Blogg
Så stolt! :) 15 september 2009, 19:07
Efter intervjun förra veckan stöp jag rätt bra. Det märkte ni nog, ni som läser mina bloggar regelbundet. Redan dagen efter hade jag tappat tråden och var ganska off.
Fredagens artikel gav bra respons, och det ger energi att få glada tillrop.
Trots det har jag varit tämligen ur slag. I fredags släpade jag mig ut en sväng tillsammans med Embla. Vi tog fyramaten vid hällristningarna uppe vid Flyhov, med utsikt över hela Skaraborg. Vi satt på de flata solvarma hällarna och åt och pratade om de spännande ristningarna, och sedan fortsatte vi hem till min pappa och fikade med honom.
Embla vid hällristningarna inte långt från Kinnekulle ring. :) En fin plats att äta maten på en fredagseftermiddag tyckte vi. :)
Embla hälsar på Hampus genom morfars grind. :)
Handlade lite på vägen hem och sedan blev det filmkväll. Det var ungefär vad som blivit av helgen. Film, soffa, filt, samvaro med Embla. Jag har varit så trött, och inte orkat något annat. Men det har varit mysigt ändå. Lite stressande att vara så väck när det varit fint väder, men jag har verkligen inte fått ihop det på annat sätt. Embla har också varit nöjd. Med lite smårförkylningar i omlopp på skolan behövdes det nog en återhämtningshelg. :)
Nå, igår började det i alla fall hända grejor. :)
Minns ni bloggen om bildstölder och att sätta värde på sig själv och det man åstadkommer?
(http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=64567)
Igår fick jag tillfälle att tillämpa de tankarna.
Fick ett mail där det stod att de önskade använda mina bilder till en grej, och att mitt namn givetvis skulle stå ihop med dem, och en förhoppning om att det var okej.
Gruvade mig en stund och bestämde mig sedan för att sätta gränsen där och då. Lät mig peppas av ett par pålitliga vänner, och ringde sedan.
Presenterade mig, förklarade att jag fotograferat yrkesmässigt sedan 1989, att jag var dubbelutbildad som både fotograf och journalist och att jag varit sjuk en tid och därför inte arbetade normalt längre.
Frågade om eventuella frilansavtal och upplaga, och det slutade med att vi kom fram till en deal som kändes bra och att de undrade om jag skulle kunna tänka mig att leverera mer material till dem i framtiden?!
Hur det går med den saken vet jag inte, det beror ju helt på hur jag mår framöver och hur kroppen och huvudet tänker fungera, men vilket LYFT!
Att jag stod upp för mig själv, sa ifrån och markerade mitt värde - och dessutom bemöttes med respekt och fick bra respons!
Jag är så otroligt tacksam mot de människor som hjälpt mig nå hit, Anna-Karin som peppade mig, Nils som backade upp mig, Johan och Daniel som fått mig att inse att jag har mitt yrkesvärde även när jag inte är frisk och arbetsför, och alla de andra som uppmuntrat mig på vägen!
TACK för att ni finns i mitt liv!!!
// Ellen :)
Reportage i lokaltidningen :) 12 september 2009, 17:57
Kanske ska dela med mig. I veckan var gamla kollegor från Mariestads-Tidningen här för att göra ett reportage. :)
Eller, ja, jag och Charlotte har jobbat ihop, första gången för 20 år sedan, och det var tio år sedan jag lämnade redaktionen. Niklas däremot har kommit dit senare.
Vi träffades i onsdags, ett par timmar på eftermiddagen. Valde mellan att duscha och tvätta bilen, men det blev dusch. Typiskt nog blev det ju fotografering med bilen ändå. Hade den varit ren hade det ju varit lysande.... Nu var det bara... kul ändå, men en REN bil hade ju kännts bättre! :P
Resultatet blev en puff på förstasidan och en och en halv sida inne i tidningen i alla fall, direkt efter nyhetssidorna, under rubriken "samtal med" .
Jag är jättenöjd, tycker att Niklas lyckades bra med att förmedla bra information om sjukdomen ME, och för er som vill se och läsa finns sidorna här:
Reportage i Mariestads-Tidningen den 11/9-09. Puff uppe i hörnet.
Reportage i Mariestads-Tidningen den 11/9-09.
Reportage i Mariestads-Tidningen den 11/9-09.
Här kommer texten läsbart också. :)
På förstasidan:
Hon ger inte upp livet
34-åriga Elenor Bengtsson lever med en sjukdom som gör att en
tripp till affären kan innebära en rejäl baksmälla.
Sidan 6-7:
Sjukdomen som aldrig släpper taget om Elenor
”Jag vill bli trodd – inte få medömkan”
HÄLLEKIS
När det är som värst tar
hon sig knappt ur sängen.
När det är som bäst frågar
folk när hon ska börja jobba
igen.
34-åriga Elenor Bengtsson
har levt med sjukdomen ME
i tio år. Hon har lärt sig att
planera för det oförutsedda.
– Jag vill inte överleva. Jag
vill leva.
SAMTAL MED
ELENOR BENGTSSON
Det är 1990-talets sista sommar.
Som vikarierande fotograf på
flera olika tidningar jobbar Elenor
hårt för att få en fast tjänst inom
mediebranschen.
Ung, ambitiös och energisk. Ett
personligt trauma gör tillvaron
ännu stressigare.
– När jag åkte till jobbet kunde
jag upptäcka att jag åkt till fel
stad, eller ta med matlådan ner i
städskrubben. Helt plötsligt fung-
erade ingenting.
I januari 2000 blev hon sjuk-
skriven för utbrändhet, magbe-
svär, trötthet, stressymptom och
yrsel. Någon mer precis diagnos
kunde inte ställas. Slutsatsen blev
att Elenors sjukdom var psykisk.
Detta var starten på ett evigt bol-
lande mellan läkare, psykologer,
vårdcentraler och sjukhus.
När andra gått på Friskis &
Svettis har Elenor varit hos olika
läkare. Hennes journal över sjuk-
vårdsbesök är överväldigande.
– Det värsta är bristen på för-
ståelse. Många läkare har tvivlat
medan de inom psykiatrin har
ifrågasatt och sagt att det inte är
där jag ska vara.
Eftersom hennes sjukdom är
relativt okänd leder den lätt till
förvåning och frågor.
– Det händer att man är i affä-
ren och någon säger: Oj, vad du ser
fräsch ut. Ska du inte börja jobba
snart?
– Folk ser mig bara på mina bra
dagar. Och de är inte i överkant.
– Samtidigt förstår jag dem. Jag
menar, hur sjuk kan man vara?
I våras fick hon diagnosen ME
på Gottfriesmottagningen i Göte-
borg. Trots det erkännandet kän-
ner hon ingen större lättnad.
Det finns fortfarande många
kritiker till sjukdomen ME, myal-
gisk encefalomyelit.
– Folk tvivlar ändå och att få
diagnosen hjälper mig inte eftersom
det inte finns någon behandling.
Berg och dalbana
I dag är en bra dag. Hon har skjut-
sat dottern Embla, åtta år, till sko-
lan och hunnit duscha.
En dålig dag kan innehålla
krampattacker och blackouter. Och
så de ständiga toalettbesöken.
– Det kan bli uppemot 20 toalett-
besök på en dag. Jag har ständig
diarré.
Hennes kost består enbart av
grönsaker och kött. Något annat
tål hon inte. Att åka till Mariestad
från Hällekis för att handla kräver
en mindre turnéplan.
– Först och främst måste jag kolla
så att det finns backup efter vägen
om jag inte orkar köra mer. Ibland
måste jag stanna och vila hos någon,
kanske hela dagen. Jag gör också
alltid i ordning flera matlådor om
jag ska åka någonstans eftersom jag
är allergisk mot så mycket.
Ledde till separation
Det är med glimten i ögat som hon
berättar. Sjukdomen som tar ifrån
henne nästan all energi – men inte
livskraften. Elenor
beskriver sig själv
som ӊckligt posi-
tiv”. Det måste hon
vara för att orka
med.
För två år sedan
separerade hon
med sambon. Sjuk-
domen tog knäcken
på förhållandet.
– Till slut tyckte han att jag
överdrev, att det inte kunde vara
så illa.
I dag undviker hon relationer.
Det blir nästan en omöjlighet
säger hon.
– Det går inte att föreställa sig
vad sjukdomen innebär om man
inte ser det under en längre tid. Det
är inget jag vill utsätta någon an-
nan för.
Har många vänner försvun-
nit med åren?
– Ja. Men det finns också flera
som ställer upp. Jag lutar tungt på
mina medmänniskor.
En av grannarna har nyckel till
Elenors lägenhet för krissituatio-
ner. Om hon kanske tuppar av i
duschen.
Stort bilintresse
Ute på gården står en av hennes
två ögonstenar i livet. En Volvo
V40 årsmodell 2 000.
Under framrutan ligger en
skylt med texten Ellen. Däckven-
tilerna lyser häftigt
blått. Hela bilen är
knallblå.
Att åka på bilut-
ställningar är Ellens
stora fritidsintresse.
För två veckor sedan
var hon på dragra-
cing i Moholm över
en helg. En utflykt
som hade sitt pris.
– På lördagen försökte jag foku-
sera så mycket som möjligt utan
stressmoment och det gick rik-
tigt bra. På söndagen brakade allt
ihop.
De följande dagarna var hon så
dålig att hon inte ens klarade av
att duscha. På fredagen fick hon
hjälp av sin mamma Gerd.
– Jag kan göra saker, men jag
vet att det får konsekvenser. Efter
helgen i Moholm kunde jag knappt
lyfta armarna.
Datorn är en central punkt i hen-
nes vardag eftersom den inte
kräver så mycket energi.
Laddar batterierna
Elenor har delad vårdnad
om Embla. Pappan bor i
Österäng. Detta gör att Ele-
nor kan ladda lite extra inför
dotterns besök.
– Jag försöker vila så
mycket som möjligt så att vi
ska kunna göra saker ihop.
Embla rycker i mammas
arm – hon vill ha en matsäck
eftersom hon ska ha pick-
nick med en klasskompis.
– Ibland orkar jag bara
ligga på soffan men det är
bättre det än att jag faller
ihop i ett krampanfall för
att jag försöker för mycket.
I soffan kan i alla fall Embla
prata med mig.
Sjukdomen tär på de inre
organen och immunförsva-
ret. Sommartider är bättre
då färre förkylningar och
virus är i omlopp.
Elenor har problem med
eksem, har flera allergier
plus att hon är starkt medi-
cinkänslig.
Tufft ekonomiskt
Sjukersättningen ligger på
6800 kronor i månaden. El-
len har en fast månadskost-
nad på 1500 kronor för al-
ternativ vård hos en dietist
där hon får i sig vitaminer
och mineraler. Ett måste
för att hon ska överleva.
– En del undrar väl varför
jag far iväg på biltävlingar
och utställningar om jag
mår så dåligt och har så lite
pengar. Jag måste också få
upplevelser att se tillbaka
på – för att klara vardagen.
Prognosen för personer
med ME är dålig. En förkor-
tad livslängd med uppemot
25 år och det är sällsynt att
någon tar sig ur de kraftlös-
hetens kedjor som sjukdo-
men innebär.
– Livet är värt att leva
Jag kanske inte har alla för
utsättningar men jag har ett
rikt liv. Kanske kommer de
en behandling som hjälper.
Det är en sjukdom där
varje svar föder nya frågor
– Allt det här låter helt
skruvat. Jag vet.
Text: NIKLAS LINDSTRÖM
niklas.lindstrom@mariestadstidningen.se
Foto: CHARLOTTE FERNEMAN
charlotte.ferneman@mariestadstidningen.se
FAKTA
Myalgisk Encefalomyelit
Svår kronisk funktions-
nedsättande neuroimmun
sjukdom. Drabbar såväl
män som kvinnor och barn.
Mental och fysisk
ansträngning resulterar
i en känsla av obehag
och trötthet. En större
ansträngning kan ge en
utmattning som varar i
veckor.
ME är mer invalidise-
rande än de flesta andra
medicinska problem i värl-
den, inklusive patienter
som genomgår kemoterapi
och HIV-patienter.
De flesta med ME
insjuknar i samband med
en infektion, ett fysiskt
trauma, stress eller
exponering av miljöföro-
reningar.
Är i regel en livslång
sjukdom. Mindre än sex
procent av vuxna som
drabbas tillfrisknar.
Källa: http://me-cfs.se/
Och bildtexterna också:
Elenor Bengtsson med sin pärla – en Volvo V40 med en hel del extra detaljer. Ellen fick i våras diagnosen ME, en sjukdom hon levt med i tio år.
Dottern Embla är på väg till en nyinflyttad klasskamrat. Ellen skriver ner sitt hemnummer på Emblas arm.
STORT tack till Niklas och Charlotte som gjorde ett bra jobb med artikeln, och stort tack även till redaktionschefen Karin som valde att uppmärksamma sjukdomen ME. :)
Kram / Ellen :)
Tappat tråden 10 september 2009, 18:07
Skit också!
Jag har MASSOR av trevliga sommarminnen att berätta om, och bilder att visa, men jag är så trött, så trött. Jag ORKAR bara inte. Inte just nu.
Idag har jag brutit ihop över min hopplöshet igen.
Det har väl egentligen inte varit värre än vanligt, det är mer att det är så mycket som kommer upp och som får mig att reagera på en gång nu.
Jag som försöker hålla ut och tänka positivt, se möjligheter i svårigheter och ta allt som det kommer... men idag rann det bara över, FAST jag försökte låta bli.
Totaltappade tråden.
Sedan den roliga men intensiva Moholmshelgen har det ju varit jobbigt. Var hemma på måndagen med Embla som var förkyld, tisdagen åkte jag och handlade och tog mig knappt hem. Låg till fredagen då mamma kom och hjälpte mig så jag kunde duscha för första gången på en vecka, och sedan har jag mest vinglat genom dagarna.
I helgen hade jag vänner här, underbart trevligt men tröttande, och i måndags kom Embla, tisdag iväg och handla med stödteamet, igår gav jag en intervju om min sjukdom.
Det kan vara det som satte igång det lite också. Tycker det är jätteviktigt att berätta om den här jävliga sjukdomen så fler får en chans att förstå, samtidigt som det såklart är skitjobbigt att fronta hur hopplöst det egentligen är.
Träffade en gammal fotografkollega (nä, hon är inte gammal, men det är tjugo år sedan vi började arbeta tillsammans på fotoavdelningen på lokaltidningen!) och en reporter som kommit till redaktionen efter att jag slutade arbeta för snart tio år sedan. Vi pratade om ME och vi pratade om vardagen och framtiden.
Just framtiden. Den är ju rätt hopplös egentligen. Jag får ju leva i nuet. Jag kan ju faktiskt inte planera något alls. Det finns inget "sedan" i mitt liv. Det finns bara nu.
Att kunna bygga upp något för framtiden finns inte. Min ekonomi är på gränsen hela tiden, det som slits ut är svårt att ersätta, jag kan inte räkna med bättre hälsa i framtiden än idag och hela mitt liv känns som ett företag som bara ska rationaliseras och hårdbantas för att gå runt på så lite resurser som möjligt.
Skillnaden är att högkonjunkturen alla väntar på sannolikt aldrig kommer till mitt liv. Då, när det efter år av återhållsamhet börjar rulla igen så man kan byta ut maskiner som är omoderna, anställa mer personal och fortsätta bygga ut och utveckla företaget... dit kommer mitt liv troligen inte komma.
Visst, jag har bättre livskvalitet i dag än jag hade för ett par år sedan. Absolut. Men varför har jag det? För att jag har avgränsat livet så mycket. Det är mindre och mer lättskött idag. Problemet är att jag kan inte skära ner mer än så här. Och det saknas ändå marginaler. Det går så länge inget går sönder för mig. Och det går sönder saker...
Idag fick jag ge upp cykeln. De 22 år gamla däcken är helt enkelt inte möjliga att pumpa i all evighet. I morse pumpade jag och följde med Embla till skolan. Jag fick gå hem, luften höll inte längre än så. När jag skulle möta henne i eftermiddags kom jag inte av gården ens. Fick gå i stället.
Visst, cykelpunka är snabbt fixat, eller hur!? Först behöver jag bara en körbar dag då jag inte har något viktigare som måste fixas (som mat eller dusch eller sånt) då jag kan köra till Biltema och handla det jag behöver. Sedan behöver jag sannolikt vila efter det och återhämta mig någon dag, innan jag i bästa fall får en funktionell dag (då jag kanske inte måste välja att laga mat eller sköta hygien) då jag kan byta däck och slang på cykeln. I bästa fall kanske jag får ihop det inom två veckor. Om jag skippar dusch. Om jag inte försöker tvätta bilen, eller behöver dammsuga i lägenheten... Eller det visar sig att jag behöver iväg och skaffa skor eller kläder till Embla eller något liknande. Något akut FÅR inte inträffa.
Förut fick jag inget ljud i mobilen. Den bara vägrade. Den ringde gärna, men det fanns varken knappljud eller högtalare eller mikrofon som fungerade. Det hann rinna några tankar genom huvudet innan jag fick den att fungera igen, efter en omstart. Ska inte klaga i och för sig, fick telefonen för ett år sedan av Karin, som ledsnat på att det stängde av sig lite då och då, och den fungerar ju faktiskt för det mesta i alla fall! :) Men jag fick lätt panik vid tanken på att den eventuellt skulle lägga av nu...
Bilen ska jag använda så lite som möjligt. Framdäcken är slut. Slut-slut alltså, så att bilen är otrevlig att köra. Hade räknat med att kunna rulla säsongen ut på dem, men en oväntad (och olovlig) långkörning då bilen var utlånad i våras tog 150 mil på dem, och det är nog det som gör att det inte går säsongen ut. Och nya däck KOSTAR... inte bara pengar utan också tid och energi att lösa.
Om jag i alla fall kunde säga att "jaja, det är som det är just nu, om några år kommer allt se annorlunda ut" hade det ju funnits hopp. Idag har jag tappat det. Jag kände INGEN som helst framtidstro när jag stod i köket med tårarna rinnande.
Visst. Jag VILL leva. Men jag pallar inte att leva helt utan marginaler. Jag kan leva med minimal ekonomi, om jag har energi nog att möta och hantera de situationer som uppstår. Jag kan leva med att jag inte orkar det jag vill eller ens borde, om jag slipper känna mig ständigt stressad och pressad.
Men just nu ser jag fan ingen lösning på min framtid, det känns bara som en enda lång räcka av överlevnadskamp, och jag SAKNAR mitt gamla friska jag så det gör ONT!!!
Det finns inget sen. Det finns bara nu. Och jag har tappat tråden.
/ Ellen
SMS-tjänsten "vem äger" är tillbaka! :D 7 september 2009, 23:38
Okej, den har nytt nummer och kostar tre spänn, men den FINNS i alla fall igen! :D
Pressmeddelandet:
Sms-tjänsten "Vem äger fordonet?" öppnas igen med nytt nummer
Från och med 1 september 2009 är Transportstyrelsens sms-tjänst "Vem äger fordonet?" åter i bruk. Tjänsten kommer då att vara avgiftsbelagd och kosta 3 kronor per skickat sms. Allt kommer att fungera på samma sätt som tidigare. Den enda skillnaden är att tjänsten har ett nytt nummer - 72503.
– Det känns positivt att vi snabbt har hittat en lösning som möjliggör en återstart. Vi vet att tjänsten är efterfrågad hos allmänheten, säger Birger Höök, direktör för Trafikregistret inom Transportstyrelsen.
Tjänsten innebär att ett registreringsnummer skickas via sms till numret 72503. En kort stund därefter får avsändaren ett svars-sms med information om det fordon som har det aktuella registreringsnumret.
Vägtrafikregistret innehåller stora mängder med fordonsinformation som är tillgänglig via olika typer av tjänster. Sms-tjänsten infördes 2004 som en kompletterande tjänst som gör en begränsad mängd fordonsdata tillgänglig via mobiltelefon. Sms-tjänsten blev snabbt en mycket populär tjänst bland allmänheten. Under 2008 gjordes cirka 11,5 miljoner förfrågningar. Den 1 juli 2009 stängdes tjänsten ner på grund av besparingsskäl. När tjänsten nu åter öppnar kostar en förfrågan 3 kronor. Intäkterna kommer att täcka Transportstyrelsens kostnader för tjänsten.
– Sms-tjänsten öppnas igen 1 september. Man kan även få information om fordon via internet och telefon, kommenterar Pia Öberg, chef för Trafikregistrets kundtjänst.
Fakta:
Fordonsinformation ur vägtrafikregistret går att få även via dessa tjänster:
* Sök uppgifter om annat fordon (via Internet)
Tjänsten visar fordonsuppgifter för ett visst fordon - för att få ägaruppgifter måste du i vissa fall ange ett faxnummer dit de kan skickas.
* Transportstyrelsens servicetelefon 0771-25 25 25 (via fax)
Via tjänsten går det att få fordonsuppgifter mottagna via fax. Exempel på uppgifter är fordonsägare, om skatten är betald och om fordonet är besiktat.
* Transportstyrelsens kundtjänst för fordonsfrågor 0771-14 15 16 (uppläst information i telefon)
Telefonen är röststyrd. För att nå den automatiska tjänsten, kan du säga "ägaruppgifter" och blir då kopplad dit. Exempel på uppgifter är fordonsägare, om skatten är betald och om fordonet är besiktat.
Pressmeddelande från: Transportstyrelsen
Att behöva välja mellan självklara grundläggande saker... 2 september 2009, 10:15
Jag sitter och kämpar med helgens bilder. Och känner att nu när skolan börjat igen kanske jag borde försöka blogga lite om vad vi haft för oss i sommar.
Men jag borde också ta en dusch.
Vet bara inte riktigt vad jag orkar idag. Nä, jag är inte lat. Jag mår bara inte alls som jag skulle önska.
Duchade senast i fredags. Sen har jag plåtat hela helgen, i söndags rasade kroppen, men jag valde att fortsätta njuta av den härliga helgen ändå. Umgicks med vänner, tog härliga bilder, försökte slappna av och var hela tiden plågsamt medveten om avståndet till toaletterna och om yrseln som hotade ta överhand om jag slutade koncentrera mig.
Efter att allt var över lyckades jag packa ihop och koppla på husvagnen, tog chansen att förse Embla med varm, lagad mat i funktionärstältet, och sedan behövde jag tyvärr tanka på vägen hem.
Till slut var vi hemma, Embla i badet, vagnen urlastad, maten inpackad... Bet ihop eftersom vi behövde upp och till skolan på måndagen. Tyvärr slog Emblas förkylning ut henne så hon blev hemma. Således fick vi en rätt behaglig måndag i lägenheten, plockade med mat och vilade tills hennes pappa hämtade henne och igår blev jag tvungen att köra till stan och köpa mat och hygienprodukter för en dusch börjar kännas extremt lockande. Tur jag fick mellanlanda hos Anna-Karin igår, annars hade jag aldrig orkat. :)
Nu har jag fått hem det jag behövde ha. Tyvärr är jag inte alls säker på att jag kommer få ihop det idag ändå. Jag är så trött. Armarna skakar, jag är yr och mår illa och tillvaron känns som att simma i sirap. Dessutom ringde Embla och behövde få upp gympakläder till skolan, de hade tydligen inte lyckats fixa det hos hennes pappa.
Således, frukost (den pågår men jag mår så illa), skolan med gympakläder och sedan får vi se om jag lyckas ta hand om maten jag köpte igår, den är viktigare än min dusch. Och som jag mår just nu vet jag inte ens om jag får ihop dagens måsten...
DN har förresten startat en jätteintressant artikelserie om ME, den sjukdom jag har. Det är skönt att veta att man inte är ensam om att faktiskt få slåss för att få ihop sin vardag, att det inte är självklart att kunna laga mat, duscha och plocka av i sitt hem varje dag.
Om jag väljer till umgänge eller aktiviteter är det bara att acceptera att det faller för mig här hemma. Men å andra sidan, jag vill LEVA, inte bara överleva. Men i vinter kommer jag nog gå i ide känns det som.
Artikellänkarna från DN:
Vården kan för lite om ME:
http://www.dn.se/insidan/varden-kan-for … e-1.942349
Malin har tillbringat ett år i sängen:
http://www.dn.se/insidan/malin-1.940835
(Gammal artikel) "Jag måste tro på att jag kan bli frisk":
http://www.dn.se/insidan/jag-maste-tro- … k-1.595328
Jag kan inte annat än hålla med. Det är tufft att må dåligt. Inte blir det lättare av att man dessutom blir misstrodd av de flesta vårdgivare. Att ha en kronisk sjukdom med dålig prognos och som saknar vettiga behandlingsalternativ... DET är motigt. Jag har ju stöd genom alternativmedicinen, men till kostnader jag egentligen inte har råd att bära på min sjukersättning.
6800 i månaden, ensamstående med barn, det är ju tufft att få ihop vardagen överhuvudtaget.
Nu i höst verkar det dessutom som om FK har tänkt sig att jag ska ut och arbetsträna. Det kan ju bli intressant. Jag som får välja bort hygien och städning för att orka ta mig ut och träffa vänner, och dessutom lutar tungt mot vännernas hjälp för att komma ut... Hade inte halva familjen varit på plats i helgen hade jag aldrig vågat. Dessutom erbjöd sig vänner att hjälpa mig hem på söndagen om jag behövde det. Den tryggheten gör att jag vågar ge mig ut och tänja på mina gränser.
"Leka frisk".
Smaka på friheten.
Jag VILL INTE vara ett offer. Jag TÄNKER inte vara ett offer. Jag vill bara få arbetsro att försöka balansera min vardag så jag kan hålla mig på benen för det mesta.
Och LEVA. Inte bara överleva.
// Ellen
Mot Moholmsstrippen! :P 28 augusti 2009, 11:39
Som ni förstått har det varit en hel del funderingar det sista. Märkligt nog har jag dessutom upptäckt att varje gång jag sorterat ut allt tillräckligt för att skriva ner det begripligt har det inte alls (som jag räknat med) lett till avslut och landing, utan i stället startat en ny flod av funderingar!?
Högst märkligt. Reagerar inte alls som jag själv räknat med, och det är både överraskande, spännande och skrämmande.
Jag är MYCKET glad över all respons jag fått, den bidrar i hög grad till att driva processen, och jag är mycket nyfiken på vart det här ska landa till slut?! :D
Hur som helst har jag inte riktigt tid att reda upp allt det just nu, det får snurra och mogna ett tag till i stället. I helgen ska jag och Embla iväg med husvagnen, till Moholmsstrippen.
Eller... nä... men det KUNDE varit... :P Överlåter racing till de som är bra på det och nöjer mig med att fotografera! :D
www.402m.se , kom gärna upp och besök oss och njut av showen! Eller delta för all del, det finns fortfarande plats för några till, men då gäller det att hoppa på snart! :D
Vi ser nu fram emot två dagars körning på strippen, umgänge med trevliga människor och lite spartanska förhållanden i vår Boca från 1966.
Under veckan som gått har jag laddat och förberett, lagat fönsterhaken till husvagnen (mekanik och kallsmide) fixat en lucka som en skolkamrat till Embla var oförsiktig med (snickeri) och dessutom sopat heltäckningsmattan.
Japp. Det står SOPAT. Min dammsugare råkade brinna upp för en vecka sedan, när jag skulle dammsuga av lägenheten innan Jimmys besök. Vi var på SCF i Uddevalla förra helgen, så han kom ner redan på fredagen med sin fina Sunshine. Det kommer bilder och sånt från det senare, börjar på att få styr på alla bilder jag tagit i sommar, lagom till att jag sannolikt kommer drunkna i ett nytt lass nu i helgen... :P
Jaja, var sak har sin tid. Och dammsugaren har numera gått ur tiden, dödförklarade den i måndags efter att ha plockat isär den och kontrollerat så det inte var något annat än en elektronikbrand som fick det att osa och ryka sotflagor, men tyvärr gick den inte att rädda.
Hur som helst är husvagnen i ordning, och ska bara lastas med kläder, sovprylar, hygiengrejor och mat. Brännsprit till kök och kamin har jag redan ställt in, liksom vattendunkar och flaskor.
Bra om jag hinner duscha också... Och så ska jag ha med kamera, dator, laddare, kanske elmoppen...
Något för att sysselsätta Embla om det mot alla planer skulle bli regn och väntetider... En bok till mig själv också då kanske? Fungerar allt som planerat ska vi ju bara vara i husvagnen för att sova, och ägna resten av tiden åt racing och vänner! :D
Några bilder från förra gången:
Nä, om jag skulle ta tag i allt som ska göras så vi kommer iväg också? Möter Embla vid skolan tjugo över två, sen får vi se hur lång tid det tar att få ihop oss... :P
Det finns en inför-tråd här i formuet också: http://www.garaget.org/forum/viewtopic.php?id=143496
Ses på Moholm!
// Ellen :D
Vad är DINA avsikter med MIG? 26 augusti 2009, 00:13
För att spinna vidare på tankarna om relationer som jag skrev om för några dagar sedan...
Har sett att många har svurit över att bli "antastade" via nätet, och även jag har råkat ut för främlingar som ber om nakenbilder, bystmått, vill ha information om frisyren på intimare delar och så vidare.
Tror även det här hör till den där kategorin av NORMER jag vet att jag inte tycker om.
Det ÄR irriterande att man som tjej måste anlägga en EXTREMT seriös ton för att bli tagen på allvar. Råkar man skämta lite grövre eller klä sig obetänksamt tycker jag inte att man genast ska straffas genom att få skamliga förslag. Ja, ibland hjälper det ju inte att vara välklädd och allvarsam heller, förslagen och de närgångna frågorna kommer allt ändå.
Är det så enkelt att precis ALLT kretsar kring relationer av olika slag? Att man ALLTID medvetet eller omedvetet ska mätas och testas ur relationsperspektiv, antingen som presumtiv partner, eller i alla fall minst som sexobjekt?
DET skulle i så fall kunna förklara nästa grej jag grubblat över ett tag:
När man har en nära vän av motsatt kön, och denne skaffar ett span eller en dejt - varför räknas man då plötsligt bort?! Finns antagligen bara tre varianter har jag kommit fram till, och alla grundar sig intressant nog i antagandet att alla är ute efter en relation:
*Antingen är dejten svartsjuk och tål inte att jag har en nära relation till den tänkta pojkvännen.
*Eller så räknar min vän med att jag ska bli svartsjuk på dejten? (och det spelar såklart ingen roll att man umgåtts i flera år utan att det lett till en relation, när den ena träfar någon måste det ju genast bli svartsjuka för i botten är det ju relationer alla är ute efter, eller?!).
*Alternativet som är kvar utöver det är att befinner man sig inte på köttmarknaden som presumtiv partner är man inte intressant överhuvudtaget.
Hmm...
Jag är inte svartsjuk på något vis, men ogillar att bli bortvald. Jag vill vara räknad med. Även om det "bara" är som vän.
Börjar mer och mer känna att jag nog ska luta mig tyngre mot tanken "Hör h*n inte av sig och visar mig sympatisk uppmärksamhet som får mig att känna mig värdefull är det inte en person som hör hemma i mitt liv"
Den uppmärksamma läsaren såg nu att jag faktiskt inte könsrelaterade min bedömning, för detta gäller ALLA människor som finns i min omgivning.
Människor som snyltar på min energi utan att även fylla på mig hör inte hemma i mitt liv.
Det gör nog egentligen inte heller de som är så otydliga att jag hela tiden måste gissa mig fram till vad de vill och vad de förväntar sig. Jag vill ha tydliga besked. Är jag ett sexobjekt? En vän? En presumtiv partner? En VIKTIG vän? Någon att fördriva några timmar med när man inte har något annat för sig?
Bara när jag vet vad människor har för avsikter kan jag vara tydlig tillbaka och det är först då det blir en riktigt konstruktiv kommunikation. Och sådan kommunikation är alltid intressant och givande. En kommunikation som lämnar få frågetecken, så man slipper gå och undra och fundera och älta. Tydlighet är något jag verkligen uppskattar! :D
Vet man vart man har människor slipper man spilla energi på att fundera, tyvärr är jag inte så bra på att verkligen strunta i saker ännu, även om jag tränar. :) Vet man vart skåpet står är det lättare att avväga hur mycket energi man ska investera i olika relationer och möten.
Och nej, jag är inte snål med att ge. Inte alls. Ger ofta mer än människor förväntar sig, men jag vill också veta att jag inte kastar energin ut i tomma intet, utan att den träffar människor som reflekterar den tillbaks till mig igen. Energimässigt har inte någon egentligen råd med annat, men otydligheten är återigen ett stort problem.
För att JAG nu inte ska vara otydlig så är jag inte ute efter någon relation, nej. Inte någon relations-relation alltså. Däremot har jag och vill gärna ha relationer med människor överlag, och de får gärna vara både sunda och balanserade och därtill innehålla tydlig kommunikation. :)
Bekräftelse är också viktigt. Att bli sedd och få respons är en mänsklig rättighet, och då menar jag just det. Att någon svarar med ett "jag ser hur du känner/tycker/gör". Man behöver inte ens hålla med. Bara bekräfta det som händer. Och gärna utmana intellektuellt också... ;)
Fundersamma kramar / Ellen
Jag, mitt, mig. Självvald ensamhet. 20 augusti 2009, 19:32
Den senaste tiden har jag om och om igen återkommit till ett ämne i mina personliga funderingar. Ni vet det där som poppar upp när man diskar eller är ute och går eller gör något annat monotont.
Det jag har brottats med är relationer.
Det är snart två år sedan jag och Emblas pappa separerade, och jag lever ensam utan några avsikter att ändra på det. Och DET verkar vara känsligt för många. Möter oftast två reaktioner. Dels att det inte kan vara min vilja, och dels att det verkar provocerande att jag vidhåller att det faktiskt är mitt frivilliga val att leva ensam.
Varför förväntas man ha en relation? Varför är tvåsamhet en norm, och vi som väljer något annat något udda som behöver styras upp? Dels genom raka frågor "Är det inte dags att hitta någon och gå vidare nu?" och dels genom dolda små kommentarer "Vi var massor av par på festen och hade jättetrevligt!" (Givetvis var man inte bjuden, en singelperson kan man ju inte bjuda, VEM vet vad en sådan tar sig till?!)
MÅSTE målet för varenda ensamstående kvinna vara att finna en man att dela livet med?! Är det på något vis hotfullt när man säger sig vara nöjd med tillvaron som den är?!
Jag är less på att inte kunna umgås med killkompisar utan att det förutsätts av människor omkring att man är ute efter en relation, eller i alla fall att man har sex med varandra?! Varför det?
Jag umgås med vänner av båda könen UTAN sådana baktankar.
Jag trivs med mitt singelliv.
Är det provocerande?
Måste en ensam tjej ha en kille? Till vad i så fall?
Är det något som ska göras gör jag det själv eller ber någon om hjälp.
Och jag åker på event för att jag tycker det är kul, och behöver ingen pojkvän som tar med mig dit.
Däremot behöver jag vänner som ställer upp och hjälper mig, eftersom jag inte är frisk nog att reda ut allt jag vill göra helt på egen hand.
Känner jag mig ensam har jag ett antal vänner som jag kan umgås med. Eller så hittar jag på något på egen hand, tråkigt har jag sällan. Känns allt hopplöst kan jag bli omklappad av mina vänner, eller så går jag ut och går, och går och går tills alla tankar fallit på plats igen.
Är människor överlag rädda för att vara ensamma? Varför det? Jag tycker det är rätt skönt.
Bara jag som stökar till, bara jag som har ont av stöket, när jag har städat blir det inte stökigt för att någon annan inte visar hänsyn, jag kan njuta av det jag åstadkommit. Jag kan göra saker när jag vill, utan att ta hänsyn till någon annans önskemål. Jag behöver inte ha dåligt samvete över saker jag inte haft kraft att ta itu med, för ingen kommer hem och klagar på mig. Det jag missat får jag helt enkelt göra i morgon.
Visst kan jag också sakna någon som backar upp mig, någon som finns vid min sida, och som bekräftar mig då och då. Men måste den personen samtidigt vara bara min, och ingå i mitt hushåll? Duger det inte med vännerna, som jag för det mesta tycker gör ett utmärkt jobb?
Att jag ibland behöver någon att bekräfta, ta hand om och pyssla med brukar lösa sig, finns alltid någon i vänkretsen som behöver bli sedd och förtjänar uppmärksamhet.
Således har jag kommit fram till att jag trivs ensam, och att jag är nöjd med den respons jag kan få av vännerna, och att jag inte känner behov av någon relation. Varför just tvåsamhet är en norm kan jag inte förstå, för jag ser inte varför det på något vis skulle vara "finare" än att vara singel?
Jag känner mig stark på egen hand. Jag litar på min egen förmåga att klara av tillvaron.
Jag, mitt och mig, på mitt vis, när jag vill. Ta ingen skit.
Det känns fortfarande hållbart.
Kram / Ellen :)
Redo för Vallåkra? 15 augusti 2009, 00:02
Ja, i morgon ska vi till Vallåkra, vare sig allt är i ordning eller inte. :P Är nu så trött att jag inte riktigt har koll på läget längre, men jag har i alla fall förberett min mat, duschat och nu är det äta och sova som gäller.
Bilen får vara bra som den är, med en tvätt på vägen in i morgon. :)
Idag har jag handlat, lagat mat, bakat blåbärspaj och haft massor av gäster här, fikat ett par omgångar, (bland annat med Joel och Maria - tack för assistansen idag!) plockat lite med bilen, knappt hunnit se Per som vi bor hos, Embla har grejat med det mesta och känner sig väldigt hemma utifrån vad jag kan märka, och så kom gamla vänner till mig in på kvällskvisten så jag till slut kom ner i varv och SATTE mig ordentligt.
Per och Möller klev upp mitt i natten (kändes det som för mig som sov vidare... :P ) och drog iväg för att markera ut vår monter. Det blev visst ett kanonläge! :D
Strax innanför entren, ganska nära toaletterna, har vi en jättemonter som är gemensam för vevstaken.se och Kristianstads streetracers. Min bil ska enligt skissen stå ungefär mitt i smeten! :)
Kom jättegärna fram och hälsa om du ser mig, jag uppskattar det, och är själv rätt usel på att känna igen folk! :)
Bilen, så känner ni igen den i montern! :D
Jag, så känner ni igen mig även om jag är på rymmen ur montern! :D
Embla är också med på Vallåkra, här är en galen bild där vi ser ut som... ja, Embla ser ut som vanligt, det är väl snarast jag som ser lite knepig ut! :P
Vi, jag och min dotter. På Vallåkra lär vi väl inte hänga i träd.
Så, nu har ni ALLA möjligheter att känna igen oss och hitta oss. Gör ni det så SÄG HEJ!!! :)
Puss / Ellen :)
Vilken SEGER! :D 12 augusti 2009, 23:27
Jag har kört till Skåne!!!
Japp. JAG har kört till Skåne med min bil, UTAN körstöd! Över 30 mil. Det är nytt distansrekord sen jag återupptog min körning förra året. :D Fick ju ställa bilen några år på grund av sjukdomen. Nu är jag på väg att erövra vägarna igen! :D
Jag ska ju vara med på Vallåkra med bilen. Så vi behövde ju ner, både vi och bilen. Och det var en utmaning av stora mått kände jag. Planen från början var att Per skulle åka med en lastbil upp och hämta ner oss. Men sen tänkte jag lite... Och det ÄR ju roligt att utmana sig själv och se om det går....
Igår kväll bestämde jag mig; jag och Embla skulle göra en roadtrip själva, och följa gamla riksettan från Jönköping ner till Skånes Fagerhult! Nödlösningen som fick mig att våga chansa var att Per fortfarande kunde ta sig uppåt med lastbilen på kvällen och möta oss ifall jag skulle bli tvungen att stanna.
Laddade igår med matlagning och planering av packning, och idag lastade vi och drog. Ungefär. Det tog allt en stund att få kroppen att hänga med, men efter lunch var vi lastade och klara. Det var fullt! :P
Många har reagerat på hur en mamma och en dotter kan packa för en långhelg så det blir fullt, men det är inte svårt alls! :D
Packad nog för två personer en långhelg. Här finns... en baslåda, slutsteg och kablar, två kamerautrustningar, stativ, reflexskärm, dator, påse med stövlar och regnkläder, kasse med kablar och pryttlar, en kylväska med mat, en hink med tvättgrejor till bilen och längst till vänster varsin väska med kläder och hygienpryttlar... :P
Haha. Sen rullade vi söderut. Tankade fullt i Götene för att slippa fundera mer på det på ett tag. Pratade och skrattade och njöt av vägen. Det är så otroligt fint förbi Hornborgasjön och vidare över vackra Falbygden med sänkan vid Falekvarna och platåbergen. Vi pratade om Emblas Gotlandssemester, historierna om Arn, om krig, fred och flyktingar. Hur Sverige blev till, varför kungar inte var vänner på medeltiden, hur landet är format, varför Hitler byggde läger, varför Norge firar sin nationaldag mer än vi gör i Sverige. Om det mesta faktiskt. Toastopp innan Jönköping, och sedan bestämde vi att vi skulle kolla in min gamla skola, SVF, Södra Vätterbygdens Folkhögskola som har ett otroligt vackert läge högt uppe på bergskanten ovanför staden.
Vi tassade in i huset där jag hade mitt elevrum och där vi också hade våran TV-studio och våra övriga lokaler, och sedan gick vi in i huvudbygnaden och såg oss om där också. Det är fina utrymmen, speciella och trivsamma. Eftersom det regnade blev det bara en kort bensträckare innan vi drog vidare.
Ringde en trevlig Gorgare för att föreslå gemensam matpaus, men han behagade tyvärr inte svara så vi letade oss vidare söderut i stället, och stannade till på en parkering och åt i bilen. :)
Matpaus i bilen utmed gamla riksettan. :)
Det var trevligt att köra gamla riksettan genom alla samhällen. Nästan ingen trafik, bred och fin väg, vackra vyer och en hel del intressanta sevärdheter utmed vägen... Hade vi haft husvagnen med oss hade vi stannat på flera ställen och låtit det ta ett par dagar ner.
Kan ju lugnt säga att jag är TRÖTT. Jättetrött. MEN jag klarade av att köra ner bilen själv! :D
Det gör att jag är oändligt stolt, det är nytt distansrekord sedan jag återupptog bilkörningen förra året. :)
Vill rikta ett stort tack till alla er som peppat och stöttat mig i det här!!!
Faktum är att jag de senaste dagarna har fått otroligt mycket uppbackning och stöd från olika håll även i andra frågor som är betydelsefulla för mig, och jag känner att jag verkligen växer av det som händer. Oavsett vad som händer med min hälsa och min arbetsförmåga har JAG ett värde, och det tänker jag banne mig vårda och stå för! :)
TACK för att ni hjälper mig att utvecklas och växa som människa! :)
Nu ska jag vila ett par dagar så jag orkar med Vallåkra i helgen. Har velat åka dit sen jag körde epa för arton år sedan, och nu är det ÄNTLIGEN dags. Jag kommer att stå med min illblå Volvo v40 i en stor monter tillsammans med vevstaken.se och Kristianstads streetracers. Kom GÄRNA och presentera er och säg hej, jag är urusel på att känna igen folk men blir jätteglad om jag får träffa fler av er IRL. :)
Många kramar / Ellen :)