Blogg
TV-program om ME/CFS 4 februari 2010, 19:19
Det är tema okänd diagnos i Efter tio på fyran den här veckan.
Och idag handlade det om ME/CFS, min diagnos.
En kanonbra intervju med Pernilla som också drabbats:
http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_ … =1.1490528
Och ett studiosamtal med professor Gottfries som startade Gottfriesmottagningen i Göteborg, den enda kvarvarande specialkliniken för bedömning av ME i Sverige (de som satte min diagnos):
http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_ … =1.1490522
Angående vaccinet han pratar om. Det slutade tillverkas eftersom det innehöll kvicksilver, ett ämne jag och många med mig reagerar mycket starkt på. Det är ju ett starkt nervgift så det är ju inte så märkligt att många inte tål det.
Men såvitt jag förstått är funktionen med just det vaccinet att det är immunhöjande. Det torde innebära att man kanske inte blir FRISK, men kan avlasta kroppen genom att undvika ständiga infektioner och inflammationer? Och i så fall är den behandling jag håller på med inte alls fel. Alltså att avlasta kroppen från sådant den inte tål (viss mat, pälsdjur, kemikalier, amalgam, tillsatser i kosten osv) och samtidigt tillföra bra näringsämnen och antioxidanter för att skydda och stärka immunförsvaret.
Tyvärr är det ju sådant jag får bekosta själv, så förutom ganska dyra kostvanor har jag också utlägg för vitaminer, mineraler och örter om cirka 1 500 kronor i månaden, givetvis utanför sjukförsäkringssystemet då det inte räknas som behandling i traditionell mening. Dock märker jag ju att det börjar ge resultat.
Ökade marginaler i den änden tillsammans med ökad medvetenhet och kunskap om att sätta gränserna rätt har alltså gett mig mer utrymme. Jag tror inte sjukdomen blivit bättre, bara att jag lärt mig hantera den bättre. Stärka det som stärkas kan, förenkla så mycket som möjligt, och prioritera. Synd bara att man ska behöva ruinera sig på kuppen, och dessutom med ett hot över sig om indragen sjukersättning.
Tycker för övrigt att det är märkligt att de flesta mediciner som finns bara lindrar sjukdomar, inget som botar? Eller är det inte ekonomiskt lönsamt att forska fram och tillverka sådant? Är det därför vissa saker inte går att få tag på även om det HAR funnits? För övrigt funderar jag givetvis på om det fanns biverkningar eller annat som gjorde att vaccinet drogs in, förutom kvicksilverinnehållet?
Jag vill fortfarande se immunhöjande behandlingar via sjukvården! ;)
// Ellen :)
Dubbelkrock med älg... (Ingen Bellmanhistoria!) ;P 31 januari 2010, 22:04
En, i mitt tycke, helt fantastiskt lustig notis ur Mariestadstidningen den 26 januari 2009:
Dubbelkrock
med älg – hade
änglavakt
TÖREBODA. En tysk, en engelsman,
en kanadensare
och ytterligare en person,
som inte var Bellman,
färdades i en personbil
på väg 202 mot Töreboda.
Strax innan klockan 18
på måndagskvällen körde
de om en annan bil när en
älg plötsligt korsade vägbanan.
Ingen av förarna
hann uppfatta djuret och
båda bilarna frontalkrockade
med älgen.
Den ena bilen blev
totaldemolerad medan
den omkörande bilen fick
omfattande skador på den
högra fronten. Otroligt
nog klarade sig samtliga
utan personskador.
– De hade verkligen
änglavakt, konstaterar
man på polisen.
Värre gick det för älgen
som stendog direkt.
– De hade sett älg förut,
men aldrig på så nära håll
sa de.
På polisen i Mariestad
säger man att viltolyckorna
ökat den senaste tiden.
Det enda sättet att
minimera risken för att
krocka med ett vilt djur är
att hålla nere hastigheten.
– Det går så fort så det
är nästan omöjligt att
hinna reagera.
Skrattade faktiskt så jag grät när jag läste det första gången, är det en yrkesskada tro? :P
Tio år har gått... 26 januari 2010, 23:31
...sedan jag ringde min dåvarande redaktionschef och meddelade att jag skulle till sjukhuset och lämna lite prover - "syns efter lunch". Sa jag. Trodde jag.
Den lunchen är inte slut än, för jag har inte varit tillbaks på jobbet sedan den 26 januari år 2000. Tio år har gått sedan sjukdomen gjorde det omöjligt för mig att arbeta. Det var bara några månader kvar till min 25-årsdag när det hände.
Gammal inscannad diabild. :) Den 26 januari år 2000 blev det platt fall i mitt liv, sjukdomen gjorde mig arbetsoförmögen. Men jag har en inre glöd som får mig att kämpa för att LEVA ändå. :) Precis som den lilla sälen jag fann på isen en svinkall vinterdag på 90-talet. :)
Jag har väntat in den här dagen med viss bävan. Tio år är EXTREMT lång tid. I mars är det dessutom fem år sedan jag fick sjukersättningen, tappade ner ekonomin och insåg att jag var ställd åt sidan och inte skulle komma igång igen utan vidare... Och jag var inställd på att det kunde bli riktigt jobbigt mentalt nu.
Men... det har det faktiskt inte varit?!
Visserligen har jag varit lite bakis efter gårdagen (var till Skövde i några ärenden och kollapsade när jag kom hem) och samtidigt haft en helt fullsketen dag idag, men det har känts bra.
Har pratat i telefon med tre av mina bästa väninnor, pratat med lite annat folk också, haft rörmokaren här (nu rinner det ut ur badkaret lätt och utan att hamna i golvet under badkaret, och dessutom har jag en ny kökskran med engreppsblandare och den droppar inte - känns urlyxigt!) och så kom Embla fast det inte är Emblavecka.
Blev således skidåkning för henne och jag gick med som sällskap, och sedan duschade hon med den nya badkarsproppen, och därpå blev det 1,5 timme på isen med scouterna. Tappade bort både tår och fingrar med att knyta barnens skridskor och åka runt där uppe, men trevligt var det.
Och nu ikväll har jag tinat lite, och eftersom Telias TV-sändningar strular blir det inget Top Gear ikväll heller (tur det fungerade så pass att jag hann se att det är en repris av ett utmärkt program, men som jag redan sett två eller tre gånger) och då kom jag på att jag borde blogga lite.
Gammal inscannad diabild. Balans i livet. Jag vill se det vackra och glädjefulla även i det som inte är i toppskick.
Jag känner mig faktiskt mer i balans än på mycket länge. Känner mig ganska säker på mig själv och min situation, har lyckats hålla mig på fötter hittills under vintern för första gången under hela min sjukdomstid, och det tyder väl ändå på att jag börjar lära mig att balansera hyffsat.
Jag har ganska ofta ork att köra bil och få vardagen att fungera, samtidigt som jag medvetet lägger in återhämtning och "rinna mellan fingrarna-tid" bara för att hinna landa och inte knäcka mig.
Dessutom har den senaste tidens grubblerier kring vänskap gett mig många insikter, jag har fått klara besked från några, andra har varit lika tydliga i sin frånvaro och ytterligare andra visar gång på gång i handling att jag ÄR viktig och värdefull. Jag har också fått bra och konstruktiv respons på det jag skrivit, tack!
Jag känner mig faktiskt ganska säker på vart jag har människorna runt mig just nu, och det känns BRA, både att jag är rätt säker och dessutom är jag faktiskt väldigt nöjd med vilka jag har och vart de befinner sig i mitt nätverk. :)
En av väninnorna som jag pratade med idag tog upp vintern för tre år sedan, alltså sista vintern i huset, före separationen från dotterns pappa. Hon konstaterade att det nog var tur att jag kommit därifrån och fått chansen att balansera upp mitt liv på egen hand. Hon hade varit uppriktigt orolig för min överlevnad. Mellan jul och nyår det året (2006-2007) var jag så dålig att jag själv undrade hur sjutton jag skulle överleva.
Och min väninna ringde nästan dagligen, och var förtvivlad över att jag var så dimmig i medvetandet att hon inte nådde fram. Trots det ringde hon, dag efter dag, bad mig kämpa vidare. Precis som ett par andra tjejer i min närmaste närhet också gjorde. Jag orkade inte vara trevlig, orkade knappt svara på tilltal.
Dessa tjejer har stått bakom mig genom ALLT. Vi har setts kanske någon gång om året, andra har jag träffat mer regelbundet, men de har allihopa varit EXTREMT viktiga för mig. Jag är oändligt tacksam att jag har er i mitt liv tjejer! :)
Gammal inscannad diabild. Har man rätt människor omkring sig blir tillvaron bättre. :) TACK alla ni underbara som finns i mitt liv.
Jag har funderat lite, och tänkte från början att jag skulle skriva något lite översiktligt över vad som hänt genom åren, men sedan insåg jag att det har jag ju redan gjort i tidigare bloggar här.
Alltså får dagens blogg utgå från det enda jag har. Nuet.
Och nuet just nu... känns helt okej. Jag har börjat lära mig att acceptera min situation, hantera frustrationen, leva i nuet och ta vara på vardagen. Jag ska LEVA, inte överleva. Och varje dag är min möjlighet att balansera tillvaron bättre än igår.
Allt jag gör handlar om balans. Att få vardagen att fungera smidigt, hushålla med energin och verkligen kunna använda mig av de möjligheter som finns och som dyker upp. Låta disken vänta och åka pulka med Embla... skippa dammsugningen och visa mig själv att jag klarar av att byta ett bromsok... Ägna en dag åt att städa min lägenhet och göra den fin - för att jag är VÄRD ett trivsamt hem! :)
Ja... det känns bra. Jag lever med en kronisk sjukdom med urusel prognos. MEN... jag LEVER. Och livet ska fyllas med trevliga händelser, utifrån de möjligheter som finns i min tillvaro.
Någonstans har jag en tillförsikt, mitt liv kommer fungera, allt löser sig, med eller utan sjukdom så går det att leva ett kvalitativt liv. Jag är otroligt glad att jag lever här på vackra Kinnekulle, naturen här är balsam för själen. Jag är tacksam för min underbara dotter och mina fantastiska vänner. Jag är också oerhört lycklig över att ha resten av min familj omkring mig.
Allt löser sig. Alltid. :)
// Ellen :)
Världens snökrasch! :P 23 januari 2010, 23:57
Idag är jag MÖR! :P
Veckan har varit rätt intensiv trots min föresats att vila, men så är det ju gärna när det är barnvecka.
Tidigare idag skulle vi gå en liten promenad för att Embla hade myror i kroppen. Åkte upp till Dimbo, vid högkullen här på berget, och gick in till "Salen" som det kallas.
Vi är bara några kilometer hemifrån, uppe på högkullen. Hällekis anas där nere bakom granarna som har otroligt fin utsikt. :P
Vägen in mot Salen var plogad och fin, lättpromenerad och badade i kanonljus. Vi njöt! :)
Embla på väg ner mot nedre Salen, en otroligt vacker äng ganska högt upp på berget. Kolla utsikten i bakgrunden, vy mot Lidköping. :)
Där hittade vi VÄRLDENS backe! :P Lång, lagom åtkörd med nysnö ovanpå, med två avsatser som bildade naturliga gupp, och ... ja en PERFEKT backe helt enkelt. :P Embla testade lite, men pulkan drog en aning åt vänster så hon kom upp igen.
Embla har provåkt första fjärdedelen av backen! :)
Nästa åk tog vi tillsammans på Emblas dubbelpulka, satte oss på och insåg efter sådär 10-20 meter att den är rejält skev och drar kraftigt åt vänster när man får upp fart och har åkt en bit... Faktiskt så kraftigt att efter första guppet landar man inte ens på rätt håll... :P
Så vi gjorde en riktigt rejäl snökrasch, det sprutade snö ända ner i långkalsongerna på oss båda tror jag (trots underställ, höghalsade tröjor, halskragar och stängd jacka/overall... ;) )
Och kameran som jag stoppat mellan oss på pulkan var typ INTE skyddad där... :P Så, när vi fått bort så pass med snö på oss att vi åter såg vart vi var (och hade fått istappar runt näsan och sånt) tyckte jag inte det var någon ide att sanera kameran för att ta någon bild, utan ansåg att det var bättre att ta sig hem och lägga den på tork...
Jobbigt bara att det var ett ANTAL kilometer tillbaks till bilen. Vi behöver skaffa en pulka som INTE drar snett, den här backen är för bra för att ge upp. En riktig drömbacke, med fin utsikt och bra picknickplats dessutom! :)
I högsta grad självförvållat. Men Embla lär väl aldrig glömma den här vurpan... :P
Och kameran överlever! :D Den har metallchassie och rejäla tätningar, jag kan ju inte ha en kamera som inte pallar dumheter. :P Den fungerar ju alltså, bara att den var så full av snö att det inte var någon större ide att fotografera efter vurpan, allt behöver tina fram först. :P
En efterbild, tagen strax innan vi nådde bilen, så ser ni att kameran lever än:
Månen syns över snölandskapet. :)
Jag har förresten hört att Coop ska ha riktigt bra pulkor som går rakt och fint. Den vi har nu är lång och rätt klumpig, vi hade den när vi drog med hunden förr. Då var det bra med en stor och lång pulka, men i backe är det bättre med en mindre. :P
Vi bara MÅSTE tillbaks till den här backen. :P
Som sagt, LEVA, inte bara överleva! ;)
// Ellen :P
... varför duger inte jag? 16 januari 2010, 11:31
Jag har åter fastnat i tankar om vänskap och relationer.
Under förra året lärde jag känna en hel del nytt folk - igen. Jag har den förmågan, att lätt knyta kontakter och lätt hitta nya vänner. Det är på gott och ont. Klart det är bra att lätt skapa kontakt med folk, men SEDAN då?!
Jag har tidigare skrivit om relationsförväntningar när man träffar folk, och umgås med dem. Tycker ofta det är ett problem. Jag har inte utrymme för någon relation i min tillvaro just nu, jag är inte frisk och jag behöver prioritera mina egna behov, bland annat att räcka till som mamma och hushålla med mina resurser så jag inte tar sönder mig ännu mer.
Det här är jag extremt tydlig med. Somliga tycker jag är FÖR tydlig. Men det känns ändå viktigt, jag vill inte vilseleda någon att tro att jag är ute efter något annat än vänskap.
Problemet är att jag ändå känner hur folk försvinner runt mig. Människor jag trodde jag visste vart jag hade är plötsligt inte alls där längre. Både män och kvinnor. Och jag får heller ingen förklaring?
Jag menar, om enda anledningen för män att umgås med mig är att försöka få till en relation...? Då borde väl de försvinna så fort de inser att det inte är någon ide? Inte umgås med mig och bygga upp en vänskap för att SEDAN försvinna? Tycker det känns lite... märkligt. Faktiskt.
Okej, alla har inte alltid tid för alla. Så är det såklart. MEN... har man tid och ork med väldigt många andra tycker jag ändå att man borde ha någon liten tid över till mig om man är min vän? Eller så kanske man kunde ha kurage nog att säga rent ut att det inte är tid/ork som är problemet, utan JAG?
Hur sjutton ska jag kunna förstå vad det är för fel om jag inte får veta det? Som det är just nu känns det som om alla killar försvinner när de inser att det är kört med relationer, men i så fall innebär det att nästan alla jag umgås med egentligen vill vara ihop med mig, och det låter OERHÖRT osannolikt!!!
Och tjejerna som också kommer bort utan förklaring...?
Alltså måste det vara något annat? Kan någon vara vänlig och berätta VAD det är som gör att jag inte duger, så jag har en chans att göra något åt det?!
Det är ju rätt hopplöst, helt plötsligt slutar människor att höra av sig, eller upphör att svara på "tilltal". Det känns som om man bara inte längre finns till i deras medvetande.
Fast jag vet att jag inte borde bry mig, utan bara rensa bort och gå vidare så gör det så förbannat ONT.
Antingen är det något fel på mig, eller så är det min sjukdom som skrämmer bort folk? Att jag å ena sidan är en social och kreativ människa som bryr mig väldigt mycket, men å andra sidan begränsas så mycket av sjukdomen att folk helt enkelt inte får ihop mig?
JAG får snart inte ihop mig heller. Jävla ME. Kraftlöshetens bojor, det är vad det är. Snart har jag varit sjukskriven i tio år. Det är bara frågan om veckor så är jag framme på "rätt" datum.
Den som har tankar om varför människor försvinner på det här sättet, utan förklaringar, utan spår, får gärna utveckla dem i PM för min personliga process skull.
Jag skulle uppskatta det, för just nu begriper jag ingenting och spekulationerna driver mig till vansinne.
// Ellen
(den här bloggen skrevs och fick sedan ligga till sig ett par veckor... processen låg dock inte stilla, så därför skrev jag en blogg till idag, läs gärna den också!)
Den rätta kretsen? 16 januari 2010, 12:15
(Detta är andra bloggen idag, läs gärna den tidigare också)
Ja, jag tror ju verkligen på det här med att skriva och sortera tankarna. Förra bloggen har legat till sig ett tag. Och nu när jag släppte upp den och läste den igen kände jag att något har hänt. IGEN.
Ibland går processen fortare än man själv är medveten om. Jag tror jag hittat ett lugn. Jag HOPPAS det är ett lugn, och inte en likgiltighet bara.
Nu har jag varit singel i över ett år. Och de senaste dagarna har jag känt en balans jag saknat under lång tid. Nu när det är singelvecka utan Embla är det verkligen bara mina egna krav som pressar mig, jag behöver inte anpassa mig och ta hänsyn på samma sätt som när jag har en relation med någon.
Därmed inte sagt att jag inte vill ha vänner. Naturligtvis på villkor som fungerar med min sjukdom.
Jag blir just nu inte så stressad över allt jag inte har och inte klarar. Grunden för hushållet är att jag får hjälp att åka och handla på tisdagar ojämna veckor. Det går rätt bra med mycket planering och då och då lite hjälp från vännerna att komplettera om jag inte klarar det själv. Jag duschar minst en gång i veckan. Lagar mat löpande, gör jag rejäla kok kan jag klara mig ett par dagar utan att behöva mer än värma mat fyra gånger om dagen.
Städningen, disken och tvätten försöker jag ta lite pö om pö, men det är å andra sidan ingen katastrof om det faller för mig. Det händer att jag diskar först när porslinet är slut, och dammsugningen som gnager som ett "borde" kan jag ändå skjuta ifrån mig om jag känner att något annat är viktigare.
Det är bara det att mina "viktigare" har nog förändrats. Jag prioriterar just nu min egen organisation och struktur väldigt högt. Det innebär att jag rensar, organiserar, strukturerar, reparerar och ser över sådant som påverkar min vardag. Om jag vet vart sakerna finns behöver jag inte lägga tid/kraft på att leta.
Jag lagar saker som är trasiga, för allt oavslutat tar energi för mig. Jag har läst ut böcker, bytt bromsok, ringt hit rörmokaren. Unnat mig promenader, struntat i dammsugningen.
Ja, ni ser. Det är inte mycket social tid. Träffar kanske vänner någon gång i veckan. Och pratar rätt lite i telefon också. Men jag är just nu ganska inåtfokuserad, kommunicerar med ett fåtal och känner att det räcker så för tillfället.
Har även försökt strukturera vännernas roller för mig. Så jag kan prioritera rätt när det är något. Jag har helt enkelt grupperat några hundra personer för att tydligare se vad de har för betydelse i min vardag.
Den närmaste kretsen består av fem kvinnor som jag älskar och inte vill vara utan för allt i världen. Trots att jag inte har så regelbunden kontakt med alla står de mig ändå mycket nära och är oerhört viktiga.
I nästa krets finns åtta personer, varav några är människor här från garaget som kommit att betyda väldigt mycket för mig. Ni som ingår i den här exklusiva gruppen har en självklar plats i min vardag, och jag är beredd att släppa det jag har för händer och anstränga mig en hel del för er skull, och det är jag säker på att ni känner och vet.
Sedan finns ett par nivåer till där övriga har placerats, i tredje kretsen, vänner, bekanta.
Jag har även dubbelplacerat en del personer i gruppen "osäkra". Där har jag helt enkelt personer som jag inte längre är säker på vart jag har. Människor som inte längre känner mig helt trygg med, som jag inte vågar lita på och räkna med.
Kanske dumt att ha en sådan grupp, men det känns lite som en karantän i väntan på ett avgörande - ska de inåt i systemet, eller ska de bort helt?
Det intressanta är att just nu är osäkragruppen större än närmast och näst närmast är tillsammans.
Verkar det som slöseri med energi att strukturera på det här viset? Det är det inte, inte för mig. Sedan jag började sätta det här på pränt har grubblerierna minskat, jag har fått bättre koll på vilka som är viktiga och även värderar MIG på ett sätt som känns bra.
Och börjar jag tänka igen... ja, då tittar jag igenom listorna och ser om det är personer på fel platser som ska flyttas om. Sedan jag började har mönstret varit tydligt: Allt fler flyttas allt längre bort då jag inser att de betyder mer för mig än jag för dem. Genom att bli fullt medveten om det här behöver jag inte bli lika besviken och slösa min energi på fel personer.
Jag tror egentligen inte jag mår bättre i min sjukdom, men jag tror att jag börjar få bättre struktur på tillvaron så att jag har lite bättre marginaler.
Det känns bra.
// Ellen
Bilen är på hjul. Men jag sprutade mig i ärmen! :P 14 januari 2010, 21:05
Här händer det grejor. Jag gick inte ut med kameran idag. Jag tog en kasse prylar och kameran och stängde in mig i garaget igen i stället.
Men nu är också bilen på hjul igen! :) Dock inte provkörd, för det orkade jag inte, var både kissenödig och hungrig när det var klart, så jag såg till att knalla hem och lösa det i stället. :P
Nya oket på plats! :)
Blev prydligt med nya oket och nymålad bygel tycker jag! :)
När det kom till luftning blev det lite krångligt. Jag öppnade nippeln och det hände nästan inget. Rann så sakta att jag höll på att bli galen. Öppnade garaget och gick och kikade lite, och hittade en gubbe som bor i huset där jag har garaget. Han var villig att följa med och trampa lite på pedalen åt mig. Fast först såg han bara förvirrad ut. Sedan, när han kom in i mitt garage, blev han i stället djupt imponerad "oj vilken verkstad du har här då?!". Men han såg glad ut. :P Var nog bara lite oväntat, tror jag. :)
Fick en historia om hur han och hans vänner åkt Cheva under tidigt 60-tal också. :) Man ska ta vara på sina grannar och se till att ha goda relationer med dem! :)
Började för övrigt gapskratta nere i hjulhuset. Det droppade ju knappt när jag höll på själv. När jag fick hjälp att sätta lite tryck på det hela däremot... Haha, jag sprutade mig i ärmen! :P Tur jag inte hade näsan längre in i hjulhuset, då hade jag fått bromsvätska i näsan! :D
Måste således både duscha mig och tvätta kläder idag. Startar dock inte tvättmaskinen förrän EFTER duschen. Den har en tendens att ta massa kallvatten så man blir helt skållad när allt kallvatten försvinner till tvättmaskinen om man duschar samtidigt. :P
Det gamla oket har gjort sitt.
Återstår att sänka ner bilen och efterdra hjulbultarna nu då...
Tog bort pallbocken och såg att underredsmassan lossnat där den stått. Behöver fixa stoppning till den. Och underredsmassa, för det har jag ingen hemma. Penslade på med hammarlack så länge.
Det är inte alltför gott om plats alltså. Då står bilen ändå på vinterdäcken nu, med 205/55-profil. På sommarens 215/40 är bilen betydligt lägre... :P
Övervägde om jag skulle plocka undan lite saker jag tagit ur bilen och provköra en runda men eftersom jag var så kissenödig att jag hade svårt att stå stilla och dessutom var en timme sen med maten (alltså mycket yr i huvudet) struntade jag i det. Det är TIGHT in och ut ur garaget, så det är bättre att ta det utan att vara hoppochstudsigt kissnödig och hungerofokuserad.
Dessutom har jag inte bestämt mig för om jag ska riva sidokjolen och ta lacksläppet nu eller om jag ska använda bilen lite emellan. Har snart varit billös i två veckor. Nej förresten, det ÄR två veckor sedan jag insåg att bromsen låg an.
Nåja. För att kompensera för att jag struntat i en fotopromenad i solen kände jag att jag behövde ta lite bilder av vintern också, så det gjorde jag på vägen hem:
Liten lek med frostiga grenar och gatlampa. 0,3 sekunder på frihand med högt iso-tal.
Liten lek med frostiga grenar och gatlampa. 0,3 sekunder på frihand med högt iso-tal.
NU ska jag in i duschen i alla fall! Får se om jag kan bli lika snygg som bilen blev när jag tvättade den... :D Borde vara fråga om ungefär samma skillnad i alla fall, känner mig riktigt sunkig för tillfället! :P
// Ellen :)
Bilen står still, jag gick. 14 januari 2010, 14:06
Kom aldrig ut i garaget igår. Hade så grymt ont i armarna att jag faktiskt inte ens borstade håret, fick inte upp händerna dit, och kunde för övrigt knappt hålla i saker. Feppelhänt är ett bra ord. Dessutom var jag småyr hela dagen.
Men pappa kom i alla fall, han var vid garaget vid två och insåg att jag inte var där, så han kom hit i stället. Fick klämma ur någon tesked Kopparpasta ur hans tub (pluppade det i en tom värmeljuskopp) så att jag har när jag behöver framöver, och lånade också en grov slipskiva till borrmaskinen av honom - typiskt bra att ha, skulle jag ju haft när jag gjorde rent bygeln häromdagen.
Gårdagen blev inte helt bortkastad ändå, eftersom pappa kom och behövde gå med sin hund bestämde jag mig för att hasa med honom på promenad, och det var mycket trevligt. Vackert med all snö och behagligt att gå när det bara var en handfull minusgrader, hunden tyckte allt var fantastiskt och det var mycket trevligt att gå och småprata med pappa. Eftersom jag bor precis vid sjön var det sjödis över hela området igår, men solen sken OVANFÖR det, så uppe på högkullen nådde ljuset igenom. Härligt. :D
Åt lite tillsammans efteråt och sedan däckade jag med en smäll.
Bjuder på några bilder, bara för att det var så vackert ljus. :)
Ni känner igen "mitt" träd till höger? Uppe på högkulle där jag fotat bilen några gånger med vidunderlig utsikt. Igår var det sjödis och... ja, disigt. :)
På högkullen. Tittade man uppåt var det klart och vackert, trots sjödiset som gav dimma på lägre höjd. :D
Mitt promenadsällskap, pappa och hunden Hampus. :)
Skönt att kunna åka med pappa och komma ut lite när min egen bil står utan bromsok i garaget. :)
Idag har jag lagat mat hela förmiddagen (fyra kilo morötter, 2,2 kilo nötfärs och en stor nötstek) och nu kan jag inte bestämma mig för om jag ska hasa lite utomhus för att få luft och ljus eller om jag ska lägga mig i garaget dit solen inte når... Det är kalasväder, men jag saknar bilen också. Vi får väl se.
Tack till er som tummar och kommenterar, det lyfter mig allt en del med det. :)
// Ellen :)
Underläge 13 januari 2010, 12:22
Uhh.... Det känns att jag är igång med mer än jag egentligen klarar av nu.
Försökte gå upp i morse, men det gick inte. Det är tredje natten i rad som jag mår uselt under natten, redan i sömnen är yrseln och illamåendet så dominerande att jag till slut vaknar av det och inte klarar av att ta mig ur sängen. Efter en stund blev jag tvungen att ta mig till toaletten ändå, men höll på att inte hitta dit. Blev liggande ett tag till innan kroppen skrek efter mat och tvingade upp mig trots att den egentligen inte fungerar.
Det märks psykiskt också, att jag inte får ihop det riktigt. Igår råkade jag bränna saker på fel platta i köket. Och jag låste mig ute ur lägenheten. Har även försökt svara i telefon i fjärrkontrollen och glömt saker både hemma och i garaget. Många småsaker som ändå skvallrar om att det inte riktigt klickar nu.
Vi får väl se om jag lyckas "äta ihop mig" så pass att jag tar mig bort till garaget och kan sätta ihop oket och göra klart den biten idag. Annars får det bli en mellandag i lägenheten.
Behöver dessutom laga mer mat, nötstek och köttfärslimpa är på upphällningen och jag behöver fixa så jag reder mig några dagar till. Vore skönt med en dusch också, det har jag inte fått ihop på ett tag heller. Bädda om i sängen får jag göra när bilen är i ordning och jag är duschad, innan dess lär det inte var någon ide.
Är så GRYMT trött på att inte få energin att räcka till en vettig vardag. Nu jobbar jag med bilen, alltså faller ALLT annat. Jag själv också. Måste hitta en balans, där jag ändå orkar göra NÅGOT mer än sköta hygien och hushåll. Ska se om det finns något mer jag kan rationalisera eller förenkla i hushållet för att skapa det utrymmet.
Och igår var jag övermodig nog att fundera på att plocka av sidokjolen och titta på lackskadan, och att börja mäta på en ny bottenplatta till bagaget, så att jag kan dra kablar och lägga in ljudet... haha...
Jaja, vi får väl se om jag får ordning på både lack, rostskada och ljud innan det är sommar igen. Ett litet steg i taget och däremellan MYCKET återhämtning. Men jag är vansinnigt trött på det nu. Hur mycket vilja som helst räcker inte till när kroppen bara inte fungerar.
Men stort tack för glada tillrop. Det värmer i röran. :)
En bild jag tog på väg hem från garaget i går kväll, efter att bygeln fått en andra strykning:
På vägen mellan garaget och lägenheten var det så här fint i går kväll! :D
I projekttråden finns förresten bild av p-ljuset också.
http://www.garaget.org/forum/viewtopic. … 5#p2067975
// Ellen
Känner mig stor och stark... :P 12 januari 2010, 17:21
HURRA VAD JAG KAN!!! :D
Har varit i garaget en stund efter lunch idag, med avsikt att förbereda bromsoksbytet. Var lite orolig innan att inte orka få loss allt. Men lugnt och metodiskt, och med lite våld (jag har ju inte så mycket styrka, men piskade på skiten med hammaren) så släppte det.
Utgångsläget med bilen hissad och hjulet väck. Nu ska det loss! :D
Nästa steg när man ska lyfta av oket började jag gapskratta. Lyfta?! My ass!? :P Men det gick bra att knacka loss det med hammarens hjälp. :) Sedan tyckte jag bygeln såg så deprimerande ut att den fick en rengöring och en omgång färg också, tror jag målar den en gång till innan jag monterar oket, så får vi se om det blir montering ikväll eller i morgon.
Lossade även på slangkopplingen, för att se så att jag verkligen fick loss den. Lyckades efter mycket om och men knacka på en ringnyckel och få det att släppa. Nu känns det som om det kommer gå smidigt när det ska monteras ihop igen. :)
Oket satt fast även sedan jag släppt på skruvarna, lyfta loss det var inte att tänka på, men jag kunde knacka loss det med hammarens hjälp. :)
Har lossat på slanfästet också, till slut. Skam den som ger sig. Nu vet jag att det släpper fint när jag ska byta till det nya oket.
Så här lämnade jag bilen när jag gick tillbaks hem för bryta mig in i lägenheten, kissnödig och hungrig. :)
Innan jag gick tog jag också en närmare titt på lacksläppet på tröskeln, ni vet, där jag fick bilen omlackad förra våren. Mitt på tröskeln har det släppt färg, och jag blir så trött. Men, men, det finns ju inget annat att göra än att åtgärda skiten IGEN.
Mitt irriterande lacksläpp, mitt på tröskeln som jag lämnade in för lack förra året. *suckar* Jaja, måste åtgärdas.
Får se om jag tar ner sidokjolen och gör det här hemma, eller om jag ger mig på det samtidigt som vi ska svetsa lyftskadan under tröskeln framöver. En dag i taget så får vi se vad jag har kraft till, vardagen ska ju fungera också.
Känner mig i vilket fall som helst VÄLDIGT nöjd med att jag fick loss allt idag, var rätt orolig innan, men nu kommer jag kunna njuta av Top Gear och kladdkaka ikväll.
Det lutar åt att jag traskar bort och målar ett lager till på bygeln ikväll, och tar tag i ihopmontering först i morgon när allt torkat ordentligt. Och den delen är jag inte ett dugg orolig över, det löser sig. :)
// Ellen :)
(Jo, inbrottet i lägenheten berodde på att jag hade så mycket att bära med mig bort till garaget när jag gick, att jag råkade glömma nycklarna och låsa mig ute ur lägenheten... Tur jag varit förutseende nog att placera en reservnyckel så smart att jag kunde ta mig in igen! :P Förvirrad som jag är råkar jag ut för det här med utelåsning lite då och då nämligen. :P )