Bor och jobbar på en hästgård i Strängnäs. Sköter och tränar hästar, kör traktor, lagar stängsel och söker fru. (Neej, det där var ett ironiskt skämt baserat på ett visst dejtingorienterat tv-program.) (Som jag dock har starka anknytningar till, skall tilläggas.)
Tävlar på elitnivå i distansritt med den egna hästen, flänger landet runt med teamet och försöker komma på varför. Bedriver avelsverksamhet på hobbynivå med målet att ta fram framtida distanshästar.

Har slaktat en älg, blivit jagad av älgar (säkert hämnd), har en katt som ätit upp huvudet på en av mina tamråttor och undrar verkligen hur man ställer in temperaturen på min frys?!

Är uppfostrad i Fordfamilj men på den realistiska önskelistan står en svart V70, på den orealistiska en Infiniti QX56.

Även killen i den här reklamfilmen önskas!


http://www.teamjm.se/

För övrigt trodde jag till för en månad sen att om en bil var utrustad med lustgas, betydde det att man kunde spruta in lustgas i kupén och sen ha jätteroligt.


Historien om Sierran
Min första bil var en Ford Sierra kombi -93 som min pappa köpte åt mig. Det var kärlek från första ögonkastet och vi hade det jättebra tillsammans de första månaderna. Det dröjde dock inte längre förrän bråken och konflikerna startade. Första gången var en kall vinterdag då jag och tjejkompisarna skulle in till stan och festa, och Sierran vägrade starta. Det blev språngmarsch till bussen istället och dagen efter övertalning med hjälp av pappas Ranger.
Efter den dagen blev det bara sämre mellan oss. Vi hade våra ljuspunkter men jag tror att han aldrig kunde förlåta mig efter den gången då jag missade ett fartgupp i 80 km/h med en flygtur som följd.
Vårt förhållande tog slut efter 7 månader. Min kära Sierra hade då tappat fotfästet i vardagen och börjat leva on the edge. Han missbrukade kylarvatten, drack minst en liter i veckan och brydde sig inte längre om sitt utseende. Fönsterhissrna kunde låsa sig i öppet läge. Höger blinkers fungerade inte om man bromsade samtidigt. Länkarmarna föll ihop i en rosthög på besiktningen. Han gick bara på tre cylindrar och folk i stan började känna igen mig på ljudet från min livskamrat då jag kom körande. Lamporna i ljuspanelen lade av och min hund tuggade av båda bältena i baksätet. Dessutom började inredningen gå sönder i sömmarna.
Vi tog då ett gemensamt beslut om att gå skiljda vägar. Kort därefter träffade vi båda nya, jag en viss Mondeo och han en stylingkille som kom hela vägen från Linköping och hämtade honom med trailer.
Någon tår fälldes då, skall erkännas, men jag är övertygad om att vi båda är lyckligare så här.