Okej. Jag är nog den gnälligaste människan på garaget just nu. Men snälla, snälla någon - TA BORT MIG! Om jag vore ett djur hade någon vänlig själ avlivat mig vid det här laget... Guuuuughnf!!!
Tänk er en blandning mellan grov bakfylla, kraftig sjösjuka, rejäl desorientering och stora kordinationssvårigheter och ni närmar er min dagsform...
Alltså, influensa är inte kul. Hög feber och mjukkokt hjärna och jätteonda muskler och leder är hemskt. Likaså är det hemskt att inte ha klarat av att duscha på en vecka. Det är vidrigt även när febern börjar släppa och man istället får massa skräp i lungorna och hostar tills halsen är helt trasig, magmusklerna värker och man nästan kräks varje gång man andas. Det är också hemskt att vara så täppt i näsan att man inte kan ligga ner och sova, och det är vidrigt att blöda näsblod så badrummet blir helt nedstänkt och man själv håller på att svimma och allt blod i halsen gör en helt spyfärdig.
MEN DET HÄR ÄR VÄRRE ÄNDÅ!!!
Nu har alltså yrseln kommit tillbaka. Min gamla följeslagare yrseln. Har visst varit utan den en tid igen, inser jag egentligen först nu när den kommer tillbaka. Kommer på att jag för ett par veckor sedan promenerade iväg ner till hamnen med hunden utan att ens reflektera över att jag kanske skulle få problem att ta mig hem?! Ja, det var ju skönt så länge det varade, men det är VIDRIGT att den är tillbaka!
Antagligen beror det på influensaviruset, jag brukar få den här effekten av allt virus, det sätter sig på balansen.
Jag får alltså titta på ett öga, ha huvudet lätt på sned och koncentrera mig stenhårt för att inte stupa. Ska jag röra mig får jag göra det försiktigt, så inte yrseln övermannar mig. Håller mig i väggarna, fäster blicken med stor ansträngning och vacklar genom vardagen.
Eftersom all kraft går åt till att hålla yrseln i schack kommer andra problem till ytan också: Händerna skakar, knäna likaså,
Mötte min åttioåriga granne i trappan nyss, och hon ser ut att vara i god kondition jämfört med mig idag. Hon såg uppriktigt bekymrad ut när jag försökte hitta källardörren för att gå ut med hunden och soppåsen på baksidan... Tryggt i alla fall att ha grannar som ser och hör om något händer... :)
Jag tänker försöka ägna dagen åt alla former av verklightesflykt. Det är inte det att jag inte VÅGAR möta mitt mående, psykologer tycker alltid man ska stanna upp och våga möta känslan och se vad som händer, men jag finner verkligen INGEN anledning att försöka stanna i det här vidriga tillståndet!!! Ska försöka distrahera mig så mycket jag kan så att jag inte tänker mer än nödvändigt på det, och jag vet också att jag kommer bli vidrigt trött ganska snart eftersom all kraft går åt till att parera skiten.
Idag tänker jag drömma om trevliga saker: Embla, solfilmen till bilen, den gula färgen till badrummet, att riva listerna som ska lackas på bilen, att montera IKEA-sakerna Sebbe var rar och fixade åt mig helgen som gick, att duscha, att bädda rent i sängen, att damsuga, att gå långpromenad med hunden, att träffa trevliga garagetvänner...
Gurgluff... Det värsta är att jag vet att det här kan hänga kvar i månader, och det är ett helvete att tänka ens en halvtimme framåt med sån här yrsel... SÅ jävla energidränerande. Och förödande för psyket...
Skicka stärkande tankar till mig idag! Snälla! Jag behöver det! :)
Kramar // Ellen