Först i familjen ichibon att flytta in i vårt nya hem var Mr Olds.
Och som vanligt när jag ska göra något, så blir det en jävla historia av det.
Det hela började med en riktig skräckupplevelse på Statoil. Har precis hyrt deras enaxlade biltrailer och vänder mig om för att gå ut. Då står där en grupp med genuint äckliga riktiga jävla stockholmsbrats. Typ fyra killar med backslick och överdimensionerade fjällrävenjackor och sen typ lågskor i läder, alla såg dessutom misstänkt sminkade ut. Jag kastade mig efter Adde som stod utanför och väntade och utbrast "usch, såg du, stockholmare!"
Han: "Ja, det var därför jag gick ut."
Men jaja. Väl ute vid släpet visade det sig att det fattades grejer och dessutom hängde det lösa kablar på sidan och inga positionsljus på högersidan fungerade. Hämtade gubben på Statoil som efter att ha konstaterat att åtminstone blinkers och bromsljus fungerade, tyckte att jag skulle köra ändå. Okej då sa jag, men får jag böter så vidarebefodrar jag dem till Statoil!
Sen kan ju tilläggas att hela ekipaget var hyffsat olagligt oberoende av fungerande ljus eller inte.
Hur som helst. For iväg för att hämta Oldsen då, som stod gömd innuti en snödriva. Skottade lite hjälpligt fram honom (med betoning på lite) och krokade fast han i vajern. Sen var det väl bara till att veva då, och det knakade jäkligt oroväckande i hela konstruktionen.
Vidare var det nåt fel på släpet så när bilen väl kommit upp med framhjulen så tryckte den ner hela tippen på släpet, så för att bakhjulen skulle komma upp fick man veva och pumpa tippen samtidigt. Lite drygt, tur vi var två. :)
Så när det efter mycket om och men bara var nån halvmeter kvar tills hela bilen var uppe, så lyckades vajern släppa så Mr Olds rullade lugnt och fint baklänges ner från släpet och landade tillbaka på noll i sin snödriva igen...
Jag trodde vajern gått av men då var kroken sned på nåt jävla sätt så vajern hoppat ur den. Mitt omdöme till Statoil var vid det här laget nere på ganska låg nivå.
Ja men till slut så stod han ju där han skulle iaf, och lilla trefärgade 244an fick spänna musklerna. :) Jag var skitnervös hela vägen för jag håller som sagt på att flytta upp på ett berg i skogen, vilket medför en del branta uppförsbackar samt risk för att plogbilen prioriterat någon larvig 90-väg istället för min lilla grusväg...
MEN 244an han bara tuffade på där upp för backen så jag kände mig himla lättad och tyckte att det värsta var över när vi landade hemma på gårdsplan med hela ekipaget intakt. Fast där hade jag ju fel förstås.
Gårdsplanen är inte värst stor, lutar och har två väldigt smala in/utfarter begränsade av grindstolpar. Dessutom är den ännu mindre när man har en halvmeter snömur runt allt. Körde in från enda hållet som det gick att köra in på och hamnade då med näsan neråt. Jag hade en idé om att få in Oldsen i carporten men den gav vi ganska snart upp.
Först försökte vi backa upp släpet mot parkeringen, för att ställa av bilen där, men det var för halt så det spann bara. Sen körde vi fast med släpet i en snödriva, så vi tvingades ställa av Oldsen för att sen kunna ställa av släpet. Oldsen hamnade således mitt på gårdsplan, ungefär så mycket i vägen den kunde hamna. Släpet gick inte att ta av för påskjutsbromsen låg an och jag kunde inte köra fram mer med Volvon utan att hamna i diket.
Efter mycket om och men fick vi iaf av släpet, och jag körde runt så jag hamnade bakom Oldsen för att försöka dra undan den med bogseringslina. Men det var visst fortfarande för halt så den flyttades inte det minsta, hur jag än grävde spår med Volvon.
Till slut gav vi upp och lämnade Mr Olds till sitt öde, for tillbaka till Mora och lämnade av släpet med 10 min till godo innan hyrtiden gick ut. :P
Hemma hos mig. :D
Dagen efter åkte jag upp för att sätta Oldsens batteri på laddning, med en förhoppning om att jag KANSKE skulle kunna starta den efter typ 2 månaders stillastående i minusgrader. Öppnar huven och upptäcker att batteriet är borta.... :/
Ringer han som Oldsen stått hos den senaste tiden, men han hade inte heller plockat ur det. Så här fick vi oss ett litet mysterium på halsen, med ett försvunnet batteri. Tilläggas bör att den stått väl synligt på en gård i Mora där det alltid är folk så det är i stort sett omöjligt att ngn skulle ha stulit det.
MEN. Ungefär här insåg jag det sköna i att bo på egen gård. Vad fan gör det om Mr Olds står mitt på gårdsplanen och dräller i några veckor? Vem skulle kunna bry sig mer än jag själv? Har för fan inte ens några grannar som skulle kunna lägga sig i. Jag kan och får faktiskt sprida grejer runt mig bäst jag vill numera, inte en jävel kommer ens märka det för det är ju bara jag som bor där uppe på berget. En helt underbar känsla. :) :) :)