Jag har suttit och letat i lite gamla album. Tyvärr finns inga bra bilder av mina första bilar, det är ju några år sedan... :)
Men några bilder har jag hittat, hoppas de får bara kvar trots bristfällig kvalitet.
Min allra första bil som jag köpte själv var en orange VW bubbla, en 1302 -72.
Det var 1989, jag var fjorton år gammal och drömde egentligen om en Cheva -57a, men en bil, vilken som helst var ju bättre än ingen alls! :) Trodde jag...
Hittade den på annons i lokaltidningen och mamma fick "äran" att köra hem den åt mig. Tyvärr gick det inte jättebra. Kom inte mer än ett par kilometer förrän det var soppatorsk. Min styvfar fick bogsera oss till "tappen" och sedan kom vi hem för egen maskin.
Min allra första egna bil. En mycket rutten VW 1302 -72. Här har vi just kommit hem, bogerslinan efter soppatorsken sitter kvar i fronten. :)
Nästa missöde skedde när vi parkerat hemma. Fotstegen var så rostiga att de föll av när jag började bända lite i dem! Efter ett tag rök även skärmarna och ju mer jag tog i desto större rostskador uppenbarade sig... huh, Ogillar rost! :)
Min första bil blev ingen bil, utan en stubbarace och skogsvägsleksak i stället. Rosten visade sig vara för svår. Men kul var den ändå. :)
Den här bilen gavs upp som renoveringsprojekt och övergick i stället till att vara en utmärkt lärobil vad gällde hitta dragläge, veta vart gränserna går och liknade. Det blev mycket farande fram och tillbaks på skogsvägarna och gärdena hemma... :) Och en gång fick min styvfar assistera när jag aktat mig för att köra i diket så mycket att jag råkat välta med bilen. :P Glömmer aldrig hans min när jag kom in i tvättstugan och förklarade att "du vet min orange bubbla... jag behöver lite... eh... hjälp, den har... eh... vält?" :P Han var rar nog att hjälpa mig på rätt köl och upp ur diket igen. :)
Men JÄKLAR vad han garvade åt mig... :P
Kan med lite distans undra hur mamma och Björn kunde låta mig köpa den där skitbilen, men å andra sidan inser jag att jag antagligen tjatat dem sönder och samman om de inte låtit mig släpa hem någon brôte i den där vevan... Och jag hade ju rätt kul med den faktiskt. Och lärde mig en hel del om vart gränserna går, hur bred och lång en bil är och vad man omöjligt kan göra med den... ;)
När jag skulle ut bland folk fick jag åka moppe, den köpte jag året efter att jag köpt bilen, och har faktiskt fortfarande kvar! :)
Min moppe! En Yamaha Chappy.
Även där finns det ju berättelser... har en bild i albumet av mig själv med en herrans massa blåmärken och skrapsår efter en rejäl överstyretvurpa på oljegrus... ajaj vad jag slog mig. Tur jag hade min MC-hjälm med visir, annars hade mitt ansikte suttit kvar i vägen än! Hjälmen sprack, visiret fick rejäla repor, jag fick en blåtira, skrapade hakan, axeln, armen, höften, benet, knät...
Det dummaste av allt var ju att jag skulle försöka dölja detta för mamma dessutom. Var ju jättelätt... tog typ en kvart för henne att komma på det och det är klart att jag fick skäll... :P Hade tur i oturen ändå, för några sekunder efter att jag och mopeden farit vidare från vägen och ut i diket kom det en bil över krönet med rätt bra fart. Hade den kommit bara lite tidigare hade nog min motorhistoria upphört där och då.
För att tillfredsställa mitt körabilbehov tog jag förresten även en folkracelicens i den där vevan, fick en kartläsarlicens på köpet. De få gången jag nyttjade den där licensen använde jag lånade bilar uppe på klubben, min bubbla hade jag som sagt insett att det var läge att ge upp alla seriösa tankar med. :)
Jahopp... det var början det.... Nästa bilinköp gjorde jag när jag var sjutton, och den gången blev det faktiskt en renovering. Den visar jag i en senare blogg i stället. :)
Behövde bryta vardagen med lite nostalgisk återblick kände jag, så nu har vi varit på besök 20 år tillbaks i tiden då! :D
// Ellen :)