...sedan jag ringde min dåvarande redaktionschef och meddelade att jag skulle till sjukhuset och lämna lite prover - "syns efter lunch". Sa jag. Trodde jag.
Den lunchen är inte slut än, för jag har inte varit tillbaks på jobbet sedan den 26 januari år 2000. Tio år har gått sedan sjukdomen gjorde det omöjligt för mig att arbeta. Det var bara några månader kvar till min 25-årsdag när det hände.
Gammal inscannad diabild. :) Den 26 januari år 2000 blev det platt fall i mitt liv, sjukdomen gjorde mig arbetsoförmögen. Men jag har en inre glöd som får mig att kämpa för att LEVA ändå. :) Precis som den lilla sälen jag fann på isen en svinkall vinterdag på 90-talet. :)
Jag har väntat in den här dagen med viss bävan. Tio år är EXTREMT lång tid. I mars är det dessutom fem år sedan jag fick sjukersättningen, tappade ner ekonomin och insåg att jag var ställd åt sidan och inte skulle komma igång igen utan vidare... Och jag var inställd på att det kunde bli riktigt jobbigt mentalt nu.
Men... det har det faktiskt inte varit?!
Visserligen har jag varit lite bakis efter gårdagen (var till Skövde i några ärenden och kollapsade när jag kom hem) och samtidigt haft en helt fullsketen dag idag, men det har känts bra.
Har pratat i telefon med tre av mina bästa väninnor, pratat med lite annat folk också, haft rörmokaren här (nu rinner det ut ur badkaret lätt och utan att hamna i golvet under badkaret, och dessutom har jag en ny kökskran med engreppsblandare och den droppar inte - känns urlyxigt!) och så kom Embla fast det inte är Emblavecka.
Blev således skidåkning för henne och jag gick med som sällskap, och sedan duschade hon med den nya badkarsproppen, och därpå blev det 1,5 timme på isen med scouterna. Tappade bort både tår och fingrar med att knyta barnens skridskor och åka runt där uppe, men trevligt var det.
Och nu ikväll har jag tinat lite, och eftersom Telias TV-sändningar strular blir det inget Top Gear ikväll heller (tur det fungerade så pass att jag hann se att det är en repris av ett utmärkt program, men som jag redan sett två eller tre gånger) och då kom jag på att jag borde blogga lite.
Gammal inscannad diabild. Balans i livet. Jag vill se det vackra och glädjefulla även i det som inte är i toppskick.
Jag känner mig faktiskt mer i balans än på mycket länge. Känner mig ganska säker på mig själv och min situation, har lyckats hålla mig på fötter hittills under vintern för första gången under hela min sjukdomstid, och det tyder väl ändå på att jag börjar lära mig att balansera hyffsat.
Jag har ganska ofta ork att köra bil och få vardagen att fungera, samtidigt som jag medvetet lägger in återhämtning och "rinna mellan fingrarna-tid" bara för att hinna landa och inte knäcka mig.
Dessutom har den senaste tidens grubblerier kring vänskap gett mig många insikter, jag har fått klara besked från några, andra har varit lika tydliga i sin frånvaro och ytterligare andra visar gång på gång i handling att jag ÄR viktig och värdefull. Jag har också fått bra och konstruktiv respons på det jag skrivit, tack!
Jag känner mig faktiskt ganska säker på vart jag har människorna runt mig just nu, och det känns BRA, både att jag är rätt säker och dessutom är jag faktiskt väldigt nöjd med vilka jag har och vart de befinner sig i mitt nätverk. :)
En av väninnorna som jag pratade med idag tog upp vintern för tre år sedan, alltså sista vintern i huset, före separationen från dotterns pappa. Hon konstaterade att det nog var tur att jag kommit därifrån och fått chansen att balansera upp mitt liv på egen hand. Hon hade varit uppriktigt orolig för min överlevnad. Mellan jul och nyår det året (2006-2007) var jag så dålig att jag själv undrade hur sjutton jag skulle överleva.
Och min väninna ringde nästan dagligen, och var förtvivlad över att jag var så dimmig i medvetandet att hon inte nådde fram. Trots det ringde hon, dag efter dag, bad mig kämpa vidare. Precis som ett par andra tjejer i min närmaste närhet också gjorde. Jag orkade inte vara trevlig, orkade knappt svara på tilltal.
Dessa tjejer har stått bakom mig genom ALLT. Vi har setts kanske någon gång om året, andra har jag träffat mer regelbundet, men de har allihopa varit EXTREMT viktiga för mig. Jag är oändligt tacksam att jag har er i mitt liv tjejer! :)
Gammal inscannad diabild. Har man rätt människor omkring sig blir tillvaron bättre. :) TACK alla ni underbara som finns i mitt liv.
Jag har funderat lite, och tänkte från början att jag skulle skriva något lite översiktligt över vad som hänt genom åren, men sedan insåg jag att det har jag ju redan gjort i tidigare bloggar här.
Alltså får dagens blogg utgå från det enda jag har. Nuet.
Och nuet just nu... känns helt okej. Jag har börjat lära mig att acceptera min situation, hantera frustrationen, leva i nuet och ta vara på vardagen. Jag ska LEVA, inte överleva. Och varje dag är min möjlighet att balansera tillvaron bättre än igår.
Allt jag gör handlar om balans. Att få vardagen att fungera smidigt, hushålla med energin och verkligen kunna använda mig av de möjligheter som finns och som dyker upp. Låta disken vänta och åka pulka med Embla... skippa dammsugningen och visa mig själv att jag klarar av att byta ett bromsok... Ägna en dag åt att städa min lägenhet och göra den fin - för att jag är VÄRD ett trivsamt hem! :)
Ja... det känns bra. Jag lever med en kronisk sjukdom med urusel prognos. MEN... jag LEVER. Och livet ska fyllas med trevliga händelser, utifrån de möjligheter som finns i min tillvaro.
Någonstans har jag en tillförsikt, mitt liv kommer fungera, allt löser sig, med eller utan sjukdom så går det att leva ett kvalitativt liv. Jag är otroligt glad att jag lever här på vackra Kinnekulle, naturen här är balsam för själen. Jag är tacksam för min underbara dotter och mina fantastiska vänner. Jag är också oerhört lycklig över att ha resten av min familj omkring mig.
Allt löser sig. Alltid. :)
// Ellen :)