Ja... Idag känns det som om vingarna bär igen... :) Och det är inte enbart min egen förtjänst, visst, jag har hållit ut, men jag har också fått så otroligt mycket kraft och energi av er alla som stöttar mig med tankar och ord!
Det är speciellt att befinna sig ett svart hål och undra om man någonsin kommer hitta kraften att resa sig, och plötsligt upptäcka att det finns fler i hålet. Och höra andra säga att de också varit vilse, och känna närvaron. Det blir mindre jobbigt att vara i hålet, och när det sedan visar sig att någon har ett ljus och säger "håll här" och tänder en fladdrande låga och tar en i handen och börjar gå... Ja, det är makalöst!
Ibland undrar jag om det finns människor här med osynliga vingar? Hur som helst är jag så tacksam över den draghjälp jag får, att det finns människor som tar sig tid att stanna och hjälpa den som fallit, och sedan står kvar tills man klarar att gå själv igen!
Igår kände jag hur jag började lyfta, och idag bär mina vingar. Visst, det är vingligt och ostadigt, men det känns ändå att de bär igen! :)
Att skriva ger ibland mer än utlopp för det som behöver ut. Det kan också ge respons. I mötet med andra människor händer det saker. Med hjälp av andras livsberättelser och och en möjlighet att bolla energier fram och tillbaka växer livskraften och förmågan.
Det är helt osannolikt hur andra människors tankar kan påverka en så mycket. Jag är glad att ha positiva, sunda och livsbejakande människor omkring mig!
Igår gick jag i slowmotion genom hela dagen, jag lagade mat, åt, plockade med mina IKEA-möbler och var ute med hunden. Framåt kvällen släppte något, jag började känna att livet flöt lättare igen. Till min stora glädje orkade jag gå ända till pappersåtervinningen och hem igen när jag var ute med hunden på nattrundan, och det kändes som en stor seger!
Efter att ha sovit alldeles för länge vaknade jag och hittade en glad hälsning på min MSN, och kände att kraften från igår fanns kvar... :) Gick med självklar energi ner till järnvägen och tillbaka med hunden, hittade en vacker sten på vägen som jag blev tvungen att kånka med mig hem, och väl hemma har jag både diskat, fortsatt med min garderob, duschat och ätit.
Det är så underbart när det inte är motstånd och ansträngning i precis allting! Jag tycker det är helt fantastiskt att man kan ta en liten, liten droppe energi, och börja bolla den med någon och se den växa och börja stänka kraft omkring sig!? Helt plötsligt FINNS det kraft där det innan bara var tomhet och tröghet?! Från att simma i sirap till att följa en sprudlande bäck som flyter lätt och ledigt... :)
Jag har idag också skickat bilder av ett dumprör till en god vän som funderar på att sätta det på sin bil, och så har jag fått post! Ett jättetrevligt litet paket från Stephan här på garaget... TACK!!! En bok fylld med PRECIS vad jag behöver just nu, du ska veta att jag börjat läsa och känner att mycket faller på plats. Tänk vad mycket man VET egentligen men ändå behöver påminnas om hela tiden... :) Den här boken kommer bli ännu en följeslagare på vägen! :)
Boken heter Att välja glädje och är skriven av Kay Pollak. Lustigt nog var det fjärlilar på omslaget... Jag är helt besatt av fjärlilar just nu... Kanske för att det är så mycket av det jag vill ha i fjärliar? Det är något lättsamt och stillsamt men ändå ständigt energiskt fladdrande över fjärliar...
Färger, lättsamhet, ljus och glädje... Och för att nå dit behövs en puppatid, är det puppatid jag har nu? En nödvändig process för att så småningom kunna veckla ut färgstarka kraftfulla vingar?
Ja, inte vet jag, men jag är i alla fall på väg igen! Jag lär falla fler gånger på vägen, men med allt ljus som finns här är jag säker på att jag kommer hitta upp igen, och när jag inte ligger i hålet är jag gärna med och lyser väg åt andra... :)
TACK!
Kram // Ellen :)