Jag har lovat mig själv att en dag åter köpa en BMW E30 325im. Hade hoppats på att kunna köpa tillbaka min gamla faktiskt men krokodiltårarna var ett faktum förra våren då jag såg att den var uppköpt av en skrot.
Min frizon är bilen - sitter gärna i den vid sjön runt morfars gamla stuga och bara tänker. När morfar gick bort så satt jag nog där i beemern mest hela tiden. Jag var hans stjärna och jag saknar honom så!
I min (då mammas) BMW hämtades oxå familjens första Afghanvalpar - Sidney och Laser. Det var helt underbart! Men i samma bil körde jag dem 14 år senare, båda avlivade, hemmifrån till kliniken där jag jobbade. Många timmar satt jag bara i bilen efterråt som paralyserad. Det är verkligen det jobbigaste med att ha djur - dagen man måste ta ett farväl.
Många lyckliga minnen blev det i den oxå såklart! Jag fann min allra bästa killkompis tack vare BMW:n. Jag körde ifrån kaxiga pojkar på gatan ;) Sofia och jag hade många långa snack i den när alla caféer redan hade stängt sen många timmar tillbaka. Det var bilen mamma körde mig som liten i till och från badet framme i byn. Kommer ihåg känslan när man endast inlindad i en handduk och dyblöt skulle åka hem. Med glassen i den ena näven och handduken i den andra. Brände låren på det brännheta sätet och blötte ner det med baddräkten medan mamma suckade. Älskade att sitta i pappas knä och få ratta den från brevlådan och upp på garageuppfarten. Drömde om den dagen jag hade egen bil och eget körkort redan som liten. När dagen kom och jag skulle få övningsköra i den så var jag så nervös att förstöra den så mamma hann bli irriterad innan vi ens lämnat grusvägen. När jag tog körkort ett par veckor efter 18 års dagen fick jag nyckeln i näven - bilen blev min. Den var i familjens ägo i 18 år. Efter ändrade familjeförhållanden och lösningar med bilar fick Beemern säljas till fördel för en dragbil. Minns den sista turen med Beemer. Jag skrattade mest hela tiden och poppade stereo allt vad det gick med de installerade 12" basarna.
Sen bilen såldes har jag följt den via VV´s sms-tjänst och har sett hur den år för år bytt ägare. Det har känts jobbigt att ingen uppskattat den lika mycket som mig och tagit vara på den. Tänkt många gånger att jag nog borde köpa tillbaka den. Så sent som förra våren gjorde jag en ny sökning och det skar verkligen i hjärtat när jag läste att den var avregistrerad och en skrot var ägare. Vad hände?! Varför? Hur kan man!? Jag grät STORA krokodiltårar .... alla mina minnen. Frysna på en skrot!
Jag var för sent ute ...... dumma dumma dumma mig....... hur kunde jag vara så jävla dum och sälja, hur kunde jag vara så dum och tro att han som köpte den var genuint intresserad att hålla den fräsch.... hur kunde jag tro att jag inte skulle bry mig i vem som ägde den? Och näe jag är nog inte som andra tjejer, men det visste ni nog redan. Jag skaffar känslor för allt som har betytt något för mig även om den består av plåt, motor och fyra hjul!
Visst har tanken på att sälja Audin dykt upp..... men jag kan bara inte, jag har satt känslor och personlighet på den oxå! Däremot kommer Ådi en dag lära känna "beemer" för jag bara måste ha!!! =)
Jag bara ska ha en E30 igen - så många roliga minnen!