll jag farten och tänkte lägga ett hundratal meter mellan oss innan jag släppte av.
Problemet kom egentligen inte förrän några sekunder senare - när jag fick syn på kameran!!!
Bromsade tills jag kände att det trots de nya däcken började släppa och hota att bli sladd, det regnade trots allt så pass att jag hade torkarna på högsta fart... Släppte pedalen, styrde emot och kastade en blick på mätaren och den stod på precis över 90, passerade kameran och hoppades bara att allt gått vägen...
Tröttheten började bli besvärande, och sista åtta milen var nästan plågsamma, men till slut var vi hemma i Hällekis igen.
Var helt slut, vilket Embla kände av, och det var klart att det blev tjaffsigt. När hon blev hämtad av sin pappa efter några timmar hemma var jag totalt slut, hennes rum kaos och jag bestämde mig bara för att städa med säck och sedan gå i ide.
Resten av veckan var milt bakfull, kan man säga, men det var ju väntat efter ett sådant äventyr. Över 40 mil, helt själv med Embla, utan co-driver... Seger! ;)
Och Henrik - än en gång STORT TACK!!!
// Ellen :)
SCF Göteborg på söndag? Bilblå naglar! :P 11 juni 2010, 22:29
Har ju minst sagt tappat trådarna lite under den senaste tiden. Ni som följer mig i tråden är lite uppdaterade, och på FB är svängningarna ännu tydligare tror jag.
Dock har jag idag börjar hitta lite lust igen. Embla och jag har firat skolavslutning tillsammans med hennes mormor och morfar (mycket trevligt) och inför detta har vi laddat lite.
Bland annat köpte vi nagellack igår, för att matcha Emblas nya klänning, och då hittade jag även ett lack som matchar... min bil! :P
Så, efter en dusch igår lackade jag för första gången på flera år mina naglar. Bilblå.
Var nästan lite chockad över hur illblått det blev, fingrar och tår, och tänkte att jag nog borde välja vitt till avslutningen i kyrkan idag. Beslöt dock efter att ha lagt upp bilder och bollat med vännerna på FB och i tråden att jag skulle sova på saken och låta Embla avgöra.
Hon älskade de blå naglarna.
Således fick det bli klarblå naglar och lika bilblå tunika, ihop med tights, liten jacka och sandaletter som visade tånaglarna också. :)
Embla var också jättefin i vitt och lila, vi har fyndat på Tradera till både henne och mig, och matchade oss med nagellack också.
Jag och Embla klädda för skolavslutning. Först kändes det bilblå nagellacket lite mycket, men när tunikan kom på blev det helt perfekt! :D
Hur som helst. Det här bilblå pysslet och skojandet har väckt lusten till bilen igen. Embla är heltaggad och vill på utställning och jag kände efter att ha tvättat bilen i söndags (första gången sedan i januari!) att det vore kul att komma ut och träffa lite folk ur bilkretsar igen.
Så... för att fira sommarlovet har vi planerat att ge oss ner till Göteborg i morgon. På söndag är det SCF, träff och utställning vid Mekonomen Sisjön, och om allt fungerar som jag har planerat kommer vi vara där. :)
http://streetcarsfest.com/index.php?opt … amp;id=314
Någon mer som tänkt sig att komma dit?
Jag LOVAR att jag ska matcha min bil med det klarblå nagellacket och min blå tunika! :P