Dagen imorgon är dagen då du lämnade oss för 1 år sedan.
Du lämnade oss hastigt den kvällen.
Kommer aldrig glömma dessa dagar som väntade oss efter den 21/6 2006
Kvällen var en varm sommarkväll. Hade planerat att åka in till Karlskrona och spela minigolf med min dåvarande kille,svante,Malin och sandra. Då jag får reda på att du har kört omkull med mc:n. Tog dirket upp mobilen och ringde min dåvarande pojkvän och frågade vad som hade hänt och även då samma svar du hade kört omkull med Mc:n. Visst väldigt allvarligt för ambulans var kallad..... Väntade några minuter och ringde din tjej Tessan hon stor grät när hon svarade då började jag ana vad som kan ha hänt.
Väl inne på sjukhuset så kom jag min dåvarande pojkvän och Kim (som vi inte visste då skulle ta sitt liv månaderna efter) i samma rum som Mackan och Jennie. Mackan var han som hade kört med Jalle den kvällen och var då först på plats. Vi frågade honom om vad som hade hänt med Jalle och om det fanns någon chans och hur illa det var....... tror att Mackan visste inerst inne att det inte var alls bra men han sa nog inget för att vi inte skulle bli oroliga i onödan.....han hade blod vid munnen för han hade gjort hjärt och lung räddning på dej så du skulle hålla dig vid liv. Efter en timme kom en läkare och sköterska in och skulle ge oss besked....... tyvärr var inte beskedet det som vi ville ha.
'' Eran vän Daniel var väldigt illa skadad och vi har försökt men det gick inte att rädda er väns liv pga hans skallskador så hade han nog avlidit på plats''
Vi blev omplacerade ute på gården på sjukhuste där vi fick möta de andra som satt i ett annat rum........ det var så overkligt. Där började vi som var där en resa i våra liv som bestod utav sorg,ångest och saknad. En tredje gång för min del eftersom jag mist en nära vän under påskhelgen och året innan dess dog en väldigt fin människa.
Farvälet den kvällen var jobbig och hård. Att bara se dig ligga där fortfarande varm men inget tecken på liv. Du hade bandage runt huvudet, du låg där alldeles stilla din hjälm låg vid dina fötter. Att sen inse att man aldrig skulle mer får prata med dig igen eller höra din röst eller får dina råd om allt möjligt smärtade så och hjärtat kändes helt brustet min bästa killkompis........... borta.
Dagarna efter var som en dimma hoppandes mellan verklighet och dröm. Nu efter ett år så är sorgen lika stor fast man lärt sig leva med saknaden, ångesten och de dagarna man är nere, du var en sån fin vän och människa men du var inte menad att få vara med oss du hade ett bättre uppdrag någon annanstans. Jag är övertygad om att du ser oss och vakar över oss.
Jalle saknar dig R.I.P. 21/6 2006