Blogg
Less 21 maj 2010, 10:42
Näe. Nu vill jag inte mer.
Har sovit uruselt. Vaknade av att jag fick yrsel av att vända mig i sängen. Hungerkramper, frossa, illamående. Bara att maka sig upp och sätta igång att koka grönsaker och värma kött.
Hade legat i sängen i drygt fem timmar, men inte sovit hela tiden, och det känns.
Leder och muskler värker, jag har ont i huvudet och tankarna är helt åt helvete.
Jag är så less på det här.
Ska jag behöva avgränsa livet ÄNNU mer? Hur långt ska jag behöva backa? Snart är det ju bara överleva kvar, leva får ju inte plats!
Och väljer jag "leva" får jag ju släppa basgrejor i stället, som dusch, dammsugning och saker som hör till att få vardagen att fungera.
Jag känner mig INTE tillfreds med det här. Begränsa, avstå, välja bort, stryka. Psyket VILL inte det.
Jag tycker jag backar, backar, backar och sedan något litet steg framåt och genast slag på fingrarna och fortsätta backa.
Minsta skitsak är ett helt dagsprojekt, sånt där som folk normalt gör före eller efter jobbet. Duscha på morgonen, skutta in och handla lite mat på vägen hem. Kanske träffa en vän. För mig är det ofta tre dagars projekt. Under förutsättning att allt fungerar och inget kommer emellan. Som något viktigt telefonsamtal som tar en dagsdos energi. Eller att jag behöver ta itu med något annat.
Har suttit och tittat igenom bilder från de senaste åren. Visst, jag har varit ute på en hel del, i perioder. Däremellan inget alls. Och framför allt, det SYNS i bilderna när jag inte fungerat för att det varit för mycket att alls hålla mig på benen. Vallåkra var en katastrof. Likaså uppdragen närmast efter. En del av Moholmsbilderna skulle aldrig visats. Men går all energi åt till att alls hålla mig på benen BLIR det ju så. Och då är frågan om det alls är ide att släpa på kameran. Jag tappar lusten till det mesta när inget vill fungera.
För att ändå hänga i det som är bra vänder vi på det och ställer frågan "Vad fungerar då?"
Duscha varje-varannan vecka. Sköta mathållningen och äta tre-fyra middagar om dagen. Dammsuga en eller ett par gånger i månaden. Åka och handla någon gång varje vecka. Följa med pappa ut på promenad en eller ett par gånger i veckan så jag kommer ur lägenheten. Få det att rulla på när Embla är här.
Lägg inte till så mycket mer på det där, max en halvtimme om dagen om läget är bra, då ALLT annat ska skötas. Som bilvård, sköta hemmet, umgås med vänner, klädvård osv.
Att bara överleva känns inte okej. Jag vill mer.
Nu går jag och vilar igen, har varit igång i flera timmar och är helt död.
Så plågsamt! :( 20 maj 2010, 12:30
Ur nätupplagan av min lokaltidning:
http://nlt.se/startsidan/lidkoping/1.82 … or-i-diket
"Den vackra amerikanaren, en Dodge Charger 1969 hamnade i diket. Först bärgades dragbilen och sedan vidtog jobbet att försöka få upp veteranbil och släp."
Lider verkligen av att se bilden av bilen i diket! :(
Hipp-Hipp-Hurra! :P Bakat VW bubblor! :) 19 maj 2010, 17:56
Idag fyller Jimmy 23 år!
Han och Sassie är på väg hit och lär väl dyka upp när som helst, och jag har lovat kladdkaka. Sedan har jag mixtrat lite och bakat VW Bubblor också... ;)
Jimmys födelsedagsfika! Kladdkaka och citronbubblor! :P
Nybakt citronbubbla... ;)
Tyvärr ville inte bubblorna släppa ur silikonformarna (kul present från syrran! :P ), men jag hoppas ni ska se att det är bubblor ändå. Första satsen blev mer lik en bilkrasch, men de här får duga. Citrongula med citronsmak också, för att bryta fint mot kladdkakan! :P
Ni får en tjuvkik, och sedan får vi se om ni får mer rapporter om dagens festligheter vid ett senare tillfälle! Jimmy har även lovat mig att hjälpa till att baxa ner skänken i källaren, vilket jag ser fram emot. Den har stått mitt på köksgolvet i mer än sex veckor nu och jag är skapligt less på att slå tårna i den allt som oftast.
Därmed har jag dragit igång projekt stuva om i förrådet, och är oändligt tacksam över mina tålmodiga grannar som har överseende med att min skit fyller så gott som hela källargången, och att det tar sin lilla tid när man inte orkar mer än en halvtimme åt gången. Men det blir säkert bra när det blir klart! :)
Nu ska jag skutta ner i källaren och hämta bullar ur frysen också! :)
// Ellen :)
Födelsedagsbarnet är alltså Jimmy med Sunshine här på garaget: http://www.garaget.org/volvo240R - gratta honom om in inte redan gjort det vettja! :P
Motor på TV. 17 maj 2010, 12:01
Landet runt hade i programmet nyss lite motorrelaterat. Tre inslag faktiskt.
Streetracing, Pro Mod dragracing med Mats Ericsson och ett litet Opelmuseum här i trakten. :)
Biltemat börjar 6.05 in i programmet:
http://svtplay.se/t/103508/landet_runt
Sitter och ringer idag, försöker få tag på en läkare som kan hjälpa mig med intyg till försäkringskassan. Läget annars då? Har ont ungefär överallt, är trött så att jag somnar då och då, pollenallergin driver mig till vansinne och tja... kroppen är inte med mig helt enkelt. Har dock haft en bra helg, lördagen gick åt till att ta en dusch, gå en härlig promenad och sedan stöp jag i soffan med maten. Söndagen... hade jag en hel drös med planer för, men det slutade med att jag sorterade en hög med papper och sedan somnade jag i soffan medans dottern lekte med en kompis.
En dag i taget. Har förresten startat en blogg om cirkusen med myndigheterna, den är inte helt komplett, tänkte försöka "skriva ikapp" så jag kommer till det som är aktuellt just nu.
Observera att det nyaste inlägget hamnar överst, så vill du läsa ikapp får du börja nerifrån. :)
http://blogg.expressen.se/me-cfs/
// Ellen :)
Tar time-out 12 maj 2010, 12:10
TACK till alla som backar upp och stöttar nu när jag tappat drivet!
Det är inte så konstigt kanske att jag tycker det mesta känns hopplöst just nu.
Min kropp är fortfarande helt ur fas efter Elmia. Viss baksmälla hade jag räknat med, men inte mer än ett par veckor. Den här gången har jag inte återhämtat mig som väntat, eller faktiskt inte återhämtat mig alls.
Tror det delvis beror på att det tillstött en massa strul med ett upphovsrättsligt ärende - fick anlita en jurist för att lösa det - och dessutom har försäkringskassan börjat dra i mig igen, jag är på väg mot utförsäkring. Kan säga att det nya regelverket får även handläggarna på försäkringskassan att häpna när man ställer motfrågor för att bekräfta hur det verkligen fungerar... "Jösses, jamen, det är ju så det blir, det har du rätt i..."
I vilket fall som helst har jag inte kommit på fötter igen sedan början av april. Sex veckor med en kropp som inte fungerar sätter sina spår. Lyckades under hela april dammsuga lägenheten en gång och duscha tre gånger... Och bilen är givetvis inte rekondad efter vintern än.
Vi hade siktet inställt på Vingåker i helgen, men har ännu inte fått besked, och då går det inte när jag mår så här. Krävs en hel del planering för att få körstöd och det ska klaffa med mat och övernattningar och allt. Då räcker inte ett par dagars framförhållning.
Embla vill jättegärna iväg på utställning nu, men jag får det verkligen inte att fungera. När kroppen inte är med och myndigheterna strular tappar jag sugen fullkomligt, så just nu undrar jag uppriktigt över både bilintresset och fotograferingen och livet i stort - typisk svacka, men det känns verkligen så för tillfället.
Jag tror jag behöver mer tid för att sätta både mig själv och bilen i ordning, så får vi se om jag tar mig ut på några evenemang senare i sommar.
Tills vidare tar jag time-out och försöker hitta kraften och lusten att fortsätta.
Kram! / Ellen
Vart ska jag i helgen? Och varför? 11 maj 2010, 13:40
Funderar på hur jag ska göra med bilen och fotograferingen i år. Har kört fast och funderar faktiskt på att lägga av.
Vad gäller bilen... Har ju fixat tröskeln och lackat och skaffat nya däck och målat bromsok (även bytt ett) och nav och... Ja. Det var väl det jag gjort.
Service också såklart, olja, filter, kamrem, ny vattenpump.
Jag har nya dimljus ligger och väntar på montering, för att få i ljudet saknas bara en golvskiva och textil, och en skiva kan jag nog hämta hos pappa, han hade kommit på att han hade det i ett uthus.
En kort antenn är beställd också, har kört utan det sista året, eftersom den gamla tar i vingen.
Nu behövs en lackrekond och städning innan bilen är utställningsklar, ljud och dimljus är bonus.
Men.. jag har ingen ork. Ingen lust, ingen inspiration.
Jag har fastnat i en dysfunktionell kropp, och nu undrar jag vart jag ska och varför.
VARFÖR håller jag på med bilar? Är det värt besväret? För vems skull gör jag det? Och har jag verkligen råd, både energimässigt och ekonomiskt? Borde jag stanna hemma på berget, sälja Volvon och skaffa ett vanligt transportmedel för 15 000 och bara släppa alltihop?
Varför fotograferar jag? När jag mår så att 90% av energin går åt till att hålla mig på fötter blir det inget engagemang i bilderna, allt går på rutin och det blir liksom ingen STUNS i det jag gör. Rätt meningslöst att göra det alltså. Kanske ska skita i det också?
Använda kameran till familjealbumet och skaffa en gammal slitvargsgolf igen, i sånt skick att det kvittar med dörruppslag, repor från grenar eller att det sticker upp stenar och slår i underredet. Å andra sidan, på 70-profil får jag en markfrigång som gör att jag knappt behöver fundera på sånt heller. En bil som jag kan tvätta två gånger om året och dammsuga ytterst sällan?
Jaja, det där är yvigare tankar och funderingar. För tillfället sitter jag med situationen att Embla har ledigt fem dagar, med start i morgon. HON vill absolut åka på bilträff i helgen.
Vi är anmälda till Vingåker, men har inte fått besked än. Därmed går det nog bort ur min planering, för ska vi dit behöver jag inte bara rekonda bilen utan också hämta hem husvagnen från vinterförvaringen och fixa med backuppförare om det går åt helvete för mig. Och det löser jag inte på en dag.
Det är också SCF i Uddevalla och Borås, och jag har fått ett roligt förslag om att ställa ut tillsammans med en annan bil där, kunde bli riktigt läckert ihop känner jag.
Embla vill som sagt, jag tycker det vore kul men vet inte om jag får kroppen att fungera och behöver planera. OM jag alls ska iväg på något vill säga.
PEPPA mig, eller ge mig skäl att skita i alltihop, jag orkar inte ens tänka klart längre.
Kram / Ellen :)
Borttappade vänner - är du en? 10 maj 2010, 12:14
Skrev ju i min depp-blogg igår att jag skulle försöka ta mig igenom och blogga lite bilder för att försöka rycka upp mig och klura ut vart jag är på väg och varför.
Just det här är väl inte det mest upplyftande, men det känns ändå som det kan vara bra att visa det för att med minsta möjliga krångel rätta till problemet.
I februari-mars gick min telefon i smulor. Tyvärr låg inte alla mina kontakter på SIM-kortet, de fick helt enkelt inte plats där. Jag har heller ingen kabel för att komma in i telefonen via datorn, och att slå på bluetoothen när man inte har någon skärm... nä, det lyckades jag inte med. :P
Den här fungerar inte längre. Och därmed försvann också några av mina kontakter. Skicka SMS med avsändare om du vill komma med i listan igen! :)
Hur som helst. Det jag vill ha sagt med den här bilden är att OM du vill finnas kvar i min kontaktlista och inte har haft telefonkontakt med mig de senaste månaderna kan det vara ide att skicka ett SMS. Gärna med avsändare, så jag vet vem som skickat det och vilket namn numret ska ha i telefonboken... :)
Så, nu kan jag alltså bocka av "informera vännerna på garaget om att telefonen havererat".
Fick för övrigt ärva en annan telefon, den nu kraschade fick jag av Karin för ett par år sedan, och nu har jag en annan äldre Nokia som min särbo hade låg som reserv. Allt löser sig. Alltid. :)
// Ellen :)
(Kan säga att nästan alla kontakter jag lagt till under de senaste två åren försvann, de låg nämligen i telefonens minne.... )
Röra i mitt huvud 9 maj 2010, 20:50
Känner mig så jävla gnällig. Men jag är faktiskt uppriktigt skitless på allting just nu.
Eller inte ALLTING. Men tillvaron i stort. Försäkringskassan är på mig igen, blir ju utförsäkrad till vintern om jag inte får permanent sjukersättning.
Det är så motsägelsefullt alltihop. Jag VET ju hur jag mår och hur orealistiskt det är att tänka sig mig i ett arbete, där det krävs att jag fungerar dag efter dag. Samtidigt som det är viktigt för psyket att faktiskt intala sig att det KANSKE skulle kunna gå någon gång. (Väldigt sannolikt när man har en kronisk sjukdom med dålig prognos, men se det som en vit lögn för att man ska orka, typ?)
Det är stressande.
För att få en permanent sjukersättning krävs att en läkare dömer ut mig totalt. Att det skrivs i mina papper att jag ALDRIG MER kommer kunna ta något arbete av något slag överhuvudtaget. Det får inte stå att arbetsförmågan är nedsatt för de närmaste åren, utan det måste stå att jag är HELT ARBETSOFÖR FÖR ALL FRAMTID.
Okej, okej, det kanske ÄR så illa, men jag vill fan inte se det i skrift på ett papper!
Det sannolika just nu är att jag ska ansöka om permanent sjukersättning, och därmed behöver trassla mig igenom vården ännu ett varv och förklara för läkarna hur min vardag ser ut, och hoppas att någon verkligen förstår situationen. Jag VILL inte vältra mig i eländet, det är illa nog som det är och jag behöver få låtsas att det är bättre än så för att orka med min vardag.
Nå, om jag nu får det där intyget som jag behöver men egentligen inte vill ha är det "bara" att avvakta försäkringskassans beslut. Eftersom jag varit sjukskriven i över tio år och var ute på arbetsprövning senast 2003 är det inte sannolikt att de accepterar bara ett läkarutlåtande, utan kräver att jag går ut i arbetslivsintroduktion, tre månader.
För att inte bli sittande på minimiersättningen under den tiden (Cirka 4500 i månaden före skatt) behöver jag göra återinträde i A-kassan. Som tur är verkar jag ha lämnat kassan i precis rätt tid för att omfattas av nya regler så jag kan återinträda, i så fall behöver jag i alla fall inte ha panik över ekonomin under den där arbetslivsintroduktionen.
Och jag vill ju hjärtans gärna få det att fungera, mentalt är det inga problem, jag kan lura mig själv till att jag är rätt frisk, men tyvärr slår ju kroppen ifrån med förlamande kraft när jag gör på det viset.
Det sannolika är alltså att jag hivas ut i arbetslivsintroduktion och kollapsar och sedan återvänder till försäkringskassan med ett misslyckande i bagaget och i det läget förhoppningsvis blir insläppt i systemet igen. Det finns ju tyvärr de som trots att de inte håller för arbete ändå ställs utanför och därmed är katastrofen ett faktum.
Med alla dessa tankar och saker jag måste ta tag i är det inte så konstigt att jag tappar tråden då och då. Jag gläds över de människor jag har med mig, de är jätteviktiga, samtidigt som jag emellanåt drunknar i min egen frustration över den här jävla sjukdomen.
Känner för att fly. Köpa en husbil och åka min väg och glömma alltihop några veckor. Problemet är att jag sannolikt skulle kollapsa i övermorgon om jag gjorde det. Kanske ta en sistaminutenresa och åka iväg någonstans? Haha, projekt ett är att alls nå flygplatsen, och med tanke på att jag behövt skaffa skor till Embla i tre veckor nu utan att lyckas ta mig till Skara och göra det så känns det rätt kört...
Kan förresten berätta att jag till slut lyckades dammsuga lägenheten! En månad efter kalaset blev det gjort, ägnade ett par dagar bara på att plocka och göra rent här, och det var UNDERBART! Skänken som är på väg ner i källaren står dock kvar, måste ju vända om lite i förrådet, och det har det inte funnits kraft till. Dessutom behöver jag fixa ett par brädor för att kunna skruva upp en hylla, så det är projekt ett. Går säkert samordna med skoinsköpet också. :)
Annars BORDE jag tvätta och polera bilen i veckan. Till helgen är det Vingåkraträffen, jag har anmält oss men inte hört något än. Och eftersom det är 22 mil att köra, bilen inte är i ordning, jag behöver hämta hem husvagnen och samplanera det med dottern vore det ju bra att VETA snart.
Under väntan har ett trevligt alternativ dykt upp. SCF i Uddevalla och Borås, tillsammans med en annan rolig bil. Tror det skulle kunna bli RIKTIGT bra.
Men som sagt, så tvekar jag på om jag orkar få ordning på bilen, ta hem vagnen och faktiskt köra det som behövs också. Behöver kolla av lite med vännerna så jag har backupp innan jag kan fatta några beslut.
Har rentav övervägt om jag ska skita i hela säsongen. Strunta i både träffar, utställningar och race. Bara stanna här på berget, gå på vandringsleden, cykla till sjön och KOSTA så lite som möjligt. Samtidigt känns det också helkonstigt. Har ju längtat hela vintern efter att det ska komma igång igen, att få träffa alla och komma ut med bilen och få lite luft under vingarna. Även om de kanske inte bär.
Det är ett jävla bröttlande att planera så det fungerar med den här förbannade sjukdomen. Samtidigt är jag inte alls sugen på att sluta leva och bara sitta här och överleva. En så svår balansgång.
Jag ska fundera lite till. Väga fram och tillbaks och se vad jag har råd med. Det handlar om både energi och ekonomi. Vart ska jag investera för att få tillbaks så mycket att själen orkar bära den här trasiga kroppen vidare?
Ska nog försöka blogga lite bilder av våren också, kalaset och den fina naturen, så kanske jag hittar svaren på vart jag är på väg och varför. Det brukar ju klarna när jag sorterar mig genom bloggen.
// Ellen :)
Är det för mycket begärt?! 29 april 2010, 16:48
Är det för mycket begärt att man vill kunna andas utan smärta?
Är det för mycket begärt att önska att det inte gör ont ÖVERALLT? Leder, muskler, huvud, tarmsystem...
Är det för mycket begärt att man tycker det behöver dammsugas oftare än en gång i månaden?
Är det för mycket begärt att man vill duscha mer än tre gånger på en månad?
Är det för mycket begärt att slippa äta var fjärde timme för att inte svimma?
Är det för mycket begärt att man vill få behålla det man äter?
Är det för mycket begärt att man vill vara mer än tio sekunder från en toalett?
Är det för mycket begärt att få sova utan smärta när man går och lägger sig?
Tydligen.
Börjar bli vansinnigt less på det här nu.
:(
Här är det VERKLIGEN kaos just nu! :) 22 april 2010, 22:56
Jag är för trött att blogga något vettigt tror jag. Känns som om jag kommer somna om jag inte håller mig upprätt hela tiden.
Det har gått lite framåt med bilen i alla fall! :) Projekttråden är uppdaterad allt eftersom:
http://www.garaget.org/forum/viewtopic.php?id=96807
Sedan har vi firat födelsedagar här, med tårta och grejor! :D Och jag har varit ute rätt mycket också, och låtit vardagen falla lite, för att ta vara på dagarna med vackert väder och fylla på själen.
Just nu är lägenheten totalt kaotisk, utan överdrift. Har inte dammsugit sedan jag och Embla fyllde år för tre veckor sedan, och vid samma tillfälle hamnade hennes skänk i köket också, på väg mot källaren, tror jag. Problemet är att det redan är fullt i källaren. Och i Emblas rum står numera skåp i stället - tack Stephan för dem! :D
Som grädde på moset är det klädbytardag i helgen, så jag har hämtat upp alla avlagda barnkläder från källaren för att tvätta, märka och lämna in till försäljning. Det resulterade i... kaos kan man väl säga.
Det är kaos i mitt kök. Utan överdrift! Skänken är på fel plats sedan tre veckor, för det behöver rensas i förrådet dit den ska. Hjälmen fick jag av pappa igår, och kläderna ska iväg på klädbytardag och sorteras och tvättas... Tröttsam röra! Men det blir bättre! :) En annan dag. :)
Det är kaos i mitt kök. Utan överdrift! Skänken är på fel plats sedan tre veckor, för det behöver rensas i förrådet dit den ska. Hjälmen fick jag av pappa igår, och kläderna ska iväg på klädbytardag och sorteras och tvättas... Tröttsam röra! Men det blir bättre! :) En annan dag. :)
Det är faktiskt ännu värre nu än på bilderna, eftersom jag tvättat fyra maskiner tvätt idag och det hänger således plagg på tork i PRECIS hela lägenheten!
Nu sitter jag och gör bilder från månaden som gått, har väl tänkt landa tillvaron med att blogga lite om det som hänt, men vi får väl se när det kan bli av. Att fixa bilderna känns som en bra början. :)
Ju mer kaos jag har desto större känns behovet av att strukturera vad som händer i livet, och då känns bloggen som en bra plats för det. :)
I morgon - märka och lämna in kläderna, utvecklingssamtal med Embla och... ja, sen får vi väl se, helt enkelt! :)
Kramar / Ellen :)