I fredags kom Björnta hem och på lördagsförmiddagen var det dags att utföra återupplivningsförsök på det röda åbäket.
En ny kamrem och spännare senare så brummade han igen. Fionas batteri hade inte ens laddat ur, ändå stod vi med varningsblinkersen igång och väntade på svågern i stan och bogserades med dem på hela vägen hem. Ändå lyste den gröna good condition-lampan på batteriet, så det var ju klockrent!
Två flugor i en smäll: Fionas batteri får motion och mår jättebra när det är dags att hoppa ner i gapet bredvid V8:an och i vinter kommer Örnie inte att få slut på ström, såvida inte generatorn lägger av.
Nej men seriöst sett nu... Det där batteriet kan (God bless Biltema!) ruska liv i en iskall 305:a i minus 20 grader utan problem, så nog kan det skaka liv i Örnies fyra cylindrar. På han ska det dessutom hamna motorvärmare, det finns inte på Fiona.
Efter att kamremmen var på plats så var det dags för servicesatsen att hitta in under Örnies motorhuv, fyra nya Bosch-tändstift och ett oljefilter senare så gick den gamla gubben som en dröm. Jämnt och fint, och jag tyckte ändå att han gick fint innan. Fast spikningarna försvann till 98% efter det, jag var mer rädd att han skulle bli så chockad av all omtanke att han inte startade alls.
Men nu är jag bilutan igen, fick äran att köra min gamla trogna galt fram och tillbaka till Sollefteå i lördagskväll för ett frilans. Sambon och Örnie är ute på vilda äventyr i Sundsvall den här veckan, för Böcken bestämde sig för att sluta starta med nyckel. Visserligen inget större problem för min mekaniker, som bara startade han med mejsel istället, men risken finns ju att den trilskande pickupen ger upp helt och inte startar alls med 14 mil hem.