I morgon ska jag ner till Patrik igen. Det är nödvändigt. Jag har ju inte varit nere sen i somras, då jag fick fondpengar från social samfond i Götene, och nu har flera tabletter tagit slut och jag mår lite konstigt...
Det optimala vore att jag kom ner varannan-var tredje månad för att stämma av, och att jag kunde trappa upp och köra full dos däremellan. Nu går inte det. Jag tar minimalt med tabletter för att hålla mig på fötter, och därmed får jag inte heller den effekt jag sannolikt skulle kunna få om allt var optimerat.
Men det är tyvärr en kostnadsfråga. Alternativmedicin får man bekosta själv.
Dock har jag fullt förtroende för den här behandlingen. Fick hjälp så sent som i fredags, akut per telefon, och hade jag inte fått det hade jag behövt ringa efter en ambulans, så pass allvarligt var läget. Och trots den rådgivningen fick jag lova terapeuten (som ringde upp mig trots att det var efter arbetstid) att om det inte genast vände skulle jag larma ändå. Jag lovade. Och behandlingen hjälpte. Blodflödet (som det var fråga om då) avstannade, som tur var, förlorade mellan en halvliter och en liter blod på 18 timmar, svårt att beräkna när det rinner okontrollerat och man ser handduk efter handduk färgas röd samtidigt som man blir snurrigare och snurrigare i skallen...
Då undrar förstås många varför i helvete man inte ringer sjukvården i det läget? Det är en lång historia, men det handlar om förtroende.
***
Jag litar helt enkelt inte på sjukvården, och känner inget förtroende för dem.
Jag blev sjukskriven i januari år 2000. Jag spydde hade yrsel, svimmade, magen var åt helsike, allergierna skenade, jag fick knappt behålla någon mat, minnet svek och ingenting fungerade. Min dåvarande läkare satte diagnosen "svår stress" och erbjöd mig antidepressiva som jag inte ville ha.
Jag gick hem och grät och sov ett par veckor, insåg att man inte närapå jobbar ihjäl sig om man är i balans, och bad att få träffa en psykolog för att försöka reda ut varför jag kände ett behov av att prestera för att duga. Fick ingen psykologkontakt, men fick träffa några trevliga kvinnor som klappade lite på mig och sa "jag förstår att det här är jobbigt för dig, lilla vän" och åter frågade om jag ville ha lite antidepressiva tabletter...
Jag hade taskiga blodvärden och brist på B12, men efter några utredningar som inte gav något konkret (allergier, gastroskopi, gyn, infektion, yrselutredning öron-näsa-hals) överfördes jag till psykiatrin med stämpeln psykosomatiska problem. Där klappade folk på mig med förstående miner och försäkrade mig om att jag verkligen hade det jobbigt, men det var ju inte så konstruktivt och mer än så blev det inte.
Då och då lades jag in med dropp för uppvätskning, när jag varit så dålig att jag höll på att dö av uttorkning, vilket hände emellanåt. Intressant nog kunde jag komma från en avdelning med en droppställning i släptåg till nästa avdelning där de tyckte vätskedrivande skulle vara en bra ide.... Snacka om att inte se helheten.
Jo, förresten, jag skickades även på ätstörningsutredning.
Under åren har jag varit på samma mottagning tre gånger, sista gången jag remitterades dit för samma jävla anorexi som de misstänkte från början ringde jag bara in och talade om att jag var hänvisad till dem IGEN, och undrade om de ville ha dit mig. De suckade djupt och undrade hur många gånger de skulle konstatera att jag inte hade någon ätstörning innan läkarna accepterade det...
Det där har alltså hänt gång på gång. Jag har kommit med ett problem, värk i lederna, inte fått behålla maten, yrselattacker, svåra blödningar, extrema smärtor, svimningar eller annat, och de har antingen klassat mig som ätstörning eller psykfall.
Och någon konkret hjälp har jag inte fått. Till slut gav jag upp.
Påsken 2002 hade jag så mycket problem med svamp i kroppen (systemisk candida - låg i princip medvetslös utan att kunna vrida blicken för då började jag krampa och kräkas) att jag fick en kur från infektionsmottagningen. Reaktionen blev akut. Blev så dålig att jag återigen trodde jag skulle dö, och ringde i panik för att få hjälp. Blev så nonchalant bemött att jag bestämde mig för att nu fick det vara nog.
Eftersom sjukvården uppenbart inte varken kunde hjälpa mig eller var intresserade av att se helheten insåg jag att jag var tvungen att gå en annan väg om jag skulle överleva.
För leva ville jag ju, jag förstod bara inte hur det skulle gå till.
***
Efter att ha läst en massa på nätet om mina symptom, diskuterat situationen med andra, och lånat böcker jag knappt orkade ta till mig i min risiga situation (kunde inte ha på TVn eller radion, var känslig för ljus och ljus och fick hjälp av kommunen med matlagning och hygien) kom jag fram till att jag skulle prova näringsterapi.
Utifrån tanken att kroppen är en helhet där allt hänger ihop och att det behövs en viss nivå av vitaminer, mineraler och näringsämnen för att allt ska fungera försöker man alltså balansera nivåerna för att ge de bästa förutsättningarna till funktion och läkning. Och dessutom tar man bort belastningar som gör det svårt för kroppen att fungera, tex identifierar och plockar bort sådant man inte tål, och försöker bygga upp tolerans innan man provocerar igen.
Min första näringsterapeut gissade vid ett telefonsamtal på hög koppar och systemisk candida.
Vi åkte dit, vi fick stanna ett par gånger på vägen för att jag spydde så mycket, och väl framme fick jag bäras in och sitta med stöd. Hon gjorde en hårmineralanalys och när svaret kom efter några veckor visade det sig mycket riktigt att mitt kopparvärde var skyhögt och att en del annat var åt pipan det med. I analystexten läste jag om flera av mina symptom utifrån provsvaret och fick förklaringar på problem jag inte ens tagit upp med näringsterapeuten.
Jag kände att det var värt att prova behandlingen och körde igång. Vi stämde av på telefon, och efter åtta veckor skulle vi ta nya prover och göra lite uppehåll och se hur det fungerade.
Bara ett par dagar in i behandlingen kände jag hur det vände. Jag spydde inte längre! Jag fick mindre yrsel och mer energi! UNDERBART!
Men säg den lycka som varar. Under behandlingsperioderna blev jag först bättre, sedan allt sämre, och till slut blev jag liggande i avgiftningssymptom, och under pauserna kändes det först som vila och sedan kom problemen tillbaka och kroppen formligen skrek efter sina tillskott.
Kämpade på i åttaveckorsintervaller, med fyra veckors paus och sedan på igen med åtta veckor... och höll ut i ungefär två år.
Under hela den här tiden diskuterade jag behandlingen på nätet också, och jämförde erfarenheter och kunskaper, och därigenom lärde jag mig MASSOR! Till slut förstod jag att min terapeut inte var kunnig nog att hantera mig eftersom jag fick så grova avgiftningsymptom och min förbättring avstannade. Men jag gav inte upp, det här kändes ju ändå som om jag var på rätt väg, och sjukvården hade fortfarande inte något bättre att erbjuda mig.
... forts följer...