Jag talar högt i telefonen. Samtidigt som jag letar efter ett ledigt jävla säte. Eller ett annat lämpligt alternativ att sitta på. Varenda vagn är som vanligt överfull med folk som svettas i trånga utrymmen. Kommer på varför jag ALDRIG åker kommunalt!!!
De står, sitter och nästan ligger obehagligt nära varandra precis överallt i tågvagnarna.
Min väska fastnar hela tiden i någon eller någonting när jag klättrar över folkmassorna.
Jag kommer på den geniala idén och går istället med uppkäftiga steg upp till 1a klass.
Givetvis har jag solbrillorna på mig, fast det är gråmulet och duggregnar ute.
Jag har inte avslutat mitt samtal utan höjer istället rösten ett snäpp och drar en ramsa om SJ.
För att förvarna biljettkonduktören om ett eventuellt drama som skulle kunna uppstå om jag skulle bli förpassad ned till massgraven.
Jag hittar direkt två lediga säten bredvid varandra. Svingar upp mina väskor lite nonchalant och följer efter likadant med kroppen. I samma sekund som jag landar ser jag Honom.
JOEL KINNAMAN (inte Jens Lapidus) från "snabba cash"! ;)
Den råcoola killen sitter mitt emot mig. På tåget mot Tierp. Som ett resultat av chocken avslutar jag samtalet abrupt genom att sluta tala.
Sen händer det någonting mycket märkligt. Jag vet inte hur jag skall hantera situationen?
För första gången någonsin vet jag inte hur jag skall övertala en man till en konversation.
Dessutom är jag klädd för att hämta barn på dagis. ..typ!
Brillorna har jag på mig av en jävligt bra anledning. Tack gode Gud.
Vi hinner komma till Storvreta innan jag förmår mig att försöka med någonting. Vadsomhelst.
Jag förstår att han förmodligen ser rakt igenom mina solglasögon hela tiden.
Att jag stirrar på honom. Jag gör tafatta försök att se upptagen ut med min telefon.
Men jag vet, att han vet, att jag inte kan sluta titta på honom.
När vi närmar oss Örbyhus börjar det bli ont om tid och lite pinsamt. Av en ren impuls vill jag fråga om jag får smaka av hans godis. Jag hatar sötlakrits men skulle kunna äta vadsomhelst för honom. Vad han än bad mig om. Jag vet också att han, tyvärr, skall åka vidare till Sundsvall då jag ser hans biljett.
Ganska ofta möts våra blickar och vi är samstämda om att tågkonduktören skriker som en idiot i högtalarna. Men det är allt.
Tillslut är vi nästan framme i Tierp. Av ren panik samlar jag ihop alla mina saker och slänger ned dem i en utav väskorna. Sen väntar jag i ett par minuter tills högtalarna talar om att vi strax anländer till min station. Då fejk-stressar jag att leta efter min telefon. Kollar hysteriskt i jackfickorna, mellan sätena och rotar i alla väskor samtidigt som jag småsvär. Hela tiden fejkar jag givetvis.
Tillslut erbjuder sig den fantastiska JOEL att ringa efter min telefon. Precis vad jag var ute efter. "Ja tack snääälla du" ler jag fejk-skamset och låtsas vara oerhört tacksam. Jag är dock genuint tacksam över att vi nu har varandras nummer. Sen fejk-hittar jag luren i botten på ena väskan och reser mig upp för att kliva av. Nu försöker jag att spela lite avståndstagande för att kompensera min manöver. I fall han synat mitt drag liksom.
Givetvis slår jag i huvudet med en jävla smäll när jag reser mig upp. Utbrister "fitta!" och nästan vinglar därifrån. Utan att vända mig om.
Nej han har inte ringt eller puffat mig på Facebook. Han verkar inte ens vilja vara min vän trots min skickade vänförfrågan. Jag har inte heller lyckats få fram någon information över huvud taget från hans nummer.
Men jag förstår honom. Och jag vill inte prata om det.
Följ min knasiga vardag...
http://jezzica.bubbleroom.se/
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet