...fortsättning från föregående bloggar.
Eftersom jag kört fast i såväl sjukvård som näringsterapi var det dags att göra något åt saken. Ringde upp till IFM-kliniken i Falun, som drivs av Peter Wilhelmsson som bland annat skrivit böcker om integrerad funktionsmedicin. Efter ett samtal sa han att jag givetvis var välkommen upp till honom, men att jag också kunde välja IFM-kliniken i Göteborg, där han kunde rekommendera Patrik Söderqvist.
Patrik arbetade brett, och det var en förutsättning för att jag skulle börja hos honom. Jag hade sett på mina nätvänner att de som fick bra resultat hade terapeuter som inte bara använde hårmineralanalys eller näringsterapi.
Patrik började med att titta på alla de håranalyser som tagits redan. Och så gjorde han impedanstest med elektriska impulser. Och ett blodtest som han studerade i mikroskop och berättade om det han såg och visade på en skärm samtidigt. Och han lät mig fylla i massa papper med symptom. Och han testade mig kinesiologiskt. Och klämde sig igenom hela mig som den naprapat han också är... Böjde och bände och knackade och grejade.
Han kom fram till att mina obalanser stämde med det min första terapeut konstaterat, men att hennes terapi drivit på mina organ så hårt att de inte orkat ordentligt. Alltså fick jag avgiftningssymptom, kopparöverskottet och annat släppte i kroppen, men kom inte ut eftersom organen inte fungerade som de skulle.
Därmed började han med att behandla mig så alla organ skulle komma igång, och först därefter satte han in mineraler igen. Efter några år hade kopparvärdet sjunkit drastiskt (ska vara runt tre, förgiftad är man vid sju och tabellen tar slut strax därefter, mitt värde började på 24!!!). Jag var helt fri från endometriosbesvär, astman var helt under kontroll (hade till och med låtit mig övertalas av dåvarande sambon att skaffa hund under behandlingen, trots hundallergi sedan barndomen!) och många symptom hade minskat ordentligt.
Efter en omsorgsfull amalgamsanering tog jag ännu ett steg upp på min hälsostege. Jag kunde börja köra bil igen, vilket jag inte vågat på ett par år eftersom jag mått så dåligt.
Plötsligt satt jag ensam i en lägenhet med barn och hund och klarade av det! Vilket lyft!
***
Och så där har det rullat på. Jag mår inte BRA, men klart bättre än jag gjorde innan jag fann funktionsmedicinen. De gånger jag vänt mig till sjukvården för att få hjälp har jag oftast bara blivit nonchalant bemött, eller i några fall totalt idiotförklarad. Att inte bli tagen på allvar eller behandlad med respekt har gjort att jag alltmer vänt mig bort från den traditionella vården.
Jag fick till slut, efter sex års väntan en psykologkontakt, och vi hade terapeutiska samtal en tid. Problemet var att psykiatrin inte heller tyckte att jag hörde hemma hos dem, och det är nu flera år sedan jag senast hade kontakt med dem. Dock var min första psykolog en pärla, som ställde obekväma frågor och fick mig att komma igång ordentligt med min personliga utveckling, en intressant process som jag tror jag kommer fortsätta med resten av mitt liv.
Jag börjar känna att jag VET rätt bra vad jag behöver göra för att fungera så bra som möjligt.
Och jag har en tro på att det går att leva på det här sättet.
I våras fick jag också en diagnos från sjukvården som jag själv tycker känns rimlig. Efter att jag själv läst om sjukdomen och kontaktat en specialistmottagning och skrivit en egenremiss konstaterade specialisten där att jag tveklöst stämde in på ME/cfs och nu har jag det på papper. Dock är prognosen usel, det finns ingen behandling, sjukdomen är kronisk och livslängden är normalt förkortad med cirka 25 år. Många ger upp och tar livet av sig.
Däremot finns en hel del studier på min sjukdom inom alternativmedicinen... jag tar den vägen, och tänker göra vad jag kan för att ge mig så bra förutsättningar som möjligt. Jag vill inte överleva, jag vill LEVA.
***
Där ingår också att kämpa för ekonomin. Jag tycker det är så jäkla illa att den här behandlingen inte går att få utan att man måste betala alltihop själv. 1500 i månaden, ungefär, sedan april 2002. Ni kan räkna själva. Det är inga småpengar. Och specialkost på det.
Det har varit mycket trial and error och jag känner mig rätt säker på vad jag gör numera. Men det optimala vore ändå att kunna åka ner till Patrik varannan-var tredje månad och stämma av, och ta de tillskott som behövs. Då tror jag att jag skulle nå längre än jag gör nu, när jag hela tiden måste väga mot ekonomin, och tar minsta möjliga dos för att bara upprätthålla en miniminivå, och det går ett halvår mellan avstämningarna. Står bara och väger i ett läge där jag förhoppningsvis inte blir sämre i alla fall...
Orkar jag tänker jag arbeta för att komplementärmedicinen ska certifieras, granskas och bli ett valbart alternativ till den vanliga sjukvården. Nej förresten, alternativ är fel ord. Komplement är vad det är. För tillsammans skulle de kunna uträtta underverk. Som det är nu ser sjukvården ner på de här kunskaperna och det är synd, för det finns så mycket att vinna för patienterna på acceptans och samarbete.
Dessutom vore det kostnadseffektivt. Jag tycker inte det är rimligt att symptombehandla massor av patienter när det ofta finns ganska enkla orsaker, som dessutom är ganska lätta att behandla. Så mycket tabletter jag erbjudits genom åren, jag kanske borde accepterat dem, sålt dem på svarta marknaden och finansierat min behandling på det sättet?
Hade det här varit godkänt hade min ekonomi förresten klarat sig. Antingen hade det varit högkostnadsskydd även på den här behandlingen och då hade jag inte haft alla utgifter. Eller så hade jag kunnat få handikappersättning för ökade omkostnader.
Jaja... det blev mycket text, men jag kände att jag behövde reda ut vad det är jag håller på med och varför, då många engagerat sig i min situation och undrat varför jag inte får den hjälp jag behöver eller vänder mig till vanliga sjukvården. Nu vet ni. :)
// Ellen :)