Jag har åter fastnat i tankar om vänskap och relationer.
Under förra året lärde jag känna en hel del nytt folk - igen. Jag har den förmågan, att lätt knyta kontakter och lätt hitta nya vänner. Det är på gott och ont. Klart det är bra att lätt skapa kontakt med folk, men SEDAN då?!
Jag har tidigare skrivit om relationsförväntningar när man träffar folk, och umgås med dem. Tycker ofta det är ett problem. Jag har inte utrymme för någon relation i min tillvaro just nu, jag är inte frisk och jag behöver prioritera mina egna behov, bland annat att räcka till som mamma och hushålla med mina resurser så jag inte tar sönder mig ännu mer.
Det här är jag extremt tydlig med. Somliga tycker jag är FÖR tydlig. Men det känns ändå viktigt, jag vill inte vilseleda någon att tro att jag är ute efter något annat än vänskap.
Problemet är att jag ändå känner hur folk försvinner runt mig. Människor jag trodde jag visste vart jag hade är plötsligt inte alls där längre. Både män och kvinnor. Och jag får heller ingen förklaring?
Jag menar, om enda anledningen för män att umgås med mig är att försöka få till en relation...? Då borde väl de försvinna så fort de inser att det inte är någon ide? Inte umgås med mig och bygga upp en vänskap för att SEDAN försvinna? Tycker det känns lite... märkligt. Faktiskt.
Okej, alla har inte alltid tid för alla. Så är det såklart. MEN... har man tid och ork med väldigt många andra tycker jag ändå att man borde ha någon liten tid över till mig om man är min vän? Eller så kanske man kunde ha kurage nog att säga rent ut att det inte är tid/ork som är problemet, utan JAG?
Hur sjutton ska jag kunna förstå vad det är för fel om jag inte får veta det? Som det är just nu känns det som om alla killar försvinner när de inser att det är kört med relationer, men i så fall innebär det att nästan alla jag umgås med egentligen vill vara ihop med mig, och det låter OERHÖRT osannolikt!!!
Och tjejerna som också kommer bort utan förklaring...?
Alltså måste det vara något annat? Kan någon vara vänlig och berätta VAD det är som gör att jag inte duger, så jag har en chans att göra något åt det?!
Det är ju rätt hopplöst, helt plötsligt slutar människor att höra av sig, eller upphör att svara på "tilltal". Det känns som om man bara inte längre finns till i deras medvetande.
Fast jag vet att jag inte borde bry mig, utan bara rensa bort och gå vidare så gör det så förbannat ONT.
Antingen är det något fel på mig, eller så är det min sjukdom som skrämmer bort folk? Att jag å ena sidan är en social och kreativ människa som bryr mig väldigt mycket, men å andra sidan begränsas så mycket av sjukdomen att folk helt enkelt inte får ihop mig?
JAG får snart inte ihop mig heller. Jävla ME. Kraftlöshetens bojor, det är vad det är. Snart har jag varit sjukskriven i tio år. Det är bara frågan om veckor så är jag framme på "rätt" datum.
Den som har tankar om varför människor försvinner på det här sättet, utan förklaringar, utan spår, får gärna utveckla dem i PM för min personliga process skull.
Jag skulle uppskatta det, för just nu begriper jag ingenting och spekulationerna driver mig till vansinne.
// Ellen
(den här bloggen skrevs och fick sedan ligga till sig ett par veckor... processen låg dock inte stilla, så därför skrev jag en blogg till idag, läs gärna den också!)