Jag skrev ju häromdagen och ondgjorde mig över fartkameror...det var delvis med glimt i blick å för att få ur sig lite ilska över att ha blitt "påkommen"...suck...jag har väl tänkt en del på det här sedan dess, jag har fått många roliga kommentarer och skratten har avlöst varandra här bakom knapparna.
Men självklart har jag en seriös sida av det hela, som man skall lyfta fram också, det är så lätt att ondgöra sig över saker o ting, men när man tänker ett tag, så kan man åtminstone delvis förstå saker o ting...
Till att börja med finns bara en sak att göra, och det är att lätta på gasfoten, njuta av bilåkandet och istället ladda med bra musik. Hellre komma fram hel än att inte komma fram alls kanske.
När jag var 14 år, fick jag o min kompis åka med en äldre kompis i en bil hon lånat.
En Amazon från 65 eller 66 minns ej. Jag satt höger bak, inga bälten, tre tjejer totalt var vi i baksätet.
Hon körde som ett svin fastän jag skrek fler ggr att hon skulle sakta ner, Kim Wilde vrålade i högtalarna och jag var så rädd. Så rädd så jag kände skräck. Hon fick sladd, lyckades häva den, men returen blev hårig, det sista jag minns är asfalten utanför mitt fönster, jag kände att jag skulle dö nu, det luktade konstigt i bilen, det skrek och dom andra skrek, jag var helt tyst.
När jag vaknade såg jag elsladdar hängde framför mig, jag hade svimmat av uppenbarligen, för det var inga sladdar, det var baksätet som jag låg under, synfältet var skruvat mao.
Jag lyckades ta mig ur bilen o nu skrek alla ÅT mig, jag hade röda kläder, halva mitt ansikte hängde tydligen ner, uppskuren i pannan o bakåt i skallen, så skinnet hasade ner å blottlade skallben å annat fint, hål i hakan in i munnen så jag kunde inte säga vissa ord, hörde att det pös igenom.
Man var snabb å lägga mig ner i diket, en kille som heter Anders slet av sig sin tröja å ville stoppa mitt blodflöde....det är oerhört hårt att som 14 år bli så söndertrasad, det har satt spår för livet.
Vi slog runt 5 helvarv på asfalten där, innan vi for ner i ett dike å bilen reser sig med lysena mot himlen o dunsar ner på taket, bredvid ett stenrös... vi hade änglavakt.
Det gick inte att känna igen bilen, A-B-C stolparna var max 10 cm höga å mitt blod fanns i bromsljus å i bakrutan å överallt...jag kanske inte behöver säga att jag är en av dom som inte leker efter vägarna så sett, ja jag kan köra fort på fina breda vägar, men jag aktar mig jävligt noga för att utsätta mig eller annan för fara, jag är märkt för livet. Jag har tom halvt svårt att åka nercabbat på större vägar, känns inte tryggt, jag skulle nog haft en bil med plåttak om jag ska va ärlig. MEN jag glider mest mindre vägar med min Camurra o jag kör som folk..för jag vägrar låta en trafikolycka förhindra mig njutning av detta slag.
Fartkamerorna fyller en viss funktion, MEN det jag kan reta mig på är sättet vi jagas på, vi bilister.
Kameror på 30, 50 o 70 väg må va en sak o att de är snålt ställda /reagerar snabbt är för mig okey.
Men på en fin 90 väg borde de vara mer förlåtande, det är ett sådant enormt förmynderi i Sveriges avlånga land och det är där det går snett för mig, jag har svårt för det där.
Det är så oerhört många ungdomar å svenska i allmänhet som mår så psykiskt dåligt att dom tar livet av sig, det är långt mer viktigt att Sverige satsar på å få komma tillrätta med den delen - än att det spys ut pengar/investeringar på saker som skall hålla befolkningen i schack på andra sätt.
SJälvmord har en fruktansvärt stor siffra i omkomna per år - än vad trafiken orsakar, men det snackar dom tyst om, DET gör mig frustrerad om nåt.
Kör försiktigt allihop å ta hand om Er !
Kram