Var sak har sin tid. Som det här inlägget som borde publicerats för en månad sedan.
Då lade jag ut min illblå bil på annons på Blocket, och i min projekttråd skrev jag också detta inlägg:
Tyvärr är det inte så kul skäl till att sälja bilen.
Det som händer är att mina mina sjukpenningdagar tar slut i augusti och FK kräver att jag ska in på ny arbetsförmågeutredning. Helst redan nu i juni, meddelade de via telefon för ett par veckor sedan, i samband med att de "glömt" handlägga mitt ärende så jag plötsligt stod utan pengar när det var dags för räkningarna... Det finns risk att jag blir hänvisad till försörjningsstöd från soc, och då får jag inte äga något överhuvudtaget. Det är inte ens säkert att jag kan bo kvar i lägenheten, det är en bostadsrättstrea köpt för sextusen kronor, med hyra på 3800 inklusive garage. Men ägandet är ett problem om man ska ha försörjningsstöd.
Har nu försökt få FK att förstå riskerna med att göra fler utredningar, har ändå varit sjuk i fjorton år, hade tillfällig sjukersättning mellan 2005 och 2010, har genomgått mängder av utredningar både av vården, FK och Arbetsförmedlingen, har gott om läkarutlåtanden som säger att jag inte är ett dugg arbetsför och behöver lugn och ro och att fler utredningar riskerar att försämra min hälsa, men ÄNDÅ...
Sjukgymnastiken de krävde för 1,5 år sedan gjorde att jag var rejält mycket sämre och knappt kom ur lägenheten under ett halvår, och totalt tappade livslusten. Den veckolånga försäkringsmedicinska utredning de gjorde för tio år sedan förpassade mig till ett mörkt och tyst rum under två års tid, då jag periodvis låg i pendlande medvetslöshet. Jag VET vilka risker det innebär.
Jag känner mig jagad med blåslampa, misstrodd, oönskad och som om jag inte har rätt att leva så gott som går med den här sjuka kroppen... Tror även tiden börjar ta ut sin rätt. Ett år, visst, fem år går också, tio år börjar bli tröstlöst. Men nu är det närmast löjligt.
Dessutom känner jag att jag hela tiden blir mött som om jag var nysjuk. Jag har faktiskt fjorton års erfarenhet av att leva med den här sjukdomen. Tro mig, jag har provat mig fram och kommit på rätt bra vad som funkar och inte funkar under den tiden.
Jag tvivlar på att någon teamutredare som jag själv får informera om vad ME är för något har så mycket att tillföra i min process. Däremot är risken stor att de med mandat från FK kräver saker som gör mig förämrad, och rentav riskerar permanenta skador.
Ska ärligt erkänna att jag svajar ordentligt rent psykiskt, emellanåt undrar jag om det alls är värt att leva.
Försöker intala mig att jag är värd att ha ett liv. Att jag faktiskt är värd att få ha en trygghet och en ekonomi som gör det möjligt att leva. Och att jag är värd att slippa mosas sönder av Försäkringskassan och den ekonomiska och praktiska oron.
Emellanåt känns det bara rätt hopplöst. <3
Kramar!