Blogg
Något alldeles speciellt... 28 oktober 2009, 11:49
I samband med bloggen om Dirty Dancing och drömmen om att hitta rätt skrev jag att jag hade fler tankar på det temat. Har inte alls fått dem på plats, men vid samtal med vänner om just relationer känner jag hur de liksom trycker på och vill komma ut och bli sorterade. Så jag gör väl ett försök då.
Tid är en bra sak i kontakten med människor. Det kan ta år innan man fått se en persons rätta jag. Och jag är beredd att vänta och låta det ta den tiden, hålla igen känslorna som bubblar upp och låta tiden göra sitt. Oftast landar jag då på fötterna med klar blick efter en tid och vet vad jag har att göra med. Det är sällan det finns så mycket att bygga på när de första månaderna har gått. Då är det skönt att ha lutat sig mot tiden och inte rusat för fort in i något på grund av förälskelsens berusning.
Två gånger i mitt liv har jag mött människor som jag verkligen fallit okontrollerat för. Sådana där personer, som trots att det inte varit aktuellt med relationer har jag trillat dit så det visslat om det.
Ni vet den där första, sprudlande förälskelsen som brukar försvinna? Ibland efter bara några veckor, när man umgåtts lite och den första euforin lagt sig, när man passerat stadiet där man söker och finner likheter och beröringspunkter. Ibland varar det längre, upp emot två år ska det viss kunna vara rent kemiskt.
Men när lika starka känslor finns där år ut och år in då? När man drömmer om en person om natten och i vaket tillstånd kan återkalla minnet av små små detaljer som handryggens form, ett minspel, ett andningsljud? Och detta alltså UTAN att ens ha haft en relation?
Man bestämmer sig för att det inte är aktuellt av något eller flera skäl, och fattar beslutet att skjuta alla andra tankar åt sidan. Ändå återkommer personen gång på gång i ens tankar och känslor, och man jämför ständigt och egentligen omedvetet andra mot denne?
Då måste det väl vara frågan om något annat? Eller är det bara för att man inte tagit det vidare till en relation med en vardag att ta hand om? Oavsett vilket tycker jag det är intressant.
Två gånger i livet har jag upplevt det. Första gången varade det i... oj... måste tagit nästan tio år innan jag faktiskt kunde möta honom utan att bli påverkad. Då det till slut blev som att möta vem som helst. Andra gången... har pågått en längre tid och verkar inte ha gått över ännu. Jag var i alla fall påverkad sist vi sågs.
Jag vet av erfarenhet från dessa år att jag kan TRO att det gått över, och sedan uppstår ett möte och jag inser att det fortfarande sitter i. Däremellan är allt som vanligt. Jag har till och med haft mångåriga relationer och sedan åter upptäckt att det ännu inte släppt. Och nej, det är inte fråga om det kroppsliga, utan ligger i första hand i en själslig reaktion. En kraftfull sådan.
Och eftersom jag VET att det finns sådana människor... så ser jag egentligen ingen anledning att ha en relation med någon som inte är sådan. Har man umgåtts i mer än ett års tid och fortfarande känner det där kraftfulla som får det att susa i skallen och krampa i bröstet, då kanske man ska våga ta steget och i alla fall visa att man känner något speciellt?
Men än är jag inte redo. Det återstår mycket arbete med mig själv. Jag behöver stå stadigare, vara säkrare på mitt eget värde, hitta min självkänsla och bli stabil i den. Ännu anpassar jag mig alltför mycket till dem som kommer nära mig, inte medvetet, men jag inser att det är precis det jag gör. Jag gör avkall på mina behov för att vara bekväm och till lags, och det är inte okej. Det innebär att jag inte kommit långt nog med mitt arbete för att gå vidare i någon relation ännu.
Och den dag det sker... hoppas jag verkligen att jag får chansen att göra det med någon som ger mig den tid jag behöver. Och att jag år ut och år in kan få känna den där starka känslan. Inte eurofisk och som på rosa moln, för så är det inte. Den är mer.... STARK och kraftfull.
Underbar när allt är bra, och fruktansvärd när man inte når fram eller stängs ute eller blir avvisad. Men ändå... med en så kraftig grundkänsla i både upp och nedgångar... ja, då måste det finnas något att bygga på. En trygghet som tål gränssättning. Tillit.
Den påminner faktiskt lite om det jag känner för mitt barn.
Villkorslös kärlek, men ändå finns där en del i den som inte accepterar att bli illa behandlad. Som sätter sunda gränser och ser till att bli respekterad. En bra grund helt enkelt. Som givetvis inte behandlar någon annan illa heller. Som respekterar andra, även om man inte alltid håller med eller tycker lika.
DIT vill jag komma. Någon gång.
Lugnet har lägrat sig igen... :) 25 oktober 2009, 21:31
Nu i kväll har vi firat Halloween här. Ja, jag vet att det egentligen är nästa helg, men vi gjorde så här av flera skäl.
Dels tycker jag att man ska hålla isär Halloween och Alla Helgon, och sedan är Embla hos sin pappa när Halloween infaller på riktigt. Och där är det dessutom 30-årskalas med släkten eftersom hans nya sambo fyller 30. :) Inget Halloweenfirande alltså, utan traditionellt släktkalas. :)
Dessutom är jag lätt allergisk mot att ungarna ska ut och tigga godis och störa människor (och kanske till och med bråka med dem, skrämmas och ställa till rätt plumpa "bus") under en helg som många betraktar som ett tillfälle att hylla de som gått vidare före oss, så jag vill gärna visa på trevliga alternativ.
Alltså blev mitt förslag till Embla att bjuda in några av hennes kompisar på Halloweenfika i stället, och göra det redan den här helgen. Och hon nappade på det.
Således har vi laddat för detta hela veckan, planerat klädsel till henne, bakning och pynt. I går kväll var det färdigstädat så vi kunde pynta lite, och idag har hon gjort marsipanfigurer samtidigt som jag duschat. :) Sedan bakade vi en kladdkaka, och när Linnea ville komma tidigare fick hon det, och hon har därmed varit med under glasyr och dekoration av den, samt sett mig hoppa runt i bara underkläderna och smörja fötterna och kravla mig i nylonisarna... :P
Efter en vända ut med soppåsen som vi glömt mitt i hallen fick jag på mig en festlig svart topp med strass och grejor och flikig nederdel, och till det en lång kjol med flikig kant. Lagom häxigt tyckte vi, och sedan började gästerna droppa in samtidigt som jag tände ljusen.
Den här bloggen suger utan bilder, väl? Vi fixar det! :D
Halloweendukningen börjar bli klar... :)
Halloweenfest -09. Embla gjorde marsipanfigurer, här en tuff drake! :P
Halloweenfest -09. Embla gjorde marsipanspöken och pumpor också! :)
Halloweenfest -09. För att inte glasen skulle blandas ihop fixade Embla personlig dekor på alla sugrör. Fladdermus, katt, råtta, spöke och pumpa blev det... :)
Mysigt med låga spökljuslyktor på bordet, fungerade även vid barnfika och alla vid bordet såg varandra och inget riskerade att välta heller. :)
I hallen hamnade en tuff spökhuslykta som kastade spännande skuggor åt alla håll - faktiskt en kakburk från Netto som innehöll extremt dyra chokladkakor, men å andra sidan var ljuslyktan rätt billig och kul! :P
Halloween -09. Barnen på plats vid bordet, och det är bara stearinljus som lyser upp rummet! :) Redo för kladdkaka, marsipan, apelsiner, saft och godis... :)
Embla blev utklädd i en röd poloklänning jag fick av syrran förra helgen. Jag tyckte den var lite trång i ärmarna, och när den satt som en smäck på Embla fick hon ärva den i stället... :) Röd klänning, djävulshorn från Netto, en hemstickad svart svans och vanliga tights, vettigt sätt att spöka ut henne på. Illröda naglar och svart läppstift gjorde helheten! :)
Själv fick jag som sagt också på mig en utstyrsel som kändes passande, men jag finns inte på bild! :D Om någon tycker bilderna ovan inte håller samma kvalitet som vanligt är det en korrekt iakttagelse. Jag fixar gärna både dem och bilder av mig själv om någon kan upplysa mig om vart mitt stativfäste gömt sig?!
En stor grå platta att fästa under kameran. Och den är bara borta. Inte på stativet där den brukar vara. Och inte under kameran som är alternativ två. Inte heller i någon av kameraväskorna. MYCKET konstigt. Säkert ligger den på något jättenekelt och självklart ställe, om jag bara kan komma på när jag senast använde stativet... :)
Hur som, dagens bilder är därför tagna på frihand, på 1/8 sekund och iso 1600... :P Allt går, men ibland mindre bra! :P
Och utan stativ blir det heller inga bilder av mig, eftersom Embla försvann med Linnea hem. Jag är således ensam i kväll, så ni får klara er ändå! :D
Happy Halloween på er! :P
// Ellen :)
Jag är inte död... :) 24 oktober 2009, 00:25
Ja hörrni... Hm... Har visst inte varit aktiv här på ett tag... Tror jag gått in i en sån där fas av självvald ensamhet. Måste få tänka, umgås med mig själv och få lite saker på plats igen. :)
Än så länge går det utmärkt, även om jag varvar intensivt umgänge med att totalt isolera mig... :P
Går då här och plockar med lite i lägenheten, organiserar och funderar, läser lite, slappar i soffan, spelar bra musik, njuter av tystnaden... Ja, tar hand om mig själv helt enkelt. :D
Jag har lyckats lösa en del av de "att-göra-saker som jag hade på min lista tidigare. Mycket tack vare underbara vänner som backat upp mig! :)
Pengarna tog ju tvärslut när det var två veckor kvar av förra månaden. Således hade jag bunkrat med mat och gav mig fan på att det skulle fungera att inte handla något alls under den tiden. Och det gick! :D Ja, några mynt rotade jag fram ur gömmorna här hemma, så vi kunde köpa färsk mjölk och lite frukt, men för övrigt har jag varken handlat eller tankat eller gjort något som kostat pengar. :)
Vad har jag då gjort? Tja... efter leverfläckarna och "kompressorerna" blev det några högst stillsamma dagar med mycket yrsel och uschligt mående. Kompressorerna i ansiktet byttes så småningom ut mot ett rosa Hello Kitty-plåster som fick sitta kvar resten av veckan, vilket var rätt lustigt. :P
På onsdagen gick jag upp till skolan för att lämna en bok till Embla, och jag hade såklart totalt glömt bort alla dessa plåster högt och lågt, och det rosa mitt i ansiktet var ju lika bortglömt som de andra. Tills jag klev in i hallen på skolan... :P En hel klass med åttaåringar uppmärksammade GENAST detta och jublade! :P
Fick glänta lite på det och visa Embla hur det såg ut under, och berätta hur de skurit, blodet runnit, de satt mig upp, (varpå hon bröt in med - men sätter du dig fort SVIMMAR ju du?!) och ett gapskratt över just den detaljen. Avslutningsvis kommenterade hon det bara med "vilken cirkus" och skrattade gott samtidigt som hennes klasskamrater såg mest förvirrade ut över att vi mest bara skrattade åt alltihop... :P
Jaja. På eftermiddagen kom Henrik, en Gorgvän, från Göteborg upp med sin trevliga Corvette, och vi ägnade några soliga härliga dagar åt att glida V8 på berget, åkte till Lidköping och fixade ett par ärenden (bland annat provade jag fler glasögonbågar, med detta Hello Kitty-plåster i ansiktet! :P ).
Och JA, jag har fått köra också. Flera gånger. Härligt! Sexväxlad manuell (och personlig) låda till en V8 är... trevligt! :P TACK för den kicken, Henrik! :D
Vad har mer hänt då? Jo, jag har lyckats fixa cykeln, eller snarare fått den fixad! Mamma köpte slang och däck åt mig, pappa lånade ut verktygen som behövdes och Henrik var rar nog att kränga däcket åt mig så jag fick vila lite efter vår Lidköpingsresa då jag dessutom körde hem. Fick också pengar av pappa så jag kunde köpa en torrboll till husvagnen, och efter lite jagande hittade jag vinterförvaringsplatser för bara 500 mot mitt vanliga ställe som ville ha 1000 kronor. Dock ringde en väninna, och som det ser ut nu kommer jag få ställa in vagnen på hennes föräldrars gård helt gratis! :D Bara vi får ihop det så jag får dit den också. :)
Jag har även varit TV-lös efter att min box havererade förra måndagen. Det innebär att jag hunnit sakna TVn vid tre tillfällen. Jag har missat två avsnitt av TopGear, och avslutningen av Nitroz på TV4 Sport. Extra störigt eftersom jag suttit och pratat med Tommy samtidigt som han redigerat programmen och nu MISSADE jag upplösningen! Jaja, jag får väl se till att lägga vantarna på en av filmerna, där finns dessutom extramaterial. De borde komma från pressningen senast nästa vecka! :)
Är det fler än jag som vill ha är det bara att kontakta Summer on Wheels och beställa, eller säga till mig så fixar jag det. :)
Ja... det var väl ungefär det...? Har förresten varit i Skövde också, med mamma och träffat syrran som fick ha filmkväll med Embla under tiden som jag och mamma var på ett intressant föredrag om alternativa sätt att hantera influensan. Som kvicksilverskadad och amalgamsanerad med nedsatt immunförsvar är ju inte vaccinet med både kvicksilver och skvalen något alternativ för mig. Men det var mycket intressant, och jag fick lära mig en hel del och se en massa spännande studier.
Jag hoppas jag kan jobba upp det som behövs så att jag överlever när jag får den. :) Jag är i alla fall inte orolig. :)
Tidigare i kväll satt jag och funderade en del. Jag skrev på ett annat ställe när jag skulle presentera mig "Ett antal bilar har passerat mitt garage under de senaste 20 åren." Den raden fick mig att börja fundera lite... Vilka bilar ÄR det egentligen?
Satt där och tänkte, och hämtade ett album,,, och ett till... och ännu ett. Tyvärr finns det några bilder jag inte hittar, jag VET att de finns men jag har ingen aning om vart de tagit vägen?! Får ge mig ner i källaren och leta lite tror jag...
Hur som helst, idag har jag i alla fall scannat lite ur mina gamla album... drygt 100 bilder blev det! Vilken blandad fordonsbakgrund jag har. :P Ska försöka hitta de bilder jag saknar också så ska ni få se så småningom! :)
Förutom mina egna bilar har jag ju två familjer bakom mig som varit en aning motorskadade. Med pappa har jag åkt motorcykel sen jag var ett par år gammal, och hos mamma har vi kört V8 till vardags och helrenoverat en Firebird -68 cab under min uppväxt, så det är kanske inte så konstigt att jag fick en skvätt bensin i blodet från början... :)
Ska se om jag kan hitta lite bilder av barndomens fordon också framöver, kan ju vara kul att samla cirkusen någonstans! :P Lovar att lägga upp när jag lyckats skrapa ihop det jag inte hittat i kväll! :)
Nä, tänk om jag skulle passa på att gå och lägga mig?! Embla är på sin första Scouthajk i natt, och ska hämtas i morgon förmiddag, så jag har haft en riktig "bara-jag-kväll" med bildplock, egenpyssel, småprat med nätvänner och... ja, haft det hur bra som helst! :)
Känner mig bara lugn och harmonisk och glad, och ser fram emot att hämta Embla i morgon och fortsätta förbereda inför söndagens Halloweenfika, Hon har fått bjuda hit några kompisar så ska vi fira lite så här helgen före Alla Helgona, innan hon ska till sin pappa för ännu en vecka. :)
// Ellen :)
Med två kompressorer fasttejpade i ansiktet... ;) 13 oktober 2009, 11:56
Som jag skrev i gårdagens blogg har jag plockat bort ett par leverfläckar.
Det är plåster på kroppen och ett tryckförband i ansiktet, jag är jättesnygg... eller inte... :P Hur som helst, nu har jag sovit första natten med den här förpackningen. Gick förvånansvärt bra, kunde dock bara ligga på ena sidan, det var inte bekvämt annars. :) Det är ju som att ha en halv tennisboll fasttejpad i ansiktet, mellan ögat och örat.
Nu på morgonen blev jag uppkörd ur sängen av telefonen. Först mobilen och sedan den vanliga. Det första var en sällskapssjuk pojkvän (eller karlvän? Manlig vän i alla fall) som ville kolla läget, och det andra var vårdcentralen som också ville kolla läget?!
Har inte varit med om det innan, att vårdcentralen ringer dagen efter bara för att höra att man mår okej? Jag GILLAR min nya privata vårdcentral! :) Fick lite råd om ompackning och sånt också. :)
Efter det samtalet ringde jag mamma för att rapportera av. Konstaterade att jag inte blodat ner mina kritvita sängkläder (bra att ha just vitt i sängen när man har massa blödningsytor på kroppen?!) och att jag sovit riktigt bra trots kompressorerna i ansiktet.
Mamma tystnade.
Jag kom på att det där lät ju fel...
"Men, vad HETER det då, om jag har en kompressor i tryckförbandet och två... det MÅSTE vara kompressorer", säger jag frågande?!
Mamma började gapskratta. Och nu kom det stora problemet. Vi kunde inte komma på vad det hette! Då är hon undersköterska och jag journalist?! Och vi hittade inte rätt ord.
När vi väl konstaterat att det inte heter kompressor utan kompress klarnade det en aning. En kompress, flera kompresser.
"Du är ju helt garageskadad" sa mamma... Just det. Visst är jag. För HON hade ju ordet så mycket bättre själv?! ;)
Jäkla släktsjukdom det här. Att ha bensin i blodet. Mamma är förresten inte ett dugg bilintresserad. Inte alls, säger hon. Det har i alla fall inte hindrat henne från att slipa bilar för lack, eller helt ensam byta kamrem på sin gamla bil...
Som undersköterska borde hon ha rättat mig direkt, från kompressor till kompress, men det kunde hon inte... ;)
Hon fick för den delen också konstiga bilder i huvudet av mig med två kompressorer utstickande mellan ögat och örat... :P
Jaja, nu ska jag sätta igång med dagen. Jag ska... laga mat. För sedan planerar jag faktiskt att fortsätta vila och ta det lugnt. Typ i soffan med filt och bok och dator. Det blir nog bra! :)
// Ellen :)
EDIT:
Och eftersom Tommy tror att det finns något att se har jag på hans begäran tagit en bild med min webbkamera... ser ju inte klok ut, men vet man inte vad man ber om så... (kan bero på att jag har kläder på mig så man ser MIG och inte bara en urringning, kan vara därför småbrudarna får så tilltalande bilder av sig själva i webbkameran kanske? ;) ) Nå, här är bilden. Det vi såg framför oss i konversationen i morse får ni föreställa er själva! :P
Jag med en, eh... två kompressorer fasttejpade i ansiktet... ;)
En blodig historia.... ;) 12 oktober 2009, 19:42
Jag har för ovanlighetens skull tagit med mig datorn ner i soffan idag. Ligger här och bara... är...
Förut var jag nere på vårdcentralen, helt själv. Det var inte självklart, för i lördags hade jag en sån där yrseldag igen, var nära att tuppa av vid fem tillfällen. Det är ju helt sanslöst att man ska behöva ägna så mycket energi åt att bibehålla medvetandet?!
Nå, idag har jag varit och lämnat lite prover i samband med att vi skulle plocka ett par leverfläckar. Dessvärre blödde den ena rejält (som väntat iofs) så de kom på den briljanta iden att jag skulle sätta mig upp... Haha... Bad om vatten och fick svaret "strax" samtidigt som jag kände hur det rann blod i ansiktet på mig... De hade händerna fulla helt enkelt. När jag kände illamåendet komma eftersom jag inte hunnit få vatten insåg jag att det här inte skulle gå vägen, och hann upplysa sköterskan om att jag inte mådde okej och att det började svartna.
Sedan la de mig ner igen, hastigt... :P
Jaja. Med blodet rinnande i ansiktet och plötsligt även i armhålan (lömska prickar till att gå från att inte blöda alls till att plötsligt rinna?!) såg jag bara till att slappna av och låta dem pyssla om mig. Tror jag somnade en stund till och med.
Tur man inte har ont av varken blod eller att svimma... :P Blod berör mig inte och ... haha, kan man säga att man är en van svimmerska? Klart jag har ont av det på sätt och vis, för det är ju skitjobbigt, men jag blir inte speciellt stressad eller rädd när det händer, är ju så van. :) Och jag brukar ju hitta tillbaks igen. :)
Småpratade med den fantastiska personalen och efter en halvtimme var jag okej nog att ta mig upp och på toaletten, då hade de också fått stopp på allt blödande.
Nu är jag skitsnygg med ett jättetryckförband mellan örat och ögat (den stora leverfläcken satt där) och med plåster mitt på halsen, på bröstkorgen och i armhålan. Vi nöjde oss med att ta dessa fyra idag. De små var inget att bråka om, men den i ansiktet envisades som sagt med att blöda rätt rejält.
Lämnade en blodig brits och kände mig samlad nog att köra hem själv, så det gjorde jag, med en trygg väninna på handsfreen. Väl hemma tvärstöp jag med en smäll. Antagligen kom allt på en gång när jag slappnade av så nu är jag helt utslagen.
Bara trött, förvirrad, yr och.. äh, jag vet inte. :P Seg helt enkelt.
Ska ägna mig åt att äta och sova, dåsa och... se på TV kan jag inte göra. Jag som nästan aldrig ser på TV har lite abstinens idag, för det är klart att min digitalbox havererade i dag?!
Tur i oturen visade det sig att det var FYRA dagar kvar på garantin! :P En ny box är således på väg per post, men det hade ju varit trevligt att kunna se på TV ikväll när jag är så jäkla trött, men skit samma, jag får klara mig ändå. :)
För övrigt verkar saker och ting lösa sig lite pö om pö... Jag har fått på vinterdäcken på bilen (fotade en bil och fick dem monterade) och nu går bilen stadigt och fint igen, det var hög tid att skrota de utslitna sommardäcken helt klart. :) Dock är vinterhjulen lite för stora, så jag skrapar i innerskärmarna och så länge sommarhjulen var kvar i bilen var det lite lätt stressande med gummikladd på bakskärmarnas skärmbreddare. Igår lastade jag ur hjulen, tvättade dem och tog bort ett par skärmbreddarskruvar så det inte tar i riktigt lika lätt, och det märktes skillnad idag när jag körde till Götene, nu tar det inte i så länge jag kör på jämn väg! :D
Mamma har fixat cykeldäck och slang åt mig, så det är "bara" själva reparationen kvar nu.
Jag har också fått bytt mina skor och tröjan, samt följt med mamma till syrran som fyllt år, så vi hade en härlig tjejkväll, syrran, jag, mamma och Embla, då vi firade henne! :D
Ja, jo... jag har ju haft herrbesök också. ;)
Han kom i en fin mustangcab, parkerade intill min bil, jag gick ut för att möta och hälsa och han kastade sig platt på marken vid mina fötter och rullade runt. Jo, det var faktiskt så. Visst låter det märkvärdigt?! :P
Resten av berättelsen är dock inte lika märkvärdig. Han rullade nämligen vidare in under min bil, kollade rostskadan och har sagt sig vara villig att hjälpa mig att åtgärda den. Efter en stunds samtal åkte han igen, och trampade retsamt på gasen och mullrade så fint med sin V8 att jag blev alldeles knäsvag. Det är inte RÄTTVIST att göra så när någon har en Volvo med turbofyra!!! :P
En dag i taget, vad som händer i veckan är jag inte helt klar över, men med lite tur och om energin räcker till lutar det åt att jag ska klämma Corvette. ;)
// Ellen :)
Ska vi byta?! :) 7 oktober 2009, 13:39
Efter kontakter med Försäkringskassa och soc har jag insett att jag får försöka styra upp ekonomin utan stöd av systemet. Det är ju förfärligt illa, att det inte går att få stöd när man behöver. Då är jag också medveten om att jag inte sitter sämst till, jag har ju ändå en sjukersättning på 6800 i månaden och det är ju många som fallit ur sjukförsäkringen nu när de nya reglerna trätt i kraft. Jag har ett år kvar av min, och när den löper ut hoppas jag det finns någon lösning som går att tillämpa.
Efter all respons på förra bloggen har jag bestämt mig för att försöka göra ett nytt djupdyk bland de fonder som finns. Jag har ju lite andra kriterier att söka på nu när jag har diagnos, så det kanske går att hitta fler sökbara fonder, förut var det svårt, utan diagnos var jag inte behörig till så många.
Dessutom har jag försökt strukturera vad jag har för behov just nu, och vad jag kan erbjuda i utbyte. För det är ju ändå så att mycket av det jag ändå KAN erbjuda faktiskt HAR ett värde även om jag har så otroligt svårt att se det själv.
Jag vill inte vara beroende av andras välvilja, utan försöker hellre göra rätt för mig. Har funderat lite på vad jag har för tillgångar:
* Jag är en duktig fotograf som både kan ta bilder och lära dig hur du använder din kamera!
* Bra på att formulera mig i skrift (artiklar, brev osv)
* Suverän som coach / bra bollplank för personlig utveckling
* Jäklig på att baka! :)
* Duktig på att ta kontakt med människor per telefon, kan även ringa myndigheter och ta reda på fakta och driva ärenden.
* Bra även på att tolka information, fylla i papper rätt och fixa.
* Jag kan sy! Medeltidskläder, gardiner osv, men säkert annat också om jag bara ger mig på det. :)
Hm. Vad svårt det var att tala om vad jag är bra på?! Jag kan ju massor av saker men det var inte lätt att skriva en lista på det! :P Fråga om det är något du misstänker att jag kan hjälpa dig med! :) Jag är alltså en högpresterande perfektionist med 10% funktion, typ. :) Och envis dessutom.
Ja, jo, jag har ju faktiskt en tillgång till! :D
* Jag bor på Kinnekulle, inte så långt från Kinnekulle Ring! Jag har plats för övernattande gäster, och ett garage där det går att ställa in en bil. DET är ju faktiskt också en resurs! :D
Det jag behöver lösa då... hm... jag har gjort en del akutåtgärder nu i början av veckan, så nu hoppas jag få det att fungera tills jag får pengar igen. Har för tillfället 59,86 på kontot, men tror jag har mat så jag klarar månaden ut, pyspunkan på vinterhjulet är fixad och jag har unnat mig att tanka drygt tio liter! Det kan nog gå riktigt bra det här! :D
Det som nu återstår då är.... hm.
* Måste ta mig till Skara och byta ett par av skorna vi köpte.
* Måste fixa vinterförvaring till husvagnen så jag får den under tak igen. Vanliga stället tar 1000 kronor, hittade ett för 500 men då kommer jag inte åt vagnen. Dessutom vet jag inte om han tar in oss, inställning var egentligen förra helgen. (4,80 inklusive dragstång, 2 m bred, ca 2,50 högt räcker!)
* Husvagnen behöver torrboll för vinterförvaringen
* Husvagnen behöver transporteras till vinterförvaringen
* Behöver nya sommardäck till bilen, den är otrevlig att köra, och tills vidare blir det vinterdäck så snart som möjligt.
* Vinterdäcken behöver monteras.
* Dammsugarpåsar, fick ju en dammsugare av mamma men jag behöver påsar också, för den som var med behöver bytas snart! :P
* Bilen misständer och behöver felsökas och sannolikt åtgärdas (i bästa fall är det bara tändsystemet som behöver uppdateras lite med nya kablar osv, men jag har inte råd att köpa och prova, måste kolla allt först)
* Det finns en skada på bilen som behöver svetsas. Samtidigt är det lämpligt att bättra på rostskyddet, det är ändå en tio år gammal V40 vi pratar om... ;)
* Punkteringen på cykeln är inte fixad ännu, har fortfarande inte varit någonstans där de säljer cykeldäck billigt, och nu har jag inga pengar heller. :P Cykla kortare sträckor sparar bensin...
* Utemöblerna behöver bäras in i källaren, och gungorna plockas ner.
* Jag har fått hemska eksem som blöder. (Har gått så här i fyra månader nu). Sannolikt tål jag inte krämerna från apoteket utan behöver köpa det på hälsokosten, ekologiskt och utan parabener...
På lite sikt behöver jag återbesöka Patrik för avstämning och mediciner (tills vidare kompletterade vi tabletterna på känn, och mot faktura = kostnaden kommer först när jag fått pengar igen!).
Bilen behöver inte bara nya sommardäck, utan också en hjulinställning.
Glasögon, men det ska jag förhoppningsvis hitta fondmedel till! :)
Mina mer långsiktiga bilplaner sparar jag till ett senare inlägg i stället. :)
Men faktum är att det överlag känns rätt okej nu igen. Jag har öst ur mig, sökt stöd bland de människor jag har i min närhet, och har i alla fall tillfälligt lite kontroll, om jag inte låtsas om vad som kommer härnäst i utgifter. :)
Kram / Ellen :)
Håll avstånd! 4 oktober 2009, 15:09
Jag har inte varit lika närvarande som vanligt. Det har varit en tuff period, med många ställningstaganden och mycket gränssättning.
Som så många gånger tidigare har jag känt att jag inte räcker till för mig själv, utan sätter andras behov först och prioriterar bort mig själv. Därför har jag valt att dra i handbromsen. Känner mig otrevlig och självisk, men det skvallrar väl egentligen bara ännu mer om hur stort behovet av att få vara för mig själv faktiskt är. Det är utvecklande och intressant att bolla tankar med andra, men just nu är det ensamhet jag behöver mest.
I min ensamhet hinner jag tänka tankar till punkt, beta av en del saker på mina att-göra-listor, sortera mina funderingar och reflektera över livet och vardagen. Samtala med mig själv.
Tyvärr är det ju så att i kontakterna med andra människor märks mina begränsningar som allra mest. Så länge jag får knalla runt här i mitt eget tempo och göra saker utifrån mina egna förutsättningar, med tid till återhämtning, landning och "baksmälla" fungerar det ganska okej. Tråkigt men hyfsat funktionellt.
Tillsammans med andra däremot... människor som inbjuder till aktiviteter, det är så svårt att inte låta sig ryckas med i det roliga och inspirerande, men det är också så svårt att hantera allt det drar med sig. Kroppen som säger i från allt högre för att jag försöker göra lite normala saker som utflykter och umgänge. Det är bara att acceptera att det är ett fåtal människor jag klarar av att umgås med i mer än ett dygn. Och ännu färre jag har energi att samtala med dagligen.
Om det nu ens finns någon jag orkar med dagligen. Jo, så länge det sker via MSN så att jag själv kan få avsätta tiden till det, men telefonsamtal och mer personliga kontakter tenderar att ta för mycket energi från mig, och det klarar jag inte just nu. Jag tar slut!
Hemska insikter, för det säger ju bara ännu mer om alla mina begränsningar!
När jag ändå är igång och gnäller kan jag ju berätta att de senaste veckornas funderingar i mångt och mycket kretsat kring ekonomin också.
Jag blev tvungen att köpa skor till både mig och Embla, och det ställde månadens ekonomi helt på öronen. I detta har jag också varit hos optikern eftersom jag inte bytt glasögon på elva år(!) och har lyckats låna hem några bågar. På grund av överkänslighet mot material blev det titanbågar, och dessa skulle hamna på runt 4000 kronor.
Var i kontakt med soc, men eftersom jag har behov som inte faller inom normen (specialkost, alternativbehandling osv) så blev det så himla komplicerat att jag faktiskt gav upp.
Så, med 1100 kvar på kontot för hela oktober räknade jag snabbt på mat 3000, behandling 1500 för att få månaden att fungera alls. Då står bilen utan bränsle och på utslitna sommardäck så jag inte vågar köra med den längre (höll på att fara av vägen på väg till optikern, trots att det var torrt och jag körde under hastighetsbegränsningen på torr väg, den är RUGGIGT spårkänslig nu!).
Utöver mat och behandling behöver jag alltså lägga på nya däck på bilen, men tills vidare tänkte jag faktiskt byta till vinterdäcken. Där i alla fall ett har pyspunka, vill minnas det var två jag pumpade hysteriskt hela förra vintern, men det är i alla fall ett som är lufttomt just nu. Ska se om stödteamet accepterar att ta med det när vi ska iväg och handla mat på tisdag. Behöver fixa hjulet, handla mat och lämna tillbaks glasögonbågarna.
Och husvagnen behöver iväg på vinterförvaring. Vanliga stället kostar tusen kronor för hela säsongen, då får jag hämta och lämna när jag vill om jag säger till innan. Har lyckats hitta ett annat ställe som tar 500 men då står vagnen där den står och jag kommer inte åt den. Hur som helst måste jag fixa torrboll till den innan jag kan ställa undan den, och det är just nu ett omöjligt uppdrag då jag inte kan köra till någon affär.
Dessutom var det det där med glasögon. Men det får vänta ett tag till. Elva år eller tolv kanske inte spelar så stor roll? Fast optikern frågade försynt om jag ser många ufon med tanke på hur slitna mina glas är.... Avråddes från mörkerkörning, och det har jag ju insett för länge sedan att effekterna av de här glasen är.... olämpliga att köra bil med. :) Men som jag har mått i höst har jag ändå inte varit körbar så det kanske kvittar ändå?
Som om inte det vore nog har jag inte heller lyckats lösa punkteringen på cykeln, det är ju en månad sedan ungefär, men jag har alltså inte varit och handlat där de har cykeldäck sedan dess. Har varit på Willys med stödteamet, och till optikern helt själv och sedan köpte jag skor tillsammans med en väninna... Behöver nog hjälp att fixa det där med inköpen, jag får det inte att fungera när jag inte kommer iväg på egen hand.
Idag ska jag absolut inte köra. Satt och såg på en film igår. Ni vet, egentid, småplockat hela dagen och bara njutit av att få vara ifred, och på kvällen tände jag ljus, kröp ner i soffan med en filt och klämde en film på tv. Någonstans mitt i det där kom en yrselattack så jag höll på att ramla ur soffan. Det var nätt och jämt att jag klarade av att behålla medvetandet.
Efteråt blev det som vanligt. Kallsvettades, frös, värmevallade. Frossade och skakade. Kände mjölksyran i alla muskler. Var ostadig. Illamåendet bara vällde över mig och det blev några vändor till toaletten där jag kunde luta pannan mot det svala kaklet mellan krampattackerna. Koncentrerade mig på att andas in, andas ut...
Efter några timmars vankande, vatten och toalettbesök började blodcirkulationen komma igång igen. Jag distraherade mig genom att uppdatera min projekttråd för att få något annat att fokusera på. När händerna efter några timmar började bli varma gick jag och lade mig, och trots att jag var helt utmattad var kroppen så uppvarvad att jag inte kunde somna direkt. Att benen och fötterna kändes som isbitar kan ju bidragit till det också.
Idag är jag "bakis". Vaknade med träningsvärk i hela kroppen, och har svårt att lyfta armarna. Dessutom är jag yr och förvirrad. Lättirriterad. När telefonen ringt har jag mest bara morrat och snäst, men jag ORKAR verkligen inte.
Jag måste få knalla runt här och göra saker i min egen takt, cirkulera, lägga några minuter i taget och sedan göra annat, och systematiskt få arbeta igenom dagens måsten och borden, och varva det med vila och återhämtning när jag vill och behöver.
Jaja. Har insett att jag kommer behöva hjälp med en del saker framöver, och jag tänker faktiskt be om hjälp och se om jag kan få det.
Ska knåpa lite på det till nästa blogg. Nu ska jag göra något annat en stund för att jag börjar bli snurrig av att sitta här. :)
// Ellen
Förresten, vill någon titta i projekttråden finns den här:
http://www.garaget.org/forum/viewtopic.php?id=96807
Nattens uppdatering är mest på skoj, med lite knasbilder... ;)
Härnäst blir det nog en att-göra-lista.
Drömmen om att hitta rätt... 20 september 2009, 19:35
Såg i fredags kväll filmen Dirty Dancing på TV. Igen. Har nog sett den hundra gånger. :)
Först ett antal gånger på bion, jag var i nedre tonåren, och vi gick dit och lärde oss hur det SKULLE vara... :) Sedan på filmvetenskapen i skolan, tittade och analyserade sönder filmen fullständigt när jag skrev en rapport om hur kameravinklarna och musiken förstärkte rollkaraktärerna... :)
Tur jag inte sett den på ett stort antal år nu, utan kunde ta till mig den för vad den verkligen är. Som då när den kom för måååånga år sedan.
I fredags skrattade jag, grät, hade ett fånleende utsmetat i hela ansiktet med de intorkade tårarna kvar på kinderna, dansade som besatt genom min lägenhet, sjöng... Nostalgikick och skön avslappning. :)
Filmen satte spår och jag vågar påstå att en hel generation tjejer präglades av den. Blev förälskade och började drömma om hur det skulle vara... "Jag bar en vattenmelon" är en replik som sitter som en smäck och vi kan alla dansa minst några av stegen som Baby tränar in. Fast när väninnorna krälade på golvet och sjöng "oh baby" satt jag mest och ritade Cheva-57or... Oups! :P
Kanske ska berätta hur det gick med den där tonårsförälskelsen? Under många år, redan innan filmen var jag KÄR! Spanade på muskulösa exemplar med vackert höftparti och det rätta stuket. Tittade MÅÅÅÅÅNGA och drömde om att en dag få äga en EGEN! En perfekt. Ni vet, den där som bara finns i drömmen? Då och då träffade jag såklart på någon som kändes perfekt, men de var alltid utom räckhåll, antingen i någon annans ägo eller för bra för just MIG.
Jag höll drömmen vid liv, och tillverkade ett eget exemplar i papp, som jag dessutom visade upp i skolan. Japp. Ni läste rätt. Jag LOVAR att det var en syn! :P Klicka på länken och fortsätt läsa med musiken i öronen så ska ni få hänga med på en sällsam åktur... ;)
Tänk er nu, jag är runt elva-tolv år gammal och går i sjätte klass på den lilla landsortsskolan. Hemma i garaget renoveras en Pontiac Firebird -68 cabriolet, mamma kör en Cheva Blazer till vardags (med stort plogfäste i fronten!), min styvfar har en Chevrolet Suburban som företagsbil och farsan kör italienska motorcyklar, en Motoguzzi och en Ducati...
Nu drömmer jag om en egen Cheva -57a. Jag har hittat ett gammalt kassettband, en språkkurs från Linguaphone som spelats över med denna låt fyra gånger i rad, och sedan rullat i min styvfars Cheva, någon gång innan Pontiacen kom in i hans liv under tidigt 70-tal. På kassettens orange ettiket (blå på andra sidan) stod från början "Grundkurs i Franska", men någon har skrivit på ettiketten så där står nu Slinguaphone, grundkurs i franska våfflor och är en massa annat skrivet, så som öl, fest, chevaband med mera... ;)
Ett ÄKTA partyband således! :D
Jag lyssnade in detta och fick en GALEN ide. Började envist tillverka en Cheva -57 cabriolet i papp. Typ tre och en halv meter lång! :P Visst, bara en platt bil, men det var inte så bara i den där skalan... :D
Efter lite slit var den klar, och bandet hade gått ÅTSKILLIGA varv där hemma i flickrummet, så texten satt som en smäck. Och sedan var det dags... :P
Chevan transporterades till skolan i... eh, Chevan! :P
Under stort hemlighetsmakeri riggades bilen längst fram i klassrummet, med en "förarstol" lämpligt placerad bakom den ritade, inte öppningsbara dörren.
När det var dags släpptes klasskamraterna in, och jag körde.... Kassettbandet knastrade igång och jag gav ALLT! :P Hoppade över dörren på bilen, landade bakom ratten pekade ut klasskamrater till frasen "kommer kanske hem och hämtar dig". Hade ett par raybankopior som for upp och ner mest hela tiden för att stämma med låttexten och... ja. Ni kan säkert föreställa er det hela... :P
...jag undrar vart bilen blev av? Den måste stått kvar i mitt föräldrahem, brorsan kanske vet vart den tog vägen? Sannolikt uppeldad efter förvaring som skadat den... :)
Hur som helst. Jag fortsatte drömma om en egen Cheva -57a, spanade och räknade, men det blev aldrig möjlighet. Med åren dog tonårsförälskelsen, jag insåg att det gick tretton på dussinet av just 57-orna och vände blickarna åt andra håll.
Men någonstans är ändå en -57a alltid en -57a, och det känns i hela kroppen på mig när Jonny i filmen rycker upp stolpen vid parkeringen till tonerna av Overload och sedan krossar bakrutan på sin bil... *ryser*
Nu blir nog den här bloggen alldeles för lång om jag fortsätter skriva. Tankarna spinner vidare åt flera håll... dels vidare på bilmusiktemat, och dels på drömmen om att hitta den rätte. Jag har flera bloggämnen kvar, men jag väljer att spara dem.
Just nu nöjer jag mig med att berätta om Dirty Dancing och tonårsförälskelsen... ;)
Jag MÅSTE förresten rikta ett STORT tack till Per också, för att han med mig fånigt fnissande och tramsande i telefonen hjälpte mig hitta musiken i natt. Jag har inte hört chevalåten sedan jag slutade mellanstadiet, och när vi pratade var jag helt nostalgikickad av filmen och sjöng ååå-ååh, åååååh baaaaby, you are the ONE , bap baparara bap bap barabara bap" och skrattade så jag grät, och försökte förklara filmens storhet... :P
Gled vidare in i mina chevadrömmar och jag berättade om min pappcheva och sjöng med viss tvekan inledningsraderna till låten, och SE PÅ FAN om han inte kände till den och till och med kunde tala om vad den hette! Hittade den på Youtube! WOHO! :D Vad det ledde till har ni just läst! ;)
Passa på att lyssna på låten en gång till, hör alla käcka weee-ooo och shobi-dobi bap-bap och FÖRESTÄLL er... ;)
// Ellen :)
Att gå vidare - två år har gått! 18 september 2009, 21:34
Japp! Igår var det två år sedan dotterns pappa bad mig flytta. Två år sedan processen började, och sedan dess har det ju hänt MASSOR! :O
Både bra och dåligt. Eller, rättare sagt, bra och jobbigt. :) För mycket av det som varit tungt och jobbigt har också varit extremt utvecklande, så dåligt är fel ord. :)
Jag har under åren insett att jag faktiskt är rätt stark, att jag kan stå själv, och att jag rentav kan trivas med att vara ensam. Jag har med stöd av vännerna börjat bygga upp min självkänsla och ifrågasätta en del av mina självdestruktiva beteenden och mönster, och försökt klura ut varför vissa saker blivit som de blivit.
Har insett att jag har ett bagage som jag behöver sortera lite för att bryta destruktiva mönster som skadar mig, och har också börjat jobba med det. Jättespännande och skitjobbigt! :)
MEN... jag är SÄKER på att det kommer bli bra.
Jag är fortfarande lika övertygad om att jag själv behöver komma i bättre balans och reda upp de här sakerna innan jag är beredd att gå vidare in i någon relation igen.
Den senaste veckan har varit helt vansinnig egentligen. Jag har satt ner foten och markerat mitt värde åt flera olika håll, med blandat mottagande, samtidigt som mycket har ställts på sin spets och saker har kommit till ytan i en oväntad omfattning, ibland så överväldigande att jag inte riktigt hunnit med att hantera allt.
Men, märkligt nog verkar man få svar på sina böner, och när jag satt med funderingar på hur jag skulle hantera allt som kommit upp dök det också upp människor med verktyg som kunde hjälpa mig?! Ibland är det helt fantastiskt hur medmänniskor dyker upp just i rätt ögonblick. :)
Och dessutom ställer bra motfrågor, får en att stanna upp, reflektera och i samma takt som man försöker förklara också finner en hel massa svar...
Givetvis kommer fler frågor också, så är det väl alltid?
Oavsett hur jag mått under de här åren och hur rörigt det periodvis både är och har varit, ser jag en solklar utveckling, och den går helt klart åt rätt håll. :)
Om det sedan beror på att jag faktiskt blir bättre/friskare eller om det handlar om att jag lär mig att hantera min tillvaro och hushålla med mina resurser allt bättre och tar vara på det positiva i högre utsträckning ska jag låta vara osagt, men jag är glad över alla njutbara stunder och jag upplever att de blir fler och fler. :)
... och jag undrar över en sak som en av mina viktigaste vänner påpekat för mig gång på gång. Sänka nivån, sänka kraven... Hm. Jag försöker verkligen, tro mig. Men även när jag lägger kraven på andra på en rimlig nivå (vilket jag tror att jag redan gör i ganska stor utsträckning) återstår två problem till. JAG måste duga, till att börja med i mina egna ögon och dessutom i andras ...
På vänfronten börjar jag nog få kläm på det där, men relationer känns fortfarande för svårt.
Då ska människor verkligen nära, och det är jag för rädd för. Det är lättare att duga när man inte har människor ända intill sin själ. Det är bara de *absolut* närmaste som ser helheten, och det är verkligen inte många som är så nära.
Man får vad man förtjänar. Och så länge man inte känner att man förtjänar något bra kommer man inte få det heller är jag rädd. Jag tror jag har en bit kvar tills jag kan nå det.
Det som är bra för mig är jag i mina ögon helt enkelt inte tillräckligt bra för, och därmed är det utom räckhåll, än så länge. :) Eller så har jag inte fått klart för mig vad som verkligen är bra för mig, och behöver få rätsida på det?
Jag ska bryta mina mönster, då finns chansen att jag också kan hitta relationer som inte blir destruktiva för mig. :) Jag är på väg, det kommer bli bra... :)
Nu ska jag göra något jag VERKLIGEN inte brukar göra, jag ska blogga en låt! Men den har varit med mig hela veckan, så den behöver nog blogga sig också :)
(Och stort tack till Coffe som försett mig med Spotify så jag kan tillfredsställa mina snabbt växlande impulser efter viss musik på stört!)
// Ellen :)
Besvikelse ger beslutsamhet 16 september 2009, 16:19
Besvikelse.
Hade inte räknat med det här riktigt. Jag tycker ju att det hade varit rakare att säga rent ut vad som gäller och varför och inte bara välja bort/frysa ut just MIG, men samtidigt får jag ju acceptera läget.
... och känslan... är... besvikelse.
För att återknyta till det jag skrivit tidigare:
Vad är DINA avsikter med MIG?
http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=65730
Jag uppskattar verkligen tydlighet. Tro mig.
Jag TRODDE det fanns en rak kommunikation. Tydligen trodde jag fel.
Har jag fel om annat också tro? Antagligen.
En sak VET jag i alla fall.
Det kommer aldrig bli som förut. Min tillit är rejält tilltufsad sedan gammalt och det ska mycket till för att jag ska lita på människor så som jag ändå kommit att göra med vissa nu. Nu fick tilliten en törn till.
Men det löser sig. Det löser sig alltid. Eftersom jag tänkt igenom allt en hel massa gånger och sedan formulerat det här har jag nog redan kommit en god bit på vägen att bearbeta, släppa och gå vidare.
Många tror kanske att jag släpper människor nära mig väldigt enkelt. Och det GÖR jag. Men till en viss gräns. Det är bara de som är allra, allra närmast som sett den gränsen, och upptäckt att det finns en cirkel till, innanför den dit andra når. Därinne finns det inte många, men de som är där värderar jag desto högre!
Sannolikt kommer inte många märka av det som hänt, men JAG har några personer i min omgivning som nu placeras om på nya platser, längre bort från mig. Som inte kommer prioriteras på samma sätt i framtiden som jag gjort hittills. Människor som visat mig att jag betyder mindre för dem än de betyder för mig. Och då har jag inte råd att lägga lika mycket energi på dem som jag gjort tidigare.
Det gör ont, visst gör det det, men samtidigt är det ju det enda rätta, om JAG ska hålla balansen och må bra.
Och det är faktiskt det viktigaste. Hur JAG upplever det här. Och för min egen skull ska jag göra som jag gjorde häromdagen. Stå upp för mig själv, och markera mitt värde. :)
Jag, mitt, mig, på mitt vis, när jag vill. Och jag tar ingen skit.
Det här kommer bli hur bra som helst på sikt! :D
// Ellen :)