Jag är ingen stor Facebook-supporter men ibland loggar jag in och då och då dyker det upp något tänkvärt bland allt "vardags-spam". Jag postar det här som ett "Personligt inlägg" men det är ändå synnerligen "fordonsrelaterat".
Ta er tid att läsa det här trots att det är mycket text för det är jä-ligt tänkvärda ord!
-------------------------------------------------------------------------------
Polisen Hisingen
Här kommer en berättelse från en kollega i Halland.
Han beskriver hur en helt vanlig dag på jobbet snabbt kan skifta till något helt annat... Den är lite längre än vad vi vanligtvis brukar posta men ta dig tid för den är mycket läsvärd. Ta hand om er och ta hand om varandra där ute.
Mvh
/Polisen Hisingen
Göteborg
-------------------------------------------------------------------------------
"Jag upphör aldrig att förvånas….
Första dagpasset efter semestern började som så många andra bra dagpass…
En skön morgoncykeltur till jobbet.. solen lyser i ansiktet och jag märker tydligt hur morgontrafiken vaknar till liv… alla ska väl till jobbet tänker jag, ungefär som de alltid brukar vid den tiden en måndag morgon.. Vad jag inte vet då, är att på en annan plats, inte många mil från där jag är, tar sig en annan man till jobbet.. Precis som han gjort så många gånger förr… Vad han inte vet idag är att det är sista gången som han kommer att åka till jobbet…
Min arbetsdag började på samma sätt som så många andra dagar.. Med att jag tar på mig mitt pansar, min uniform. Varje gång jag tar på mig min uniform tänker jag på föreläsningen från Polishögskolan där en inbjuden polis citerade ett bibelord, Efesierbrevet 6:14-18 "Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar"
När jag tar på mig mitt koppel med min pistol, pepparspray, radio, batong och handfängsel passerar jag den tunna blå linjen, skillnaden mellan allmänheten och mig med mina blåa systrar och bröder.
När jag går upp för trappan till utsättningsrummet infinner sig en förväntan över vad dagen har att erbjuda. På utsättningen sitter ett härligt gäng kollegor. Vi diskuterar olika händelser från sista veckan, både privat och arbetsrelaterat samtidigt som vakthavande befäls röst hörs i bakgrunden i utsättningstelefonen. Alla namn på de kollegor som ska arbeta under dagpasset rabblas upp.. Jag känner mig både stolt och lyckligt lottad över att kunna få kalla dessa människor mina kollegor.
Efter utsättningen fick mina hårt arbetande kollegor på utryckningsavdelningen relativt omgående åka på varsitt ärende.. vad det var för ärende minns jag inte.. jag vet bara att kollegorna åkte iväg på två av sommarens många ärende.. Men som en kär kollega och vän säger, inget ärende är för litet… Själv höll jag mig sysselsatt med utbildningsförberedelser. Jag skulle köra från min polisstation till en annan och ha vad jag själv kallar för en "mysdag"… Kontrollera de lokaler i vilka jag ska hålla utbildning, kolla så att datorer, projektorer och annan materiel fungerar, Du vet ju själv känslan av att komma till en plats där du ska hålla i en utbildning eller presentation, och det är något som är trasigt…
Jag gick ut på gården och lastade i min väska i den polisbil jag skulle åka i. Jag skulle lika gärna kunna åka i en civil gammal häck, men den gången jag tar en vanlig bil, blir såklart dagen jag missar ett ärende där jag kan hjälpa allmänheten eller mina kollegor.
Jag rullade ut genom portarna med min polisbil… eller för att vara exakt, en polisbuss. Solen sken, det var lite molnigt men solen vann kriget om himlavalvet och jag tänkte att detta kommer att bli en bra dag… Vad kan gå fel när solen lyser?
Efter bara några sekunder svarar operatören på LänskommunikationsCentralren, LKC, mitt callback request anrop (anropet jag skickar till LKC för att få prata med en operatör, ungefär som ett telefonsamtal)…
"55-XXXX, kom"
"Godmorgon hejdu hejdu! förbindelseprov och du hörs fullgott, slut kom"….
Svaret visste jag ungefär vad det skulle bli, så lite halvslentrian lyssnade jag bara med ena örat medan jag rullade ut på gatan som går från polisstationen ner till en av huvudgatorna i stan…
Körandes ut mot motorvägen förstärktes min känsla att denna dagen kommer bli en bra dag! Jag kunde inte hitta något som kunde gå fel... Bra kollegor både på LKC och i radiobilarna. De allra flesta människor ute verkade ha ett mindre leende på läpparna och till och med den där morgonsura mannen som alltid är ute och går med sin hund, log när jag rullade förbi.
Ute på motorvägen rörde sig trafiken i en jämn takt i både norrgående och södergående körriktning. Jag kände att jag hade all tid i världen att utföra mina arbetsuppgifter under dagen…
Jag tuffade fram på motorvägen i min "räser" som säkerligen inte skulle klara en färd i några avsevärt höga farter, men idag prioriterade jag lastutrymme och komfort... Dessutom finns det två dryckeshållare och den som känner mig vet att de kommer väl till pass under en arbetsdag…
Det dröjde inte länge innan sockersuget denna måndag morgon tog över och jag bestämde mig för att göra ett depåstopp i Falkenberg. Väl inne på Shell Skrea backe, (ett icke helt okänt inslag för hallandspolisen) storhandlade jag… två double espresso från Starbucks och en kanelbulle... ja, en kanelbulle måndag morgon, men det är inget fel på det, jag tänkte nämligen springa en runda senare på kvällen…
Nöjd med mitt inköp styrde jag således kosan ut från macken… I samma stund som jag sätter kanelbullen i min mun, infinner sig känslan att den här dagen kan inte bli dålig, den måste ju bli bra! Nu har jag till och med fika i bussen… I samma stund öppnas ordertalgruppen (den radiokanal som alla jobb går ut på i radion) på min radio och ut kommer ett anrop från en välkänd röst. Det är ett av befälen på LKC som går ut med ett anrop:
Från 55, vi får in en trafikolycka på E6:an, mellan Kvibille och Getinge
Jag hinner knappt ta en tugga på min bulle. Tankarna börjar snurra i huvudet;
"Trafikolycka, E6:an…
Rösten i radion fortsätter:
Det är en lastbil som har kört in i en bropelare och enligt SOS är chauffören allvarligt skadad.
När etern blev ledig tryckte jag in monofonknappen och svarade":
"55-XXXX, på väg, raps 8, slut kom"
Som vid så många andra olyckor ändrade jag över radion till rätt RAPS-talgrupp (en radiokanal så jag kan prata med ambulans och räddningstjänst)… Jag satte på blåljusen och sirénen och körde på motorvägen söderut. Sirenerna ekade i den nästan dal liknande motorvägspåfart som leder ut på motorvägen från där jag befann mig..
Jag började direkt i mitt huvud föreställa mig olika scenarier på vad som kan ha hänt, hur många bilar är egentligen inblandade? Brinner bilen? Är det barn med? Hur svårt skadad är chauffören? Jag tror att ni alla kan identifiera er med känslorna och tankarna ni skulle ha inom er på väg fram till en trafikolycka.. Jag hade dock bestämt mig för en sak.. Den där känslan att "dettakommerbliensåndärtoppendag" var borta...
Efter bara en kort stund gick SOS ut med totalinfo på RAPS-talgruppen.. Där fick vi som var på väg fram till olyckan bl.a. information om att en lastbil kört in i ett bropelare och att var allvarligt skadad.. På vägen fram mot olycksplatsen pratades det som vanligt på RAPS-talgruppen. Det var räddningstjänst hit, ambulans dit och så vidare… Samtidigt i bakgrunden spelar polisbilens sirener sin vanliga sång… Jag vet att jag hann reflektera över hur tidigt bilisterna väjde undan för mig.. Och varje gång jag passerade ett lite större eller högre fordon kom det där "aaeewwwaooiwww" ljudet, ni vet det där ljudet som blir när sirenhögtalarens ljud studsar tillbaka mot polisbilen…
Jag visste ganska exakt var olyckan var någonstans men jag blev förvånad över hur tidigt köerna på motorvägen kom. Detta gjorde att jag blev lite fundersam? Olyckan var ju i norrgående men det är stopp långt innan i södergående? Tankarna for runt i huvudet, är det fler fordon? Är det i södergående istället? Framför mig såg jag några fordon från räddningstjänsten. Det var deltidsstyrkan från Getinge som var på väg fram och jag tänkte att vi alla kan ju inte ha kört fel, vi måste vara på rätt väg..
Ju längre fram vi kom desto tätare stod bilarna, både lastbilar, husbilar och vanliga personbilar. Till och med en och annan motorcykel fanns i havet av fordon… Efter någon kilometers körning bland köande fordon såg jag ett fordon som skiljde sig ifrån de övriga.. Den ena delen av lastbilen hade borrat fast sig mellan bropelaren och i det prång som binder samman bron med pelaren… Denna del var släpet..
Ca: 10 meter från bropelaren stod dragbilen med en väldigt demolerad förarhytt…
En minut kändes som en sekund och efter vad som kändes som bara några få sekunder kom fler brandbilar till platsen och även en till polisbil. Det som kändes skönt var att vi poliser kunde koncentrera sig på våra uppgifter, eftersom räddningstjänsten och ambulansen tog hand om patienten och olycksplatsen… Därför påbörjade jag och mina kollegor en säkring av olycksplatsen, så att räddningspersonalen kan arbeta utan att andra fordon passerar.
När jag stod där på olycksplatsen fick jag många tankar i mitt huvud.. Trafiken stod still i båda riktningar i ett par timmar och många nyfikna personer klev ur sina fordon för att se vad som hänt. Flera personer kom även fram till olycksplatsen med sitt barn på ena armen och en mobil i andra handen och skulle ta bilder. Vissa av personerna i kön frågade när de kunde köra förbi eftersom de skulle på möten. En annan skulle till flygplatsen. Gemensam nämnare för många av de i kön var att de inte brydde sig det minsta om personen i lastbilen, utan de tänkte "jag". Samtidigt var föraren av lastbilen väldigt allvarligt skadad. Han var såpass skadad att han tyvärr avled av sina skador.
Efter sanering av vägbanan i södergående körriktning lättade vi på avspärrningarna i det ena körfältet… Sakta började bilarna rulla förbi… Och lika snabbt som bilarna började rulla, lika snabbt kom mobilkamerorna upp.. Jag räknade till fler kameror än vad jag kunde se människor i bilarna… Det värsta var att de flesta som filmade var förarna… i många bilar var det dessutom flera personer som filmade och många satt och skrattade i bilarna….
Det var till och med så att personer fotograferade föraren av lastbilen när ambulanspersonalen gjorde allt de kunde för att han skulle klara sig..
Jag kan fortfarande inte, så här flera timmar efter olyckan förstå, hur människor kan vara så tanklösa, själviska och totalt utan empati eller känsla för andra människor.
Flera personer som satt fast i bilkön har uttryckt både i tv och i annan media att det inte var så kul att sitta fast i bilkön… Min spontana tanke var att någon har precis förlorat sin pappa? Det är inte heller så KUL….
Flera personer hörde av sig till LKC och förklarade olika anledningar till att just dom skulle släppas fram i kön. Det handlade inte om sjukdomsfall eller liknande omständigheter utan det var möten, luncher, shopping, tågresor eller flygbiljetter.. Återigen, ingen tanke åt föraren i lastbilen… Jag önskar jag kunde fråga EN person, ALLMÄNHETEN, hur tänkte du nu? Men det är klart, de har väl bråttom någonstans. De ska kanske på möte, på en affärslunch eller åka och shoppa på ett köpcenter… Det är klart det är viktigt att de ska få komma fram…
En av personerna i bilkön sa till mig att han hade bråttom hem eftersom han slutat att jobba… Jag var så nära att säga till honom att en annan person, föraren av lastbilen, inte kommer att komma hem.. Han har slutat att jobba men trots detta kommer han aldrig att komma hem…
Bäste Allmänhet:
Både polis, ambulans och räddningstjänst arbetar för Din säkerhet och för att Du ska ha det bra. Vi går till jobbet varje dag redo att med någon minuts varsel rycka ut med livet som insats, oavsett om det gäller brand, rån, trafikolycka eller annan händelse som kräver våran insats. Snälla låt oss arbeta i ostört, vi gör så gott vi kan och vi arbetar så snabbt vi kan för att lösa situationen. Ni behöver inte ringa 112 och fråga hur länge det kommer att vara kö. Det resulterar i att både SOS och LKC blir nerringda av människor som vill komma förbi olyckan. Personalen på LKC ska bl.a. beställa bärgare till fordonen i olyckan, ringa trafikledningscentralen för att få hjälp med omdirigering av trafiken, uppdatera trafikradion om trafikläget, och bl.a. hur länge trafiken kommer vara stoppad. Om ni ringer till 112 och kopplas till polisen blir 112 samtalet såklart prioriterat vilket innebär att all annan verksamhet stannar upp. Så istället för att snabbt få en bärgare till platsen kan den dröja flera timmar.
Bäste Allmänhet… Nästa gång Du fotograferar någon i en trafikolycka, tänk på att det kan vara Din dotter, Din son eller någon av Dina föräldrar, som är den skadade… Jag hoppas innerligt att Du inte använder andras skada och sorg för att tjäna de futtiga kronor media erbjuder för Dina "läsarbilder".
Tyvärr har jag sett att så varit fallet… Alltför många "läsarbilder" har redan spridit sig på nätet….
En familj har förlorat en man och en far. Fortsätt gärna ta bilder när vi arbetar bäste allmänhet, det är en rättighet Du har…
Men gör det bara om Du kan göra det med gott samvete….
Jag kommer aldrig upphöra att förvånas…."
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet