I samband med bloggen om Dirty Dancing och drömmen om att hitta rätt skrev jag att jag hade fler tankar på det temat. Har inte alls fått dem på plats, men vid samtal med vänner om just relationer känner jag hur de liksom trycker på och vill komma ut och bli sorterade. Så jag gör väl ett försök då.
Tid är en bra sak i kontakten med människor. Det kan ta år innan man fått se en persons rätta jag. Och jag är beredd att vänta och låta det ta den tiden, hålla igen känslorna som bubblar upp och låta tiden göra sitt. Oftast landar jag då på fötterna med klar blick efter en tid och vet vad jag har att göra med. Det är sällan det finns så mycket att bygga på när de första månaderna har gått. Då är det skönt att ha lutat sig mot tiden och inte rusat för fort in i något på grund av förälskelsens berusning.
Två gånger i mitt liv har jag mött människor som jag verkligen fallit okontrollerat för. Sådana där personer, som trots att det inte varit aktuellt med relationer har jag trillat dit så det visslat om det.
Ni vet den där första, sprudlande förälskelsen som brukar försvinna? Ibland efter bara några veckor, när man umgåtts lite och den första euforin lagt sig, när man passerat stadiet där man söker och finner likheter och beröringspunkter. Ibland varar det längre, upp emot två år ska det viss kunna vara rent kemiskt.
Men när lika starka känslor finns där år ut och år in då? När man drömmer om en person om natten och i vaket tillstånd kan återkalla minnet av små små detaljer som handryggens form, ett minspel, ett andningsljud? Och detta alltså UTAN att ens ha haft en relation?
Man bestämmer sig för att det inte är aktuellt av något eller flera skäl, och fattar beslutet att skjuta alla andra tankar åt sidan. Ändå återkommer personen gång på gång i ens tankar och känslor, och man jämför ständigt och egentligen omedvetet andra mot denne?
Då måste det väl vara frågan om något annat? Eller är det bara för att man inte tagit det vidare till en relation med en vardag att ta hand om? Oavsett vilket tycker jag det är intressant.
Två gånger i livet har jag upplevt det. Första gången varade det i... oj... måste tagit nästan tio år innan jag faktiskt kunde möta honom utan att bli påverkad. Då det till slut blev som att möta vem som helst. Andra gången... har pågått en längre tid och verkar inte ha gått över ännu. Jag var i alla fall påverkad sist vi sågs.
Jag vet av erfarenhet från dessa år att jag kan TRO att det gått över, och sedan uppstår ett möte och jag inser att det fortfarande sitter i. Däremellan är allt som vanligt. Jag har till och med haft mångåriga relationer och sedan åter upptäckt att det ännu inte släppt. Och nej, det är inte fråga om det kroppsliga, utan ligger i första hand i en själslig reaktion. En kraftfull sådan.
Och eftersom jag VET att det finns sådana människor... så ser jag egentligen ingen anledning att ha en relation med någon som inte är sådan. Har man umgåtts i mer än ett års tid och fortfarande känner det där kraftfulla som får det att susa i skallen och krampa i bröstet, då kanske man ska våga ta steget och i alla fall visa att man känner något speciellt?
Men än är jag inte redo. Det återstår mycket arbete med mig själv. Jag behöver stå stadigare, vara säkrare på mitt eget värde, hitta min självkänsla och bli stabil i den. Ännu anpassar jag mig alltför mycket till dem som kommer nära mig, inte medvetet, men jag inser att det är precis det jag gör. Jag gör avkall på mina behov för att vara bekväm och till lags, och det är inte okej. Det innebär att jag inte kommit långt nog med mitt arbete för att gå vidare i någon relation ännu.
Och den dag det sker... hoppas jag verkligen att jag får chansen att göra det med någon som ger mig den tid jag behöver. Och att jag år ut och år in kan få känna den där starka känslan. Inte eurofisk och som på rosa moln, för så är det inte. Den är mer.... STARK och kraftfull.
Underbar när allt är bra, och fruktansvärd när man inte når fram eller stängs ute eller blir avvisad. Men ändå... med en så kraftig grundkänsla i både upp och nedgångar... ja, då måste det finnas något att bygga på. En trygghet som tål gränssättning. Tillit.
Den påminner faktiskt lite om det jag känner för mitt barn.
Villkorslös kärlek, men ändå finns där en del i den som inte accepterar att bli illa behandlad. Som sätter sunda gränser och ser till att bli respekterad. En bra grund helt enkelt. Som givetvis inte behandlar någon annan illa heller. Som respekterar andra, även om man inte alltid håller med eller tycker lika.
DIT vill jag komma. Någon gång.