Blogg
Jag saknar dig!!! (del 2) *mycket bilder* 11 november 2009, 20:04
Fortsätter här att berätta om min tid med Jens. :)
Läs förra bloggen om ni inte gjort det redan, där har ni början på storyn! :P
Ny motor var det ja... :P Finns plats för en smallblockare stoppar man såklart ner en smallblockare... och på utsidan syns det ju inte om det är en 262 eller 400, eller hur? :P Och vad som hänt mer på insidan syns ju inte heller? :P
Således letade jag fram en finfin nybyggd 400 SB nere i Helsingborg, killen som byggt motorn skulle rejsat den i sin egen bil, men tanten hade fått spel och satt stopp, så nu var den till salu. På vägen ner, tidig lördagmorgon i morsans Blazer 6,2 diesel, med släp efter. Låg och marschade i 130 på motorvägen, solen var på väg upp, det var öde på vägen (tack och lov).
Plötsligt sa det KABRAK-BANG-PANG-KABONG! Höll på att skita i byxorna, vi stod på bromsen och undrade vad i helv... ?!
Ut, såg inget konstigt på vägen, tittade under bilen och såg ingenting, var på väg in igen när det sakta sjönk in... INGENTING?! Just det. Tomt under bilen. Där ska det ju normalt sitta en rätt grov kardan?!
Den hade alltså gått av och farit iväg? Nästan en meter lång, tung som ..... , sannolikt grymt roterande...? Letade en god stund innan jag gav upp, fick vackert ringa hem till mor och förklara att vi tappat bort hennes kardan ungefär 40 mil hemifrån och inte kunde hitta den... Syntes på brottsytan att det nog varit sprickbildning en längre tid.
Hur som helst, tack vare fyrhjulsdriften gick det slå om naven till framhjulsdrift och fortsätta resan, kändes dock lite stukat. Fick med oss en kanonfin motor som enligt utsago skulle vara god för 400 hk, och kom till slut hem och kunde hinka den på plats. Ja, och så fick jag ringa PG i Tibro och ragga upp en ny kardan åt mamma också, såklart. Oups!
Ska man ändå byta motor kan man ju lika gärna göra det ordentligt?! Här är en 400 SB med runt 400 hk på väg ner i min lilla bil! :D Anders, Björn och Storm. :)
Storm måttar lite för ett nytt motorfäste när V8an ska få plats i min Monza.
Eftersom det fanns en ide om att köra bilen på strippen dög det inte med vanliga grenrör heller, utan rejäla headers och dubbla 3" skulle det vara... Och det blev det. Vilket drog med sig nästa problem, som dock inte upptäcktes förrän långt senare, när bilen envist misstände och bråkade. Mina tändkablar smälte!
Efter några uppsättningar kablar, lindade headers och små klämmor och anordningar för att hålla isär kablar och headers fungerade det till slut hjälpligt i alla fall. Men det var nästan onödigt spännande den där natten på skövdevägen när jag lyfte av huven och insåg att det hoppade gnistor åt alla möjliga håll, där nere i motorrummet som hade en tunn fin oljefilm precis överallt efter ett svårlokaliserat oljeläckage...
Det visade sig vara en liten plugg i framkant där det pressade ut lite olja när den tunna racingoljan jag hade i motorn blev varm och jag körde lite hårdare. Och dropparna som kam landade på fläktbladen, och... ja, ni fattar... :P Men innan jag HITTADE det!? Puh! Blev många resor bort till nästa by utan huv i jakten på en herrans massa skitfel!
Motorn på plats i bilen! :) Nu är det bara... resten kvar. :P
Det fattades delar av inredningen när jag köpte bilen, så framstolar, ny matta och lite annat behövde fixas.
Det satt recarostolar i gult och svart i bilen vid köpet, och resten av inredningen saknades. Lyckades dock lokalisera den hos en tidigare ägare, och fick tag i den just som han var på väg att skicka allt i en container i en stor garagestädning! Ibland ska man ha tur. Dock var mattan sopor, så den fick gå ändå, och alla säten hade möglat och var rätt otäcka.
Försökte beställa matta, men fick fel ett par gånger och gav upp. Gjorde en ny matta av blå uterumsmatta med grova gumminabbar under istället. Det blev en fin luftspalt, men det var ett helvete att forma mattan efter Monzans ojämna golv, kardantunneln är så hög att den även fungerar som armstöd... Till slut hade jag dock fått till det så jag var nöjd, och det blev även matta i bagagerummet.
Stolarna tog jag upp till köket i min lägenhet på tredje våningen och skumtvättade omsorgsfullt. I lägenheten hölls jag förresten med lite av varje, såsom renovering av förgasaren, en fyrportad 650 dubbelpump. :) Precis lagom.
Förgasarrenovering pågår... på skrivbordet i vardagsrummet.... Det har sina poänger att bo så man bestämmer själv... :P
Tyvärr är det väl ofta så att är man dryga 20 år och ger sig på att bygga om en bil så pass rejält att man får göra ett riktigt hopaplock på delar för att få det att fungera tenderar det också att bli en hel del problem.
Sommaren 1996 körde jag en hel del med bilen, men jag minns knappt någon resa utan problem heller. Det var misständningar (visade sig ju att tändkablarna smälte), oljeläckage, och när jag sedan började köra fort efter inkörningen flexade fläkten så mycket att den gick i kylet och det blev en akut ombyggnad med ståltråd och silvertejp på Tre Älgar utanför Grästorp på väg ner till Trollhättan. Det var lite trångt där, att få ner både mekanisk fläkt, headers, generator och en massa remmar och ett rejält kyl. Tydligen behövdes lite mer plats, eller lite stummare material...
Sedan vägrade bilen starta när den var varm, och vi gissade att det berodde på att startmotorn låg inlindad i headersen på ena sidan... Visade sig vara lurigare än så, det var ett jordfel som kom och gick med värmeväxlingar... Tog sin lilla tid att komma på. Men var ju oförskämt lätt att fixa till slut.
Sommaren -96 var tuff. Här en bild från Trollhättan. Bilen gick varm, tryckte ut olja, fläkten flexade och drog i kylet... allt på samma resa... Dessutom startvägrade den allt som oftast. Och tändkablarna smälte. Mycket felsökning och funderande det året.
Lilla bilen på den oerhört heta träffen i Varberg, sommaren 1996. Fick köra med full värme och ändå gick vi i kok vid entrén! :P
Nu blir det så där hejdlöst mycket text och bilder igen... jaja, det får bli en del till då, där ni får se hur det blev till slut, och hur det gick till att besiktiga lilla bilen Jens, som han fick heta på grund av sitt registreringsnummer! :D
Från 110 hk i en 262 SB till 400 hk i en 400 SB är ju inte HELT okomplicerat i besiktningshallen... ;)
// Ellen :)
Jag saknar dig!!! (del ett) *mycket bilder* 11 november 2009, 19:04
Har suttit och plockat med gamla bilder igen. Ni som läst bloggen vet ju att jag drömde om en Cheva -57a, men trots sommarjobb och extrajobb och arbete räckte inte pengarna till det. Fick nöja mig med att köra andras bilar, var extremt mycket chaufför där åren när jag just fått körkort.
Nå, släppte ju inte tanken på en egen jänkare, men började dra mer och mer åt racing i stället. När det så dök upp en möjlighet att lägga vantarna på en liten Chevrolet Monza passade det sig så bra att det blev affär. :)
Det var 1995, jag var tjugo år och hade ÄNTLIGEN en egen hobbybil. :)
Jag köper min Chevrolet Monza, hösten 1995. :)
Hösten 1995. Vi hämtar hem min Chevrolet Monza. Min styvfar surrar och jag passar på att knäppa ett par bilder.
Bilen fanns i Västeråstrakten har jag för mig, eller var det Eskilstuna? Det var en bit härifrån i alla fall, och vi drog hem den på transport. Vi blev mötta av en tjej på gården där bilen stod på förvaring, och hon kom i en fin Cheva -58, SÅNT glömmer man inte. :) Vi tog mammas Blazer upp, och fick vinscha upp Monzan på släpet eftersom den var stendöd. Min styvfar körde, och kompisen vars släkting ägde bilen var också med upp. Och jag blev stolt ägare till en liten Cheva! :D
Dock visade det sig snart att det inte var en så lycklig ägare. När bilen var hemma, batteriet var laddat och jag fyllt på och kollat vätskor var det dags för start. Och det formligen PISSADE vatten om motorn, en nyrenoverad liten fin sexa. Vid närmare kontroll visade det sig att bilen stått förvarad utan vatten, men vid en flyttning hade någon slagit i vanligt vatten... och glömt släppa det efteråt. Således hade blocket frusit sönder! :(
Det blev till att lyfta ur den lilla fina maskinen och göra ett motorbyte. Givetvis skulle det åter ner en åtta under huven, bilen hade en 262a original, och en smallblock är alltid en smallblock och går således få dit oavsett borrning, eller hur?! :P Ni misstänker väl inte att det var ungefär här allt började gå snett? :P
Björn tycker INTE om att vara med på bild. Den lilla fina nyrenoverade sexan ska lyftas ur bilen då den frusit sönder.
Nyrenoverad liten V6a som tyvärr frusit sönder.
Rejäl spricka i blocket, synd på en annars fin liten motor i gott skick!
Här var det tomt. Men inte folktomt direkt! :P Mamma, Björn, Anders, Storm och grannen Åke tittar där motorn satt....
Den uppmärksamme läsaren kände nu kanske igen min ena mekaniker på bilden! :)
Först min TOTALT bilointresserade mamma, ni vet hon som inte heller kom på att det heter kompress, inte kompressor, den där jag hade i ansiktet nyligen... Sedan min styvfar Björn, han som kör Pontiac -47a med framhjulslyft på Moholmsstrippen numera. Och min lillebror Anders, han som hade änglavakt i somras när han small med sin Pickup, och dessutom är banbyggare och bärgare på Moholmsstrippen.
NÄSTA mekaniker däremot... DET är ingen mindre än Storm, som fortfarande åker på att hjälpa mig med mina bilar! :P Tror dock han tyckte det var ROLIGARE på den tiden vi höll på med motorbyte i jänkare än nu när det mer är bromsok på en V40... vet inte om jag vågar fråga... :P
Men Storm och jag har alltså hängt ihop i drygt femton år nu! Jisses vad tiden går! Och allt är bilarnas fel, för det började med ett "Är det din bil som står där?" när vi sprang ihop utanför huset där vi båda hade lägenhet en gång i forntiden... :)
Kan ju passa på att klämma in ett stort TACK för att du finns i mitt liv, du är värdefull, inte bara som mekaniker! :)
Kan även passa på att bryta här och göra en del två med nya motorn för att ni inte ska läsa ihjäl er här och nu! :P
// Ellen :D
Ny dag, nya tag... 10 november 2009, 13:06
Jahopp.
Var i Göteborg igår, och fick en ordentlig genomgång och lite nya preparat.
Det är så skönt, har gått hos Patrik i så många år att jag inte behöver dra någon bakgrund eller krångla till det, jag kan alltid börja precis i nuet och tala om vad som pågår, och så gör han sina tester och vi pratar och bestämmer tillsammans vart tyngdpunkten ska läggas.
Just nu blev det virusbekämpning, min tunntarm är inte i skick så jag tar inte upp näring som jag ska, och dessutom ligger något skräp i lungorna också, vilket jag inte känt av men det både syntes på skärmen och han kände det också vid testningen. Blödigheten behöver vi också få styr på, blödde ju rejält även när de tog leverfläckarna så något är ju inte helt i balans med koaguleringen.
Således, b-vitaminerna jag gått på i flera år står kvar, c-vitaminerna tog vi bort för att inte reta tunntarmen mer, zinken är suverän vid virus så den har jag kvar fast i ren form, a-vitaminer i droppform och trollhassel för att få bukt med blödningarna och gynna slemhinnorna i hela kroppen. Fick även kapslar med bra tarmbakterier för att gynna tarmsystemet.
Nu är det bara att sätta igång med alltihop, började faktiskt redan i går kväll, och hoppas det hjälper. Det känns bra och genomtänkt i alla fall, mycket trevligare än Cyklokapron, Cipramil, Orudis och Losec. :)
Fast... då hade det ju varit så gott som gratis, nu fick jag betala 1700 kronor. Men jag tänkte ju bli frisk också, inte bara symptomfri och full av biverkningar.
Även mamma fick sig en genomgång, först på scannern och sedan kinesiologiskt, och när han dessutom kände av hennes ryggproblem passade han på att ge henne en naprapatisk behandling när hon ändå var där. Spänningar i ryggen kan ge alla möjliga konstiga signaler i kroppen, så det är ju skönt att han faktiskt kan ta helheten.
Dessutom var stämningen som vanligt avslappnad och trevlig, så vi satt och pratade om politik, studier, vaccin, tv-debatter, skola, föreläsningar och mycket annat emellan också. Vi fick betala för varsin timme precis som vi bokat, men kom inte därifrån förrän vid halvåtta på kvällen.
Blev således en lång dag, men som vanligt mycket intressant och lärorik. Jag känner fortfarande att jag brinner för att funktionsmedicinen ska accepteras som behandlingsform, och ska försöka jobba för det politiskt framöver. Helt enkelt försöka få våra riksdagspolitiker att reflektera över frågan (mer än vad som redan gjorts, några arbetar ju redan för detta, och jag vill backa upp det arbetet och hjälpa till där jag gör mest nytta!).
Första steget mot ett godkännande är ju att utforma en bra validering och kontroll av terapeuterna, där borde man kunna dra nytta av KAM, kommittén för alternativ medicin, www.kam.se. Det är också viktigt att utbilda vanliga sjukvården i vad funktionsmedicin är. Idag skuldbelägger vården ofta oss som söker andra vägar till hälsa, och jag tror det mestadels beror på bristande kunskaper. I USA har ju utbildningarna inom integrerad funktionsmedicin klassats som de allra bästa, och många läkare läser just de kurserna för att de anses så värdefulla.
Får jag möjlighet tror jag även att jag ska sätta mig och plugga en del funktionsmedicin för att ha mer på fötterna i det arbetet.
Det var lite visioner det! Hm... mer såhär i vardagen bör jag... fixa lunch, gå igenom tidningarna jag inte hunnit/orkat läsa, rädda steken som är i ugnen och ta hand om diskberget. Det känns som ett rätt lagom dagsprojekt, eller i alla fall det jag hinner och orkar med av det.
Är fortfarande helt groggy och trött av blodförlusten, så jag får ju vila rätt ofta, men det är okej. Jag har inget viktigare för mig än att ta hand om mig och försöka bli bättre. :) Och förströ mig med något trevligt då och då. :) Kanske gör jag en vardagsflykt hit och berättar om nästa bil i min bilhistoria... ;)
// Ellen :)
Mitt val av behandling - del 3 9 november 2009, 01:09
...fortsättning från föregående bloggar.
Eftersom jag kört fast i såväl sjukvård som näringsterapi var det dags att göra något åt saken. Ringde upp till IFM-kliniken i Falun, som drivs av Peter Wilhelmsson som bland annat skrivit böcker om integrerad funktionsmedicin. Efter ett samtal sa han att jag givetvis var välkommen upp till honom, men att jag också kunde välja IFM-kliniken i Göteborg, där han kunde rekommendera Patrik Söderqvist.
Patrik arbetade brett, och det var en förutsättning för att jag skulle börja hos honom. Jag hade sett på mina nätvänner att de som fick bra resultat hade terapeuter som inte bara använde hårmineralanalys eller näringsterapi.
Patrik började med att titta på alla de håranalyser som tagits redan. Och så gjorde han impedanstest med elektriska impulser. Och ett blodtest som han studerade i mikroskop och berättade om det han såg och visade på en skärm samtidigt. Och han lät mig fylla i massa papper med symptom. Och han testade mig kinesiologiskt. Och klämde sig igenom hela mig som den naprapat han också är... Böjde och bände och knackade och grejade.
Han kom fram till att mina obalanser stämde med det min första terapeut konstaterat, men att hennes terapi drivit på mina organ så hårt att de inte orkat ordentligt. Alltså fick jag avgiftningssymptom, kopparöverskottet och annat släppte i kroppen, men kom inte ut eftersom organen inte fungerade som de skulle.
Därmed började han med att behandla mig så alla organ skulle komma igång, och först därefter satte han in mineraler igen. Efter några år hade kopparvärdet sjunkit drastiskt (ska vara runt tre, förgiftad är man vid sju och tabellen tar slut strax därefter, mitt värde började på 24!!!). Jag var helt fri från endometriosbesvär, astman var helt under kontroll (hade till och med låtit mig övertalas av dåvarande sambon att skaffa hund under behandlingen, trots hundallergi sedan barndomen!) och många symptom hade minskat ordentligt.
Efter en omsorgsfull amalgamsanering tog jag ännu ett steg upp på min hälsostege. Jag kunde börja köra bil igen, vilket jag inte vågat på ett par år eftersom jag mått så dåligt.
Plötsligt satt jag ensam i en lägenhet med barn och hund och klarade av det! Vilket lyft!
***
Och så där har det rullat på. Jag mår inte BRA, men klart bättre än jag gjorde innan jag fann funktionsmedicinen. De gånger jag vänt mig till sjukvården för att få hjälp har jag oftast bara blivit nonchalant bemött, eller i några fall totalt idiotförklarad. Att inte bli tagen på allvar eller behandlad med respekt har gjort att jag alltmer vänt mig bort från den traditionella vården.
Jag fick till slut, efter sex års väntan en psykologkontakt, och vi hade terapeutiska samtal en tid. Problemet var att psykiatrin inte heller tyckte att jag hörde hemma hos dem, och det är nu flera år sedan jag senast hade kontakt med dem. Dock var min första psykolog en pärla, som ställde obekväma frågor och fick mig att komma igång ordentligt med min personliga utveckling, en intressant process som jag tror jag kommer fortsätta med resten av mitt liv.
Jag börjar känna att jag VET rätt bra vad jag behöver göra för att fungera så bra som möjligt.
Och jag har en tro på att det går att leva på det här sättet.
I våras fick jag också en diagnos från sjukvården som jag själv tycker känns rimlig. Efter att jag själv läst om sjukdomen och kontaktat en specialistmottagning och skrivit en egenremiss konstaterade specialisten där att jag tveklöst stämde in på ME/cfs och nu har jag det på papper. Dock är prognosen usel, det finns ingen behandling, sjukdomen är kronisk och livslängden är normalt förkortad med cirka 25 år. Många ger upp och tar livet av sig.
Däremot finns en hel del studier på min sjukdom inom alternativmedicinen... jag tar den vägen, och tänker göra vad jag kan för att ge mig så bra förutsättningar som möjligt. Jag vill inte överleva, jag vill LEVA.
***
Där ingår också att kämpa för ekonomin. Jag tycker det är så jäkla illa att den här behandlingen inte går att få utan att man måste betala alltihop själv. 1500 i månaden, ungefär, sedan april 2002. Ni kan räkna själva. Det är inga småpengar. Och specialkost på det.
Det har varit mycket trial and error och jag känner mig rätt säker på vad jag gör numera. Men det optimala vore ändå att kunna åka ner till Patrik varannan-var tredje månad och stämma av, och ta de tillskott som behövs. Då tror jag att jag skulle nå längre än jag gör nu, när jag hela tiden måste väga mot ekonomin, och tar minsta möjliga dos för att bara upprätthålla en miniminivå, och det går ett halvår mellan avstämningarna. Står bara och väger i ett läge där jag förhoppningsvis inte blir sämre i alla fall...
Orkar jag tänker jag arbeta för att komplementärmedicinen ska certifieras, granskas och bli ett valbart alternativ till den vanliga sjukvården. Nej förresten, alternativ är fel ord. Komplement är vad det är. För tillsammans skulle de kunna uträtta underverk. Som det är nu ser sjukvården ner på de här kunskaperna och det är synd, för det finns så mycket att vinna för patienterna på acceptans och samarbete.
Dessutom vore det kostnadseffektivt. Jag tycker inte det är rimligt att symptombehandla massor av patienter när det ofta finns ganska enkla orsaker, som dessutom är ganska lätta att behandla. Så mycket tabletter jag erbjudits genom åren, jag kanske borde accepterat dem, sålt dem på svarta marknaden och finansierat min behandling på det sättet?
Hade det här varit godkänt hade min ekonomi förresten klarat sig. Antingen hade det varit högkostnadsskydd även på den här behandlingen och då hade jag inte haft alla utgifter. Eller så hade jag kunnat få handikappersättning för ökade omkostnader.
Jaja... det blev mycket text, men jag kände att jag behövde reda ut vad det är jag håller på med och varför, då många engagerat sig i min situation och undrat varför jag inte får den hjälp jag behöver eller vänder mig till vanliga sjukvården. Nu vet ni. :)
// Ellen :)
Mitt val av behandling - del 2 9 november 2009, 01:07
... fortsättning på föregående blogg.
Sjukvården ja... Under det första halvåret på näringsterapin hade jag fortfarande enorma problem med svåra smärtor och kraftiga blödningar, så pass att jag svimmade varje månad. En natt hösten 2002 vaknade jag av att jag skrek. För att inte väcka resten av familjen krälade jag ner och la mig på soffan där jag försökte andas mig genom natten. Jag som fött barn utan smärtlindring ett drygt år tidigare trodde uppriktigt att jag skulle dö, jag hade så ont att jag inte fick luft. På morgonen ringde jag efter en ambulans...
... och fick ingen!
Trots att jag kippade efter luft och höll på att förlora medvetandet flera gånger under samtalet förklarade de bara för mig att "vi skickar inga ambulanser för lite mensvärk, kan du inte köra själv kanske du kan få hjälp av någon?". Jag fick tack vare en tidigare remiss lov att själv ta mig in till smärtmottagningen på sjukhuset, där de satte på mig en TENS-apparat som skickade elektriska impulser genom kroppen på mig, och sedan förväntades jag åka hem. Det gick ju inte. Jag bad att få komma över till gynakuten, men se det var omöjligt.
Då behövde jag först åka upp till vårdcentralen på min hemort och därifrån få en remiss till gynakuten?!
Jag gav upp, och försökte ta mig därifrån. Det gick ju inte. Jag svimmade på golvet av smärtorna när jag försökte ställa mig upp.
DÅ gav de med sig och la mig på en grön rullbår och körde mig till gynakuten i stället. Där fick jag sedan ligga och vänta i sex timmar till, för de hade förlossningar och annat som var prioriterat. Jag tackade flera gånger nej till smärtstillare eftersom jag vet hur sjuk jag blir av sådana, jag klarar inte mediciner överhuvudtaget utan att få sanslösa biverkningar. Därmed gjorde de tyvärr bedömningen att jag nog inte hade så ont, trots allt...
Framåt kvällen kom en läkare för att titta på mig. Problemet var att varje gång han nuddade mig krampade jag tills jag svimmade. Han blev arg på mig, kallade in en kollega och de förklarade hur sjåpig jag var och att jag måste "skärpa mig". Jag ville inget hellre, men det gick bara inte. Till slut bestämde de sig för att ge mig lugnande och förbereda sövning, varpå jag nästan fick panik. De fick lova att bara ge mig halv dos lugnande, och tur var väl det, jag blev så gott som medvetslös av den halva dosen lugnande medel... Narkosläkaren var riktigt upprörd eftersom han hade svårt att få kontakt med mig inför sövningen.
Vaknade ett antal timmar senare och mådde uselt. Det visade sig att jag haft en cysta som brustit och slitit sönder ett blodkärl. 1,5 liter blod hade runnit ut i buken och stod och tryckte upp mot lungorna på mig. De hade fått göra flera operationshål för att kunna stoppa blödningen. Tre påsar blod fick de ge mig, och de konstaterade att jag nog inte klarat mycket mer än någon timme till med den blödningen jag hade.
Och de hade insett att jag nog haft rätt ont, trots allt...
Blev kvar på sjukhuset i nästan en vecka, eftersom jag var i så dåligt skick.
Jag fick i alla fall diagnosen endometrios, och erbjöds en hormonbehandling. Eftersom jag blivit urdålig på andra hormonbehandlingar och som sagt brukar få samtliga biverkningar av det mesta valde jag att avstå.
...fortsättning följer...
Mitt val av behandling - del 1 9 november 2009, 01:05
I morgon ska jag ner till Patrik igen. Det är nödvändigt. Jag har ju inte varit nere sen i somras, då jag fick fondpengar från social samfond i Götene, och nu har flera tabletter tagit slut och jag mår lite konstigt...
Det optimala vore att jag kom ner varannan-var tredje månad för att stämma av, och att jag kunde trappa upp och köra full dos däremellan. Nu går inte det. Jag tar minimalt med tabletter för att hålla mig på fötter, och därmed får jag inte heller den effekt jag sannolikt skulle kunna få om allt var optimerat.
Men det är tyvärr en kostnadsfråga. Alternativmedicin får man bekosta själv.
Dock har jag fullt förtroende för den här behandlingen. Fick hjälp så sent som i fredags, akut per telefon, och hade jag inte fått det hade jag behövt ringa efter en ambulans, så pass allvarligt var läget. Och trots den rådgivningen fick jag lova terapeuten (som ringde upp mig trots att det var efter arbetstid) att om det inte genast vände skulle jag larma ändå. Jag lovade. Och behandlingen hjälpte. Blodflödet (som det var fråga om då) avstannade, som tur var, förlorade mellan en halvliter och en liter blod på 18 timmar, svårt att beräkna när det rinner okontrollerat och man ser handduk efter handduk färgas röd samtidigt som man blir snurrigare och snurrigare i skallen...
Då undrar förstås många varför i helvete man inte ringer sjukvården i det läget? Det är en lång historia, men det handlar om förtroende.
***
Jag litar helt enkelt inte på sjukvården, och känner inget förtroende för dem.
Jag blev sjukskriven i januari år 2000. Jag spydde hade yrsel, svimmade, magen var åt helsike, allergierna skenade, jag fick knappt behålla någon mat, minnet svek och ingenting fungerade. Min dåvarande läkare satte diagnosen "svår stress" och erbjöd mig antidepressiva som jag inte ville ha.
Jag gick hem och grät och sov ett par veckor, insåg att man inte närapå jobbar ihjäl sig om man är i balans, och bad att få träffa en psykolog för att försöka reda ut varför jag kände ett behov av att prestera för att duga. Fick ingen psykologkontakt, men fick träffa några trevliga kvinnor som klappade lite på mig och sa "jag förstår att det här är jobbigt för dig, lilla vän" och åter frågade om jag ville ha lite antidepressiva tabletter...
Jag hade taskiga blodvärden och brist på B12, men efter några utredningar som inte gav något konkret (allergier, gastroskopi, gyn, infektion, yrselutredning öron-näsa-hals) överfördes jag till psykiatrin med stämpeln psykosomatiska problem. Där klappade folk på mig med förstående miner och försäkrade mig om att jag verkligen hade det jobbigt, men det var ju inte så konstruktivt och mer än så blev det inte.
Då och då lades jag in med dropp för uppvätskning, när jag varit så dålig att jag höll på att dö av uttorkning, vilket hände emellanåt. Intressant nog kunde jag komma från en avdelning med en droppställning i släptåg till nästa avdelning där de tyckte vätskedrivande skulle vara en bra ide.... Snacka om att inte se helheten.
Jo, förresten, jag skickades även på ätstörningsutredning.
Under åren har jag varit på samma mottagning tre gånger, sista gången jag remitterades dit för samma jävla anorexi som de misstänkte från början ringde jag bara in och talade om att jag var hänvisad till dem IGEN, och undrade om de ville ha dit mig. De suckade djupt och undrade hur många gånger de skulle konstatera att jag inte hade någon ätstörning innan läkarna accepterade det...
Det där har alltså hänt gång på gång. Jag har kommit med ett problem, värk i lederna, inte fått behålla maten, yrselattacker, svåra blödningar, extrema smärtor, svimningar eller annat, och de har antingen klassat mig som ätstörning eller psykfall.
Och någon konkret hjälp har jag inte fått. Till slut gav jag upp.
Påsken 2002 hade jag så mycket problem med svamp i kroppen (systemisk candida - låg i princip medvetslös utan att kunna vrida blicken för då började jag krampa och kräkas) att jag fick en kur från infektionsmottagningen. Reaktionen blev akut. Blev så dålig att jag återigen trodde jag skulle dö, och ringde i panik för att få hjälp. Blev så nonchalant bemött att jag bestämde mig för att nu fick det vara nog.
Eftersom sjukvården uppenbart inte varken kunde hjälpa mig eller var intresserade av att se helheten insåg jag att jag var tvungen att gå en annan väg om jag skulle överleva.
För leva ville jag ju, jag förstod bara inte hur det skulle gå till.
***
Efter att ha läst en massa på nätet om mina symptom, diskuterat situationen med andra, och lånat böcker jag knappt orkade ta till mig i min risiga situation (kunde inte ha på TVn eller radion, var känslig för ljus och ljus och fick hjälp av kommunen med matlagning och hygien) kom jag fram till att jag skulle prova näringsterapi.
Utifrån tanken att kroppen är en helhet där allt hänger ihop och att det behövs en viss nivå av vitaminer, mineraler och näringsämnen för att allt ska fungera försöker man alltså balansera nivåerna för att ge de bästa förutsättningarna till funktion och läkning. Och dessutom tar man bort belastningar som gör det svårt för kroppen att fungera, tex identifierar och plockar bort sådant man inte tål, och försöker bygga upp tolerans innan man provocerar igen.
Min första näringsterapeut gissade vid ett telefonsamtal på hög koppar och systemisk candida.
Vi åkte dit, vi fick stanna ett par gånger på vägen för att jag spydde så mycket, och väl framme fick jag bäras in och sitta med stöd. Hon gjorde en hårmineralanalys och när svaret kom efter några veckor visade det sig mycket riktigt att mitt kopparvärde var skyhögt och att en del annat var åt pipan det med. I analystexten läste jag om flera av mina symptom utifrån provsvaret och fick förklaringar på problem jag inte ens tagit upp med näringsterapeuten.
Jag kände att det var värt att prova behandlingen och körde igång. Vi stämde av på telefon, och efter åtta veckor skulle vi ta nya prover och göra lite uppehåll och se hur det fungerade.
Bara ett par dagar in i behandlingen kände jag hur det vände. Jag spydde inte längre! Jag fick mindre yrsel och mer energi! UNDERBART!
Men säg den lycka som varar. Under behandlingsperioderna blev jag först bättre, sedan allt sämre, och till slut blev jag liggande i avgiftningssymptom, och under pauserna kändes det först som vila och sedan kom problemen tillbaka och kroppen formligen skrek efter sina tillskott.
Kämpade på i åttaveckorsintervaller, med fyra veckors paus och sedan på igen med åtta veckor... och höll ut i ungefär två år.
Under hela den här tiden diskuterade jag behandlingen på nätet också, och jämförde erfarenheter och kunskaper, och därigenom lärde jag mig MASSOR! Till slut förstod jag att min terapeut inte var kunnig nog att hantera mig eftersom jag fick så grova avgiftningsymptom och min förbättring avstannade. Men jag gav inte upp, det här kändes ju ändå som om jag var på rätt väg, och sjukvården hade fortfarande inte något bättre att erbjuda mig.
... forts följer...
Min andra bil! :) 5 november 2009, 21:54
Jag skulle egentligen skriva lite om min behandling och de knepiga sjukförsäkringssystemen, men eftersom det känns som någon hällt sirap i mitt huvud ägnar jag mig åt den mer lättsamma uppgiften att berätta lite mer bilhistoria!
Nu ska ni få träffa min andra bil! :)
På den här tiden, då jag var sjutton år, körde familjen V8 till vardags. (ska rota fram lite sådana bilder också framöver, jag lovar, några är bara så hiskeligt jättepårymmen?!) Det innebar att vi läste Wheels Magazine. Nåde den som rev plasten av nya numret när det kom, det var min styvfars högtidsstund att ta med den in på lilla dass och där avnjuta den nyöppnade olästa. Det var också där vi andra fick gå och låna den, men nåde oss om den inte var på sin plats när han skulle in på sittning! :P
Emellanåt letade det sig även hem en och annan Bilsport, jag spanade ju epatraktorer och hade faktiskt vänner vars byggen blev publicerade! :D
Nå, för att återgå till storyn, i tidningshögen på dass fanns förutom jänkarna och epatraktorerna en riktigt kul följetong om bubblatrimning. Den var ju inspirerande, och jag hade ju redan en bubbla som reservdelsbil/lekbil och planerna blomstrade... :P
Någon mer här måste vara gammal nog att minnas den här härliga bilden?! :P
Själv drömde jag om bubblor på längden, bredden och tvären. En mörkt blå metallic kanske? Den hamnade i en animerad film på skolan i stället för i garaget, gjorde den i blått glanspapper och hittade på en fin story om hur den var på rymmen, och läraren var mycket imponerad av hur den gäspade så bagageluckan dolde hela framrutan och reservhjulet blottades... :P
En annan version förverkligades på praktiken på en reklambyrå, i liten skala då såklart. Kom från leksaksbutiken, lackades knallröd, med utskurna svarta prickar på hela bilen... Till detta givetvis en svart BH! :D
Ritade små bubblor högt och lågt, ofta samtidigt som jag pratade i telefon...
Telefonklotter i förstoring... :)
Och i verkligheten då?
Mjo, förutom den uppgivna orange som lärde mig köra bil (och lärde mig vad man INTE ska göra) fann jag vid sjutton års ålder en till 1302 -72. En ljusblå. Som bara var lite rostig. Trodde jag.
Gick åt fyra nya skärmar och drygt en kvadratmeter plåt som min styvfar tålmodigt hjälpte mig få på plats. Efter hans varningar om att vara försiktig med vinkelslipen och inte sprätta upp mig så tarmarna rann över garagegolvet blev min oro så stor att respekten förbyttes i rädsla och han fick helt enkelt ta över - är man RÄDD för en maskin blir den farlig. Jag kan kapa och punkta hjälpligt, men det här skulle ju bli en användbar bil, helst innan pensionen dessutom.
Trösklarna var helt ihoprostade, i dem går värmekanalerna dessutom så det fick bli 40x80 balk i 4 mm gods, det lär även ha förbättrat krocksäkerheten något... (hittar ni någon gång resterna av en bubbla och ett par typ järnvägsräls där trösklarna borde varit är det sannolikt denna bil, de lär ALDRIG rosta bort! :P )
Nå, att få ur motorn för lamellbyte fixade jag i alla fall utan hans hjälp, i folkracegaraget i Lidköping där jag och en hop med bilglada pojkar flyttat in. :) Men hjälp fick jag. När jag släppt på de fyra bultarna och fått löst allt fick de lyfta bilen så vi kunde dra ut hela paketet rakt bakåt. Mycket smidigt. :D
Bilen skulle vara klar till artonårsdagen hade jag tänkt, men så blev det inte. Fick lov att ställa på min mammas gamla Golf GTi för att ha en manuellt växlad bil att övningsköra med, och bubblan togs hem och lackades i föräldrahemmets garage.
Jag flyttade ju hemifrån när jag var sexton, för att plugga foto-film/video på annan ort. Att mitt i det komma på att renovera bil... fråga inte hur jag var funtad, det verkar idiotiskt att bo i egen lägenhet med studiebidrag på 750 och inackorderingstillägg på runt 1500-2000 och på det både ta körkort och köpa och renovera bil?! Undrar hur jag fick det att funka egentligen?! Sommarjobben jag haft sen jag var tolv bidrog nog en del till att det gick! :P Och reklamutdelningen varje vecka! :P
Bilen lackades i alla fall hemma, jag assisterade och Björn lackade. Vackert ljusblå fick den bli igen, originalfärgen, L54D. :) *ibland minns man konstiga saker, ja* :P
Hade gärna haft den röd med svarta prickar, men med den blå inredningen och det extra arbete det innebär att byta kulör på en bil med så mycket mer lackjobb... nä, ljusblå fick den bli.
En tid efter att körkortet var klart våren 1993 var även bilen färdig, och så här såg den ut:
Första "riktiga" bilen! Med lackade plåtisar och polerade skrytringar! Styling! :P
Min fina ljusblå 1302 -72
Hade kvar bilen i ett par år, men låg och pendlade dagligen runt fyra mil till jobbet på 110-väg, så efter några år köpte jag en annan bil. Som såklart kommer i en senare blogg... ;)
Bubblan såldes så småningom till en gammal skolkamrat som kom och frågade om den var till salu då hon sett att den stod hemma hos min mamma.
Det sista jag såg av den var kring 1995 när jag körde hem från jobbet i Stockholm en fredag och passerade Kjula.... det var nog ENDA tillfället den bilen gick fort nog att fastna i en fartkontroll, för då stod hon där och svor, på 50-sträckan som numera är bortbyggd sedan länge... :)
44 hk... 0-100 på en kvart-fjorton dar... :P
Men... den var en underbar liten isracer med fulldubbade nya vintersulor (kom till efter att jag kanat av vägen två gånger samma dag en glashal vinterdag, bubblor tappar styrningen, kräver nya dubbisar och ett par sandsäckar i skuffen (och ev en polare eller två på stötfångaren i bak också :P ), sen går de som tåget! :P )
Och... det gick att åka sex personer i den till Karlsborg en sen natt... och mycket annat dumt. BTW... det finns saker jag verkligen INTE rekommenderar folk att göra i bubblor. Packa ett flyttlass och sova i framsätet hör till INTE-saker. Och vissa andra övningar finns det bättre utrymmen för också, jag lovar... ;)
Att en vinternatt med femton minusgrader smälla ett membran i förgasaren fem mil hemifrån är heller inte att rekommendera. Bogsering efter ett par timmars väntan var... kallt. Jättekallt! :O Fötterna hade samma färg som bilen när jag kom hem! :P
Men bilen väckte lite uppmärksamhet, fick kontakt med Skövdes golfpojksliga som skuggade mig genom hela stan en kväll, bara för att de blev så nyfikna på bilen! :D Vi hängde sedan ihop resten av året, och det blev allt en del VW-aktiviteter med min lilla bubbla.
Med tiden blev den också en välkänd och välkommen syn bland jänkebilarna på klassiska kotorget i Mariestad. Fyllona som kom från stadt och fick för sig att knuffa på den löjliga bubblan bland raggarbilarna insåg snabbt att de knuffat på fel bil, utan att jag bad om hjälp var de plötsligt omringade av bistra raggare som blängde ilsket på dem och skyddade min lilla bil...
Jag vill inte ha någon idag, men jag är HEMSKT glad att jag förverkligade drömmen och skaffade min bubbla då, annars hade jag fortfarande längtat efter en! :)
Och det är inte utan att det känns i hjärtat när jag träffar på ett intressant exemplar. Det som senast fick mig att hoppa jämfota av lycka är det här:
Följ Molinaris fina bygge i hans blogg med början här: http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=39669
Jaja... jag är väl lite kär i bubblorna fortfarande... men jag vill inte ha någon... tror jag inte... just nu... ;)
// Ellen :)
Min allra första bil 2 november 2009, 23:01
Jag har suttit och letat i lite gamla album. Tyvärr finns inga bra bilder av mina första bilar, det är ju några år sedan... :)
Men några bilder har jag hittat, hoppas de får bara kvar trots bristfällig kvalitet.
Min allra första bil som jag köpte själv var en orange VW bubbla, en 1302 -72.
Det var 1989, jag var fjorton år gammal och drömde egentligen om en Cheva -57a, men en bil, vilken som helst var ju bättre än ingen alls! :) Trodde jag...
Hittade den på annons i lokaltidningen och mamma fick "äran" att köra hem den åt mig. Tyvärr gick det inte jättebra. Kom inte mer än ett par kilometer förrän det var soppatorsk. Min styvfar fick bogsera oss till "tappen" och sedan kom vi hem för egen maskin.
Min allra första egna bil. En mycket rutten VW 1302 -72. Här har vi just kommit hem, bogerslinan efter soppatorsken sitter kvar i fronten. :)
Nästa missöde skedde när vi parkerat hemma. Fotstegen var så rostiga att de föll av när jag började bända lite i dem! Efter ett tag rök även skärmarna och ju mer jag tog i desto större rostskador uppenbarade sig... huh, Ogillar rost! :)
Min första bil blev ingen bil, utan en stubbarace och skogsvägsleksak i stället. Rosten visade sig vara för svår. Men kul var den ändå. :)
Den här bilen gavs upp som renoveringsprojekt och övergick i stället till att vara en utmärkt lärobil vad gällde hitta dragläge, veta vart gränserna går och liknade. Det blev mycket farande fram och tillbaks på skogsvägarna och gärdena hemma... :) Och en gång fick min styvfar assistera när jag aktat mig för att köra i diket så mycket att jag råkat välta med bilen. :P Glömmer aldrig hans min när jag kom in i tvättstugan och förklarade att "du vet min orange bubbla... jag behöver lite... eh... hjälp, den har... eh... vält?" :P Han var rar nog att hjälpa mig på rätt köl och upp ur diket igen. :)
Men JÄKLAR vad han garvade åt mig... :P
Kan med lite distans undra hur mamma och Björn kunde låta mig köpa den där skitbilen, men å andra sidan inser jag att jag antagligen tjatat dem sönder och samman om de inte låtit mig släpa hem någon brôte i den där vevan... Och jag hade ju rätt kul med den faktiskt. Och lärde mig en hel del om vart gränserna går, hur bred och lång en bil är och vad man omöjligt kan göra med den... ;)
När jag skulle ut bland folk fick jag åka moppe, den köpte jag året efter att jag köpt bilen, och har faktiskt fortfarande kvar! :)
Min moppe! En Yamaha Chappy.
Även där finns det ju berättelser... har en bild i albumet av mig själv med en herrans massa blåmärken och skrapsår efter en rejäl överstyretvurpa på oljegrus... ajaj vad jag slog mig. Tur jag hade min MC-hjälm med visir, annars hade mitt ansikte suttit kvar i vägen än! Hjälmen sprack, visiret fick rejäla repor, jag fick en blåtira, skrapade hakan, axeln, armen, höften, benet, knät...
Det dummaste av allt var ju att jag skulle försöka dölja detta för mamma dessutom. Var ju jättelätt... tog typ en kvart för henne att komma på det och det är klart att jag fick skäll... :P Hade tur i oturen ändå, för några sekunder efter att jag och mopeden farit vidare från vägen och ut i diket kom det en bil över krönet med rätt bra fart. Hade den kommit bara lite tidigare hade nog min motorhistoria upphört där och då.
För att tillfredsställa mitt körabilbehov tog jag förresten även en folkracelicens i den där vevan, fick en kartläsarlicens på köpet. De få gången jag nyttjade den där licensen använde jag lånade bilar uppe på klubben, min bubbla hade jag som sagt insett att det var läge att ge upp alla seriösa tankar med. :)
Jahopp... det var början det.... Nästa bilinköp gjorde jag när jag var sjutton, och den gången blev det faktiskt en renovering. Den visar jag i en senare blogg i stället. :)
Behövde bryta vardagen med lite nostalgisk återblick kände jag, så nu har vi varit på besök 20 år tillbaks i tiden då! :D
// Ellen :)
Att tillåtas ha makten över sitt eget liv 31 oktober 2009, 18:45
Idag känner jag mig rik. Räkningarna är betalda och det finns pengar kvar på kontot. Faktiskt så det räcker till mat hela månaden utan problem.
Problemen börjar först när jag blir realistisk. Man behöver mer än mat för att leva. I mitt fall behöver jag fara ner till Patrik och få behandling också. Tror knappast att vi kommer under 2000 kronor på det besöket, trots att jag fick panikköpa tabletter som tagit slut för mig ganska nyss. Det första skickade Patrik, mot faktura, så jag kunde vänta med att betala tills jag fått pengar. Tur det, för tabletterna tog slut innan pengarna fanns, och de är jätteviktiga för att jag ska hålla mig på benen.
En annan sort tog slut nu i veckan, och då kunde jag köpa dem på hälsokosten i stan. Kände mig som en missbrukare när jag rev upp burken i bilen och tog min tablett. Det är helt otroligt hur kroppen verkligen BEHÖVER sina B12. Jag märker på några timmar om jag glömt ta den, blir helt disträ.
Men... kanske, kanske... om jag prioriterar behandlingen så... jo, det kan kanske gå med maten också, jag fyllde upp frysen rätt bra häromsistens, när jag precis fått pengar. Det kan gå att få ihop det, om jag tänker mig för riktigt ordentligt, och inte köper något annat än bara precis det vi behöver äta.
Ska försöka laga strumpbyxorna som gick sönder för Embla. Och se om det går att rensa runt i garderoben lite till och hitta något som går att kombinera ihop till användbara kläder utan att nyinvestera i några enstaka plagg. Vissa saker går ju sönder och gör att det blir svårt att använda annat. Utan tights kan jag inte använda mina kjolar till exempel... Men tights har jag fixat. Och mamma var rar och köpte underkläder åt mig när vi var på Maxi för ett tag sedan. Och Embla fick ta en del av kläderna jag fick av syrran sist, det som var lite litet till mig var lite stort på Embla, men hon tog det med glädje! :)
Läste för ett tag sedan att mängden saker inte avgör om ett barn är bortskämt. Bortskämda är de när de slutar att visa tacksamhet. Embla är INTE bortskämd i så fall. Jag köpte en liten pet-flaska med pärlor åt henne när jag var på ÖB. När Embla fick syn på den här hemma kom hon och frågade om den. Jag sa att jag köpt dem åt henne för att hon saknade pärlor, och ungen blev så glad att hon jublade, kramades och tackade flera gånger om. Hon inser sakers värde och uppksattar det hon har och det hon får och det gör mig så glad. :)
Nå, jag har i alla fall insett att jag inte kommer få ihop det varken med glasögon eller däck eller något annat än just behandling och förhoppningsvis mat. Och jag har inget större hopp om att det blir bättre nästa månad, eller månaden efter det heller, för sjukpensionen är som den är, trots bostadstillägg och barnbidrag finns det inga marginaler.
Och jag har försökt be om hjälp på soc. Det var så förnedrande att jag övervägde om det var mindre värdighetsberövande med prostitution. Jag ska berätta om det och utveckla de där känslorna.
Jag ringde och undrade om de kunde hjälpa mig med glasögonen. En specifik hjälp vid ett tillfälle, för att byta ut glasögon jag haft i drygt elva år. Den misstänksamhet som mötte mig gjorde att jag helt tappade tron på att ens det sista av skyddsnätet i det här landet finns kvar.
Efter att ha fått klart för mig att jag behöver redovisa min ekonomi både framåt och bakåt, och delat siffrorna med dem fick jag veta att jag har alldeles för höga inkomster för att få någon hjälp från dem.
Oj, har jag höga inkomster?! Så trevligt! :D .... då återstår ju nästa fråga, är jag helt jävla inkompetent på att förvalta dessa rikedomar eller VARFÖR i helskotta får jag inte pengarna att räcka till!?
Jo förstår ni, soc utgår från en norm. En mall som talar om vad det kostar för människor att äta, klä sig och hålla igång ett hushåll. En vuxen person ska till livsmedel, kläder, skor, fritid och hygien ha kostnader på 2800 i månaden. På det kommer hushållskostnader för förbrukningsvaror, dagstidning, tv-licens och telefon, 880 kronor. Utöver hyran således 3680 kronor i månaden! Låter ju plättlätt! :D
Vi börjar räkna lite. Hushållskostnaderna låter vi vara enligt normen, jag orkar inte kontrollräkna dem just nu ändå, men de där 2800 som ska räcka till "allt" då?
Behandlingen ligger i genomsnitt på cirka 1500 kronor i månaden. Maten, jag har ju specialkost för att alls få behålla något och äter därmed fyra middagar om dagen, med grönsaker och rent kött i varje måltid. Två kilo grönsaker och ett halvkilo kött om dagen... Har pressat hårt på det där och skalar varje vecka ungefär tio kilo morötter för att det blir billigast, samt storköper nötstek, nötfärs och lammfärs, och försöker pricka in specialerbjudanden. Köttet brukar hamna på ungefär tio-tolv kronor per portion, och grönsakerna på ungefär åtta kronor, beroende på priset på morötterna (varierar från tre till tio kronor kilot ungefär). Och så lite kryddor och sådant på det då. Enbart min mat hamnar alltså i gynnsamma fall då jag inte försöker få några andra matvaror att fungera på runt 2400 kronor.
Där är vi uppe på 3900 ungefär... okej, då återstår posterna kläder, skor, fritid och hygien också! :P
För att styra upp eksemen med produkter utan parabener och sådant jag inte tål hamnar jag på ungefär 500 i månaden (hälsokosten, apoteket har inget jag tål). Även schampo, balsam och tvål måste vara ekologiskt och det är inte säkert att jag tål det ändå, är väldigt begränsad i vad som fungerar. Säg runt 600 på hygienen totalt.
Då är vi uppe på runt 4500. Enbart på mig och mina basbehov. Då återstår Emblas mat också. Jag är oändligt tacksam över skolluncherna kan jag säga. Men visst behöver hon ha lagad mat även hemma, så det får hon såklart. Och frukost, och frukt till skolan, kvällsmat och lite mellanmål och fikor. Dock har vi aldrig gått in på ett konditori och fikat ihop. Eller ätit på riktig restaurang. Vi bär matlådor eller hittar på något annat billigt när vi är ute. Mc Donalds är det lyxigaste som händer, och då är det bara Embla som kan äta där i alla fall. Skulle gissa att årsbudgeten på att äta ute ligger på runt 300 kronor. Per år alltså. Inräknat glass, Mc Donalds, varmkorv, läsk...
Kläder, skor och fritid är sådant jag inte lägger pengar på utan att ha extremt dåligt samvete. Åker jag bort (som i somras när jag liftade till Skåne och gjorde massa trevliga saker) känner jag hela tiden att jag "lurar" systemet och lever rikare än jag borde, som sjuk och bidragsberoende känner jag på något vis att det är "förbjudet" att ha roligt och njuta av livet.
Till det förbjudna hör också bilen. Soc tillåter bil enbart om man behöver den för att klara sin sysselsättning, och jag arbetar ju inte så den är ju en ren lyxtillgång. För inte kan det vara så att en ensamstående mamma på landsbygden kan ha behov av bil även om hon inte arbetar? Jag menar, jag KAN ju ta tåget till stan och hem igen. Tar ju bara typ sex timmar om jag vill vara där mer än 20 minuter. Kräver inte mer än tre matlådor och en stor myntpåse till toaletter samt någon veckas återhämtning, så det verkar ju bara dumt att ha en bil så jag kan fixa alltihop på några timmar på tider som fungerar för mig? Känner mig redan nu tillräckligt beroende av andra, eftersom jag inte är i skick att köra hela tiden heller. Jag kör bara när jag mår bra, annars får bilen stå. Planera är svårt, och det gäller hela tiden att hushålla med energin.
Som ni förstår finns inte riktigt utrymme för de där däcken till bilen. Eller felsökningen av misständningen. Eller glasögonen. Eller att komplettera garderoben.
Lyfter jag blicken och försöker förtränga sjukdomen finns det MASSOR jag vill göra. Organisera bort flyttlådorna som står kvar i sovrummet fortfarande, men då behöver jag köpa hyllsystem. Jag vill måla om ett par rum. Lägga nya golv. Resa. LEVA.
Tänk att kunna skaffa en pocketkamera att ha med på de få promenader jag orkar ut på, när den riktiga är för tung att bära med (kanske en bra kameramobil som kan ersätta den gamla telefonen som tappar tangenterna och har spruckit?). Eller en minidator som Embla kan använda och som jag kan ha med ut när jag inte är hemma, för att tömma kameran. Ett sparkonto med lite buffert ifall spisen havererar eller det händer något akut med bilen?
En upphängning till dammsugarslangen. Hissgardiner till köket. Ett par böcker om ME och om att få kosten att fungera med alla överkänsligheter. Ett fint draperi till Emblas dörröppning (dörren är nedplockad, den tar för mycket plats i hallen annars). Ja. listan med småsaker kan göras hur lång som helst faktiskt.
Men jag har förstått att jag förväntas sitta här, äta mat, gå till och från återvinningen, se på TV och... ja, ungefär det. :) Jag har dock gett mig fan på att jag ska LEVA, inte bara överleva. Och det tänker jag göra. Ska bara göra upp med all skuld och skam jag känner för att jag prioriterar "fel".
Eftersom jag vill göra annat än äta och köpa behandling för mina pengar känner jag dåligt samvete, jag borde ju vara nöjd om jag får ihop de grundläggande sakerna?
Jag menar... önskemål om att köpa kläder, fixa däck till bilen, och roa sig med resor eller kultur är väl ändå något som bara överklassen ska ha rätt till?! ;)
Jag behöver hitta en lösning för en långsiktigt hållbar ekonomi där jag med gott samvete kan prioritera som jag vill. Där jag tex kan få pengar till behandlingen, utan att sedan behöva känna skuld för att jag köper en tröja eller byter däck. Soc tillåter ju inte sånt
Och tyvärr kan ju sjukvården inte hjälpa mig. Helhetsmedicinen är det bästa jag hittat, och den får jag betala själv.
Hoppas det finns någon fond som kan bidra till behandlingen i alla fall. För någon fond för däck finns väl knappast. Eller glasögonfond....
Jag ska se vad jag kan hitta, letar febrilt i registret hos länsstyrelsen:
http://www.lansstyrelsen.se/lst/sv/amne … atabas.htm
Jag har tidigare (för kanske fem år sedan?) fått pengar från Cancer- och allergifonden, men eftersom jag redan fått det får jag inte söka fler gånger. Och från Social samfond i Götene brukar jag varje år få 1000-1500 kronor, det var på de pengarna jag åkte till näringsterapeuten förra gången. :)
Jag har bara känslan av att jag förväntas krypa i trasiga kläder eftersom jag lever på bidrag. Att det jag gör som tillhör ett värdigt, rikt liv är att klassa som bedrägeri. Men jag tänker försöka göra mig fri från känslan av skam och skuld och LEVA så mycket jag kan, tycker sjukdomen begränsar mig tillräckligt mycket redan utan att ekonomin också ska göra det.
Och jag tänker försöka leva utan att behöva tigga om stöd från soc, för det kändes för förnedrande.
Och nej, jag har inte tappat tråden. Jag HAR livslust och vill leva, även om jag är lite bekymrad över hur det ska gå till rent ekonomiskt! :) Jag kommer fixa det här också, på något vis, även om jag just nu inte vet hur. Lösningen kommer. Jag har tillit till livet! :)
// Ellen
Massor gjort, en del att göra... 29 oktober 2009, 13:02
Idag är det en sån där bakisdag. Var iväg med mamma igår när hon skulle handla lite i Skara, och jag tyckte det lät så trevligt att umgås med mamma några timmar att jag lät mig hämtas och följde med. Efter Slöjddetaljer och Blomsterlandet befann vi oss på Jula när kroppen sa ifrån.
Kom hem och vilade, drack vatten och nyttjade toaletten. När jag började komma ihop igen fick jag besök. En Garaget-vän från Jönköping som varit på kurs i Mariestad hade den goda smaken att dunsa in hos mig ett par timmar innan kvällens träningspass. Hade det inte varit för träningen kunde han ju bott över, och sluppit köra upp till Mariestad igen idag, men jag vet hur viktigt det där är för honom så jag försökte inte ens övertala honom, sa bara att han gärna fått stanna.
Resten av kvällen blev plockig. Tog hand om en massa morötter, surfade lite, var nätsocial...
Jag har kommit på att nästan allt jag hade på "att-göra-listan" för en månad sedan är klart nu! :D
Med vännernas hjälp, envis målmedvetenhet och tålamod har jag lyckats beta av både det ena och det andra. Sånt som kostar pengar återstår såklart, men jag har i alla fall fått undan en hel massa. Några exempel:
- vinterdäcken är på bilen
- sommarfälgarna är tvättade och inlagda, behöver nya däck
- gungorna är nerplockade och intagna för vintern
- utemöblerna är intagna
- husvagnen är på vinterförvaring
- cykeln är fixad och kan användas igen
- skorna och tröjan är bytta
- massor av pappershögar i lägenheten är genomgångna och sorterade
- leverfläckarna är borta
- har sorterat in en del av kläderna jag fått av Karin och Syrran, och städat lite i garderoberna.
Kvar på att-lösa-listan är dels några mer kostsamma problem:
- besök hos Patrik för avstämning och mediciner
- glasögonen (ska försöka hitta fonder att söka)
- sommardäck till bilen
- förvaringssystem utmed sovrumsväggen så jag kan få bort lådorna som stått där i över två år nu!
Mobilen har haft den goda smaken att fungera rätt okej, tangenterna har bara trillat loss ett par gånger och den har faktiskt varit vänlig nog att visa information på skärmen varje gång jag öppnat den det sista. Och inte ens stängt av sig utan förvarning!? :P Hurrahurra, den kanske kan hänga med några år till?! :P
Vad gäller bilen... ja... hm... Den har jag faktiskt inte lagt någon energi på ännu.
- en tvätt behövs innan det blir så kallt att grannarna stämmer mig för isgata pga tvätt... :P
- bilen behöver även dammsugas och torkas ur invändigt
- svetsningen... har några som ev kan tänka sig att hjälpa mig med det
- rostskyddsbehandling hoppas jag få ihop samtidigt som svetsningen
- ryckigheten är inte felsökt eller åtgärdad
- sommardäcken står som sagt på ekonomilistan
- vinterdäcken tar i hjulhusen, men jag är beredd att stå ut med det eftersom en tillfällig gummikloss höjning verkar vara förödande för sportfjädrarna - om de nu ens går in i de tajta springorna.
Vidare styling och sådant har jag inte orkat tänka på, har gått i valet och kvalet om jag ska byta bil eller försöka ett tag till med min Volvo. Dock har jag insett att jag har bara Volvon att förhandla med, och för de pengarna den är värd får jag knappast en BÄTTRE bil (hög säkerhet, god funktion, lägre miltal, fortfarande funktionell på träffar så jag slipper stå på besöksplats och bära alla mina grejor).
Dessutom trivs jag med bilen, det är mer bilhandlaren i mig som ropar efter förnyelse, samtidigt som jag börjar känna av att bilen är tio år gammal och har gått över 20 000 mil. Jag har knappast råd med ökade underhållskostnader. Men en nyare, bättre bil tror jag knappast jag får tag på... och jag gillar att den är personlig och syns också.
Den vita Skyline jag tittade på för ett tag sedan är ju klart mer diskret än min skrikblå volvokombi... Plus att säkerhetstänket gör lite avsteg med en högerstyrd bakhjulsdriven äldre bil... men, ni förstår att tankarna gått åt alla möjliga håll... :)
Jaja, en sak i taget, och med tålamod verkar det ju faktiskt som om det går framåt det också! :P
// Ellen :)