Jag har funderat länge på om jag ska skriva detta alls. Du bad mig att jag inte skulle höra av mig till dig mer, eftersom du upptäckte att du fortfarande hade känslor för mig. Jag har inte pratat med dig sen dess. Jag har inte fått möjlighet att säga att jag kände precis samma sak.
Du behöver inte läsa detta om du inte vill. Jag vill dock ge dig en möjlighet att, när du är redo, förstå hur mycket du har betytt för mig – och fortfarande gör – innan det är för sent. Ja, jag tänker fortfarande på dig, ofta. Varenda gång jag står ute och tittar på åskan tänker jag på den gången för så länge sen som du och jag väntade på åskan tillsammans, båda lika förväntansfulla. Jag tänker på den gången du mötte min blick i backspegeln – jag kan fortfarande se dina ögon framför mig, fulla av glitter och glädje.
Jag dumpade min pojkvän för din skull. När jag träffade dig var det som om inget annat betydde något, jag behövde bara få vara med dig. Du var den enda som verkligen betydde något. Tyvärr träffades vi under en period i mitt liv då jag mådde väldigt dåligt psykiskt, med allvarlig ätstörning, och med allt självförakt och äckel som det innebär. Jag hatade mig själv och min kropp. Jag gjorde inte slut med dig för att jag slutade älska dig. Jag gjorde slut med dig för att jag tyckte att du var värd något mycket bättre än jag hade att erbjuda.
Ätstörningen innebar även ett destruktivt beteende. Jag gjorde allt jag kunde för att straffa mig själv – umgicks med fel människor, träffade fel killar, sa saker som jag visste skulle såra för att slippa vara den enda som hade ont. Det är svårt att beskriva i text, men jag har gjort så många saker som har varit dåliga för mig bara för att slippa känna det som verkligen gjorde ont. Jag har sårat dig, alldeles för många gånger och alldeles för mycket, jag inser det nu. Jag önskar att jag aldrig gjort eller sagt de sakerna. Förlåt.
Så småningom lyckades jag trycka ner mina känslor för dig. Vi umgicks en del som vänner, men jag kände mig ständigt sviken av dig. Jag har inte förrän nu förstått att jag betedde mig som jag gjorde eftersom jag fortfarande hade känslor för dig. De gånger det bara var du och jag, och vi kunde vara oss själva, är några av de bästa minnena jag har. Det är stunder av ren lycka.
Förstår du nu? Förstår du att du är helt fantastisk och värd det bästa? Förstår du att det inte var dig det var fel på när det tog slut mellan oss, utan mig? Förstår du att jag skäms över hur jag har betett mig och vad jag har sagt? Förstår du att du fortfarande betyder mycket för mig? När jag läser det jag har skrivit låter det så mesigt, rentav löjligt. Det finns inga ord som kan beskriva vem du är för mig.
Jag har gjort så mycket fel. Jag önskar att vi hade träffats under en annan period i mitt liv när jag inte var full av piss och skit. Jag önskar att jag hade fått säga detta till dig IRL, men inser att det nog inte blir så, så här kommer det: Förlåt. Förlåt för all smärta jag orsakat dig. Jag önskar att det hade slutat annorlunda.
Snart är det dags för operationen. Jag hoppas att det går bra. Om inte, har du ändå en chans att förstå allt du har betytt för mig genom att kunna läsa detta. Jag hoppas att du kan förlåta mig, någon gång.
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet