För att spinna vidare på tankarna om relationer som jag skrev om för några dagar sedan...
Har sett att många har svurit över att bli "antastade" via nätet, och även jag har råkat ut för främlingar som ber om nakenbilder, bystmått, vill ha information om frisyren på intimare delar och så vidare.
Tror även det här hör till den där kategorin av NORMER jag vet att jag inte tycker om.
Det ÄR irriterande att man som tjej måste anlägga en EXTREMT seriös ton för att bli tagen på allvar. Råkar man skämta lite grövre eller klä sig obetänksamt tycker jag inte att man genast ska straffas genom att få skamliga förslag. Ja, ibland hjälper det ju inte att vara välklädd och allvarsam heller, förslagen och de närgångna frågorna kommer allt ändå.
Är det så enkelt att precis ALLT kretsar kring relationer av olika slag? Att man ALLTID medvetet eller omedvetet ska mätas och testas ur relationsperspektiv, antingen som presumtiv partner, eller i alla fall minst som sexobjekt?
DET skulle i så fall kunna förklara nästa grej jag grubblat över ett tag:
När man har en nära vän av motsatt kön, och denne skaffar ett span eller en dejt - varför räknas man då plötsligt bort?! Finns antagligen bara tre varianter har jag kommit fram till, och alla grundar sig intressant nog i antagandet att alla är ute efter en relation:
*Antingen är dejten svartsjuk och tål inte att jag har en nära relation till den tänkta pojkvännen.
*Eller så räknar min vän med att jag ska bli svartsjuk på dejten? (och det spelar såklart ingen roll att man umgåtts i flera år utan att det lett till en relation, när den ena träfar någon måste det ju genast bli svartsjuka för i botten är det ju relationer alla är ute efter, eller?!).
*Alternativet som är kvar utöver det är att befinner man sig inte på köttmarknaden som presumtiv partner är man inte intressant överhuvudtaget.
Hmm...
Jag är inte svartsjuk på något vis, men ogillar att bli bortvald. Jag vill vara räknad med. Även om det "bara" är som vän.
Börjar mer och mer känna att jag nog ska luta mig tyngre mot tanken "Hör h*n inte av sig och visar mig sympatisk uppmärksamhet som får mig att känna mig värdefull är det inte en person som hör hemma i mitt liv"
Den uppmärksamma läsaren såg nu att jag faktiskt inte könsrelaterade min bedömning, för detta gäller ALLA människor som finns i min omgivning.
Människor som snyltar på min energi utan att även fylla på mig hör inte hemma i mitt liv.
Det gör nog egentligen inte heller de som är så otydliga att jag hela tiden måste gissa mig fram till vad de vill och vad de förväntar sig. Jag vill ha tydliga besked. Är jag ett sexobjekt? En vän? En presumtiv partner? En VIKTIG vän? Någon att fördriva några timmar med när man inte har något annat för sig?
Bara när jag vet vad människor har för avsikter kan jag vara tydlig tillbaka och det är först då det blir en riktigt konstruktiv kommunikation. Och sådan kommunikation är alltid intressant och givande. En kommunikation som lämnar få frågetecken, så man slipper gå och undra och fundera och älta. Tydlighet är något jag verkligen uppskattar! :D
Vet man vart man har människor slipper man spilla energi på att fundera, tyvärr är jag inte så bra på att verkligen strunta i saker ännu, även om jag tränar. :) Vet man vart skåpet står är det lättare att avväga hur mycket energi man ska investera i olika relationer och möten.
Och nej, jag är inte snål med att ge. Inte alls. Ger ofta mer än människor förväntar sig, men jag vill också veta att jag inte kastar energin ut i tomma intet, utan att den träffar människor som reflekterar den tillbaks till mig igen. Energimässigt har inte någon egentligen råd med annat, men otydligheten är återigen ett stort problem.
För att JAG nu inte ska vara otydlig så är jag inte ute efter någon relation, nej. Inte någon relations-relation alltså. Däremot har jag och vill gärna ha relationer med människor överlag, och de får gärna vara både sunda och balanserade och därtill innehålla tydlig kommunikation. :)
Bekräftelse är också viktigt. Att bli sedd och få respons är en mänsklig rättighet, och då menar jag just det. Att någon svarar med ett "jag ser hur du känner/tycker/gör". Man behöver inte ens hålla med. Bara bekräfta det som händer. Och gärna utmana intellektuellt också... ;)
Fundersamma kramar / Ellen