... fortsättning på föregående blogg.
Sjukvården ja... Under det första halvåret på näringsterapin hade jag fortfarande enorma problem med svåra smärtor och kraftiga blödningar, så pass att jag svimmade varje månad. En natt hösten 2002 vaknade jag av att jag skrek. För att inte väcka resten av familjen krälade jag ner och la mig på soffan där jag försökte andas mig genom natten. Jag som fött barn utan smärtlindring ett drygt år tidigare trodde uppriktigt att jag skulle dö, jag hade så ont att jag inte fick luft. På morgonen ringde jag efter en ambulans...
... och fick ingen!
Trots att jag kippade efter luft och höll på att förlora medvetandet flera gånger under samtalet förklarade de bara för mig att "vi skickar inga ambulanser för lite mensvärk, kan du inte köra själv kanske du kan få hjälp av någon?". Jag fick tack vare en tidigare remiss lov att själv ta mig in till smärtmottagningen på sjukhuset, där de satte på mig en TENS-apparat som skickade elektriska impulser genom kroppen på mig, och sedan förväntades jag åka hem. Det gick ju inte. Jag bad att få komma över till gynakuten, men se det var omöjligt.
Då behövde jag först åka upp till vårdcentralen på min hemort och därifrån få en remiss till gynakuten?!
Jag gav upp, och försökte ta mig därifrån. Det gick ju inte. Jag svimmade på golvet av smärtorna när jag försökte ställa mig upp.
DÅ gav de med sig och la mig på en grön rullbår och körde mig till gynakuten i stället. Där fick jag sedan ligga och vänta i sex timmar till, för de hade förlossningar och annat som var prioriterat. Jag tackade flera gånger nej till smärtstillare eftersom jag vet hur sjuk jag blir av sådana, jag klarar inte mediciner överhuvudtaget utan att få sanslösa biverkningar. Därmed gjorde de tyvärr bedömningen att jag nog inte hade så ont, trots allt...
Framåt kvällen kom en läkare för att titta på mig. Problemet var att varje gång han nuddade mig krampade jag tills jag svimmade. Han blev arg på mig, kallade in en kollega och de förklarade hur sjåpig jag var och att jag måste "skärpa mig". Jag ville inget hellre, men det gick bara inte. Till slut bestämde de sig för att ge mig lugnande och förbereda sövning, varpå jag nästan fick panik. De fick lova att bara ge mig halv dos lugnande, och tur var väl det, jag blev så gott som medvetslös av den halva dosen lugnande medel... Narkosläkaren var riktigt upprörd eftersom han hade svårt att få kontakt med mig inför sövningen.
Vaknade ett antal timmar senare och mådde uselt. Det visade sig att jag haft en cysta som brustit och slitit sönder ett blodkärl. 1,5 liter blod hade runnit ut i buken och stod och tryckte upp mot lungorna på mig. De hade fått göra flera operationshål för att kunna stoppa blödningen. Tre påsar blod fick de ge mig, och de konstaterade att jag nog inte klarat mycket mer än någon timme till med den blödningen jag hade.
Och de hade insett att jag nog haft rätt ont, trots allt...
Blev kvar på sjukhuset i nästan en vecka, eftersom jag var i så dåligt skick.
Jag fick i alla fall diagnosen endometrios, och erbjöds en hormonbehandling. Eftersom jag blivit urdålig på andra hormonbehandlingar och som sagt brukar få samtliga biverkningar av det mesta valde jag att avstå.
...fortsättning följer...