Blogg
.:Året som gått - 2008 - en kort tillbakablick:.:090105:. 5 januari 2009, 00:22
Man måste börja med en text på nåt sätt. Kanske man ska börja med något positivt, eller kanske man ska ta nåt som får läsaren att ryckas med i stället. Så att läsaren fortsätter efter raderna, även om dom blir långa. Tråkiga. Kanske banala.
Jag sitter här och gråter just nu. Just i denna stund. Men vad är nytt? Folk frågar efter texter. Vart tog bloggandet vägen? Vad hände med kreativiteten? Hur går det med bilarna? Hur var det nya året? Hur är det med kärleken?
Det är mörkt här i lägenheten. Skärmen lyser upp tangentbordet. Bakom mig rullar tvprogram efter tvprogram på den nya teven jag fick i julklapp. Program jag ibland vänder mig om för att snegla på. Som att jag ger dem en chans.
Men den nya teven ger mig ingen glädje. Trodde den skulle göra det, men hjärtat är fortfarande sönder. Det gör så förbannat ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
I normala fall skulle min hjärna reagera positivt på sådana här känslor. Texter skulle formligen spruta ur mina fingrar, och tangentbordet skulle gå varmt. Det var tack vare min ensamhet och mina känslor som jag skrev boken under gymnasietiden. Det var tack vare stunder som dessa, då jag skapade mig ett mvg i svenska, eller som lärarinnan sa "kunde du få högre betyg så skulle du få högre, men nu finns det bara mvg så då får det duga tills vidare".
Men det känns som att jag är bortom det just nu. Det senaste året har tagit knäcken på mig.
"Stephan735i" - en för övrigt underbar människa ur min synpunkt på detta forum - rekomenderade tidigare att jag skulle se någon. För att prata. Men det känns som att jag är bortom det också. När jag gick i gymnasiet så var det annorlunda. Som att man vandrade på en väg där bilar passerade. Där fanns åtmindstone chansen att man - kanske - skulle få lift nån gång.
Men nu har trafiken sinat.
Vägen ligger öde, och jag tittar på mig själv och ställer frågan; hur kunde det gå så här jävla fel?
Under året kom den här dagen när det blev tjorv med försäkringskassan. I stället för att få pengar från a-kassan så blev det försäkringskassan. Det skulle funka så otroligt bra enligt arbetsförmedlingen. Jag hävdade att det skulle inte alls gå bra. Det skulle vara som att skriva under sin egen dödsdom om jag skulle få pengar därifrån.
Hör och häpna när det visade sig att jag hade rätt. Det kom aldrig några pengar på angivet datum. Räkningar staplades på hög och ekonomin gick åt helvete. Precis som förutspått. Månad efter månad har man fått ringa till alla berörda företag och berättat om läget. Månad efter månad har man fått skämmas, även fast det inte är mitt fel.
I början av året köptes en bil - 240 turbon - som inte ens hann komma hela vägen hem innan den skulle krångla. Pengar slängdes åt dess håll. Man skulle byta fyra simpla fjädrar och när man var klar var även två fjäderben, två dämpare, två bromssköldar, två bromsskivor och en jävla massa annat även bytt - bara för att det skulle bli körbart igen.
Det känns som att man slänger iväg pengar på fanskapet, men allt den gör är att äta upp dem, le lite grand och sen känner för att gå sönder när det passar för ers höghet.
Mitt jobb är ett annat exempel. Det började året innan egentligen, när man faktiskt hade fullt upp. Så pass fullt upp att kroppen sa ifrån, och för att inte återupprepa händelsen där undertecknat krockade på grund utav stressen, så gick man således och sa till.
Och på grund av att man sa till - bland annat att jag inte riktigt orkade med trapporna - så hade man helt plötsligt tre arbetsdagar på nästa schema. En slump?
Enligt ledningen - ja.
Så blev man tilldelad en ny linje. Nya dagar trillade in på schemat. Jippie tyckte man. Ända tills man fick se vad man skulle göra. I stället för tidigare linjens få trappor - så var den nya linjen nästan enbart trappor. 47 stycken närmare bestämt. En hämnd?
Enligt ledningen - nej.
Men jag gav inte upp. Jag sprang i dom där jävla trapporna dag ut och dag in, utan att komma med för mycket gnäll. Jag bar den där reklamen med ryggen skrikandes. Jag åkte den där mopeden i allt från solsken till snöstorm. Jag slogs med portar och halkade i trapporna.
Sedan blev min bror utdelningschef. Bra tänkte man. Då kanske man kan få stanna kvar på jobbet. Det hängde ju löst där ett tag.
I September fick jag sparken.
Vänner har kommit, och vänner har gått. Vet inte vad som har hänt med vissa. Jens försvann till Norge. Pål har man inte hört av sedan..ja jag vet inte hur många år nu egentligen. Tror han fortfarande är nere i Stockholm. Har det gått enligt planerna så är han förmodligen utbildad lärare i Stockholm.
Jag saknar stabiliteten man hade en gång i tiden. När Jens bodde i närheten så var det dit man cyklade när man hade tråkigt. Han har man hängt med i stort sett det hela vuxna livet. Och så flyttade han och allt förändrades.
Att det skulle räcka med att han flyttade in till stan för att det skulle gå som det gick?
Året 2008 har jag vandrat fram som en skadeskjuten kråka och skrikit i fullan sky att någon gärna får älska mig. Ja, bara tycka om mig vore en stor bedrift. Jag har därför varit på krogen. Jag har varit medlem på diverse kontaktsidor, sökt på chattsidor. Raggat på stan. Jag har varit onykter, nykter, tillbakadragen.
Det var under detta år jag försökte hjälpa en tjej, men bara fick skit tillbaka. Jag var och hämtade henne klockan tre på natten då hon blivit utslängd av fosterföräldrarna. Jag krävde ingen betalning. Tyckte så synd om henne. Jag var till och med så dum att jag köpte ut åt henne. Lånade ut pengar.
Och så blev man bara utnyttjad.
Jag hade därför inte ens sökt ett dugg under ett tag. Det var under ett sådant tillfälle när jag var som mest tillbakadragen, då jag blev kontaktat av en tjej på en sida. Först la jag inte märke till henne. Jag hörde inte varningsklockorna. Eller jag ville inte höra på dem. "Man måste våga för att komma nånstans". Men det var alldeles för perfekt.
Hon var alldeles för perfekt.
Det var i sviterna efter att jag hade varit till Länsstyrelsen och fått på papper att jag inte någonsin skulle få köra lastbil. Jag satt där och hade ingen egentlig lust att leva längre. Tidigare levde man på hoppet om att det en dag skulle ändra sig i alla fall. Men nu?
Svart på vitt har man det.
Så.
Jag drogs med i hennes trumvirvlel. Det var som att människan drog ut mig ur min kokong. Nej hon slet ut mig. Fick mig att börja hoppas igen, pinsam som jag är. Och sen stack hon kniven i mig. Det gjorde så jävla ont när man hade börjat tro igen. Man trodde att nu kanske det skulle bli nåt annorlunda. Hon sa saker som ingen annan någonsin hade sagt till mig. Om mig. Och hon var ju så otroligt vacker. Så smart. Så fulländad. Och så är man en sådan idiot så man tror på att något faktiskt ska ordna upp sig?
Jisses Lars. När ska du lära dig?
Det var nu jag gjorde det stora misstaget att svara på annonsen. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag gjorde det, men just då var det som "what the hell, vad kan gå fel?". Men jag fick ett svar. Och ingenting kändes rätt. Jag skakade där jag stod och pratade med henne på telefon. Jag visste att jag skulle såra någon men hoppades på att det var jag som skulle falla.
I stället blev det Jenny.
Min älskade Jenny. Jag ville ju bara vara ärlig. Säga som det var. Ville ju inte såra henne. För allt i världen skulle jag vilja backa bandet och önska att jag aldrig svarade på den där jävla annonsen men det går inte. Jag blev så desperat efter närhet. Jag ville veta hur det kändes som för alla andra. Jag är 23 år. Ska snart fylla 24, och har aldrig kysst en tjej.
Så jag halkade dit. Jag minns att jag sprang till bankomaten. Hjärnan skrek "Lars vad fan håller du på med", men kroppen sprang vidare. Det var halt. Höll på att ramla flera gånger. Jag var hemma inom 10 minuter. Sedan kom den långa väntan.
Ett tag höll jag på att rymma hemifrån. Ett tag var jag övertygad om att hon aldrig ens skulle dyka upp. Precis som alla andra gånger man hade suttit i ungefär samma sits. Säg hon jag åkte flera mil enkel resa för att träffa, och så dök hon aldrig upp.
Men hon dök upp.
Vilken idiot jag är.
Det nya året börjar man med att bli stoppad av farbror blå. Jag såg dem långt innan de stoppade mig, men jag tänke "de har inget på mig". Så. Man fortsatte köra, dum som man är. Då blir man stannad för att man har kört på olovlig väg. Jag - och de som var i bilen - svängde upp - med mig som förare - vid bion 7-8 vid ett-tiden på natten. Tydligen fick man inte göra det, mellan 22-04.
1000 spänn i böter, för att man svängt upp där. Tack så mycket. Men de var oerhört hövliga och önskade mig en fortsatt trevlig kväll efter att jag hade fått boten..
2008 var året då vår katt dog..
Samma år då man hamnade i bråk med alkoholisten till granne..
Samma år då man blev påbackad..
Lurad på pengar av en man trodde man kunde lita på över internet..
Får fortfarande meddelanden från kvinnan jag betalade. Jag vill inte betala för det. Men jag är så jävla ensam, och svagheten för att vara någon nära känns som en vindpust som smyger in under kläderna och får nackhåren att resa sig.
Vill inte vara ensam. Känner mig förbannat dum för att ens tänka tanken på att gå med på det en gång till. Känner mig som en idiot bara jag gick med på det första gången.
Men skjut mig då för att inte vilja vara ensam?
Hoppas det nya året har nåt positivt att ge. För 2008 var då inte positivt..
.:De 3 tidigare inläggen:.:081221:. 21 december 2008, 01:57
De tre tidigare bloggarna är borttagna på grund av begäran från en viss tjej som avskyr mig oerhört mycket.
Återkommer med nya bara smärtan släpper.
.:Grattis Lars:.:081211:. 12 december 2008, 00:06
Jag sitter här i min ensamhet och lyssnar på låten "If I were a Boy", med Beyonce. Det är sällan man stöter på en sådan skön låt som får en att sitta och verkligen fundera över livet. Jag menar. Visserligen är jag ju redan en "boy", eller kille då, men tänk om man hade varit en tjej?
Hur hade livet varit?
Det är nog inte lätt i dagens samhälle att vara tjej/kvinna. Ständigt detta nedtryckande i samhället. Detta "du är inte lika mycket värd därför att du är tjej". Vad fasen spelar det för roll om det är en tjej eller kille? Kan säga att jag har fått storspö av tjejer, i både hjärnaktivitetshändelser och kroppsliga sådana. Och de som känner mig vet att jag inte alls är lätt att få på fall.
Men en sak är säker; jag hade inte varit ensam.
En tjej har - om hon vill - så jävla lätt att finna en kille där ute. Visst. Att många betér sig som idioter är ju en sak. Att människan härrör från aporna tenderar sig att visa sig särskilt hos en del killar, det kan jag mycket väl medge. Men - utan att låta allt för homosexuell i detta uttalande - så finns det verkligen många otroligt trevliga killar där ute. Det gäller bara att se över huvudena på gorillorna och våga leta sig lite längre bort, än de som hänger framme vid podiet.
Se er omkring?
Jag är personligen medlem på ett par kontaktsidor. Och på alla dessa sidor är det några saker som visar sig vara grunden för - ja? - egentligen hela människosläktet?
1. Killar är desperata. De hugger efter första bästa som går upp - ibland inte ens det - och en del är perversare än andra. De ställer upp i webkamera gratis bara det är en tjej som ser dem. Desperata rop på att de ska bli sedda. Sedda så de kan bli hörda. Hörda så de kan läggas märke till.
2. Desperationen märks i hur många killar det går på varje tjej, på kontaktsidorna. En kvinna - jag återkommer till senare - sa att det säkert går 20 killar på en tjej, så det är inte så konstigt att vissa helt enkelt blir bortskrämda från sidan. Det räcker med ett "hej" från en kvinna så blir de överrösta av ord från människor de aldrig pratat med.
3. Tack vare desperationen så har toleransen ökat avsevärt gällande vad som är okej eller inte. Vissa personen skickar brev om att de vill ha sexuellt omgänge med mig, och då man svarat att "tyvärr..jag är inte homosexuell", så svarar de att; nej, det är inte de heller. Men. Varför vill dom göra nåt sånt då? Har det gått så långt att en del helt enkelt vänder sig till de egna för att de inte finner en av det kvinnliga könet?
Häromkvällen hade jag en tjej på besök. Malin heter hon. Världens underbaraste människa. Hon är ett år yngre än mig, och det kom så plötsligt. Hennes sms var så oväntat att, när jag väl satt där på kvällen i mörkret och tittade på filmen hon hade haft med sig - som för övrigt lika gärna hade kunnat ha handlat om mitt eget liv - så var jag förvånad över att hon satt där bredvid mig, uppkrupen med fötterna i soffan, avslappnad och evigt vacker i det svaga ljuset från tvskärmen.
Filmen handlade om en som hette Lars - vad var det jag sa? - som levde ensam. Tro det eller ej, han hette Lars - och var rädd för närhet. Hans bror var lyckligt tillsammans med en tjej, och han - tillsammans med tjejen - försökte så gott dom kunde att få Lars att vara med dem. Bara att få honom att dela en middag vid bordet var svårt.
Och.
Jämfört med honom och mig så vet jag inte vad jag avskyr mest; mig själv eller min bror. Livet eller döden. Ensamheten eller rädslan för att finna någon? Han i filmen hade ingen egentlig grund för varför han var som han var. Det är det som ibland är svagheten med filmer. De hittar inte riktigt ner på djupet hos människor. Öden, utan grunder. Visst, ensamheten tryckte ner honom. Deras föräldrars död fick honom att låsa in sig själv, där han till slut fann sin väg ut genom att köpa sig en docka i naturlig storlek.
Men ändå.
Min kropp skriker efter närhet, och allt man får är en paj i ansiktet. Min bror ser till att man får jobb.
Oj vad lycklig man var där i drygt två och ett halvt år. Sen förändras han. Och med det mitt jobb. Teamchefen mobbades när ingen såg på eller var i närheten. Jag var den med mest ryggrad och sa stopp när det blir för mycket - och då får man helt plötsligt - från fullproppat schema - till tre arbetsdagar.
Och med det sedan sparken.
Ingen högre uppsatt kämpade ens för att få ha mig kvar. Alla kollegor käftade emot, och tyckte det var orättvist. Men ingen i ledningen ens försökte ha mig kvar. Arbetsbrist hette det. Sen hette det att jag hade misskött mig. Sen hette det regelbrott.
Och så ser man på min bror, och inser hur bra han har det. Född precis i rätt tid. Han har inte varit arbetslös en dag sedan han gick ut skolan. Alltid haft ett jobb eller flera. Och så är det han som är den snygge av oss. Spelar ingen roll om jag är snäll eller inte. Det betyder lika med noll i dagens värld.
Min bror har alltid haft flickvän. Och idag har han barn, kanske ett till på väg. Som ett barn på julafton går han runt och väntar, väntar på att en splitt ny bil ska anlända till garaget.
Vad är det han "förstår" i min situation?
Ja, jag har kollapsat hemma hos honom en gång. Detta var den gången då jag sånär totalkvaddade pappas bil men missade ett par träd med bara några decimeter. Mitt psyke var i botten och jag behövde hjälp. Detta var på den tiden då han inte hade barn. På den tiden då han inte hade blivit utdelningschef.
På den tiden när han faktiskt höll om mig och inte stötte bort mig som att jag är ett sorts psykfall.
Personligen vet jag inte varför jag skriver detta, men för ett tag sedan - läs ett par veckor mer eller mindre - så fick jag underligt nog napp. Annonsen var kortfattad. Den var absurd egentligen. Fattade inte varför man ens skrev ett svar, där jag lämnade mitt nummer.
Kanske det var förnuftet som gav upp? Kanske det var livet som knackade på dörren och ville in, men när hon ringde mig så bultade hjärtat så jag fick stå lutad mot en vägg för att hålla kroppen uppe.
En trekvart tog det ungefär. Sedan stod hon utanför dörren.
Jag kunde inte fatta att jag gjorde vad som höll på att ske. Hjärnan hängde inte med. Kroppen kändes stum. Rösten sipprade ut ur munnen, osammanhängande och fumligt.
Plötsligt fann jag mig ståendes framför henne, naken och rysande. Hjärnan skrek. Vad fasen höll jag på med. Men nåt annat styrde. Hon stod framför mig, naken likaså. Och armarna sträckte sig runt min kropp. Hennes varma fingertoppar vandrade över mina bleka axlar och den första kramen var ett faktum.
Hon var så varm. Hennes andning lugnt och rytmisk, medan min var panikartad. Hon lugnade mig. Jag ville gråta. Hon log. Visste att jag aldrig hade gjort det tidigare. Vi hade pratat om det på telefon. Och hon pratade med mig, som för att få mig att glömma det som skrek inombords.
Hon lade sig på sängen och jag följde efter, klumpigt och okoncenterat. Hon skrattade och jag blev generad. Hon sa att jag skötte mig bra, och att hon ville att jag skulle lägga mig bredvid. Det var inte längre hjärnan som styrde. Det var hon. Och min kropp följde efter likt en slav.
Sedan tog hon min oskuld.
Så grattis Lars. Din första gång blev inte med någon du älskade. Någon du kunde träffa dagen därpå i din egen säng och inse hur lycklig du var. Det blev inte med någon du känt hela ditt liv och aldrig släppt taget om. Ingen du delat dina hemligheter med. Det blev aldrig med någon du refererat som magisk.
Det blev med en vacker, varm, naturlig, van fyrtiofyraårig kvinna, som tog betalt för det.
Jag önskar att jag kunde fråga Sandra - min älskade vän - om jag hade gjort rätt eller fel. Vad är rätt och fel? Javisst jag vet att det är fel att köpa sex, men skjut mig då för att vilja veta hur det känns att vara nära någon?
Jag vet inte om hon tittar ner på mig. Kanske hon sitter där uppe och just nu antingen skrattar halvt ihjäl sig, eller om hon sitter och bara är förvånad över att det gick så långt. Men jag vet inte om man vill veta heller. Det känns fel. Trodde allt skulle ordna upp sig, men nu känns det bara värre. Pengar försvann som jag egentligen inte hade, och i tron om att det skulle kännas bättre en andra gång, så var hon på besök igår igen.
Men allt jag kunde tänka på var hur jag felade. Att det var så otroligt jävla galet att jag bara ville avbryta alltihopa och fly - precis som alla andra gånger, fly utan att se sig om - men jag var i min egen lägenhet. Vart skulle jag ha flytt?
Hon undrade vart jag var i huvudet, ty det syntes på mig att det var inte njutning jag kände. Detta tänker jag inte diskutera vidare, men hon hade rätt även fast jag inte försökte visa det. Jag kunde bara inte förstå vad jag höll på med?
Slutsats. Jag har tappat kontrollen. Kanske jag har blivit det där psykfallet som min bror verkar se mig som? Det är som att jag åker i min bil - min älskade bil - och jag tappar kontrollen. Hon med stort H är borta. Hon är förlorad till en annan jag inte har en chans mot. Malin ser mig inte. Bilen kränger men högerfoten släpper inte taget om pedalen. Bakänden driver längre och längre ut och hastigheten passerade för länge sen det lagliga.
Jenny vet jag inte vart hon är längre. Och även om jag hade vetat det, hur fasen skulle jag kunna få henne att tycka om en sån som mig? Jag vet inte längre vad jag håller på med. Inget jobb - och med lågkonjunkturen instormandes så det inte inte alls något ljusare ut - ingen flickvän, bilar som krånglar och inga pengar. Ett tag funderade jag på om det gick att sälja själen till djävulen.
Men.
Kanske det redan är gjort?
.:Ord jag inte trodde jag skulle säga:.:081203:. 3 december 2008, 00:59
Denna text kommer skrivas i vrede. Ett par texter har jag skrivit, då humöret har svajat. Men denna gång är jag ärligt talat duktigt förbannad. Så. Vad är det då som gör mig så ärligt förbannad, så jag har lust att bege mig ut och bli jägare. Inte efter älg. Nej älgar kan inte försvara sig. Därför är det inte heller hjort, eller råddjur jag vill jaga.
Utan människor.
Det är förmodligen fler än jag som har reagerat på hur många våldtäkter det förekommer, men det jag inte kan förstå är v a r f ö r de förekommer.
Dålig uppväxt?
Blev de slagna som barn?
Nobbade när de frågade chans på tjejer?
Fattig uppväxt?
Sett för mycket våld på tv/dator?
Dåliga gener?
Våldtagna av föräldrarna?
Alltså jag kan meddela att jag varit mobbad i åtta år i skolan, blivit bespottad och hånad, nobbad när man frågat chans, första - och hitills enda - "flickvän" dog, jag var och har aldrig varit rik, kikade på Terminator och hade mardrömmar i flera veckor i sträck efteråt, har alkoholister i släkten - och nästan blivit våldtagen i skolan. Men inte fan säger min hjärna då att det är helt okej att bege mig ut och ta första bästa tjej och våldta henne?
Hörde på tv nyss - kanske jag är lite efter i nyhetsuppdateringen - om våldtäkten i Brunflo på fredagskvällen. En tjej som lika gärna hade kunnat vara granntjejen, brutalt nerslagen med ett brännbollsträ, och sen våldtagen som att hon var ett stycke köttbit. Som ett dött djur.
Vad är det för jävla idioter som gör nåt sånt?
Trodde inte jag skulle säga detta, men jag är tack vare sådana händelser, inte längre stolt över att vara man i detta samhälle. Jag hade lika gärna kunnat vara kackerlacka i en tjejs ögon, vare sig jag är trevlig eller ej. Spelar ingen roll om jag är den jag är, och inte vill göra en fluga förnär - så ser tjejer konstigt på mig. Och det är tack vare alla andra idioter. Inte för att det är jämt jämföret, men det är som att vara skoteråkare. Alla tittar på en som att man är en ligist, oavsett hur fint man än kör - därför att där finns en liten grupp som förstör och kör som vandaler.
Visst. Jag är ingen ängel, jag kan gasa. Men jag är inte som alla andra!
Jag är fan inte stolt över att vara man/kille. Ju fler man pratar med, ju vanligare är det. Handlingssätten är snarlika, med skillnaden att vissa är värre än den andra. Och man vill bara gråta, för man känner för tjejen som är med om det. Man vill kunna stötta, men känner sig utstött, eller inte önskvärd tack vare att man "kan" vara en sån som utnyttjar och tar tillvara på "chansen".
Så.
Vad fan håller en del på med? Jag höll på att skriva "alla", men det stämmer inte. Som med skoterförare så är det inte alla som skall dras över en kam. Men jag ställer frågan till er där ute. För så pass vanligt som det är, så skulle jag inte bli ett dugg förvånad över om en utav er läser denna text.
Du kanske skrattar åt det, vad vet jag? Du som har ignorerat ett nej. Du som tyckte att "fan, hon ville även fast hon sa emot". Men i så fall säger jag en sak.
Får jag tag i en av er, kommer du/ni önska att ni aldrig blev född..
.:Lyst av Polisen:.:081130:. 30 november 2008, 15:34
En underlig dag på min ära. Osannolik, skulle någon ha kallat den för. Jag skulle inte ha haft bensin i tanken om det inte hade varit för grannens plötsliga generositet. Eller. Han brukar ju vara generös, men jag hade inte alls väntat mig att få betalt för nåt jag gett honom. Nåt som dessutom var trasigt.
Det var gamla videokameran han fick. Den - jag - hade sönder ifjol, nåt undertecknad inte alls är stolt över.
Men. Så träffade jag honom lite kort igår, och fick höra att den åter igen hade funnit livet intressant och känt för att stanna. Den funkade igen, så han ville köpa den av mig.
- Men du fick ju den av mig, sa jag förvånat.
- Ja men nu är den ju lagad så nu kan jag köpa den..kom igen nu åker vi och tankar din bil.
Resan dit var bara den osannolik. För att missa ett par rödljus så svängde vi höger vid Shellmacken efter Frösöbron. Ut från Shell kom en silvrig V70 och ja - jag medger - att min granne - liksom jag - glömde bort oss i stridens hetta att det finns nåt som heter högerregel. Fast. Frågan är om det är nån sån där egentligen? Känns mer som en utfart..hursomhelst. Först blinkade v70:in med helljuset mot min granne som vek ut en aningen och sen fick jag höra tutan när jag kom strax efter.
Okej. Jag - vi - glömde bort högerregeln.
Inget mer med det trodde man..
Nejdå. Då följer han efter. Med tänt helljus låg han bakom mig från elvans grill och bort till rödljuset där vi skulle höger. Hela tiden låg gubben med helljuset tänt bakom. Okej, tänkte jag. Han får väl vara sur då. Men så följde han efter när vi svängde höger. Fortfarande med helljuset tänt. Hela vägen ända bort till utanför rådhuset, då jag härsknade till.
Där ställde jag mig på bromsen.
I backspegeln såg jag honom glida närmre. Inte mitt problem att han redan låg tätt inpå. Och han fick styra undan för att inte glida in i mig. Jag skiter i att jag råkade glömma högerregeln. Det händer förmodligen alla, och han behövde inte ens backa. Inte ens försöka undvika oss. Men att bli så sur som den där människan blev, det var och är totalt onödigt.
Sen skulle han ju förstås förbi mig. Och. Med förmodligen bättre däck och förmodligen starkare motor så kom han också förbi, detta var vid sista rödljusen ovanför Gamla Teatern. Så han klämde sig in mellan mig och grannen och låg sen där och puttrade. Strax innan vi båda svängde in på Ok-macken så la jag mig på helljuset själv - fem hundrawattare i extraljusen - bländade honom förhoppningsvis och svängde in och parkerade.
Väl vid pumparna så stod vi bara och skrattade, jag och grannen. Visst rös man av obehag men vad kunde man göra? Ja jisses.
Vi skiljdes åt efter tankningen. Grannen skulle till några kompisar, och jag hemöver. Bilen mådde bra. Ett tag sedan den hade full tank..
Närmare kvällstid var det underbart väder ute. Ny pudersnö hade fallit, och mer var på gång. Lite kallt men helt okej. Föret skulle vara underbart för inspelning. Så satt man och väntade på personen som har kameran. Och väntade. Och väntade. Klockan rann iväg. Den blev sex. Folk hörde av sig och undrade om jag skulle ut. Visst. Jag skulle ut men ville ha med kompisen. Klockan blev sju.
Ringde upp honom. Inget svar. Klockan fortsatte att ticka. Utanför fönstret dalade snön från skyn. Telefonen fick arbeta, men inte heller denna gång kom man fram.
Så kom sms:et. Han skulle stanna hemma.
VA?
Sånt är det ju nackskott på. Sånt underbart väder. Sådan kväll. Så många som skulle ut. Allt vi hade planerat. Och så ska människan stanna hemma.
Kändes som att allt höll på att gå i stöpet. Hade jag haft sprit hade det varit nu man hade tagit den första supen. I min ensamhet. Men så hör en av sig och säger att han är i stan - och - har en kamera med sig.
Telefonen fick gå varm. Samling på coop-parkeringen!
En efter en trillade in på parkeringen, som vid det här laget höll på att tömmas av folk som gjorde sista inköpen på Coop innan stängningsdags. "mivec" dök upp med sin röda Ascona med måsvingeskärm. "Skyline_dennis", var redan på plats med sin ultraformidabla Scorpio. Vi hälsade på varandra och klurade ut vad vi egentligen skulle filma. För. Det är lite knepigt egentligen. Vi använder ju aldrig manus eller något liknande.
Frågan är om det någon gång kommer bli så pass seriöst nån gång. Kanske, kanske inte. Kan inte hävda att jag hoppas på det. Sånt här gör man inte allt för seriöst. Blir det seriöst så är det lätt till att det snarare lutar över till att bli..tråkigt. Och. Vem vill att det blir tråkigt?
Inspelningen tog sin början.
I kolonn följde vi efter varandra. Den ene mer rattvild än den andre. Jag parkerade med fronten uppe i en rondell, vilket var mindre lyckat. Men sånt som händer. Efter en liten stund stannade vi och kollade läget. Och sen fortsatte vi ut på äventyr. Jakten på den där perfekta kurvan. Snömodden stod hög och det var lätt att slappna av alldeles för mycket och finna sig i att glida okontrollerat.
Diskussionen om den - smått - galna idéen om att tolka efter med en snowracer vattnade i munnen. Men min stod hemma hos mina föräldrar. Orkade vi verkligen åka hela vägen dit för att hämta den?
Efter mycket om och men slutade det med att vi fick göra resan hem till föräldrarna - som tur var inte var hemma - och hämta snowracern. Undrar vad dom hade sagt om de hade sett oss hämta den? Vuxna karlar som hämtar en snowracer sent på kvällen...och rep?
Väl tillbaka till stan strålades vi samman igen. Planen var att tolka efter på snowracer...genom stan.
Starten blev Wargentinsskolans parkering. "Skyline_dennis" skulle ratta snowracern. Jag skulle köra bilen, och "Mivec" skulle filma. Det kändes nervöst. Vad fasen skulle folk säga? Tänk om vi blev stannade?
Enligt radiotrafiken på polisradion var det lugnt. Bråk ute i Torvalla. Inget allvarligt. Så operationen sattes igång.
Det måste ha sett underligt ut.
Med "Skyline_dennis" i armebrallor och mina mopedglasögon modell stora, glatt vinkandes på en bob efter bilen, tog vi det lugnt. Ner genom gränden vid fd Game. Och det komiska var folks reaktioner. Det syntes att ingen reagerade på bilen. Men när de fick syn på snowracern efter så hördes det hur folk skrattade. Många vinkade. Någon började springa efter. Det kändes lite som att åka i en karavan genom stan, där man hyllades för att ha varit till månen eller liknande.
Vi gjorde ett stopp längst gatan, och ett par bilar passerade under tiden, där tummen upp delades ut genom rutorna. Det kändes bra. Hellre det än tvärtom.
Förbi G3 blev det ordentligt nervöst. Just som vi skulle till att svänga uppöver mot Gamla teatern så rullade en polisbil på nedsidan av Busstorget. Vi smög vidare och åter upp på Wargentinsskolans parkering.
Leendena var skyhöga. Kanske vi skulle göra det igen? Men nu med kameran utanför bilen i stället så det syntes bättre? Nu har vi ju gjort det en gång så varför inte..?
Just som vi skulle iväg kom första smset:
"00:51
Polisen har lyst om er på radion, om kälken! dra från stan!"
Sen ringde "Mivecs" telefon, där han fick ytterligare en varning om att vi inte skulle ge oss ut igen. I samma stund gled polisbilen förbi i rask takt förbi parkeringen. Sagt och gjort. Snowracern slängdes in i skuffen och vi åkte därifrån fortare än ett skållat troll på kokain..
Edit:
http://www.garaget.org/video/jp9opbonzqdy :)
.:En lycklig skit:.:081126:. 26 november 2008, 16:23
Gårddagen avslutades ovanligt tidigt. Den senaste tiden har knoppen blivit trött relativt tidigt på kvällarna, så kroppen fick helt sonika gå och lägga sig.
Under natten hade man mardrömmar. Visserligen var det kanske ingen mardröm att man åter igen var ute och delade ut post. Men att göra det i ett slakteri där det sprang omkring nedblodade grisar som förmodligen hade flytt sin egen död för ett par minutrar, var det kanske inte lika roligt.
Man gick omkring som i olika rum. Stora rum, de flesta helkaklade. Och så lunkade de runt, vilsna och bortkomna.
Jag lyckades fly därifrån. Sprang runt med den bunt med post min hand hade i sitt grepp. Det var som att jag hade gett mig på att dela ut någonstans utan att ha fått öva först. Man sprang omkring och letade dessa personer som skulle ha posten - men korridorerna blev bara mer och mer invecklade.
Skönt att man vaknade mitt uppe i drömmen.
Ute sken solen och fick bilen att blänka, där den stod utanför huset. Ett tunt lager med snö hade lagt sig över taket, bakluckan, rutorna och huven. På rutorna hade snön redan börjat tina bort. Jag stod länge och bara tittade på bilen. Det är synd egentligen, att den ska vara så dålig i lacken.
Hursomhelst.
Med stora stövlarna med foder innuti, begav jag mig idag på "operation: hämta skotern". Nyckeln låg tryggt i fickan medan man vinglade fram i snön. Det är en stadig bit att gå till stället där vi har skotern ståendes. Det blåste fortfarande, vilket fick kroppen att rysa lite smått, eftersom jag inte egentligen var rätt klädd för detta.
Egentligen ska man väl inte skriva detta i en blogg som vem som helst kan läsa, men vem fasen får för sig att stjäla en skoter som är äldre än en del skrotade bilar? En skoter som gått längre än en del skrotade jämlikar? En skoter som har för lite hästkrafter, för lite kolfiber och för mycket vikt för att ens tilltala någon annan som är lite intresserad i ämnet?
Men skotern står under somrarna i en lada. Så var det sagt. En lada ute på en äng, som vi får låna för ändamålets skull. Egentligen skulle folk veta vad som åtmindstone har funnits i en del andra lador i trakten. Då hade dom blivit vittjade för länge sen..
Den stod under ett mörkblått överdrag. Och sannerligen är det varenda gång ett nöje att dra av överdraget och mötas av huvens blåa färg, de 90-talsfärgade dekalerna på sidorna, grodmunnen. Den låga "sportiga" rutan och framlyktan som liksom hälsar på en. Välkomnar en.
Den tittar på mig, medan jag tittar på den. Hälsar. Den säger "så det är dags att komma nu?"
Kanske man är lite udda, men jag pratar med skotern. Jag hälsar på den, frågar hur det står till. Ibland fnissar jag åt mig själv. Hur dumt måste det inte låta utifrån när man pratar med en maskin? Men den har ju en själ, den där blåa grejen..
Det spelar ingen roll om den väger lika mycket som en stridsvagn, eller att den tack vare vikten därför är ett helvete att vända då det är lite djupare snö. Eller att den har sina skavanker. Mestadels skapade efter mina missöden - men min bror har skapat en del han också!
"Hur många gånger ska jag behöva dra den här gången", frågar jag och lirkar in nyckeln i tändningslåset. Choken matas i. Primern har fastnat. Blir till att greppa den med hela näven och formligen dra den med lite våld ut, och sen lägga hanflatan mot och trycka in den tillbaka i ursprungsläget. In och ut. In och ut. Sakta men säkert börjar den gå lättare.
..hur nu det där sista lät.
I med andra läget på tändningen. Ta ett stadigt tag i draghandtaget, kolla att nödstoppknappen är uppdragen så den inte bryter tändningen. Och så börjar man dra. Dra för kung och fosterland. Men så är det ju en trogen maskin.
Minns den gången min kusin ringde och frågade om jag kunde komma och hjälpa dra igång hennes maskin. Sagt och gjort, vi gick ner till ladan där hennes skoter stod. Och så började vi dra. Om och om igen. Turades om. Blev den ene trött så fortsatte den andre. 10 drag blev till 20 drag. 20 drag blev till 40.
Det skulle krävas att en kompis till henne kom och drog igång den. Han drog verkligen med ett ursinne utan dess like. Körde skoter utan dess like gjorde han också. Synd att han på senare tid skulle köra onykter - har jag för mig - och skrota bilen till oigenkännlighet ute i skogen. Inklusive hans ben.
Alkohol och bilkörande går inte hand i hand..
Jag drog fyra gånger. Sen huttrade den igång. Jag säger inte knattra, för det gör den inte. Hade tänkt säga "gunga" igång, men det gör den inte heller. Den bara...huttrar igång. Och säg ljudet. Vissa säger att en Audifemma låter vackert men en Rotaxmotor låter bra skönt den också.
Och dofterna. Säg dofterna när man gasade lite extra och dimman spred sig i ladan. En blå mist som var plockat från himlariket. Att ingen kommit på att göra aftershave av 2-takt..?
Så kom vi ut. Den och jag. Två vänner, förhoppningsvis förenade åter en vinter. Blev ett par vändor fram och tillbaka, till de övriga i byns förtret. Men de får fasen acceptera att det kan komma lite "oljud" ibland.
"Oljud? Du körde ju som en idiot genom byn flera gånger", skulle säkert nån boende här har sagt om nån av dem läst denna text. Men. Det struntar jag i bokstavligt talat.
För äntligen är vi tillsammans igen.
Lynxen och jag.
[Taget 081126]*Två underbara leksaker. Lynxen och bobben...moahaha*
.:Always look on the bright side of Life:.:081125:. 25 november 2008, 03:26
Vinden hade avtagit. Det är som lite lustigt egentligen. När andra känner för att gå in, då går jag gärna ut. Ut i ovädret. Snöyran svepte över marken och ruggade brädorna till staketen. Väggarna på husen var väderbitna, och brevbäraren utanför porten hade stora problem med att hålla snön utanför bilen medan han letade fram nästan bunt.
Jag hälsade på honom.
"- Vilket vackert väder vi har eller hur?"
"Ja visst är det strålande?", ropade brevbäraren tillbaka och log medan vindarna slog emot hans rygg, där han stod vid den öppna bildörren och förmodligen huttrade.
Jag lämnade honom och hans arbete. Han såg inte alls ut att ha så roligt. Men ändå var det beundransvärt att han kostade på sig ett leende för en tok som jag. Ovetandes om att jag för inte så länge sedan haft samma arbete som honom. Faktum var att mina fötter fortfarande gick omkring med skor från Posten AB. De mörkblåa handskarna hade texten skriven på ovansidorna.
Svårt att släppa.
"Always look on the bright side of Life", sjöng jag för mig själv när vinden ven om öronen. Mössan fick kasa ner lite längre ner. Ansiktet blev rödlätt, men långkalsongerna gjorde sitt jobb. Frös absolut ingen annanstans än i ansiktet. Därför styrde jag min kosa till macken.
Vinden hade avtagit. Tidigare under morgonen hade det varit som värst. Detta vet jag, eftersom kroppen underligt nog inte ville sova längre än till 10 denna "morgon" - en timme innan väckaren skulle ljuda.
Förmiddag kanske det kallades för, förresten.
När man var yngre, så var man alltid på språng när det var storm ute. Ju hårdare vindar, ju fortare klädde man på sig och kom ut. Det var som mäktigt på nåt vis. På med overallen, tjocka mössan. Stövlarna med foder. På med tjocka handskarna och så en tålig ficklampa om man hittade den - vilket man oftast aldrig gjorde..
Sedan ut. Ut i vinden som man fick passa sig för. Den kunde slita dörren ur händerna på en och få hela trappen av skälva när denne dunsade emot stoppet i taket. Bakom sig lämnade man ett par oförstående föräldrar som tittade på en som att man var tokig. Katten kunde sitta ovanpå elementet och breda ut sig. Det var som att hon såg på en och undrade "ska du gå ut..är du en idiot?"
Väl ute så greppade man tag i skyffeln som alltid stod runt hörnet, djupt nerborrat i en snödriva. Och så sprang man iväg och började gräva. Gräva som att det gällde livet. Kom kraftiga vindar så slängde man sig ner och tog skydd. Ner bakom drivor. Ner i drivor. Vad som helst för att skydda sig.
Sedan upp och skotta. Drivorna kunde vara tillräckligt höga för att man först grävde sig en gång och en karvade ur så det blev som ett rum.
Sedan vidare ut i mörkret. Ofta var det ett beckmörker man stod och grävde i. Det var som mest spännande då, av nån underligt anledning.
Ibland gick jag och min bror på långa promenader. Rakt ut i mörkret. Vi höll ihop. Gick ut på ängen intill huset och vandrade tills vi antingen tappade bort oss eller råkade ramla in nånstans där vi åter kände igen oss. Då fortsatte vi - tills vi tappade bort oss.
Minns en gång när vi villade bort oss där ute på ängen. Helt kolsvart ute. Vi såg inte längre lamporna från huset. Kanske vi till och med hade pulsat ut i djupsnön så långt att vi hade kommit ner i svackan så huset skymdes.
Men vi fortsatte. Vinden ven om oss. Ingen hade en tanke på att vända tillbaka. Snön stod upp till knäna, ibland mer. Det var tröttsamt, men spännande. Och det var spänningen som var drivkraften i det hela. Att inte veta vart vi skulle hamna.
I den åldern trodde i alla fall jag att vi lika gärna kunde hamna i nån grannkommun - eller åtmindstone i en grannby..
Plötsligt fanns där ingen mark kvar under fötterna. Kroppen föll framåtstupa med armarna flaxandes längst sidorna. Snö flög in i munnen och en sånär kullerbytta gjordes innan man tungt landade i till synes botten på en slänt.
Sekunden senare dånade en bil förbi, alldeles framför en. Jag minns idag inte vem det var. Eller ens vad det var för bil. Minns bara strålkastaren som dök upp från ingenstans och svischade förbi med dunder och brak. Precis så där rakt framför en.
Som på film.
Det är den spänningen jag saknar idag. Kanske det är den man tar igen nu när man låter bakänden på bilen släppa taget och man söker efter den där perfekta kurvtagningen. Men det är som inte samma sak.
Inte ens i närheten. Vet inte - än idag - varför det är så spännande med vinden. Eller snön för den delen.
Jag måste vara underlig.
I morgon ska jag nog byta kylarvattnet i bilen. Häromdagen frös den nog lite smått, så lika bra att göra det ordentligt i stället för att oroa sig för att det ska frysa ordentligt. Det är som ramsan går som farmor alltid sa;
"det finns inga dåliga väder; bara dåliga kläder"..
[Taget 081125]*...jag tror jag har glömt ta in mattorna..*
.:Rape:.:081117:. 17 november 2008, 03:27
Denna följande text, är saxad ur min tidigare bok. Satt i ett annat ärende - på ett helt annat forum - och således sprang över texten som jag den gången la ut. Ett enkelt kaptiel. Minns inte vilket. Men jag la en gång ut det därför att - ja - det är ett bra sådant tycker jag.
Ett kapitel som handlar om hur huvudpersonen skall till och göra ett hembesök hos en mindre trevlig person, och råkar få ett ärende på annat håll precis innan.
-------------------------
Tusen tankar strömmade vilt som eldsflammorna i en lägereld. De idiotiska misstagen dök upp framför
henne som blixtar fallna ur den molnfria, mörka himmelen. Hon skulle aldrig ha gått den vägen. Hon skulle aldrig ha varit klädd precis som hon är nu i denna stund. Kort kjol. Mycket kort. För kort. Och toppen som inte döljer magen.
Hon skulle ha varit klädd som en nunna. Ja som en nunna. Eller ännu bättre...
Det andra slaget träffade henne över käken.
Det gjorde ont. Blixtarna fortsatte och hon hade svårt att se klart i det redan så mörka rummet. Hon hade ingen aning om vart hon var, vilken hus det var. Vilken gata. Allt hade gått så fort. Det gjorde nästan för ont att över huvudtaget tänka efter.
Tredje slaget. Strax under högra ögat.
Hon slängdes av slaget, ned i vad som kändes som en stol i början men när hon rullade runt på sidan kände hon att det var en lång soffa. Smal. Gammal. I det svaga ljuset från en lampa i taket kunde hon precis urskilja att kanterna på soffan var slitna och uppnötta.
Lustigt vad man hann se på så kort tid.
Mannen som slet upp henne halvt om halvt på de svaga fötterna hann hon dock inte se. Bara den gigantiska handen med den håriga ovansidan som såg ut att slita sönder hela hennes arm. Plötsligt var det som att ett tåg körde på henne.
Med full kraft blev hon ivägtryckt av ett par starka händer mot ryggen och på stapplande
ben vinglandes, nästan flygande av kraften bakifrån - rakt in i en osynlig vägg som gömde sig i mörkret.
Hon svimmade. Inte av smällen utan av rädslan. Utmattningen. Hon visste inte hur länge dom hade tvingat henne kvar där i den äckliga lägenheten, men rädslan, alla tankar. Oron. Det var för mycket.
Hon stod på ett öppet fält. Himlen var klarblå, utan en tillstymmelse till moln. En svag bris dansade över ängen framför henne. Gräset var högt. Nådde upp till hennes höft. Sakta gick hon framåt och kände det ljuva gräset emot hennes handflator.
Gräset doftade verkligen gräs. Mjukt, oändligt. Sommar. Någon skrattade. Eller några rättare sagt. Hon såg sig om. Nedanför henne i en sluttning sprang två barn. En flicka och en pojke.
De båda hade ett varsitt äpple i handen, och de tycktes vara på väg någonstans. Hon undrade vart, men det var då tanken slog att det var något bekant med det hela. Faktum var att både flickan, pojken, ängen, deras äpplen och det vackra vädret var bekant. Men varför? Och hur?
Förvirrad av tanken började hon gå och möta upp dem. Eftersom hon var något längre än de små barnen som inte kunde vara mer än sju eller åtta år gamla så hade hon inte allt för svårt att komma ifatt.
Fåglar lämnade sina gömmor bland gräset när hon gick fram och tog av upp i skyn i samlad trupp. Majestätiskt. När barnen var strax framför henne, stannade hon upp och kisade en aning med ögonen.
- Hej där, ropade hon sedan högt och tydligt och barnen stannade upp för att se vart rösten hade kommit ifrån.
Och det var när flickan vände sig om hon insåg det.
Det var hon själv.
Men det underliga var att hon inte blev chockad. Hon började visserligen fundera men hon blev aldrig chockad.
- Drömmer jag, fortsatte hon rent spontant utan att ens tänka på vad hon hävde ur sig.
- Ja, svarade flickan och log med ett busigt grin. Ögonen glittrade blått. Klart du gör. Vad dum du är.
- Varför drömmer jag?
- För att komma ifrån det onda, svarade flickan och bet av en stadig tugga av äpplet. Men jag tycker att du ska vakna nu. Det är snart över.
- Vad är snart över? Hon blev plötsligt oroad.
- Det onda.
Det första hon tänkte när hon vaknade upp var att allt hade varit en enda lång dröm. Hon hade aldrig gett sig ut för att leta reda på den där festen. Hon hade aldrig gått in på fel gata. Hade aldrig varit så godtrogen att hon hade frågat första bästa kille och faktiskt trott att denne var hygglig nog att visa henne vägen.
När hon låg där började hon plötsligt få den där känslan i magen att hon ville fnissa men just som hon skulle till var det som att hennes kropp skickade signaler till henne om att någonting inte stod rätt till.
Det var då fjärde slaget kom.
Hårt.
Farligt nära ett knäckt revben. Hon tappade genast luften och kippade efter andan. Någon skrek något
hon inte kunde höra. Öronen hade slagit lock. Någons mun rörde sig men hon såg inget annat än munnen och den knutna näven som precis skulle till att svingas mot henne ännu en gång. Några andra händer höll upp hennes späda kropp. Varför? Varför? Tårarna började rinna.
Varför?
Hennes nakenhet kände hon ännu inte till. De få kläder hon hade på sig låg utspridda på golvet. Precis innan femte slaget kom hann hon precis se sin bh ligga över soffans ryggstöd innan det åter blev svart.
Blixtar slog. Smärta överallt och ingenstans. Hon kunde inte stå men någon hjälpte henne. Först ståendes och sedan ned på knä. Plötsligt såg hon genom blodet och tårarna hur två stycken intill ena väggen var nakna midjan och nedåt. På överkroppen hade de fortfarande rena skjortor. Vita. Mörka slipsar.
Den ene hade fortfarande på sig sin kavaj. Mörkblå kanske. Svart.
Kondomerna som redan var påsatta fick henne att komma på vad de ville med henne. Pengarna på bordet framför henne fick kräkkänslorna att vilja styra. Deras svarta, tunna handskar för att inte ge ifrån sig några fingeravtryck på hennes kropp eller någon annanstans fick magen att vända sig och det lilla maginnehåll hon hade i kroppen kom upp genom strupen och ut ur munnen.
- För helvete, skrek någon med en mycket barsk ton och plötsligt trycktes hon ned i det hon precis hade
fått upp.
Hon skrek. Skrek för nåd. Skrek för sitt liv. Bad om förlåtelse. Bad om nåd. Bad till alla hon kände. Bad till alla hon inte kände. Vem som helst. Hon fortsatte att skrika när fyra gigantiska händer tog tag i hennes ljusa hud och lade hennes överkropp på det iskalla bordet. Brösten trycktes ned och vårtorna stelnade av kylan.
Hon skrek sedan av smärta när de tryckte fram henne och det kändes som om vårtorna skulle slipas av.
Då knackade det på dörren.
Alla i lägenheten hade hört det. En tystnad som var total spred sig. Ingen sa något. Ingen andades. De
stirrade på varandra i mörkret. Såg på varandras skepnader och bara stirrade tillbaka på dörren som i
deras ögon glödde i mörkret. Ingen förstod någonting. Ingen skulle komma på besök. Det var ett avsides rum i en avsides lägenhet. Hela byggnaden var avsides. Bara knarkare och idioter höll till i denna byggnad.
Den ene som höll henne fast släppte taget med ena handen och pekade på mannen som stod närmast
dörren. Denne nickade och vände på klacken. Denne hade alla kläder på och på ett underligt sätt var han mest lämpad att kolla vem som knackade på.
- Vem är det, ropade mannen med en lite ljusare röst än vad hon hitills hade hört. Troligen var det faktiskt första gången hon hörde honom säga nåt under denna jävliga natt.
Mannen ställde sig bredbent och hann precis sätta pekfingret på handtaget när smällen kom.
Det var i precis rätt ögonblick. Förbannad på sig själv för att han hade väntat så otroligt länge. Förbannad för att han hade velat, våndat. Funderat. Förbannad för att han över huvudtaget hade funnits på fel plats vid fel tillfälle. Ja han var så förbannad att det hade inte spelat någon roll om han hade sparkat in dörren någon annanstans. Den hade fallit i alla fall. Ilskan hade tagit över.
Dörren lossnade från vägggångjärnen så fort och i sådan hastighet att mannen som skulle öppna dörren fick hela dörren över sig. Pannbenet trycktes in av dörren och mannen var död innan han ens hade fallit till golvet.
Han verkligen såg hur de inne i lägenheten stirrade på honom. Han såg dem inte riktigt men han kunde
känna deras blickar när de studerade honom från topp till tå. Sex, tänkte han. Fem synliga. Säkert sex
stycken.
- Förlåt mig, sa han för att bryta tystnaden. Sedan klev han in.
Hon tyckte det såg ut som att mannens ögon glödde i mörkret. Hon låg där på bordet, med blodsmak i
munnen och magen blank av uppkastningar - och bara stirrade. Kände inget. Var rädd för att känna. Det
var när greppen om hennes blåslagna kropp släppte upp när hon insåg att de som höll henne fången inte
heller visste hem han var.
- Hjälp, sa hon. Det var som att hon inte kunde något annat ord för tillfället. Inget annat ville komma ur
hennes mun. Inget annat orkade. Inget annat tordes.
En av de två som hade tryckt ned henne mot bordet vände sig om och gick med raska steg rakt mot denne okände som i det svaga ljuset från lampan i taket såg ut att vara klädd i en mörk skepparkavaj eller liknande.
En lite kortare rock i ull. Svarta jeans, kängor, svarta handskar, svart tröja. Det enda som inte var svart var verkligen huden. Till och med håret var näst intill svart. Och ögonen. Dessa ögon. De glödde verkligen av något oförklarligt.
Ondska. Ilska. Den okände såg så arg ut, så upp-pumpad med adrenalin att denne skulle
ha kunnat bli skjuten och det inte hade märkts. De båda möttes mitt ute på golvet. Den okände attackerade inte. Han behövde inte. Kidnapparen försökte men slaget han svingade missade grovt.
I stället blev han med ett snabbt grepp om ryggen upptryckt med full kraft upp på väggen med huvudet först. Rörelsen gick fort. Otroligt fort.
Det smackade till och blodet sprätte som en färgbomb över väggen. kidnapparen skrek. Den okände mannen greppade då bakhuvudet och tryckte in detta i väggen.
Kidnapparen segnade ner.
- Ni står kvar, skrek den okände mannen och pekade mot de båda som stod och försökte kränga på sig
byxorna i all hast och dessa var nära att vingla omkull när de fick höra att de var tvungna att stanna.
- Aldrig, skrek den ene och gjorde ett försök att springa mot den öppna dörrposten och ut i friheten.
- Ni stannar, skrek den okände och gav en riktig råsop i huvudet när denne försökte ta sig förbi. En riktig kraftsmäll med hela armen så mannen for ner med ryggen i golvet och gled en halvmeter.
Dödläge. Alla stod stilla. Den okände andades. De andra knappt. Hon tittade upp på alla de andra som var kvar och insåg för första gången att hon skulle komma därifrån. Hon visste inte vem han var eller varför detta hände men det spelade ingen roll.
- Hon ska härifrån, sa den okände mannen och bröt den andra tystnaden.
Då slet den andre kidnapparen upp en kniv ur fickan och gick till attack. Den okände backade ett steg och ställde sig bredbent, en aning snett mot honom.
”Det här händer bara på film”, tänkte hon sedan när mannen först blev av med kniven och sedan
nedstucken med den själv i ryggen. Ett gällt skrik hördes när mannen segnade ned mot golvet, snubblandes och tog stöd mot en vägg men inte orkade hålla sig uppe. Blodförlusten blev för mycket på ett par sekunder.
- Du ska inte ta mig, skrek den kvarvarande torsken och sprang med byxorna runt sina knän rakt mot ett av de få fönster som fanns i lägenheten. Med ett jämnfotahopp och halva ryggen före for han med ett brak igenom fönsterutan.
Skrik.
Duns.
Tystnad.
- Fjärde våningen, sade den okände mannen och morrade lite lätt, likt ett argt djur. Sedan gick han vidare in i lägenheten i jakt på den sista. Det var tvunget att vara en sista. Och rätt hade han. Mannen satt hopkurad i vad som såg ut som ett mindre kök. Ungefär klädd som honom själv, förutom rocken. Hansvar i skinn i stället.
- Du har ingenstans att gå så jag bestämmer att du stannar kvar. Vi ska prata.
Den lille kutryggige mannen nickade ryckigt.
Den okände gick tillbaka ut i det större rummet och såg på medan hon letade på sig sina kläder.
- Jag vet inte ditt namn, men jag ber om ursäkt för att detta skedde. Han och jag ska prata så du ska gå.
- Jag vet inte heller ditt namn?
- Spelar ingen roll.
- Jag vill veta!
- Spelar ingen roll. Gå nu. Fort. Ambulanspersonal och polis kommer och möter upp dig. Du kan inte
missa dem.
- Men...
- Gå!
Och flickan hoppade barfota ut genom dörrposten gråtandes och försvann med ohörbara fotspår i kylan.
Byggnaden hon befann sig i hade hon aldrig sett utanför lägenhetens inre. Den svarta bindeln hade inte
tillåtit henne detta. Så hon blev förvånad över vilket ruckel de befann sig i. Springandes längst en öde
korridor var hon nästan rädd att ytterliggare någon skulle få för sig nåt. Att hon inte hade fått på sig kläderna ordentligt störde henne inte. Allt hon ville var att få komma ut därifrån.
I slutet av korridoren såg hon ut genom en öppen glugg i väggen. Det var verkligen fjärde våningen som den okände hade sagt. Någonstans hördes sirener. En bit bort i fjärran. Precis som på film. De var på väg.
De var verkligen på väg.
Plötsligt ekade våldsamma smällar i korridoren. Ljudet kom innifrån lägenheten. 13 pistolskott. Snabba.
Det andra hade tvekat. Resten kom i tätt följande ordning.
Allt blev tyst.
Hon fortsatte att gråta.
En trapp fanns till höger om henne. Friheten.
Och friheten hon fann.
.:Korrekturläsa?:.:081113:. 13 november 2008, 03:34
Jahapp. Blir en kort blogg det här. Grejen är den att...ikväll skrev jag första kapitlet på en bok. Japp. Jag följde någras uppmaningar och det blev gjort. Början är gjord. Men. Personligen så känns innehållet lite. Hur ska jag säga..knapert. Det känns inte genomarbetat? Vad vet jag.
Så.
Jag vill inte lägga upp kapitlet här i bloggen, men jag skulle kunna skicka det till någon vänlig själ som har lust att. Tja. Komma med råd. Eller helt enkelt säga "det där fortsätter du med" eller "det där kan du lägga ner därför att..".
Någon - ytterst seriös - som känner sig manad?
.:Att döda någon:.:081110:. 10 november 2008, 22:17
Jag satt i det svala rummet, och bara ville ut. Ut. Ut! Någon stod och skrek. Gick knappt urskilja vad som sades. Ljuset som strömmande in mellan persiennerna i fönstren var starkt. Ett sådant konstigt ljus, som ger underliga skuggor på väggarna. Stundtals var det tyst i rummet.
Kanske hade jag tappat hörseln?
Gormandet från personen som stod och - medan alla andra utan ansikten eller egentliga drag satt ner - tilltog. Jag kände henne, men ville inte erkänna det. Kände henne alldeles för väl. Blodet brann i ådrorna. Ville kliva upp och ge henne en smäll, men gjorde det inte.
Det var mig hon skrek på.
Mitt i hennes vansinnesutbrott klev jag upp, och stirrade på henne. Som i ultrarapid tog jag sedan steg för steg mot dörren. En dörr som kändes så långt borta. Fick gå långt för att ens närma mig den. Kvinnan svingade nåt efter mig. Nåt vasst som träffade sidan. Brände till.
Jag sparkade upp dörren och tog mig ut därifrån.
Korridoren utanför gick som en labyrint. Fram och tillbaka. Halv trapp upp, en hel trapp ner. Vänter, höger. Man sprang sin väg fram, och stötte till armbågarna för att ta emot sig. Armbågarna blödde, för väggarna var gjorda i naket tegel. Kände ingenting. Bara fortsatte.
Tydligen var jag nära badhallen. På en platå kunde jag se en stor simhall nedanför mig. Yrseln tog vid. Kunde ha hoppat, men valde att springa vidare i korridoren. Röster var efter mig. Var tvungen att fortsätta.
Jag såg honom i korridoren. Ville först inte inse att det var han, men hans gång avslöjade honom. Utan-att-nudda-med-hälen-gången. Ankliknande liksom, med spända vader och vankande, tunna axlar. Jag visste att han knarkade. Visste inte exakt vilket knark, men att det var något liknande anabola var inte helt osannolikt. De muskler han hade idag - även om de tro det eller ej faktiskt en tid var större - hade han aldrig under den tiden då vi var sams. På den tiden när vi var ute på våra "uppdrag", och planterade bomber under broar. Bomber, som egentligen var träattrapper, men som pga av hans livliga fantasi faktiskt var väldigt verklighetstrogna.
Blodet brann i ådrorna. Såg ner på armarna och såg det pulsera. Såg vätskorna flyta innanför huden. Nävarna var knutna. Dags att undvika honom, för att inget skall ske.
Men ändå gick jag in.
Ett till synes förälskat par satt och tittade på mig när jag stegade in i det väldiga rummet. Där var massor av folk som satt och åt. Långbord på båda sidor. Kön var lite längre bort, som ringlade ner till bespisningen. Bara att vänta.
Först var det som att han inte såg mig. Och tur var väl det. Han har gjort för mycket i sitt liv för att ha rätten att leva. I alla fall i mina ögon. Han skulle bara veta hur nära man har varit tidigare.
Så hör jag rösten bakom mig. Den där pigga, stroppiga rösten, som är på gränsen till ett kvävt skratt. Ärligt talat, var det en hälsning han precis kom med? Hörde jag rätt? Var det ett "men tjenare" som kom ur hans mun?
Jag vände mig om. Han flinade stort. Det där förbannade flinet. Kinderna stora och uppblåsta. Han log verkligen. Mitt ansikte andades hat. Han liksom sken upp när han verkligen såg att det var jag. Det var första misstaget.
"...men du, hon var ju faktiskt värd d..", hans andra misstag. Jag hinner inte ens tänka. Min näve flyger fram innan hjärnan ens har tänkt tanken. Greppar tag i hans hals, rakt under hakan. Klämmer till och han gurglar.
Har honom i ett järngrepp. Tydligen har han en kompis med sig som står förskräckt och ser på när han ramlar ner på knä och kämpar för att få luft. Mina knogar är kritvita. Hans ansikte är knallrött.
Han tumlar ner på rygg och jag sätter ett knä över hans bröstkorg. Trycker till.
Vill göra det. Rösterna skriker i huvudet. Gör det. Gör det! Man våldtar inte ens vän! Man gör det fan inte. Man våldtar inte över huvudtaget.
Så jag släpper taget om hans hals. En djup rossling kommer från dom ansträngda lungorna som kämpat för att få luft. Han tror det är över. Min hjärna tror det är över.
Då greppar mina händer om hans huvud och med full kraft vräker ner det i betonggolvet.
"Krak", säger det.
..
Det var nu jag vaknade. I lägenheten var det mörklagt. Klockan var en bit över ett på dagen. Mardrömmen spelades fortfarande i huvudet. Fy fan vad kuslig den var. Satt en bra stund och rent ut sagt svor för mig själv, så kuslig var den.
Det måste nästan vara nåt fel på mig. Man önskar inte livet ur folk sådär. Eller. Gör man det? Jag har tänkt tankarna bra länge just om honom. Paddan. Det flinande aset. Men. Denna dröm var kuslig. Inte mycket stämde. Skolan var så konstig. Olika platser. Ingenting gjorde ont. Jag går förresten inte i skola längre. Men.
Ändå.
Kusligt.