Per Jonasson
1970-04-01
2011-01-18
2 år.
Det har gått två år.
Och det blir inte lättare.
Jag saknar dig hela tiden, speciellt när det kommer till att göra saker som jag inte kan göra själv. Då jag behöver din hjälp.
Jag saknar alla dina galna påhitt.
När vi satt och sjöng runke ball i soffan och ändrade varje låt vi tyckte illa om till bara ordet balle.
Jag kommer ihåg när vi stod i Värnamo på McDrive parkeringen och väntade på vår mat och du plötsligt började kasta plastbitar på bilen bredvid som det satt folk i, och sedan bad oss att göra samma sak för att inte du skulle se så dum ut.
Jag saknar dina dumheter, jag saknar allt med dig.
Jag saknar Tudor som du tog med dig till himlen, hundar får visst följa med.
Den värsta dagen i mitt liv var för två år sedan, när fina hönsmamma hörde av sig och frågade om jag visste vart du var.
Jag hade ingen aning, vi hade åkt från dig på söndagen, det var tisdag nu.
Några timmar gick och farmor och farfar började ringa mig.
Konstant. Men jag ville inte svara, för jag ville inte veta.
Till slut fick de tag på mig via Erica, som sa åt mig att gå ut och möta upp mamma.
Jag tog mina grejer och gick ut och mötte mamma och Alice i bilen.
Där fick jag beskedet. Pappa finns inte mer.
Farfar hade hittat honom.
I garaget på sommarstugan.
Sittandes i Buicken med Tudor i knät.
Mitt liv föll i bitar.
Varför, varför?
Det finns så många frågor som vi aldrig kommer få svar på.
Jag har verkligen märkt att det är svårt utan dig.
Och man undrar hela tiden hur det hade blivit om du fortfarande var här.
Allt händer av en anledning, men denna vet jag faktiskt inte svaret på.
Jag antar att du visar oss det från ovan genom åren.
Jag vill ändå tacka dig. För de 17 åren och 10 månaderna vi fick tillsammans.
Vi hade himla roligt, nästan hela tiden.
Och du kommer alltid sitta i baksätet när vi är ute och kör i bilarna.
Det är klart, du måste ju se till så att vi sköter dem.
Och när jag körde 740in i diket, då tror jag du var med.
Du satt där och sa "jävla skitunge, du får lära dig den hårda vägen".
Men du lät mig inte skadas, det var bilen som fick ta smällen.
Så där förlorade jag den sista saken vi hade gemensamt.
Och det gjorde så ont. För det kändes verkligen.
Men jag är ändå glad, för allt du gjort för mig.
För allt du gjort för oss.
Allihopa.
Du var och är fortfarande betydelsefull för väldigt många.
Och jag är stolt när jag säger att jag är din dotter.
Pappas flicka.
Jag älskar dig.
Puss <3
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet