Först ett STORT tack till alla er som stöttar mig genom mina svackor! Ni är guld värda, bara att ha er där är värt hur mycket som helst.
Några av er hjälper mig också mer än så, och jag är oändligt tacksam för det, ni VET vilka ni är. Bollplank som ger hjälp när tankarna behöver redas ut, vänner som håller en flytande när man känner att man lider mentalt skeppsbrott... *TACK*
Jag VET att jag måste ta ansvar för mitt eget liv och att jag kommer att resa mig och göra det också, men ibland på vägen faller jag ner i det svarta hålet och just nu ORKAR jag inte ställa mig upp igen, utan ÖNSKAR att någon bara håller om mig tills jag känner att jag klarar det...
Nu har inte det hänt. MEN jag har som sagt en och annan som håller mig i handen via nätet medans jag vacklar runt i mörkret, och bara det är oerhört värdefullt.
Igår fattade jag det oerhört svåra beslutet att låta Embla stanna hos sin pappa fast det är min vecka. Men jag kände att kan jag inte ta vara på mig själv är det inte lämpligt att hon kommer hit. Så jag har träffat henne fem minuter igår när de var här och hämtade skolväskan och gympapåsen, och det var hårt att få krama henne en kort stund och sedan se henne gå igen. Men jag är säker på att det är det bästa, hennes skolgång måste ju fungera i första hand.
Efter mycket övervägande beslöt jag också att behålla hunden här trots allt. Om jag inte har honom här är jag inte säker på att jag får någon som helst struktur på något alls längre. Så han är kvar, som lust och last.
Och nu kan det heller inte bli så mycket sämre än det varit de här dagarna, jag kommer upp igen, det brukar jag göra och jag har gjort det så många gånger förut att jag borde kunna vägen.
Idag försökte jag gå en promenad i solen, det var rena vårkänningen här, men jag kom inte mer än ett par hundra meter innan jag var helt slut av utmattning. Trodde jag skulle kräkas och fick sitta ner en lång stund när jag kom in igen. Dock var vädret härligt, trots att kroppen inte vill vara med! :)
Och sen tittade en kompis in en sväng och det var trevligt, nu har vi en plan på att åka och besöka en garaget-vän i Uddevalla framöver... :) Under eftermiddagen har jag envist avstått från att börja måla i badrummet, tror inte färglukten är så lyckad när mitt immunförsvar är som det är. Men det går åt mycket diciplin. Så mycket att färgburken numera "ägs" av vännen, och jag måste be honom om lov för att få öppna den... ;) Så jag inte råkar sätta igång för tidigt och börjar måla fast jag inte borde. Jag ska ju vänta och bli frisk först...
Men jag stirrar - diciplinerat - på färgburken flera gånger om dagen och... låter bli... :)
Och det är nog lika bra, jag har försökt montera lite IKEA-möbler under dagen och är helt trött, en minibyrå med nio lådor kräver 74 spik och tolv skruv...och garderoben saknade dessutom alla skruvar och plugg som behövdes. Nåja, lika bra det, för sen dök grannen upp och undrade om han skulle handla med något åt mig, och det slutade med att jag passade på att åka med och handla. Ojoj. Att jag aldrig lär mig!
Bara att gå till bilen fick mig att se dubbelt, och på vägen in till stan skakade jag av trötthet, men vi lyckades ändå handla. En veckas matvaror är nu på plats och jag kan ta det lugnt. Och det var skönt att komma ut lite, även om jag blev sittande helt apatisk i en timme när jag kommit hem...
Nu försöker jag acceptera att kroppen inte är med mig, och tänka framåt. Vänder det bara kommer jag ju hitta upp igen. Så jag planerar... Och väntar...
Låter jag bara tiden gå läker jag ju sakta men säkert, och om jag är i skick är det inte många dagar kvar tills jag ska till tandläkaren igen. Nästa fredag, den 25e är det dags!
Och funkar allt som det ska har jag lite att göra framöver. Bland annat tänkte jag klämma Elmia grundligt i år, eftersom jag inte varit där på många år och nu har möjligheten att vara där med en vän hela veckan.
Och sen är det ju vår... Och till sommaren, ja då hörrni... Ser speciellt fram emot en tour till tyskland med en vän härifrån... Och lokala aktiviteter med klubben... Och så hoppas jag få se en hel del av er på träffarna runt om i landet, ska försöka ta mig ut på så mycket som möjligt... Jag tror att det är viktigt att ha drömmarna kvar även de här dagarna då allt känns helt omöjligt... :)
KRAM till er alla! // Ellen :)