Blogg
Inbrott i bilen 30 september 2009, 04:57
Hej.
Jag måste skriva av mig.
Hur fan kan någon gå in i ett låst garage, stjäla skärmen, förstöra dörrlås och inredning och sen gå ut och låsa dörren. Samtidigt fruktar jag vad som väntar när solen gått upp och jag får se resten av bilen. Jag har sett den i mörker och hoppas att det bara är dörrhandtaget med lås som är åt skogen. =( Jag klarar fan inte mer motgångar nu. =( Jag såg allt ljus i tunneln, men nejdå då ska nåt pucko in och förstöra. Jag vill ju ha min bil att åka med, parkera säkert i garaget och sen åka igen. Jag lever för mina bilar (och dottern jag inte får träffa) så detta är bara ett stort hugg i hjärtat. Till vilken nytta? Och att garagen inte är uppbrutna gör att jag är rädd att alla andra saker jag har ska försvinna, så allt måste tömmas direkt, jag måste hitta ett nytt garage och jag funderar kraftigt på att flytta. =( Så nu måste jag hitta nytt boende mitt i allt, eller ha en bil jag åker till bilen i, och det är mindre bra om man som jag vill ha bilen som familjebil. =( Så vad ska man göra? Att sova känns bara jobbigt. =( saker för ett par tusen som är borta i bilen, men frågan är hur skadad bilen är. Jag gillade skicket på min bil, och jag fruktar. =( Jag vill inte att solen går upp, någonsin. =( Jag vill inte veta. Är det inte bättre de sätter en lapp "hej jag vill ha 2000kr" på rutan? Stereon gick inte att få loss, och det visste jag sedan länge men av det lilla jag sett är det skadat, och det är ju inte bara att åka till skroten och hämta med denna bil. =(
Snälla låt mig vakna imorgon och få en stor "återställ liv" knapp. Jag var ju glad, livet gick åt rätt håll. Saker började vara vettiga, jag kunde vara glad för livet, sen detta. Om jag skulle krascha själv är det en sak, men inbrott... I ETT LÅST J***A GARAGE!!!! Varför? Sakerna är inte dyra att köpa, och ger inget i andrahand. Det skapar bara kostnader för mig. Och köttsår i hjärtat. =(
Snälla, låt inte solen gå upp imorgon, jag vill inte se.
Beslutsångest... eller inte ångest, jag är ju glad att ha problem att välja. =) 21 september 2009, 23:55
Det heter väl inte beslutsångest om båda saker man väljer mellan är positiva? Speciellt inte när man ler varje gång man funderar vad man ska välja, eller? =)
Om man läster tidigare bloggar borde det synas att jag valt att må bra istället för att gräva ner mig i bekymmer. Det var ganska lätt när man väl bestämde sig. Men det medför andra problem, nu måste man ju välja om jag ska lägga pengar på att flyga igen, eller om jag ska trimma bilen. Eller snarare i vilken ordning det ska göras. Funderar på att ta flygningen först, då jag tror jag vill skaffa mig en tjej att kramas med under kommande år, och dejter uppe i luften under solnedgången är mer uppskattade än att stå och frysa i ett industriområde och sedan komma hem vid 3-4på natten. Tjejer är konstiga, eller hur. ;)
Men ca 3-4papp kommer placeras på bilen så snart som möjligt. Större downpipe ska byggas, bredbandslambda ska i och datakabel ska tas hem för att kunna pilla lite med soppan. När man hittar bredbandslambda för ca 1500kr ska man handla den. =)
Men vad säger ni motortokiga personer här, ska jag se till att få flyga igen före bilen uppgraderas, eller är tiden 0-201meter viktigare än att kunna flyga som en fågel?
Nostalgitripp 20 september 2009, 17:03
Nu börjar jag fundera vad som hände igår. Tiden verkar ha backats till mitten av 90talet och två små barn satt på golvet och spelade det helt nya fantastiska "super nintendo" med "Mariokart" & "Super Mario World". Som två barn som blivit lämnade ensamma med orden "sitt inte vid tvspelet hela kvällen nu". =) (Något vi gjorde, såklart.) Två barn som satt på golvet en helkväll och åt godis (eller rättare ganska fin choklad), glass och drack redbull. Skräp och disk över halva vardagsrummet och ett tag började vi undra om någon skulle komma och skälla. =)
Sen gick det upp att man inte är ung längre. Lederna tar stryk och man är inte lika duktig på spelen längre. Jag fick stryk i spelet jag dominerat i under en livstid av en tjej. Sen fick jag se hur andra sett mig spela SuperMario - tokstressad hela tiden med snurrningar, udda hopp och fan vet vad. =O
Så jag fick en kväll vid tvspelet med en söt tjej som spelade precis som jag alltid gjort, och jag kan inte smälta det, jag fick stryk i mariokart. När jag sen kliver upp ur sängen så inser jag att tiden som liten är passerad med råge, allt ligger ju kvar på golvet. =P Ingen mamma som har städat efter en, rullat upp sladdarna och ställt fram frukost. Men det var trevligt att under några timmar få känna sig liten igen, där det största problemet i världen var att man körde in i det där förbannade jävla röret och fick ett rött skal på sig så man snurrade och då tappade plats till princess, donkeykong och yoshi. =)
Kan brist på glädje skapa hat? 7 september 2009, 01:30
Då var det dags att rensa skallen igen. Om något blir bättre vet jag givetvis inte nu, men om ca 30min när jag skrivit klart detta inlägg borde det kännas lite bättre. =)
Jag har allt för mycket tid att fundera som det är just nu, och jag funderar då på allt för att sedan vrida och vända på det för att få ut en anledning till varför tanken är på det sätt den är. När jag nyss låg i badet började jag därför fundera om brist på kärlek och närhet kan skapa hat. Enligt det jag lärt mig genom livet kan man inte hata någon utan att ha älskat personen innan, men det börjar falla mer och mer. Detta år har gett mig så otroligt många slag i magen för att när man varit knästående få sparkar i ansiktet istället. Givetvis mår man då sämre vilket leder till att man sluter sig och då inte ser de personer som är vänliga. Sen är den onda cirkeln som kostat oss alla så många underbara människor igång. Om man inte är stark nog att bryta den går man ner djupt och kan drabbas av men för livet. =( Men när man är i denna spiral, är det då hat man känner, eller är det något annat?
Jag bröt spiralen efter mycket tårar. Hjälpen att bryta den kom dock inte från de personer jag hade hoppats skulle hålla en flytande, de personerna som man själv hjälpt i alla olika lägen - vännerna. De flesta av dem valde att lägga upp en fasad, för att sedan hugga knivar i ryggen, vilket de fortfarande försöker göra. En vän anser jag man står upp för, men jag märker att andra resonerar på andra sätt. Man gör vad som helst för att rädda sitt eget skinn, eller vad säger ni? Jag vet att ni läser, men inser ni vilka ni är? Men frågan igen, är det hat man känner? Eller tycker jag synd om dessa människor som inte vågar stå för det de tycker utan försöker vara alla till lags? Hur som helst lyckades jag ta mig ur en mycket ond spiral som höll på att få allt att sluta mycket illa, och jag bröt den tackvare en tjej jag jobbade med. När jag tackat förstår hon inte varför då hon inte tycker hon gjort något speciellt. Vad gjorde hon då? Hon log...
Allt som krävdes för att jag skulle kasta ut händerna när spiralen kändes som en tornado och göra ett försök att stoppa allt var ett positivt tecken. En blond tjejs leende är positivt. Det smittar. Det gör det svårt att vara sur. Under ett par månader var hennes leende det som fick mig att orka gå upp och ta smällar från alla håll. Det hjälpte betydligt bättre än läkemedel. Efter att vi lagt ner företaget så har jag inte sett henne, men hon fick mig att öppna ögonen. Nu ser jag glädje och kan bli glad av det.
För att sen göra allt så sjukt att jag verkligen börjar tro på saker som öde och liknande så får jag kontakt med en person jag knappt pratat med innan, och han umgicks med en kompis jag inte träffat på år. Denna kompis visar sig ha studerat självförtroende och visar mig sidor, böcker och filmer som genast triggar psyket å det positiva. Han får mig att inse att jag inte kan slösa all energi jag har utan att få något tillbaka. Så mitt första steg var att starta om. Inte göra något speciellt utan bara kunna låta det vara. Att kunna skratta när det kom ytterligare slag, med vetskapen att alla de som delar ut slagen nu en dag ska komma och krypa medan de ber om ursäkt. Det fick mig att inse varför alla försökte slå samtidigt medan jag var skadeskjuten och det är så skönt att veta att solen går upp igen och för varje dag som kommer så går det att bli starkare, det går att se fler glada människor, det går att le mot andra och sprida den glädje som räddat mitt liv och därigenom göra andras liv bättre.
Om man då ser det med kärlek och glädje - är en människa mer sur och gnällig när bristen på kärlek är stor?
Det tog 30min, precis som jag gissade innan, men det finns en sak jag vill veta nu när ni läst detta:
Vad kan jag göra för dig för att göra din dag bättre?
Mvh//Micke
Hämnas, eller förlåta? 5 juli 2009, 23:03
Då sitter man vid datorn som vanligt. Och det känns som det börjar bli vanligt att jag har problem i livet också. Jag har fått så hemska saker kastat mot mig, men kan inte skriva ut allt här, ännu. Jag måste gå och fundera på det själv och inte veta hur jag ska göra.
Så nu är den eviga frågan, ska man hämnas? Ska jag gå igenom allt och anmäla alla fel jag känner till och skapa ett helvete för andra med?
Eller ska jag lyssna på det jag fått höra hela livet, lyssna på det som de sagt i många år och som tydligen står i en bok jag inte läst - Vända andra kinden till och förlåta.
Förlåta allt som gjorts mot mig och bara ta mer stryk, så som jag gjort så många gånger och som bara slutar i att jag gråter mer, MEN jag har ett rent samvete.
Dock känns det så meningslöst. Nästan som man är en karaktär i en film, tvserie eller spel. Någonstans där jag ska testas till gränsen. Det känns snart som att det enda hopp som finns är att bli religiös, och då är hoppet riktigt högt...
Men vad tycker ni stackare som läser mina tankar? Ska jag förlåta eller hämnas?
(Och givetvis blir all typ av tänkbar hämnd 100% legal om det blir alternativet.)
Lugn och ro på landet? 22 juni 2009, 21:18
Att sitta på landet och se solen sjunka meter för meter medan svalorna susar förbi är få förunnat, men jag har svårt att njuta av det. Det känns som om något saknas vad än jag gör.
Att leka med bilen ger inte samma nöje som tidigare. Jag vet inte varför, men jag får inte glädjen av det på samma sätt som jag alltid tidigare fått. Jag tänkte att adrenalinkicken att stå på linjen i ett race skulle kunna hjälpa men något saknas.
Troligen beror det på att det finns så mycket jag vill få gjort, men så lite som är möjligt pga hanteringstider och handläggare som bryter mot de riktlinjer som finns. Det känns som att jag börjat springa i en uppförsbacke som bara blir brantare och det inte går att se slutet på, men jag måste fortsätta springa då det inte är ett alternativ att ge upp.
Jag har insett att jag måste ha delmål för att orka. Första var att få bilen reggad. Andra var att ICn skulle dit. Tredje blev stötdämparna. Allt för att slippa tänka på den riktiga kampen. Fjärde delmålet som stärkt mig mycket var att jag fick träffa Flippan. Inte under en lång tid, men fick träffa henne och känna att det finns ett hopp, innan benen slogs undan igen.
Och nu står jag utan jobb och funderar vad nästa delmål är (att hitta jobb är inget mål, det är ett måste). För utan dessa mål så faller man in i en spiral av att inte göra något. ag ser solen stiga innan jag går och lägger mig och har fortfarande enorma problem att somna pga tankar. Orken som ska finnas vägrar visa sig, och då blir det ännu svårare att vilja göra något. Någon att få hålla om under natten skulle behövas, men det är inget man går in på biltema eller ica och köper, man måste visa ömhet och glädje, så det blir lite av en ond spiral.
Men efter två veckor på landet börjar jag inse att inget blir bättre av att undvika problemen. Man blir bara mer frustrerad. Så imorgon blir det att göra något. Gör eller säger jag något fel är väl allt kört gissar jag, men så vet jag inte vad som är rätt eller fel. Spännande blir det, men mina nerver hade uppskattat om livet varit enkelt...
Nystart - Någon som vill vara med och leka? 11 maj 2009, 21:58
Att stå och småhuttra mitt i natten, för att sen få värmen av hundratals människor som trycker sig fram mot en där man står mitt i gatan och skriker åt folk att ta ett steg bakåt samtidigt som man hör två motorer varva upp och däcksröken stiger, för att sedan kvickt röra sig åt sidan för att själv hålla samma säkerhetsavstånd som man tvingat alla andra till. Lagom när man är undan hör man varvet stiga igen och när man vrider huvudet ser man två bilar reagera när starterns armar som i slowmotion rör sig mot marken och jublet bryter ut. Strax efter hörs applåder och diskusioner om vem som vann och varför, gissningar på effekt och några stolta röster från någon som känner någon som hört något om bilen som just rullar fram genom folkmassan. Denna gång står två fyrhjulsdrivna monster mot varandra. Luften fylls av viskningar när en av bilarna ställer sig på launchcontrollen och åker tjugo meter för att värma däcken. Sakta backar bilen tillbaka och ställer sig redo medan publiken håller fötterna på den angivna linjen och lutar sig ut så långt de kan. Startern vinkar fram förarna till linjen och höjer sedan armarna igen. Vid första ryckningen i fingertopparna släpper båda bilar kopplingen och slungas iväg. Jämnt hela vägen och ingen i starten kan se vilken bil som passerar linjen först, men andhämtningen i publiken hörs tydligt. Det var lite annat än de tidigare som kört under kvällen med originalbetonade bilar. I asfalten syns femtio meter svarta spår från fyrhjulsdrivna fordon, så greppet är inte optimalt, men vilken skön start på året. Folk börjar röra sig mot den stora parkeringen där ett hundratal bilar under den kommande halvtimman sakta försvinner, med motorvrål och däckstjut som följd. Vi står där och pratar och ser de sista linka sig iväg medan dimman sakta sjunker. Inte en gång sedan första start har de blåvita bilarna ens försökt störa, trots att de vetat var allt har hänt. Så jag passar på att titta upp mot skyn, andas in och känner den underbara känslan man bara kan få en sån här kväll.
Denna kväll fick mig att tänka om. Vi lever idag, så varför inte leka idag - vi vet ju inte vad som händer imorgon. Så - ska vi leka? =D
Tung dag... 30 april 2009, 15:36
Hej!
Idag är allt tungt. Så mycket minnen från de 2tidigare åren då detta varit en mycket viktig dag... Mår riktigt illa psykiskt.
Aditro, tack och hej 7 april 2009, 23:35
Jahapp, där drabbades vi av krisen, och tappade vår största kund.
Detta ledde omedelbart till 60personers arbetslöshet redan innan sommaren.
Måste säga att jag trivts bra på aditro och kommer sakna folket.
Men nu j***ar ska jag ha ett jobb igen. Och jag ska lyckas till skillnad från så många andra. Jag ska...
Citerar Darkwing Duck:
"Nu blir vi farliga..."
Tomt... 21 mars 2009, 18:48
Hallå.
Nu är det ganska tomt i livet. Hoppas bara några problem kan lösa sig relativt snart så något hål i hjärtat kan fyllas.
För tillfället står barnsängen & vaggan oanvända, jag har ej sett min dotter på ca 2månader, dubbelsängen känns gigantisk vissa kvällar, inget ljud i lägenheten förutom grannarna - och att höra dem ha sex gör en inte gladare, min kära toyota står magasinerad med motorras och för att göra saken tyngre så är garaget tomt så jag kan inte pilla med stagean heller.
Kombin är förövrigt bortlämnad och när jag får tillbaka den hoppas jag ha ett regnummer och kunna besöka vägarna lagligt.
För att se det positiva så har jag ett jobb. =) Det är ju inte alla som har numera, så jag är glad så länge vi klarar oss. Mer positivt är att det diskuteras löneförhöjning och att jag får en stor rörlig del ovanpå lönen och den har jag dubblat från januari, så jag kanske har råd att göra nåt kul.
Jag funderar dessutom mer och mer på att ta tillbaka flygcertet så jag kan leka bland fåglarna med den mest underbara känsla som finns, frihet. Att sätta sig i ett plan och flyga runt är skönare än sex i många fall... Lyckas man sen få med nån trevlig person och kan sitta och snacka skit blir det bara bättre. Får se hur det går, men jag måste kontakta transportstyrelsen om det, och hur jag ska göra. Litar mer på dem än på flygklubben.
Men nu vill jag börja må bra. Jag önskar få krama min dotter. Jag önskar ha en tjej att krama och somna bredvid. Jag önskar ha bilen registrerad.
Nu ska jag bara göra det till verklighet. Jag lyssnar gärna på alla tips som finns.
Nu ska jag fortsätta glo på tv och fundera...
Mvh//Micke