Idag känner jag mig rik. Räkningarna är betalda och det finns pengar kvar på kontot. Faktiskt så det räcker till mat hela månaden utan problem.
Problemen börjar först när jag blir realistisk. Man behöver mer än mat för att leva. I mitt fall behöver jag fara ner till Patrik och få behandling också. Tror knappast att vi kommer under 2000 kronor på det besöket, trots att jag fick panikköpa tabletter som tagit slut för mig ganska nyss. Det första skickade Patrik, mot faktura, så jag kunde vänta med att betala tills jag fått pengar. Tur det, för tabletterna tog slut innan pengarna fanns, och de är jätteviktiga för att jag ska hålla mig på benen.
En annan sort tog slut nu i veckan, och då kunde jag köpa dem på hälsokosten i stan. Kände mig som en missbrukare när jag rev upp burken i bilen och tog min tablett. Det är helt otroligt hur kroppen verkligen BEHÖVER sina B12. Jag märker på några timmar om jag glömt ta den, blir helt disträ.
Men... kanske, kanske... om jag prioriterar behandlingen så... jo, det kan kanske gå med maten också, jag fyllde upp frysen rätt bra häromsistens, när jag precis fått pengar. Det kan gå att få ihop det, om jag tänker mig för riktigt ordentligt, och inte köper något annat än bara precis det vi behöver äta.
Ska försöka laga strumpbyxorna som gick sönder för Embla. Och se om det går att rensa runt i garderoben lite till och hitta något som går att kombinera ihop till användbara kläder utan att nyinvestera i några enstaka plagg. Vissa saker går ju sönder och gör att det blir svårt att använda annat. Utan tights kan jag inte använda mina kjolar till exempel... Men tights har jag fixat. Och mamma var rar och köpte underkläder åt mig när vi var på Maxi för ett tag sedan. Och Embla fick ta en del av kläderna jag fick av syrran sist, det som var lite litet till mig var lite stort på Embla, men hon tog det med glädje! :)
Läste för ett tag sedan att mängden saker inte avgör om ett barn är bortskämt. Bortskämda är de när de slutar att visa tacksamhet. Embla är INTE bortskämd i så fall. Jag köpte en liten pet-flaska med pärlor åt henne när jag var på ÖB. När Embla fick syn på den här hemma kom hon och frågade om den. Jag sa att jag köpt dem åt henne för att hon saknade pärlor, och ungen blev så glad att hon jublade, kramades och tackade flera gånger om. Hon inser sakers värde och uppksattar det hon har och det hon får och det gör mig så glad. :)
Nå, jag har i alla fall insett att jag inte kommer få ihop det varken med glasögon eller däck eller något annat än just behandling och förhoppningsvis mat. Och jag har inget större hopp om att det blir bättre nästa månad, eller månaden efter det heller, för sjukpensionen är som den är, trots bostadstillägg och barnbidrag finns det inga marginaler.
Och jag har försökt be om hjälp på soc. Det var så förnedrande att jag övervägde om det var mindre värdighetsberövande med prostitution. Jag ska berätta om det och utveckla de där känslorna.
Jag ringde och undrade om de kunde hjälpa mig med glasögonen. En specifik hjälp vid ett tillfälle, för att byta ut glasögon jag haft i drygt elva år. Den misstänksamhet som mötte mig gjorde att jag helt tappade tron på att ens det sista av skyddsnätet i det här landet finns kvar.
Efter att ha fått klart för mig att jag behöver redovisa min ekonomi både framåt och bakåt, och delat siffrorna med dem fick jag veta att jag har alldeles för höga inkomster för att få någon hjälp från dem.
Oj, har jag höga inkomster?! Så trevligt! :D .... då återstår ju nästa fråga, är jag helt jävla inkompetent på att förvalta dessa rikedomar eller VARFÖR i helskotta får jag inte pengarna att räcka till!?
Jo förstår ni, soc utgår från en norm. En mall som talar om vad det kostar för människor att äta, klä sig och hålla igång ett hushåll. En vuxen person ska till livsmedel, kläder, skor, fritid och hygien ha kostnader på 2800 i månaden. På det kommer hushållskostnader för förbrukningsvaror, dagstidning, tv-licens och telefon, 880 kronor. Utöver hyran således 3680 kronor i månaden! Låter ju plättlätt! :D
Vi börjar räkna lite. Hushållskostnaderna låter vi vara enligt normen, jag orkar inte kontrollräkna dem just nu ändå, men de där 2800 som ska räcka till "allt" då?
Behandlingen ligger i genomsnitt på cirka 1500 kronor i månaden. Maten, jag har ju specialkost för att alls få behålla något och äter därmed fyra middagar om dagen, med grönsaker och rent kött i varje måltid. Två kilo grönsaker och ett halvkilo kött om dagen... Har pressat hårt på det där och skalar varje vecka ungefär tio kilo morötter för att det blir billigast, samt storköper nötstek, nötfärs och lammfärs, och försöker pricka in specialerbjudanden. Köttet brukar hamna på ungefär tio-tolv kronor per portion, och grönsakerna på ungefär åtta kronor, beroende på priset på morötterna (varierar från tre till tio kronor kilot ungefär). Och så lite kryddor och sådant på det då. Enbart min mat hamnar alltså i gynnsamma fall då jag inte försöker få några andra matvaror att fungera på runt 2400 kronor.
Där är vi uppe på 3900 ungefär... okej, då återstår posterna kläder, skor, fritid och hygien också! :P
För att styra upp eksemen med produkter utan parabener och sådant jag inte tål hamnar jag på ungefär 500 i månaden (hälsokosten, apoteket har inget jag tål). Även schampo, balsam och tvål måste vara ekologiskt och det är inte säkert att jag tål det ändå, är väldigt begränsad i vad som fungerar. Säg runt 600 på hygienen totalt.
Då är vi uppe på runt 4500. Enbart på mig och mina basbehov. Då återstår Emblas mat också. Jag är oändligt tacksam över skolluncherna kan jag säga. Men visst behöver hon ha lagad mat även hemma, så det får hon såklart. Och frukost, och frukt till skolan, kvällsmat och lite mellanmål och fikor. Dock har vi aldrig gått in på ett konditori och fikat ihop. Eller ätit på riktig restaurang. Vi bär matlådor eller hittar på något annat billigt när vi är ute. Mc Donalds är det lyxigaste som händer, och då är det bara Embla som kan äta där i alla fall. Skulle gissa att årsbudgeten på att äta ute ligger på runt 300 kronor. Per år alltså. Inräknat glass, Mc Donalds, varmkorv, läsk...
Kläder, skor och fritid är sådant jag inte lägger pengar på utan att ha extremt dåligt samvete. Åker jag bort (som i somras när jag liftade till Skåne och gjorde massa trevliga saker) känner jag hela tiden att jag "lurar" systemet och lever rikare än jag borde, som sjuk och bidragsberoende känner jag på något vis att det är "förbjudet" att ha roligt och njuta av livet.
Till det förbjudna hör också bilen. Soc tillåter bil enbart om man behöver den för att klara sin sysselsättning, och jag arbetar ju inte så den är ju en ren lyxtillgång. För inte kan det vara så att en ensamstående mamma på landsbygden kan ha behov av bil även om hon inte arbetar? Jag menar, jag KAN ju ta tåget till stan och hem igen. Tar ju bara typ sex timmar om jag vill vara där mer än 20 minuter. Kräver inte mer än tre matlådor och en stor myntpåse till toaletter samt någon veckas återhämtning, så det verkar ju bara dumt att ha en bil så jag kan fixa alltihop på några timmar på tider som fungerar för mig? Känner mig redan nu tillräckligt beroende av andra, eftersom jag inte är i skick att köra hela tiden heller. Jag kör bara när jag mår bra, annars får bilen stå. Planera är svårt, och det gäller hela tiden att hushålla med energin.
Som ni förstår finns inte riktigt utrymme för de där däcken till bilen. Eller felsökningen av misständningen. Eller glasögonen. Eller att komplettera garderoben.
Lyfter jag blicken och försöker förtränga sjukdomen finns det MASSOR jag vill göra. Organisera bort flyttlådorna som står kvar i sovrummet fortfarande, men då behöver jag köpa hyllsystem. Jag vill måla om ett par rum. Lägga nya golv. Resa. LEVA.
Tänk att kunna skaffa en pocketkamera att ha med på de få promenader jag orkar ut på, när den riktiga är för tung att bära med (kanske en bra kameramobil som kan ersätta den gamla telefonen som tappar tangenterna och har spruckit?). Eller en minidator som Embla kan använda och som jag kan ha med ut när jag inte är hemma, för att tömma kameran. Ett sparkonto med lite buffert ifall spisen havererar eller det händer något akut med bilen?
En upphängning till dammsugarslangen. Hissgardiner till köket. Ett par böcker om ME och om att få kosten att fungera med alla överkänsligheter. Ett fint draperi till Emblas dörröppning (dörren är nedplockad, den tar för mycket plats i hallen annars). Ja. listan med småsaker kan göras hur lång som helst faktiskt.
Men jag har förstått att jag förväntas sitta här, äta mat, gå till och från återvinningen, se på TV och... ja, ungefär det. :) Jag har dock gett mig fan på att jag ska LEVA, inte bara överleva. Och det tänker jag göra. Ska bara göra upp med all skuld och skam jag känner för att jag prioriterar "fel".
Eftersom jag vill göra annat än äta och köpa behandling för mina pengar känner jag dåligt samvete, jag borde ju vara nöjd om jag får ihop de grundläggande sakerna?
Jag menar... önskemål om att köpa kläder, fixa däck till bilen, och roa sig med resor eller kultur är väl ändå något som bara överklassen ska ha rätt till?! ;)
Jag behöver hitta en lösning för en långsiktigt hållbar ekonomi där jag med gott samvete kan prioritera som jag vill. Där jag tex kan få pengar till behandlingen, utan att sedan behöva känna skuld för att jag köper en tröja eller byter däck. Soc tillåter ju inte sånt
Och tyvärr kan ju sjukvården inte hjälpa mig. Helhetsmedicinen är det bästa jag hittat, och den får jag betala själv.
Hoppas det finns någon fond som kan bidra till behandlingen i alla fall. För någon fond för däck finns väl knappast. Eller glasögonfond....
Jag ska se vad jag kan hitta, letar febrilt i registret hos länsstyrelsen:
http://www.lansstyrelsen.se/lst/sv/amne … atabas.htm
Jag har tidigare (för kanske fem år sedan?) fått pengar från Cancer- och allergifonden, men eftersom jag redan fått det får jag inte söka fler gånger. Och från Social samfond i Götene brukar jag varje år få 1000-1500 kronor, det var på de pengarna jag åkte till näringsterapeuten förra gången. :)
Jag har bara känslan av att jag förväntas krypa i trasiga kläder eftersom jag lever på bidrag. Att det jag gör som tillhör ett värdigt, rikt liv är att klassa som bedrägeri. Men jag tänker försöka göra mig fri från känslan av skam och skuld och LEVA så mycket jag kan, tycker sjukdomen begränsar mig tillräckligt mycket redan utan att ekonomin också ska göra det.
Och jag tänker försöka leva utan att behöva tigga om stöd från soc, för det kändes för förnedrande.
Och nej, jag har inte tappat tråden. Jag HAR livslust och vill leva, även om jag är lite bekymrad över hur det ska gå till rent ekonomiskt! :) Jag kommer fixa det här också, på något vis, även om jag just nu inte vet hur. Lösningen kommer. Jag har tillit till livet! :)
// Ellen