Hjälte eller?
I fredags var stämningen fördjävlig i sporthallen när det var handboll.
Det är en lek, en oskyldig sport som utövas för att det är kul.
Därför tycker jag att det rent ut sagt åt helvete när folk kastar glåpord och hånar varandra.
När vi istället borde känna samhörighet med det andra laget och deras supportrar.
Det är en jävla lek och inte på blodigt allvar!
I fredags blev jag tyvärr tokig och agerade impulsivt när motståndarklacken hånade Elin och hennes mamma med en uppblåsbar docka de äcklade sig med och körde ramsor och könsord om henne. Hon satt precis under klacken och det högg i mitt hjärta. I 15 min stod jag ut.
Kan.inte.låta.bli.måste.spela.hjälte.
Planen var att jag skulle smyga mig in där och ta dock-helvetet. Som en liten vessla.
Ingen kille kunde liksom göra det, då skulle han garanterat åka på smäll.
Ja e ju tjej och tjejer slår man inte. (tydligen bara i min värld)
Plan B var att jag skulle flasha brösten för att manövrera dem och sen skulle mina kompisar sticka fort som fan med dockan.
Så jag sprang dit. Fick tag i dockans ben och kom sen inte mycket längre.
Vad trodde jag egentligen? Säkert 60 pers på den gula huligan-klacken.
Fula, finniga och hysteriska killar. Men trots att de slog och sparkade så släppte jag inte dockan. Jag var en hjälte, enligt mig själv.
Jag hade blodsmak i munnen då läppen sprack.
Men jag kom liksom ingenstans heller även om jag skulle ha velat..
Givetvis eftersom jag fastnade på golvet mellan stolarna där de mosade ner mig.
Och matade med slag och sparkar.
Fast föräldrarna var fan nästan värst. En annan flicka blev skadad dessutom.
Hon tappade andan och blev skadad likt jag. Tur att hennes mamma var där. Och drog mig i håret och kallade mig ”jävla fitta”! Men jag släppte fortfarande inte dockan. Det enda jag fick ur mig var att ”såhär skulle fan min mamma aldrig göra!”
Hennes gensvar när jag fick hjälp upp av en kille ur klacken var att jag fick skylla mig själv.
Att jag inte hade någonting där att göra. Jag tyckte snarare att hennes 15 åriga dotter inte hade någonting där att göra? Nu var hon skadad av sin egen klack och det var fan mammans fel.
Efter incidenten kom killarna i klacken fram och bad mig om ursäkt, tog i hand och var genuint ledsna för vad som hade hänt. De skämdes. Framför allt så slutade de tvärt med ramsorna och tog bort dockan. Jag kände mig som en hjälte där som hade lekt Robin Hood och kastat mig oansvarigt blint in i klacken. För en god sak givetvis. Tur att inte mina föräldrar såg skiten. Jag har självklart försökt att undvika att berätta för dem om min fläskläpp.
Eftersom jag än idag kan få utegångsförbud av dem.
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet