Var som sagt iväg till tandläkaren i Göteborg idag, en som specialicerat sig på amalgamskador och arbetat med det i tjugo år, så hon vet vad hon gör. Har förberett min sanering i snart ett år, med läkarutredning, medicinering och utprovning av material.
Och idag var det äntligen dags!
Det var med skräckblandad förtjusning jag for dit.
Släpade mig upp vid halvsex, vilket är en utmaning när man som jag inte får igång kroppen och skallen förrän vid nio-tio på dagarna, efter att ha ätit och så. För säkerhets skull hade vi gjort upp så grannen knackade på och kollade att jag var vaken innan han drog till jobbet några minuter över halv, och han fick sig ett gott skratt åt min tämligen förvirrade och yrvakna uppsyn... :P
Fixade matlådor för tre middagar, gick ut med hunden, plockade med alla mediciner och några telefonnummer eftersom jag hade lite samtal att klara av på vägen. Mamma plockade upp mig och vi kom iväg som planerat, resan ner gick bra. Var rädd för köer i Göteborg, men det var bara sista halvmilen det tjörvade ihop sig lite.
Väl på plats satte tandläkaren mig i stolen, la en rejäl bedövning som tog halva ansiktet och sedan skred hon till verket. Trädde en kofferdam (gummiduk) över tanden för att skydda mig ordentligt och sedan fick jag en friskluftsmask att andas i och en extra kraftig utsug i munnen innan hon tog på sig skyddsmask och började borra spår och bryta bort amalgamet. Jag fick blunda under tiden för att inte få amalgamdamm i ögonen.
Det tog sin lilla tid, tydligen var fyllningen mycket djup också. Efter en dryg timme med munnen på vid gavel var det äntligen klart, och jag kunde stänga mitt gap. Satte mig upp tämligen omtöcknad. Fick först inte på mig mina glasögon eftersom örat var borta... Eller, jag var i alla fall så bedövad att jag behövde spegeln för att hitta örat... :P
På vägen hem började bedövningen avta så sakteliga, och jag lyckades äta trots att tungan kändes som en stor träbit. När vi kom hem hade jag återfått örat och kinden, och känseln i tungan började återkomma.
Var extremt trött men hämtade Embla och gick en promenad med Lofar i snöstormen medans hon och mormor såg till att äta lite.
Under eftermiddagen har jag kämpat med att hålla mig vaken och i styr, sett till att äta och plockat med lite av varje för att ha något att koncentrera mig på.
Under Bolibompa var det dock kört, och jag tvärsomnade i soffan.
En knapp timmes sömn blev det, Embla var på mig mest hela tiden och passade på att riva fram en massa saker och smula ner i soffan och röja runt, och sedan kom grannen intassande för att kolla om jag var okej innan han skulle iväg på en spelning. Var det något fick jag höra av mig, så skulle han försöka hjälpa mig. :)
Nu har jag försökt vakna till, ta lite mediciner och laga mat. Embla gör mest tvärtom mot vad jag ber henne om, hon känner att jag inte mår bra och spelar upp sig.
Och jag mår inte riktigt prima.
Det är som en blandning mellan början på en influensa och total demens! Ledvärk, trött, småyr, ledvärk och allmänt diffus och svårt med koncentrationen. Ska försöka äta lite, nu har Embla äntligen tagit fram kvällsmat, och sedan släpa mig ut med hunden ett varv innan jag hoppas få stupa och sova ordentligt.
Får väl se hur de kommande dagarna blir, men jag har mina aningar om att det kan bli en tuff vecka... Måste i alla fall hålla tills på måndag, då Embla åker till sin pappa efter skolan, sedan kan jag bryta ihop i lugn och ro och börja lappa ihop mig igen... :)
Tack för alla glada tillrop, nu ska jag kämpa mig igenom det här, och är jag i skick igen den 17 december ryker en fyllning till, men det återstår att se om jag klarar den takten! :)
Kramar // Ellen :)